Björn Dälie bör rikta sin ilska mot norska skidförbundet

 

Norska, svenska och internationella skidförbunden har haft elva år sig på att redovisa vad som hände under det blodiga åren mellan 1995 och 2002. Då hade förbundsbossarna sluppit att stå och humma framför Uppdrag Gransknings tevekameror igår.

I en intervju med ÖP sport berättar Mathias Fredriksson om frustrationen bland åkarna i svenska landslaget, när misstankarna fanns men inga bevis. Jag kan förstå om samma känsla finns nu hos gamla toppåkare, norska och svenska som pekas ut. Ofrånkomligen uppstår misstankar om otillåten bloddoping när så lite gjorts för att skapa en öppen historieskrivning om blodmanipulationerna in skidsporten.

SVT:s Uppdrag granskning publicerade igår testresultat från en världscuptävling 1997 där mycket höga och direkt hälsofarliga blodvärden uppmättes hos många namngivna skidåkare.

Att bloddoping och skidåkning hänger ihop är ingen nyhet. En lång rad åkare har åkt fast från 2001 och framåt. Inför OS i Salt Lake City 2002 fanns uppgifter om att otillåtna blodvärden upptäckts hos flera toppåkare. På Uppdrag Granskning i Luleå försökte reportrarna Pecka Kentälä och Nicke Nordmark kontrollera vad som låg bakom. I reportaget som sändes strax före spelen avslöjades att mycket höga blodvärden mätts upp hos medaljörerna på VM i Thunder Bay 1995.

Redan 2002 var fysiologiprofessorn Bengt Saltin mycket kritisk till sportens utveckling men trots höga värden gjordes inget före OS. Under spelen åkte både Johann Muhlegg, guldmedaljör på tremilen sedan han knäckt Per Elofsson och estländaren Andros Verpalu fast för bloddoping.

Det nya nu är att Uppdrag Granskning kan publicera namn på enskilda medaljörer som hade otillåtet höga blodvärden under en test. Kritikerna, utpekade åkare och skidförbunden i Norge och Sverige, ifrågasätter testets tillförlitlighet. Hela sanningen om bloddopingen kommer inte fram skriver ÖP:s sportchef Patrick Sjöö.

Ärligt talat så borde skidsporten själv för länge sedan ha offentliggjort fakta och statistik. Nu är ”sopa-under-mattan” beteendet lika genomgående som för elva år sedan.

Om det är rätt att med testet från 1997 som grund peka ut enskilda åkare kan diskuteras, ord står mot ord när det gäller trovärdigheten.

Men den viktigaste frågan att ställa efter gårdagskvällens reportage ligger inte där. De gamla skidstjärnorna med norrmannen Björn Dälie i spetsen borde rikta sin ilska mot sina egna förbund och gamla ledare som inte förmått tvätta blodbyken ordentligt. Istället för att skjuta in sig på att sänka budbärarens trovärdighet.

Om skidsporten i Norge och Sverige gjort upp med sitt förflutna så hade inte enskilda åkare återigen behövt stå ut med frustrationen av nya dopingmisstankar och vi andra behöver fundera över om rimligheten i dessa.

Antidopingexperten Arne Ljungqvist säger att det finns fler gamla undersökningar som bör kunna ge klarhet. Se till att de kommer upp på bordet, även om det smärtar

Så länge det inte sker är det idrottens chefer som sviker uppdraget mot sina egna.  Inte journalisterna.

 

 

 

 

 

 

 

Varför sägs tidningen upp?

Tidningspapper gjorde jag tunnlar och berg av till modelljärnvägen. Kladdade med papper och klister blandat av stärkelse och vatten. Målade landskapet grönt, klistrade fast små träd och strödde ut brunt eller grått pulver som skulle föreställa grusvägar och stenar.
Tidningspappret formade landskapet.
Det går att ta på tidningspapper. Känna den grova lite smutsiga ytan. Trycksvärtan som klibbar mellan fingrarna. Själva pappret känns som nyheter, som budbäraren av viktiga, dramatiska och kanske avgörande förändringar i samhället. Såna man vill ta del av.
Tidningspappret bär på mycket nostalgi. Det är ett bekymmer.
Nu kommer nya siffror som visar hur krisen för papperstidningen skruvats upp ett par snäpp. Upplagesiffrorna från förra året beskriver nedgångar överallt. ÖP tappade 1700 betalande prenumeranter.
Då talar vi om pappret. Det samlade intresset för ÖP fortsatte att växa brant. Om räckvidden för op.se, mobilsajt och mobilappen läggs till läsandet av själva papperstidningen.
Det är alltså en papperskris. Men analysen kan inte stanna där. Frågan är vad den egentliga innebörden av en uppsagd tidningsprenumeration är? Handlar det bara om att säga nej till en massa tidningspapper som ställer till besvär och måste bäras ut.
Eller gäller frågan också om att avstå från möjligheten att faktiskt betala för journalistiskt arbete. Att inte längre se journalistik som prisvärd.
Jag kan ju visserligen få det mesta gratis på nätet men innebär det samtidigt att professionell granskning förlorat sitt värde. Vad säger i så fall ÖP:s tappade prenumeranter om samhällets förändring?
Här finns en mer djupgående dimension av krisen. Självklart slår den tillbaka mot oss journalister som misslyckats med att visa på betydelsen av bra samhällsgranskning. Jag möts oftare av frågan om varför antalet annonser är så många, tidningen kommer så sent eller får förklara en prishöjning än läsare som vill diskutera ett nyhetsavslöjande.
Problemet med nostalgi är att den i alltför stor dos blir förlamande. För läsare som inte gärna ändrar invanda läsmönster men också för oss journalister. Det har tagit lång tid för många tidningsredaktioner att ta till sig den digitala omvandling som pågår och förändra sitt innehåll.
Nu när krisen skärpts arbetar nog varenda redaktion med att införa system för att ta betalt för nyheter digitalt. Samtidigt finns en stor osäkerhet om betalningsviljan hos er läsare. Vi undrar: hur ska vi förklara att nyheter som varit gratis plötsligt kanske kostar en hundralapp i månaden? Risken är att viktklubbar och andra mer utstuderade kommersiella projekt tar överhanden för att betala för journalistiken än värdet av själva journalistiken.
Här skulle jag gärna ta lite hjälp av dig som ÖP-användare och läsare. Om du tänker säga upp din prenumeration så fundera en stund över vad skälet är. Är det en otidsenlig papperstidning du tröttnat på eller tycker du inte att journalistik längre behövs. Om det förstnämnda fallet gäller finns redan idag alternativ. Du kan välja ÖP som digital tidning för ungefär halva priset. Och tänk redan nu att när vi på ÖP senare i år kommer med en betald version på nätet så blir det en självklarhet att prenumerera.
Att det sistnämnda skälet gäller är svårt att tro med tanke på hur många som redan idag läser ÖP digitalt
Och altenativet: att medborgarna inte är beredda att betala för journalistik i vilken form den än kommer förefaller otänkbart, åtminstone för mig.
Är det ett landskap utan papper men också utan journalistisk granskning du vill se i framtiden?