Vart tog Palmes politiska mod vägen?

Som av en händelse skriver 19 ledande forskare och samhällsplanerare en debattartikel om brist på politiskt mod samma dag som andra avsnittet av dokumentären om Olof Palme sänds i SVT 1.
Debattartikeln handlar om klimatfrågan. På 15 år har bara två av 16 svenska miljömål uppnåtts. En förklaring skulle enligt forskarna kunna vara att politikerna inte vågar driva på en nödvändig omställning utan i värsta fall gett upp möjligheterna att bromsa den globala uppvärmningen.
Del två av dokumentärserien tar bland annat upp Olof Palmes hårda kritik mot USA:s krig i Vietnam. Julen 1972 utsattes befolkningen i Hanoi för en av historiens mest ofattande terrorbombningar. Olof Palme, då statsminister, ringde själv till Tidningarnas Telegrambyrå och hans uttalande spelades in i villan hemma i Vällingby. Palme jämförde USA:s bombningar med övergrepp som nazisterna under Hitler, Sovjet under Stalin och apartheidegimen i Sydafrika utsatt civilbefolkningar för. Det kom att kallas Palmes jultal. Talet är oväntat lågmält och kort, kraften finns i en förödande retorik.
Olof Palme kritiserade en av kalla krigets supermakter på ett sätt som få andra ledande västpolitiker vågade göra. Han gjorde det från neutrala Sverige, i en tid där kärnvapenkrig och kamp mot totalitära diktaturer framstod som de största globala hoten.
Talet väckte våldsamma reaktioner från USA och politiker här hemma men stärkte opninionen mot kriget. Om det även påverkade USA:s president Richard Nixon att ändra krigföringen är mer oklart.
Jag såg filmversionen av dokumentären Palme några veckor efter premiären på en fullsatt bio i Östersund. Det fanns en slags samhörighet bland oss i biomörkret, unga och gamla. Berättelsen är en viktigt del av nutidshistorien? För mig blev filmen är en tidsresa som påminner om min egen, från sextiotalets nya betongförorter och framåt. Var och en hade nog sin egen relation till Palme.
Dokumentärens startpunkt är mordet med bilder på blodiga kläder, kulhål och ögonblicken av tystnad i larmcentralens radiokommunikation när rapporten kommer om vem som har skjutits på Sveavägen. Som så många andra vet jag exakt vad jag gjorde morgonen efter den 28 februari 1986.
Filmarnas ambition är att ge bilden av Olof Palme som människa och politiker. Vem var han från överklassen som blev socialdemokratisk partiledare? Och det känns som de lyckas komma rätt nära. Ju längre in de arbetar sig i arkivmaterial och privata filmer desto mer lär vi känna Olof Palme som en otålig och impulsiv människa. Hans drivkraft var förändring och solidaritet. I världen, socialt för utsatta människor och för landets bästa. Humorn, finurligheten, ytterst medveten om hur han påverkade sin omgivning. Han tyckte nog med tiden att inrikespolitiskt harvande blev rätt tråkigt. Han ville vara pappa men familjeupplägget stämde inte alltid med hans politiska ideal. Kampen mot hans överklassarv.
Ett brinnande politiska engagemang, viljan att väcka andra. Hans sätt att debattera var lysande effektivt men attackerna på politiska motståndare funkade sämre i TV eftersom sympatierna ofta hamnade hos den svagare parten.
Han utsattes för näthat långt innan nätet fanns. Medarbetare var rädda för attentat redan när han valdes till partiordförande. Som statsminister försökte han dölja justitieministerns inblandning bordellhärvan, Geijeraffären, och han talade inte sanning om IB-affären. Där socialdemokratins inblandning i spioneri på vänstersympatisörer avslöjades.
Frågan är vad samhällstraumat Palme består av? Hur mycket som kommer av att han sköts till döds mitt i Stockholm, alla kapsejsade polisutredningar och att mordet aldrig klarats upp fullt ut? Och vad som finns kvar av hans tid som politiker?
När jag ser de gamla filmklippen nu och jämför med nutid fastnar jag för hans politiska mod, exemplifierat i mötet med uppretade studenter i det ockuperade Kårhuset 1968 eller i jultalet från 1972.
Samtidigt kan jämförelsen tyckas helt orimlig, 1970-talet samhällsstruktur och politik har mycket lite med 2012 års att göra.
Om nu inte frågan kan isoleras till politiskt mod? Just det som de 19 miljöforskarna efterlyser i vår tids globala överlevnadsfråga. Hur hade Palme stått på barrikaden i den debatten? Vad hade han kunnat åstadkomma. En intressant tanke.

