Varför går jag igång på Vasaloppet?

Klockan är strax efter sju en måndagsmorgon i slutet av februari. Morgonmörkt ute och kring tio minus.
Jag mår illa. Är så proppmätt att magen står i fyra hörn. Har haft ont i huvudet i flera dagar. Först senare förstår jag att huvudvärken kom sig av att jag överdoserat sportdryck för att ladda musklerna extra mycket.
Bussen stannar. Vi kliver ut och försvinner in i en gående rad av tysta ryggar. Målmedvetet rör vi oss framåt i mörkret. Genomför en slags gemensam ritual. Lämna ryggsäcken här, överdragskläderna där. Står i toakön.
Nu fortsätter framåtrörelsen i kön med skidor på fötterna. Gryningsljuset är på väg. Dragspel kommer från högtalare utan bas. Det skräller mest.
Farten i kön ökar. Det går att åka med mer pådrivande stavtag. Datachipet som sitter i ett band runt ena benet gör att klockslaget när jag passerar startlinjen registreras exakt på sekunden i en stor låda.
Jag hör en pipsignal. Min start är bokförd bland tusentals andras i en datalåda som till slut tjuter av tusentals pipsignaler.
Det var tio år sedan men jag kan fortfarande återuppleva känslan den där morgonen när jag startade igen. En slags comeback efter många år. På nytt blev jag en del i massrörelsen mellan Sälen och Mora.
Och då var det inte ens det rätta Vasaloppet utan bara öppet spår en vanlig simpel måndagsmorgon.
Ögonblicket kändes högtidligt. Fyllt av sinnesrörelse. En tår fanns nog i ögonvrån.
Det är den känslan jag kommer ihåg. Hur jag startade i gryningen i en slags gråtmild sinnestämning.
Antar att resten av dagen inte var lika stämningsfull. Det kan ha varit den gången magen pajjade riktigt ordentligt så jag bara kunde dricka välling. Landade i Mora kring sju och en halv timme. Eller så var det året då glidet var otroligt bra fram till Evertsberg.
Inget lopp är det andra likt. Från de nio milen finns bilder sparade i minnessekvenser, en del härliga skidupplevelser i ett fantastiskt skidspår har etsat sig fast. Andra handlar mest om ryggvärk och illamående.
Att i efterhand skilja ut vad som hör till vilket lopp är omöjligt. Upplevelserna från spåret flyter ihop till ett enda långt lopp som ringlar sig genom åren.
Även om jag tänkte ”aldrig mer” efteråt så känner jag en saknad varje gång jag inte åker.
Det går inte att komma förbi. Vasaloppet betyder något speciellt, för oss åkare och för folksjälen….
Men å andra sidan. Är inte Vasaloppet väldigt upphaussat och övervärderat. Jag kan tänka så ibland när jag läser att försvarsministrar och näringslivshöjdare ska övertalas att köpa Jas-plan med hjälp av startplatser i Vasaloppet.
När antalet Vasalopp ingår i faktarutan då en nybakad börs-VD presenteras eller i det personliga CV:et som en tung merit för den (han!) som söker toppjobben.
Trots allt handlar det ju bara om nio mils längdåkning i svag utförsbacke. Inget märkvärdigt alls.
Egentligen fattar jag inte varför jag går igång så på Vasaloppet.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 23 februari 2014

