Träning ger styrka på många vis 

Att få boosta med träning genom att både få köra andra men också att få köra själv är receptet till att fixa vardagen för mig!Alla tankar skingras för en stund och precis all oro som finns där och ihärdigt gnager blir som totalt bortblåst för en stund. Ikväll innan barnen kom från sin farmor och farfar och våran minsta ifrån mormor och morfar hann jag med ett personligt träningspass för min sambo och en av mina chefer. Därefter hämtade min 19-åriga tjej upp mig för att ta mig till EGO. På schemat stod ÄNTLIGEN bodypump igen. 

Nu känner jag mig åter pigg, stark och glad ❤️

Fina barn

Vi är rätt offentliga med vad vi gör som familj på våran fritid. Vi väljer att göra så för att vi tycker att vi både kan hantera det och därför kan ansvara för det. De största barnen tycker att det är OK ibland och ibland inte. Det respekteras såklart. Detsamma gäller  de två andra som är lite yngre, men de (framförallt pojken) ber väldigt ofta om att vi ska lägga ut diverse situationer eller speciella bilder på honom på tex.  facebook. Skrämmande på ett vis, ja hur det faktist ser ut på den fronten och den medvetenheten i så unga år, men samtidigt känns det ju bra att han tycker det är OK att få känna sig stolt över vissa händelser och därför vill dela dem med vänner och bekanta. För det är ju det som det handlar om. Vänner, nära och kära har ju faktist möjligheten att enkelt följa oss i bild och med ord. Många som vet hur tufft vi stundtals har det eller haft det kan pusta ut när de får se och följa våra familje inlägg. 

Det finns väldigt många fina vänner på sociala medier som söker upp mig aktivt. De senaste halvåret är det ett tiotal för mig inte alltför nära vänner som direkt frågar hur det ligger till. Lever och bor de mindre barnen tillsammans med oss på full tid? Eller hur ser det ut?  När de frågorna kommer så känner jag att det är från människor som genuint bryr sig, de frågar för att de inte riktigt vet och med de funderingarna har jag och min sambo bestämt oss för att vara ordentligt tydlig i den frågan. Våra familjebilder och olika foton på barnen (främst de mindre)  suddar bort precis alla frågetecken och de som frågat pga. av ren och skär oro kan då  andas ut. Så ja, jag tycker sociala medier och foton på familjen och alla  medlemmarna inte behöver bli fel alla gånger.  

Såklart ska barnen skyddas ifrån dåliga saker, men som någon  skrev i en diskussionstråd som följde under en artikel där skribenten mer eller mindre dömde  ut föräldrar som exponerar sina barn: ”tänk så många vuxna det finns som fullständigt totalt skiter  i sina barn påriktigt, ja alltså i det riktiga livet och när de ”råkar” befinna sig i barnens närhet så pratar de om barnen på ett nervärderande  vis och/eller gör klart för dem hur jobbiga de är och hur tröttsamt det är att vara förälder.” Ja, på något vis känns ju det mer skadligt än att barnen visas upp med en tandlös tandrad eller dansande till en musikvideo framför TV:n. Jag tror faktist att inslag med positiv ton, glada barn piggar upp och sprider positiv energi till de som är intresserade. Såklart förstår jag också artikelns andemening och våran  minsta i familjen har ju inte gett sitt godkännande såklart, men en sak är iallafall säker..hon älskar att dansa och skrattar alltid  framför en kamera. Det finns ingen tvekan alls där iallafall och alla sådana händelser blir ju långt ifrån offentlig handling. 

För oss finns det ett syfte och de som vet och står oss nära i det som pågår runt om oss pustar alltså  ut och tycker att det är  skönt att se ock läsa våra alla familjeinlägg. Vi får tyvärr med detta kämpa med ett annat jobbigt problem som tyvärr kan bli följden. Vi får göra allt vi kan för att märka upp vissa foton eftersom de lite nu och då ”råkar” dyka upp på något helt annat ställe som inte har koppling till oss. Det problemet är däremot någonting som oroar mig en del när man nu pratas om detta. 

Det finns för och nackdelar med det mesta!  Det viktigaste är ALLTID att själv veta VARFÖR saker och ting görs, ja då går det beteendet också bättre att försvara (om det nu ska behövas) både för sig själv och för andra ✨⭐️✨

Intensiv dag på jobbet 

Måndagar är en av de mest varierande dagarna arbetsmässigt. Denna första arbetsdag efter helg avslutar jag alltid med  ett ”Bubble Mission” på Junior Club för de allra yngsta på skolan. Det blir en hel del att förbereda och eftersom det här med planering för min del inte alltid är så lätt att trycka in i mitt varierande schema så är det inte på det viset att jag alltid ser framemot denna stund med de små, nej jag känner mig ärligt oftast väldigt slutkörd innan jag ska dit. Fast jag blir rätt förundrad precis varje gång hur snabbt den känslan bara växlar och istället byter skepnad till någonting helt annat. Det räcker bara med att jag träffar de små så är det jag stunden innan både kände och tänkte helt som bortblåst.

Jag är så glad att det fungerar så. För mig är det ytterligare ett tecken och ett bevis tillräckligt nog att jag jobbar med det jag brinner för allra mest. 

Under dagens  ”Bubble Mission” gick vi upp och in i skogen för att plocka blåbär. På torsdag ska vi baka muffins med goda bär  minsann ⭐️✨⭐️

Våld är fegt och så vekt 

När foton som detta ska behöva spridas tillsammans med en upplysande/förtydligande text så blir jag alltid så upprörd och så illa berörd. Människor som beter sig på detta  vis är det så vansinnigt  synd om i grund och botten, för  just botten befinner de sig på som agerar och beter sig på det viset Usch, fy och blä…. det är vidrigt, det är så lågt  och det är helt oacceptabelt. Det värsta är att det inte är helt främmande. Det förekommer men når nog inte alls alltid fram för hur många vill skylta med att de blir misshandlade och slagna i sitt hem? Att prata om saker är viktigt. Att vara medmänniska i sådana här lägen är livsnödvändigt och med att vara medmänniska menar jag att man ska våga prata on saker och att våga fråga om saker då man misstänker att inte allt står rätt till.  En schysst medmänniska är man om man vågar ta tag i saker jobbiga som roliga. 

Reflektion 

Växer så det knakar nu.Just nu är det en period som påminner mig väldigt, väldigt mycket om när mina biologiska och stora barn var små. Familjens 6 och 8-åring växer just nu så det knakar. Jag minns att efter den vecka då mina var iväg och sedan kom tillbaka hem så kunde det märkas en så väldigt stor skillnad. 

Så är det alltså nu också men skillnaden är att min sambos barn aldrig är iväg varannan vecka. De är som högst borta ifrån oss ett par dagar när de är hos sin farmor och farfar, men de har aldrig varit iväg en hel vecka och ändå märks det nu så pass att vi behöver uppgradera våran garderob.  Tänk vad barn utvecklas mycket större perioder av deras liv. Det är rätt  fantastiskt hur det fungerar och vi som har  möjligheten till att vara med på nära håll ska vara tacksamma. Den känslan går inte att byta bort mot någonting annat, för vad skulle kunna vara mer viktigt än att  få vara tillsammans med sina barn och följa dem nära, nära förbvarje kliv i utvecklings trappan de tar?  Jag kan inte hitta någonting som för mig skulle kunna bli viktigare. ❤️


Små barn är inte så små längre! Det har tom. kommit in en söt liten lillasyster i familjen som också tar plats och bara växer och växer så att det knakar✨⭐️✨

Sammanträffande 

Ibland stämmer det och blir som man önskar. Redan igår när jag hörde att våran helt nya åk. 6:a på skolan skulle ha en ”come togerher” stund uppe vid Norra Berget bestämde jag mig för att åka dit en stund. Det blev en riktigt bra planering visade det sig eftersom familjens åttaåring var där precis samtidigt med sin klass och sin skola. Det blev ju alldeles för perfekt att då åka till honom med den matsäck som vi tyvärr hade missat att skicka med på morgonen. Han blev ordentligt överraskad och mycket glad när jag dök upp. Fina W killen ❤️

Underbara ungar

Det är inte så många år sedan jag klev in i detta. Ja i förhållandet där jag inte enbart fick en sambo på full tid, nej också två små barn som nu idag levt en väldigt stor del av sina liv tillsammans med mig som bonusmamma. Trots att  det tidsmässigt egentligen inte är speciellt många år så känns det ibland som om det aldrig varit på annat vis.  Jag vet ärligt inte riktigt när jag påriktigt insåg att det  är ett par extra barn som jag på full tid faktist fått, det har liksom bara varit på det viset från start. Någonting som ärligt inte alltid kännts så självklart och naturligt för mig som har en helt annan erfarenhet om man ser till att jag faktist delar ansvaret över mina två stora barn tillsammans med en riktig  toppen förälder. Mina stora har dessutom riktigt bra farföräldrar som det  bara fungerar så fint tillsammans med. Deras farmor har jag fortfarande regelbunden kontakt med. Hon är den bästa farmor man kan önska sig till barnen och jag är så oerhört glad och tacksam över att hon är den super farmor hon just är till mina stora.  Det är sällsynt och unikt, den erfarenheten har jag fått med tiden.  Allt som mitt liv just nu för med sig får mig att reflektera och värdesätta det skyddsnät och de fungerande, friska och framförallt stabila människorna mina stora barn har omkring sig. Såklart önskar jag mina bonusbarn detsamma, jag önskar dem precis som mina  allt gott i livet. För att nå dit, ja till att få leva i en dräglig vardag ser det bevisligen helt olika ut vilket jag har svårt att acceptera enellanåt. Det gör mig både arg men rätt ofta frustrerad och väldigt ledsen.  Fast när jag ser på  barnen, när jag resonerar tillsammans med dem och då vi diskuterar kring livet sä förstår jag ännumer hur fantastiskt  de små fungerar.  Jag känner att jag som extra förälder fyller en viktig roll i deras liv och det känns hedersamt  att göra allt för att mantra den rollen på bästa vis.  Jag försöker så gott jag bara kan och jag vet att de vet… Jag finns där precis alltid när de vill och jag befinner mig 24/7 fysiskt i deras närhet nästan jämt. Jag behandlar dem precis som om de vore mina och det har jag gjort ifrån  den dagen vi lärde känna varandra lite bättre.

Underbara ungar, jag är så oerhört tursamt lottad som får ha så många fina, framförallt barn i min närhet 💕

Vilken dag

Vissa dagar kräver mer av en än andra, så är vardagen och så är det i livet. Idag har det varit en sådan dag när man bara önskar att det ska bli lite vardag igen  med rutin och åter ordning och reda. Jag har ett enormt behov av att det fungerar så och då gärna för majoriteten av familjens medlemmar, men såklart är det ju inte alltid så. Vi vuxna fungerar långt ifrån olika i situationer så självklart är det därför också så för barnen. Därför var det för mig nödvändigt att få lite frisk luft så hjärnan kunde få börja fungera igen. Sagt och gjort, jag ”packade” ner min Lillan i vagnen också gick vi tillsammans ner till kvällens Happiness stund ⭐️✨⭐️.         De andra roade dig nere på stan’  i kickbike parken.  Lika lång väg som det var till Happiness träning är det nu hem och trots att jag känner mig lättad pga. att jag i eftermiddag introducerar en av mina nya Happinessmedhjälpare framöver så har jag nu tvingats parkera mig vid en bänk längs vägen. Jag har inte alls långt hem, men plötsligt började jag att svettas kraftigt och benen ville verkligen inte bära mig.  Tack och lov drar jag en vagn helt tom utan barn, de hämtade upp henne påvägen hem från parken. Hade hon varit med mig nu så hade det nog varit svårt med denna paus. Jag har nu ätit hennes färdgodis i form av en yoghurt och ett paket blandade, torkade bär har jag också tryckt i mig. Jag inbillar mig att det är vad jag behöver för att nu orka ta mig vidare hem ⭐️

Det gäller att lyssna på kroppen och att vara rädd om sig. 

Lill mamma

Det är så fantastiskt att få uppleva detta ännu en gång. Ja fenomenet då storasyster intar rollen ” Lill mamma” för sitt något yngre syskon. För sådär ungefär 16 år sedan hade jag en 2,5 – åring som styrde och ställde över sin något mindre lillebror. Uppfostrade på bästa vis och lät precis som jag, det gjorde hon. Det minnet kommer tillbaka ofta genom vardagen jag lever i just nu. Jag får ju nämligen uppleva detta fantastiska återigen men nu med den något större Lill-mamman.  Skillnaden i ålder mellan tjejerna är  större vilket utgör ”mini mamma rollen”  ännu tydligare.   Alltså,  jag blir alldeles varm inombords när den större tar befälet över Lillan i samband mrd tex. hämtning vid dagis. Det är en fröjd att ta sig  den lilla sträckan från förskolan till bilen. I går skrattade jag i smyg då tjejerna fastnade vid några små kryp.  Alltså allt hon sa, gester och kroppsspråk. Hahahaha, det är ju lite komiskt hur man smittar av sig med precis allt. Det är en fantastisk upplevelse och jag känner en viss stolthet 💕