”Lite hederligt svenskt främlingshat”

Gröt och söt, docka eller en socka. Kan det vara en slips…som rimmar på tips.
Julklappsrim är en gammal tradition. Radion brukar köra rimverkstad dan före dan, alltid ett fullständigt oförargligt program.
Jag har nog aldrig läst ett julrim som det ÖP publicerar idag. Det är långt och rimorden kränger sig fram genom texten som ett tåg på väg att spåra ur, men som tillslut lyckas hålla sig kvar på rälsen. Det är ett julrim som utnyttjar humorn som vapen och drar ironin till sin spets.
Fruktansvärt roligt att läsa. Samtidigt fruktansvärt allvarligt.
Det är skrivet av ÖP:s Stefan Nolervik.
Samma vecka som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg i en skrämmande krönika öppet berättar om hur hon förföljs av näthatet och fått dödshot när tidningen granskar främlingsfientliga sajter.
Och alla näthot får pressombudsmannen att kräva strängare lagar mot grovt förtal.
…fick Stefan nog av inskränktheten och började rimma:
”Ett koncentrat av lite hederligt svenskt främlingshat.
Vårt reservat är en superstat”, skrev han inspirerad av förslaget att göra Jämtland till ett ursvenskt reservat. Framfört av en SD-politiker i ett brev till statsminister Fredrik Reinfeldt.
Så här när julhelgen börjar är det en glädje att kunna publicera Stefans text, även om rimorden haltar ibland. Javisst den är hårdvinklad och fylld av ironi. Den kommer säkert få stormklockan att dåna igång de främlingsfientliga krafterna, men vi är beredda att ta den smällen.
Det är viktigare att ta striden och kunna säga: Lyft blicken, se vad som håller på att hända i ett perifert och glest befolkat hörn av världen.
Det är just precis så jag tolkar Stefans träffsäkra text.
Sverigedemokraternas företrädare förklarade sig med att formuleringen om svenskreservat var ett skämt. ÖP:s julrim kan locka till skratt men avsikten är absolut inte att skämta bort någonting. Bakom ligger fullaste allvar.
God Jul och läs med eftertanke!

Askan skyfflas ut i floden

20121218-215910.jpg

Lukten av en rök blir starkare. Fet och stickande. Som av sur ved.
Och i floden letar barn efter pengar och värdesaker.
Här pågår livets kretslopp. Hinduismens viktigaste plats i Nepal, templet Pashupatinath och den otroligt nedsmutsade floden Bagmati.
Ett valv leder in på en gård inramad av låga hus i rött tegel. I mitten av gården en hög byggnad prydd med böneflaggor i gult, rött och blått. Ett tempel som används som ålderdomshem. Här bor 236 äldre i små rum, mest som gluggar in i tegellängorna. En enkel brits och några husföremål är vad som ryms.
Ett anslag på väggen berättar om reglerna. Utöva religionen, regelbundna bönestunder obligatoriska.
Här lagas mat över öppen eld, man pratar och handarbetar. Några mediterar eller ber. En gemenskap. Ett eftersträvansvärt boende i Kathmandu, att få avsluta livet nära sina gudar.
För att förstå måste man ta in röken.
Vi går ut genom valvet. Tar några steg längs en stenlagd gång och till höger in genom nästa passage, återigen röda tegelväggar. Så ett par trappsteg upp på en avsats intill Bagmati. Nedanför avsatsen pågår kremeringarna.
På bryggor ut i floden bränner de sina döda. Eldar flammar på fem, sex olika ställen. Varje kremering tar tre timmar. Fullt öppet bland tempelbesökare och turister.
Det är härifrån röken som sveper in äver ålderdomshemmet kommer. Med sitt påträngande innehåll.
Att besöka Pashupatinath betyder att frågor om hur vi ser på döden ofrånkomligen ställs. Hemma igen hör jag nyheten om att alltfler söker tillstånd för att sprida aska efter avlidna utanför kyrkogårdarna, men att det saknas kontroll av hur reglerna efterlevs. Vilket förutsätts vara ett problem..
När eldarna brunnit på Bagmatis strand skyfflas askan rakt ut i det heligaste av vatten. Bland sopor, trädgrenar, annat bråte och en lerfärgad sörja. I vattnet nedanför leker barn, eller letar efter pengar med hjälp av träkäppar där en magnet fästs i ena änden.
Obehaget av att fotografera släpper.
Kanske är det på grund av stämningen jag upplever under det korta besöket hos de äldre. Så hoppfull, inte som ett slutskede. Utan som nästa steg på vägen mot floden.

20121218-220132.jpg

20121218-220226.jpg

20121218-220245.jpg

Mer himmel än helvete

20121214-120945.jpg

Vi sover i ett surhål. Några låga tehus i sten bildar platsen Bamboo. Omgiven av tät bambuskog. Allra längs ner, på botten av den djupa ravin som leder upp till Annapurna Sanctuary, baslägret för sinnesro och platsen för att samla sina tankar.
Dit upp återstår två dagars vandring.
Det är som ett yxhugg rakt in i Himalaya. Bara hundratalet meter skiljer bergväggarna åt. Ravinen gör det möjligt att relativt enkelt kunna fotvandra upp till en av världens vackraste platser.
Här nere försvinner solen tidigt, fukten och kylan kommer snabbt. Under natten i Bamboo kommer magsjukan tillbaka. Jag tömmer fem gånger och halkar på isen på toagolvet vid fyratiden på morgonen.
Några timmar senare är allt förändrat. Leden klättrar uppåt i lagom takt, lättgånget och solen värmer. Skogen öppnar sig vid Himalaya hotel. Vi övernattar Deurali på 3200 meter över havet. En dag och 900 höjdmeter återstår till basecamp.
En arg tysk vrålar på andra sidan väggen, som bara består av en lövtunn träskiva. ”Stop talkning!” inte tillstymmelse till försynt knackning eller ett ursäkta. Ett rakt kommando som får oss att tvärtystna. Inte ens våga viska trots att klockan inte är mer än nio. Becksvart, elströmmen har varit borta en månad. Det hänger lite späning i luften.
Vi är på väg upp i dalen som kallas Sanctuary. Vandringen omges av en märklig och högtidlig känsla.
Leden går över gräsbeväxt fjällhed. Skulle kunna vara fjällen hemma om vi inte var helt inringade av toppar på 7000 meter eller mer. Det är de sista timmarnas vandring upp till Annapurna Basecamp.
Jag dras till bergen. Skuggor, ljus och färger ändras. Brunt gräs, svarta branter, högre upp mer blåton, kritvit snö i solskenet och en gnistrande klar himmel. Bergssidorna veckar sig i nya former. Känns som att bergen är i ständig rörelse, de kommer närmare. Ser den gråblå glaciären nedanför Annapurna 1, högst med 8091 meter över havet. Isen täckt av nerrasad jord och stenar. En effekt av att ismassan håller på att sjunka ihop när jordens medeltemperatur höjs.
Minskande glaciärer gör flodera torrare. Bergsbönderna i Nepal kämpar alltmer för att få vattnet till sina åkrar. Precis som för eskimåerna i arktis, som får sämre fiske när isarna försvinner, så har klimatförändringarna en tendens att slå hårdast mot människor i civilisationens utkanter.
Att komma upp ger en känsla av obegränsad frihet. Obegränsad lycka. Vi går småfnittrande. Jag slänger ifrån mig ryggsäcken och rusar till en utsiktpunkt för att hinna ta bilder innan solljuset försvinner.
På natten slår höjdsjukan till. Ett obeskrivligt illamående så fort jag kryper ner i sovsäcken. När kroppens funktioner går ner på lågvarv kommer reaktionen på den syrefattiga luften. Fullständigt kaos i magen. Trots att vi vistats sex dagar över 2000 meter blev den sista klättringen kanske för snabb. Vem som drabbas eller inte är omöjligt att veta på förhand. Magsjuka och höjdsjuka är mer regel än undantag. Baksidan av att vandra i Himalaya. Framsidan att uppleva bergen överskuggar besvären. Upplevelsen är mer himmel än helvete.
En gemensam nämnare finns: känslan av litenhet. I det ena falllet utlämnad till den egna kroppens ostoppbara reaktioner. I det andra till bergens storhet.