Jag funderar över varför slow-tv slår igenom nu

Dimman vällde in över Sundsvall strax efter lunch i tisdags. Det historiska ögonblick som närmade sig höll på att försvinna i osynlighet. Åtminstone för alla som följde webb-tv sändningen via ÖP och Sundsvalls Tidning från brolyftet  Det sista betongblocket som förbinder nya E4:an över Sundsvallsfjärden skulle lyftas på plats. Bara några centimeter återstod. Webb-tv sändningen hade pågått i flera timmar. Så mycket action var det inte frågan om, men många tittade.
Så kom dimman..men när tjockan plötsligt lättade något gick det ändå att se hur brodelen slutligen hamnade rätt. Så sändningen på op.se fick sitt lyckliga slut.
Tv-genren kallas slow-tv. Tv utan redigering och klipp. Utan regi och manus. Bara en kamera som registrerar. Hur äggen kläcks i fågelholken, öppen kamera på plogbil i snökaos.
När norska NRK sände flera dygn i sträck från en av Hurtigruttens färjor stod norrmännen uppradade på klipporna längs kusten för att heja och hälsa i live tv när båten passerade. En tittarsucce’.
Jag kommer att tänka på filmen Empire, en svartvit rulle från 1962. Möjligen är den en föregångare till slow-tv.
Empire State Building i New York är var världens högsta byggnad fram till 1970. I Empire låter konstnären Andy Warhol kameran registrera fasaden under åtta timmar och fem minuter. Lampor som tänds och släcks. Hur upplevelsen av byggnaden skiftar från dag till natt.
Taket har en karakteristisk form med ett långt antennspröt som pekar mot himlen. I mörkret lyser det från de översta våningarna som om ljuset kom från kommandocentralen på en jättelik rymdraket. Kanske var det så Andy Warhol tänkte sig imperiets cockpit? Några klipp från filmen finns på Youtube.
Jag funderar över varför slow-tv slår igenom nu. Brolyftet i Sundsvall med totalt 16 000 tittare är ett exempel. På op.se kommer vi nog med fler sändningar. Ett projekt skulle kunna vara älgjakten.
Om det tog 50 år för slow-tv att slå så tog det fem för Facebook. Nog finns väl en del av förklaringen där. I själva ökningstakten av den tekniska utvecklingen. Som en följd av delningar, gillanden, nya intryck och interaktion i en flodvåg. Vem visste något om Facebook före 2008?
Hursomhelst. Fort går det. Hur nyheterna ska flyttas över till den smarta mobilen är den utmaning vi inom media jobbar hårdast med just nu.
Vad blir nästa pryl som så i grunden får oss att supersnabbt ändra beteende. Tjaa, säg det?
Medan man tänker kan det vara skönt att titta på något som rör sig riktigt långsamt, till exempel en betongbro.
Eller helt enkelt blåstirra ut genom fönstret för att försöka förnimma hur gräset växer.

 

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 9/2 2014

Regnbågsfärgerna måste lyftas fram

Två svenska silvermedaljer efter två tävlingsdagar. Visst känns det härligt. OS-festen är igång och har startat lovande. Vi som gillar vintersport kan se fram mot några spännande veckor.

När det drar ihop sig till olympiska spel växer alltid allmänintresset för vad som egentligen pågår inom internationell idrott.

Att OS är mycket mer än bara sport och idrott framgår mycket tydligt av de senaste veckornas rapportering om Sotji OS. Det ena avslöjandet efter det andra om övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter har plockats fram.

Rysslands anti-gay lagar som kränker människors rätt till lika värde oavsett sexuell läggning är ett tydligt exempel. I helgen ingrep rysk polis våldsamt mot aktivister som sjöng ryska nationalsången och viftade med regnbågsflaggor mitt i Moskva.

Emma Green-Tregaro målade sina naglar i regnbågsflaggans färger som stöd för HBTQ-rörelsen under friidrotts-VM i Moskva. Nu följer många  hennes exempel och manifesterat för mänskliga rättigheter i idrottens namn.

ÖP vill inte heller tappa bort solidaritet och sammanhang mitt i medaljyran. Därför sker från och med nu all OS-rapportering här på op.se under en regnbågsfärgad vinjett.

Vi kommer fortsätta att berätta om rafflande tävlingar, medaljdrömmar och guldjubel men vill samtidigt påminna om att idrott på världsnivå, med Internationella Olympiska Kommitténs goda minne, utnyttjas för att utöva politisk och ekonomisk makt som drabbar enskilda människor hårt.

Det betyder inte att vi släpper på några journalistiska principer om att berätta sakligt och ifrågasätta.

Rapporterna från Sotji har handlat om arbetare som inte fått lön, invånare som drivits bort och fått sina hem förstörda. Samtidigt byggs mastodontanläggningar för kommande idrottsevenemang på andra håll.  För några veckor sedan avslöjade theguardian att 185 gästarbetare som bygger arenor till fotbolls-VM omkommit under 2013. Jag har tidigare här i bloggen skrivit om hur arbetare från Nepal utnyttjas i Qatar.

President Putin har gjort OS i Sotji till plattform för sin politik. Om det var som ett utslag av frisläppt rysk självironi som värdlandets trupp tågade in till musik av gay-ikonerna t.A.T.u. vet jag inte.

På ÖP har vi i alla fall släppt loss och gjort en egen OS-vinjett, med egna ringar och en färgskala vi tycker behöver lyftas fram just nu. Du ser den nya vinjetten här högst upp.

 

 

Jag blev glad över Green-Tregaros målade naglar

106 svenska idrottare är uttagna till vinter-OS i Sotji som invigs på fredag. Jag saknar nummer 107: höjdhopparen Emma Green-Tregaro.
Hon borde ha en självklar plats i truppen med sitt mod och naglar målade i regnbågens färger.  Röd, Orange, Gul, Grön, Blå, Indigo och Violett.
Sotji OS utspelar sig i en stängd stad. Utrensad på allt och alla som skulle kunna hindra att spelen blir stor propagandafest för president Putin, alltmer framställd som en gammal enväldig rysk tsar.
Med OS anläggningar byggda under vedervärdiga arbetsvillkor av jobbare som lurats på sina löner. Med miljöorganisationer som stoppats när de velat granska hur naturvärden skövlats och journalister som hindrats i sitt arbete.
Jag tror aldrig vi får se någon längdåkare i regnbågsdräkt eller hockeyspelare med nymålade naglar i Sotji.
Jag gissar att direktiven från förbunden och Svenska Olympiska Kommitten varit glasklara. För sjutton, inget nagellack den här gången. Inget nytt lex Green-Tregaro. Det är synd. Känns som att det behövs utrymme för lite frispråkighet och tolerans i Sotji.
Emma Green-Tregaros manifestation under sommarens friidrotts-VM var en lågmäld och fullständigt fredlig protest mot Rysslands anti gay-lagar.
Mitt i lejonets kula hade hon modet att konfrontera president Putin genom att måla naglarna i regnbågens färger och sedan knalla in till höjdhoppskvalet på Luzjnikistadion mitt i Moskva.
– Kärlekens färger, jag tyckte det passade bra att visa vad jag står för, sa hon. Bilden spreds i medier och sociala forum, uppmärksamheten sträckte sig långt utöver själva tävlandet. Som stöd för den fria HBTQ-rörelsen men kontroversiellt. Protesten ruskade om.
Till finalen hade Emma Green-Tregaro bytt nagelfärg, efter övertalning med tydliga inslag av hot från idrottsförbundens sida.
ÖP hårdbevakar OS. Vår sportchef Patrick Sjöö är på plats och arbetar tillsammans med reportrar från hela Mittmedia. Vi kommer rapportera, skriva krönikor och jubla över medaljer som förhoppningsvis trillar in.
När OS rullar igång handlar det mesta av tävlingarna, framgångar, bakslag och idrottsfesten. Så ska det förstås vara även om jag måste medge att inramningen kring OS ger en unken smak i munnen.
Jag kräver inte att enskilda idrottare i varje ögonblick ska ställa sig i den politiska skottgluggen, det är inte deras uppdrag.
Det intressanta är jämförelsen, mellan några målade naglar och en president.
När ett OS är tillåtet som politisk arena och när locket läggs på.
Jag blev glad över Emma Green-Tregaros naglar som trotsade hyckleriet kring idrott och politik med en så genialisk protest. Skulle hon få efterföljare börjar jag hoppa av glädje.
Behovet av att protestera mot förtryck och människoförakt känns ännu starkare den här gången.
Därför finns skäl att påminna om lex Green-Tregaro, eftersom hon inte själv är uttagen.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag, den 2 februari 2014