ÖP:s mobilkarta – medborgarnas egen täckningskarta

Ljudet i min mobiltelefon klickar och raspar. Rösten i andra änden av samtalet tillhör en sakkunnig tjänsteman. Jag förstår av samtalet att han håller på att boarda ett flygplan på Arlanda samtidigt som han pratar. Tjänstemannen är arg. Han tycker att ÖP ger en helt missvisande bild av mobiltäckningen i länet.
Artikeln skriven av Maria Lindholm, ÖP:s reporter som under ett halvår specialgranskat mobiltäckningen eller rättare sagt bristen på täckning. Grundbulten i ÖP:s granskning är den interaktiva mobilkartan på op.se som vår webbredaktör Per Arnsäter jobbar med. Du hittar den här.
Gensvaret sedan vi publicerade kartan har varit enormt. Över 1000 rapporter där våra läsare berättar hur mobilen fungerar samtidigt som de prickat in vilken plats det handlar om finns nu på kartan.
Mobilkartan utgår alltså från hur vi i Jämtlands län upplever mobilnätet. En slags medborgarnas egen täckningskarta. Bilden är att mobilnätet på många håll är mycket bristfällig, ja till och med katastrofalt dåligt och att det påverkar såväl våra möjligheter att kommunicera som att utveckla företag.
Ett unikt journalistiskt dokument eftersom den beskriver människors vardag, även om det är rimligt att tro man hellre rapporterar om sämre täckning än prickar in platser där den är bra.
Det känns lite symptomatiskt hur ljudet kommer och går när jag pratar vidare med den sakkunnige, som heter Henrik Isihara och arbetar på näringsdepartementet. Till och med i incheckningen på Arlanda flygplats – denna högteknologiska knutpunkt – medger inte mobilförbindelsen att ena parten i ett vanligt samtal utan att anstränga sig kan uppfatta vad den andra parten säger.
Jag ber Henrik Isihara att återkomma till redaktionen när han har landat så vi kanske kan skriva en uppföljande artikel där han får utveckla sina synpunkter. Förhoppningsvis är mobilförbindelsen bättre då.
Henrik Ishihara har länge arbetat som näringsdepartementets expert på mobilnätet. I januari sa han i en ÖP-intervju att ”där det bor folk har vi generellt bra täckning”. En slutsats han anser sig ha goda belägg för i statistiken.
Henrik Isiharas ilska beror på att ÖP refererat till uttalandet när vi i fredags avslöjade att en ny stor undersökning gjord av Post och Telestyrelsen ger en betydligt sämre bild av mobiltäckningen. Undersökningen visar hur mycket av länets yta som har en godtagbar täckning. Du kan läsa artikeln här.
Jag tror att Henrik Isihara tycker att ÖP försöker jämföra äpplen med päron på ett ohederligt sätt. Och det har han delvis rätt i. Svaret på frågan om var täckningen är bra eller dålig är förstås helt beroende av vilka kriterier mätningen utgår ifrån.
En sak hade jag däremot svårare att förstå. Mobilt betyder rörligt, att röra sig över en yta, som till exempel Jämtlands län. Att med smarta telefoner eller andra tekniska prylar som hjälpmedel, antingen prata eller utbyta datainformation över internet, utan att sitta fast med en sladd i väggen – är inte det kärnan i den digitala omställningen?
Då borde väl yttäckning vara en synnerligen viktig faktor när verkligheten ska beskrivas, antingen genom ÖP:s subjektiva mobilkarta eller i en undersökning av operatörernas täckningskartor gjord av Post och Telestyrelsen? Kanske till och med viktigare än att tita på var folk bor, som Henrik Isihara väljer att göra.
Förresten, så åkte jag bil mellan Sundsvall och Östersund i torsdags kväll. Det var himla svårt att jobba, mobilen funkade nästan inte alls. Fast det bor ju å andra sidan inte så många människor längs E 14-vägen.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 23 mars 2014

Det finns mycket att lära av Nils Horner

Nils Horners röst har gett mig bilder från platser som jag aldrig kommer se. Hans rapporter i Sveriges Radio har gjort att jag fått möta människorna bakom de stora nyhetshändelserna och katastroferna. De drabbade, de bortglömda, de fattiga, de utsatta.
Jag tänker på hur han tog sig fram till byarna som förlorat allt i Indien och Indonesien efter Tsunamin 2004. När det mesta av rapporteringen om katastrofen fokuserades på Thailand. På hur han berättade om våldtäktsoffer i Indien, bönder som drabbats av kärnkraftskatastrofen i Fukushima, motståndsmän i Nepal och hans möte med människor bland ruinerna i Tacloban på Filippinerna när tyfonen jämnat hela staden med marken.
Jag har haft Nils Horners röst i öronen när jag cyklat hem från jobbet med Ekot eller Studio1 i lurarna. Jag kände inte Nils Horner ändå blev han min vän. Rösten med ett drag av dialekt, sakligt och lite torr, men med stor värme i. Pratande i ett slags energiskt staccato, som om han funderade på hur han skulle skildra det han just såg framför sig. Den välbekanta rösten blev mitt öga ute i det väldiga Sydostasien. Nu har rösten tystnat.
Beskedet i tisdags att Nils Horner skjutits till döds i Kabul var svårt att ta in. Chockerande men om man ska vara ärlig inte helt osannolikt. Säkerheten för journalister som arbetar runt om i världen har försämrats katastrofalt de senaste åren. I Syrien har 130 journalister och nyhetsförmedlare dödats enligt organisationen Reportrar utan gränser. Så sent som för två månaders sedan släpptes reportern Magnus Falkehed och fotografen Niclas Hammarström av sina kidnappare i Syrien.
Att en utrikeskorrespondent kallblodigt mördas är djupt tragiskt och ett fruktansvärt angrepp på alla demokratiska värden som finns. Jag känner också en personlig sorg, som om en kollega och arbetskamrat har dödats i tjänsten.
Mordet på Nils Horner är till sin konsekvens ett angrepp på pressfriheten som vi här på ÖP försvarar. Journalister verksamma i Sverige är förstås inte på långa vägar så utsatta men det journalistiska uppdraget vilar på samma grund.
Därför finns mycket att lära av Nils Horners sätt att verka som journalist. Hans förmåga att se och kunna skildra det osedda från katastrofområden och stora nyhetshändelser runt om i världen.
Om jag ska försöka sammanfatta Nils Horners arbetsmetod så blir det ”gräv där du står men gräv så djupt att du synliggör vardagen för den enskilda människan eller familjen på plats”.
En metod som är lika användbar och relevant för journalistik, vare sig rapporteringen handlar om återförening av familjer splittrade mellan Syd och Nordkorea eller ett flyktingläger i Grytan utanför Östersund.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 16 mars 2014

När mediebranschen träffas twittras korta tankar

Mediemässan Meg arrangerades i veckan. Jag var där. Och alla andra med kändes det som.
Åtminstone en massa andra mediechefer.
Från lokaltidningar till riksmedia, branschpress, tv och radio. Teknikleverantörer och konsulter, universitet, fackförbund och arbetsgivarorganisationer.
Ledningen för den samlade mediebranschen helt enkelt.
Problemet är att så få från helt andra branscher var där.
Det blir svårt att tänka utanför boxen om alla tillhör samma box.
Ett generellt problem i ett sektor och branschuppdelat samhälle som vårt.
Ena gången böcker, nästa byggare eller medier i mässkomplexet mitt i Göteborg. Jag antar att det funkar ungefär på samma sätt oberoende av bransch.
Framtidsfrågorna, ibland ödesmättade, är på tapeten.
Meg har ett digert program med seminarier och paneler.
Supervalåret löper som en röd tråd. Hur ska vi journalister bevaka politikerna? En tydlig osäkerhet om hur genombrottet för sociala medier, genom Facebook, Instagram och Twitter, kommer påverka valrörelsen råder. När det gäller användandet av sociala medier och smarta mobiltelefoner har kartan ritats om fullständigt på de fyra år som gått sedan förra valet.
– Sociala medier är viktiga men personliga möten blir fortfarande avgörande, säger socialdemokraternas valstrateg Jan Larsson. Gudrun Schyman, tidigare vänsterledare och nu talesperson för Feministiskt initiativ förklarar att hon satsar på hembesök.
– Om någon samlar minst 25 personer hemma så kommer jag, säger hon.
Lotta Gröning, s-märkt krönikör, fasar för valrörelsen.
– Journalisterna måste sluta ställa samma snälla frågor som de gjort i 30 år. Jag hoppas politikerna blir ordentligt osams och vi får några riktiga skandaler, förklarar hon i en paneldebatt med bland andra SVT:s Janne Josefsson.
Samtidigt som jag ser hur gratistidningarna Mitti Stockholm profilerar sig med gratis godis. Karamellerna finns i burkar märkta med Tensta och Vallentuna, Södermalm och andra stadsdelar där gratistidningarna delas ut. Godiset tar snabbt slut. En uppskattad snällhetskampanj på Meg.
Mediernas kris är den andra röda tråden. En forskare twittrar att ”nu läser halva danska befolkningen nyheter i mobilen på toa på morgonen” samtidigt som jag lyssnar på en debatt med rubriken ”Blir 2014 sista valet med tryckta tidningar”. Svaret nu blir nej, men vad händer sedan?
Meg betyder stressiga dagar för mediernas kändischefer och programledare. Som gubbar och gummor dyker de upp i den ena debattpanelen efter den andra.
En kvällstidningschef säger att han är inbokad som debattör i åtta olika ämnen. Pust!
Jag träffar många jag känner. Många välbekanta ansikten och gamla arbetskamrater. Det är roligt.
Men också tråkigt.
Nyhetsundvikare är ett nyckelord för att beskriva människors medievanor. Klyftan mellan nyhetsanvändare och nyhetsundvikare växer. Ny teknik gör en grupp i samhället till mer flitiga nyhetskonsumenter medan en annan grupp av främst yngre helt enkelt väljer bort etablerade nyhetskanaler. Ett växande demokratiskt problem.
– Ingen här i salen är nyhetsundvikare, tvärtom, men den som definierar omvärlden med ett twitterflöde är illa ute, hör jag i en av debatterna.
På Meg, när mediebranschen ses, twittras det tvärtom korta tankar så in i bänken.
Att nå ut till fler än de närmaste genom nya digitala kanaler är en jätteutmaning.
För att klara den omställningen behövs input från andra branscher. Den saknas på Meg. Trevligt i och för sig men en mässa med drag av navelskåderi.
Jag spanar förgäves till exempel efter fler duktiga dataspelsutvecklare bland debattörerna.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 9 mars 2014

Nye hövdingen borde hälsa på hos Peter i Alsen

Peter Hellrud bor i Alsen. Han lider av en kronisk sjukdom som gör att musklerna förtvinar. I 32 år jobbade Peter på Samhall i Änge. Sedan stängdes fabriken.
Peter lyckades få nytt jobb. Samhall igen men på Frösön. Så långt en hyfsat lycklig historia. Om det inte var så att Peters kostnad för resor till och från arbetet chockhöjdes från 680 till 5200 kronor i månaden.
Han tvingas åka färdtjänst med Länstrafiken till jobbet.
Kostnaden gör att Peter går back. När hyran och resorna är betalda finns inte mycket kvar av månadslönen. Han skulle ha bättre ekonomi genom att inte jobba.
Fast det vill han förstås inte. Och tur är väl det. Förmodligen är det bättre både för både Peter och samhället om han varje dag åker milen till jobbet och arbetskamraterna på Samhall för en kostnad av 162 kronor enkel väg.
Centerpolitikern Jörgen Hägglund har också fått nytt jobb. I veckan bytte han landshövdingestol med tidigare miljöministern Lena Sommestad (S). Lena som först skulle bli hövding i Jämtland flyttades till Halland och Jöran fick flytta hem till Östersund som hövdingkandidat nummer två.
Vem som vann mest på det där bytet kan diskuteras. Jag har inte funderat så mycket på Lena och Jöran utan mer på hur Peter och Jöran hänger ihop.
För de har något gemensamt.
Peter är ett offer för stuprörstänkandet i samhället.
Jöran ogillar stuprörstänkandet skarpt. ”Idag finns alldeles för många stuprör där myndigheter bara ser till sina egna behov” sa han när jag intervjuade honom för fem år sedan. Motsägelsefullt kan tyckas. Kritiken mot myndigheter med snåla budgetar har inte direkt minskat de senaste åren när Jörans partikamrater regerat.
Statliga Språkrådet beskriver det hela som ”ett för snävt tänkande kring frågor som – enligt stuprörstänkandets kritiker – kräver bredare lösningar”.
Den som söker på nätet hittar forskarrön som säger att samhällets vårdkostnader ökar och helhetssynen på familjer med handikappade barn saknas.
På grund av stuprörstänkande.
Att helhetssynen saknas i fallet Peter Hellrud är dagens underdrift. ÖP har flera gånger berättat om honom. Senast i början av februari. Artikeln och ett webb-TV klipp hittar du här (länken).
På ett redaktionsmöte i onsdags tittade vi förstummade igenom TV-intervjun där Peter förklarar sin hopplösa situation för ÖP:s Urban Råberg. Efter mötet ringde jag och kollade med Peter, nejdå, inget nytt har hänt. Det är absolut inte bra, sa han.
Det avgörande är att förstå myndighetsspiralen Peter hamnat i. Själva kärnan i hur stuprörstänkandet slår mot den som drabbas. Krokoms kommun drar in Peters arbetsresor. Istället ska Länstrafiken som ägs av regionförbundet som i sin tur ägs av landstinget och – just det – länets kommuner se till att han kommer till jobbet med färdtjänst. Samtidigt chockhöjs avgiften för resorna.
Så till den grad att den lön Peter får för att jobba på samhällsägda Samhall inte räcker.
När Peter klagar hos Länstrafiken får han rådet att försöka söka stöd hos andra myndigheter.
Han ska gå tillbaka till Krokoms kommun – som alltså slopade bidraget till hans arbetsresor – och istället söka försörjningsstöd.
Han ska prata med försäkringskassan om sin handikappersättning.
Han ska begära avdrag hos skatteverket för sina arbetsresor.
Alla som haft med regelstyrda myndigheter att göra vet vad tidsödande krångel innebär.
Bilden som framträder är att här snurrar det runt skattekronor i systemet. Med några enkla handgrepp skulle kronorna istället kunna hamna i en klump hemma hos Peter och göra hans liv lite lättare.
För fem år sedan sa Jöran Hägglund fler saker, bland annat att länets politiker tjafsar för mycket internt. Möjligen har Peter och Jöran en gemensam åsikt även om den saken.
Jag tycker det första Jöran ska göra som hövding på länsstyrelsen är att hälsa på Peter i Alsen och fråga huriallsindar kunde det bli så här.
Sedan är det en annan sak om Jöran kan göra något åt det hela. Regionförbundet är ju en annan kassa, eller?

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP-söndag 2 februari 2014