20121214-121302.jpg

20121214-121335.jpg

20121214-122541.jpg

Betydelsen av trappsteg

20121211-134417.jpg

Trappor, tusentals trappsteg. Av sten. Uthuggna för hand och lagda efter varandra i en oändlig rad. Brant uppför och nerför.
Vi försöker uppskatta hur många trappsteg vi tar under tio dagars vandring till Annapurna Base Camp på 4130 meters höjd över havet i Himalaya. Räkneoperationen visar sig omöjlig.
En dag klättrar leden drygt 1000 höjdmeter, uppförsbacken sägs bestå av 3600 trappsteg.
Himalayas trappor, steg nötta av oräkneligt antal fötter. Infrastruktur hemma handlar om motorvägsbyggen. Här bärs allt på ryggen. Trapporna är livsnerven.
Femte dagen lämnar vi byn Chomrong. 600 meter brant nedåt, över en fors i botten av dalen och därefter stigning. Vi ser leden högt upp på andra sidan. Kommer ta minst fyra timmar att nå dit upp till nästa by.
Morgonrusning i trapporna. Chomrong känns som en välmående jordbruksby. Egen sjukstuga med läkare, mobiltäckning, små gårdar, några turistaffärer och tehus där matsedeln mest består av ingredienser som odlas på plats. Gurungfolkets största by i området. Ett fungerande men transportmässigt isolerat samhälle.
I trapporna nerför trängs led av stånkande turister, bärare och en åsnekaravan lastad med gasoltuber. Passerar en rullstolsburen man, han bor på gården hänvisad till livet på en klipphylla.
Våra bärare har vikten begränsad till 30 kilo, för mig en fullständigt orimlig last. Jag ser packningar som måste väga mycket mer, kanske 40, 50 kilo. Bärselen är en rem runt pannan, lasten har tyngdpunkten i nacken. Tekniken lärs in tidigt och förmågan att orka tränas genom åren. Jag söker på nätet efter forskning om förslitningsskador, hittar inget direkt. En studie har jämfört energiåtgång mellan afrikansk bärteknik och den i Nepal. Slutsatsen är att nepaleserna lärt sig hålla nere energiförbrukningen genom att gå långsamt och ta längre pauser. Transportsystemet behöver tid för att fungera, kanske smittar det av sig. Som västlänning upplever jag en fridfull rytm trots ansträngningen att gå timtals.
Det känns märkligt att någon annan bär min packning men jag intalar mig att det är en del av samhällssystemet. Bärarna, transportarbetare. Säkerhet, löner och arbetsvillkor har varit stridsämnen genom åren och förbättrats till en del, men frågan återstår. Vad är alternativen, arbetskraft finns gott om i ett av världens fattigaste länder. Jag läser nyheten om att en bärare hittats död i sviterna av höjdsjuka bara några veckor före resan hit.
Konflikten blir tydlig i botten av dalen. En ny bro byggs över forsen. Brofundamenten knackas fram för hand ur stranbrinken. Jag tänker att järnbalkarna till brospannet måste väl rimligen flygas på plats med helikopter. Vilket visar sig feltänkt. Bron ligger upplagd i smådelar där närmaste väg slutar fem, sex timmar bort och ska bäras hit.
Helt logisk förstås. Bättre att femtio bärare har några månaders arbete än att pengarna går till ett helikopterbolag, lufttransporter är ovanliga. Men hur ska då samhället utvecklas, med bättre utbildning, sjukvård och äldreomsorg? Där finns motsägelsen.
Under tio dagar förstår jag i djupare mening betydelsen av – och lär mig fysiskt uppskatta – Himalayas alla trappsteg.

20121211-143559.jpg

20121211-143639.jpg

 

ÖP har en plan…

När slog du upp en telefonkatalog senast? Eller satte in film i kameran? Idag när vi pratade om den digitala omställningen inom media på redaktionen berättade jag om en kompis som jobbade på kameratillverkaren Hasselblad. Företaget hade tidigt utvecklat en digital kamera men ledningen vågade inte satsa.

Resultatet blev att de snabbt försvann från marknaden, för att nu sakta men säkert vara på väg tillbaka. Telefonkatalogen tror jag aldrig kommer att återuppstå i någon större upplaga.

Däremot består  ÖP som papperstidning många år framöver. Säkert med ny form och nytt innehåll, papperstidningar behöver ju fräschas upp med jämna mellanrum, men du kommer att känna igen Östersunds Posten som din lokaltidning.

Idag har det snackats en del om oss och tidningskoncernen Mittmedia som ÖP är en del av i andra medier. Det beror på att vi har presenterat en plan för hur vi ska försöka klara omställningen som medierna står inför.

Logiken bakom omställningen är enkel. Antal prenumeranter minskar medan nyhetsläsandet på op.se, i mobilen och på läsplattor växer så det knakar. Men därmed inte sagt att det är en lätt strukturomvandling som tidningsbranschen står inför. Färre antal tidningsköpare betyder mindre pengar in, vilket leder till att kostnaderna  måste ner. Samtidigt som nya nyhetskanaler behöver utvecklas. Alla vet att produktutveckling kräver tid och pengar.

Därför är det viktigt att ta betalt även på nätet. Jag hoppas och tror att du som vant dig vid att ofta använda op.se också är beredd att betala för servicen.

Om vi samtidigt lovar att jobba hårt för att göra ÖP:s digitala kanaler ännu bättre, med mer webb-TV, fler artiklar, bilder, chattar och mer läsning i Ipaden, för att ta några exempel. Visst borde bra lokal journalistik vara värd en slant…kan man tycka.

Men om den betalningsviljan finns hos tillräckligt många är svårt att veta i förväg. Under 2013 kommer vi i alla fall testa någon form av digital prenumeration. Jag hoppas du hakar på.

En sak till vet jag. ÖP och Mittmedia kommer inte göra som Hasselblad. Vi har bestämt oss hänga med i den digitala utvecklingen och samtidigt  fortsätta göra bra papperstidningar.

Kanske låter som ett indiskt reptrick med tanke på att färre betalar för tidningen. Men planen handlar om just precis detta: att använda våra resurser så smart att ÖP även i framtiden kan ge dig de bästa lokala nyheterna – och annonsplatserna – fast då i olika kanaler där du kan välja de du tycker passar dina behov bäst.