Att sätta gränser

Som mamma och som  bonusmamma, eller rättare sagt som tillsvidareanställd manma som vi nu kommit på att jag mer är eftersom jag tillbringar precis lika mycket tid tillsammans med ALLA våra barn,  biologiska som extra barn, så krävs det självklart att det finns en tydlighet i våran vardag. . Givetvis ska man redan som liten lära sig att kunna skilja på vad som är rätt  och vad som är fel.  Vad som är tillåtet eller inte tillåtet, alltså helt enkel klara av vissa ”basic” förhållningsregler i sin vardag.

 Om de vuxna inte fixar det,  ja att man som vuxen helt enkelt inte klarar av  att vara lite obekväm eller att kliva in NÄR och DÄR det behövs, eller när man som vuxen helt enkelt inte bryr sig för att man inte orkar eller struntar i att säga ifrån för att man är så oerhört  konflikträdd. Man väljer istället att ”stoppar huvudet i sanden” och låssas som det regnar” … ja hur slutar det då?   Sällan bra tror jag! 

Om man inte fixar att vara en jobbig och krävande mamma (eller förälder) för barnen då de är små, hur blir det då för barnen när de växer upp och man fortfarande är en förälder som inte fixar att sätta gränser?  Det blir förmodligen inte lättare tror jag.  Hur blir det tex. om barnet kommer hem och det visar sig att hen har börjat röka?  Blir man då som gränslös förälder plötsligt en rökande kompis till sitt barn?! Om det sedan leder till  att barnet blir drabbat av en beroendesjukdon och därför börjar missbruka droger, alkohol etc…  Alltså, sätter man sig då vid middagen och dricker vin tillsammans? Höjer man glasen tjoar, skrattar och skålar tillsammans för att sedan dyka ännu  djupare i fördärvet… kan det ens vara möjligt att det förekommer och går till på det vis jag beskriver?  Ja, dessvärre så är det nog så.

Är detta ett OK beteende? NEJ SÅKLART INTE!!!  (Vill jag bara skrika… )  men tyvärr förekommer det och tråkigt nog läggs det stolt ut bildbevis på sociala medier. Det är vad vi ser, tänk så mycket det finns som vi inte ser och det kanske är lika så bra det.  En förändring kan nämligen aldrig göras av  någon annan än av personen själv.

Ja, tänk att människor som bär sig åt på detta vis är stolta . Eller så är det bara en fasad. Egentligen kanske de är så oroligt ledsna,vilsna och olyckliga. Fast föräldrar som gör på detta vis, förstår  de påriktigt inte vad de gör?  Sakta men säkert blir det ju bara värre och värre. Det märker ju alla med lite inblick. Medberoendesjukdom är inte heller någon rolig historia. Den tar över, den förhäxar och den förblindar. 

Fast detta fördärv motiverar mig på något underligt vis  bara ännumer till att fortsätta att var den där  ”ordning och reda polisen” här hemma.  Även om jag såklart  också måste lära mig att tagga ner lite emellanåt, ja när jag bli allt för tjatig och förmanande. 

Fast hellre lite extra jobbig tänker jag  än att inte ha den egenskapen alls.  Jag har tyvärr ett så färskt exempel som jag  följer lite på lagom avstånd med en skräckblandad ledsamhet och det exemplet motiverar mig till att fortsätta att vara en krävande men samtidigt kärleksfull mamma till alla våra barn  här hemma ❤️

Min äldsta dotter fyller 20 år på lördag. Jag är så innerligt glad att hon håller på att kolla på eget att kunna flytta till så småningom. Det är liksom rätt steg i utvecklingen tycker åtminstone jag.  Är man 20 år så börjar man bli vuxen och såklart vill man flytta ifrån sina föräldrar. Ja så  tänker jag. 

Såklart så tror jag inte att det går fel bara pga. att föräldrar inte klarat av att vara föräldrar till sina barn. Det finna såklart miljoner olika anledningar till  att det blir som det blir, men jag trot att de nära vuxna kan ha ett gott inflytande om individen är mottaglig till det. Vill man däremot inte,  om man väljer att bara strunta i allt och göra sig själv illa genom ett destruktivt handlande mot sig själv, ja då spelar det nog kanske inte någon roll hur aktiva och engagerade  eller passiva de vuxna runtom är. 

Publicerat av

Annelie Nordin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *