Tyst från politikerna i flyktingfrågan

Ghader Ghalamere är hemma i Torvalla igen. I tisdags släpptes han från Migrationsverkets förvar i Gävle. Efter dygnen inlåst i väntan på utvisning till Iran.
Samma dag demonstrerade över 800 personer på Östersunds gator.
Fallet är ännu ett som visar på hur omänsklig och okänslig den svenska flyktingpolitiken är.
Skälet till att Ghader inte redan skickats till Iran utan nu väntar på ny prövning är all uppmärksamhet kring polisens ingripande. I media var vi snabba att rapportera om protesterna mot utvisningen en tidig morgon på Östersunds flygplats.
Ghader Ghalamere var aktiv i en kurdiska motståndsrörelse. Nu är han omskriven som terrorist i Iran tack vare mediebevakningen. Hotet att han fängslas och döms har ökat. Därför finns plötsligt nya omständigheter i fallet.
Vänsterpartisten Malin Björk är Ghader Ghalemeres stora hjälte. Om inte hon uppmanat medpassagerarna i planet att vägra knäppa sina säkerhetsbälten hade historien ganska säkert slutat på ett helt annat sätt.
Frågan är självklar: Hur många andra drabbas av samma stelbenta byråkrati men skickas ut i tysthet? Ghader Ghalemere berättar i en av ÖP:s artiklar om andra i samma situation han träffade inlåsta i Gävle.
Vad är det då som är så obegripligt med fallet Ghader Ghalemere?
Jo, att till och med ansvariga på svenska gränspolisen säger att det är för tokigt, han kommer ju få uppehållstillstånd i Sverige tillsammans med fru och sina små barn.
I princip solklart, eftersom våra politiker har sagt sig hylla barnkonventionens krav på att hålla ihop familjer mycket högt.
Om det inte var så att samma politiska system tvingar honom att åka till Teheran, ta sig till svenska ambassaden, söka politisk asyl där och absolut ingenannanstans. Och samtidigt riskera livet.
Så skulle saken alltså vara klar.
Jag antar att det handlar om att fylla i en blankett samt få den försedd med lämpliga stämplar.
Inom vilken annan samhällssektor skulle vi acceptera en liknande byråkratisk formalia?
Malin Björk är förresten en ovanlig politiker.
Hon kunde inte vara tyst.
ÖP har under ett halvår skrivit mängder av artiklar om människor på flykt. De flesta från krigets Syrien.
Våra reportrar har i serien Nya Jämtar berättat om livsöden, väntan på återförening, flyktvägar med livet som insats, smuggling genom Europa, ångest, glädje och rädsla.
Vi har berättat om de som sitter fast i systemet, utan vare sig gammalt eller nytt hemland. Om pappan som råkade sätta ett fingeravtryck på ett papper i Italien utan att veta följderna för hela sin familj.
Vi har fått många reaktioner från engagerade läsare. Utom från ett håll. Från de som har det politiska ansvaret har det hela tiden mest varit mycket tyst.
Därför utgör Malin Björk ett undantag.
Vad tycker till exempel länets fyra riksdagsledamöter Per Åsling (C), Saila Quicklund (M), Marie Norden och Gunnar Sandberg (S) om hanteringen av Ghader Ghalamere och hans familj, fallet som engagerat så många av deras potentiella väljare. Att lagar och politik påverkar människor på olika sätt är ofrånkomligt i ett fungerade samhälle, men är den här processen rimlig?
På ÖP upplåter vi gärna utrymme om ni vill förklara er!
Tystnaden skulle ju kunna tolkas som tecken på brist på engagemang eller i värsta fall beröringsskräck i frågan.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 27 april 2014

Risken för värre stormar än Ivar ökar X gånger

Den här våren sysslar jag med riskbedömning
Klädd i kostym och lila slips visar Richard Klein diagram på storbildsskärm. Bilderna kommer från en av rapporterna som FN:s klimatpanel tagit fram.
Richard Klein är forskare och en av 309 författare, varav 83 kvinnor, bakom rapporten. Hans föreläsning går att se i ett webb-tv sänt seminarium på klimatanpassning.se.
Påsk brukar betyda tid att planera vad som behöver åtgärdas ute. Vindskivor som ska bytas, krattning, buskbeskärning, ny plantering, målning … ja ni vet.
Jag har börjat titta extra noga på träd. Inga småbuskar direkt utan riktiga mastodonter. Granar som växt under årtionden, kanske uppåt 100 år. De som stått pall för ovädersstormar och aldrig utstrålar så mycket känsla av trygg harmoni som när en skön vårvind får grenarna att fladdra precis lagom mycket.
Enligt Richard Klein finns det skäl för de gamla granarna att känna viss osäkerhet om framtiden. Det stabila rotsystem de byggt sin existens på kan visa sig otillräckligt.
Ingen vet säkert men risken finns. Och när stormen Ivar drog fram i höstas var det ovanligt många som inte stod emot längre. Om de känner oro är den i högsta grad befogad menar Richard Klein.
Den här våren sysslar jag med riskbedömning. I höstas hade vi tur. En mindre gran blev hängande över stagen till elstolpen vid fjällstugan men ledningen klarade sig. Därför granskar jag granarna noga in på bara barken, försöker se om några fler borde sågas ner. I förebyggande syfte, för att minska risken att elledningen klipps av i nästa storm. Kanske blir den värre än Ivar?
Richard Klein har skrivit ett av kapitlen i FN-rapporten som beskriver riskerna om den globala uppvärmningen inte hejdas. Det är viss skillnad om temperaturhöjningen stannar på två eller antas bli fem grader menar han och visar scenarior över vilka områden som riskerar att drabbas av extrem torka, matbrist och svält, översvämningar och våldsamma stormar, bland annat elände.
Han är en slags expert på klimatriskerna.
FN:s klimatpanel har uppdraget att beskriva orsaker och följder av den globala temperaturhöjningen med utgångspunkt från den samlade forskningen.
I veckan kom en ny rapport med ett ganska uppseendeväckande tydligt budskap: Det är riktigt brådis för världens ledare att komma överens om ordentliga åtgärder om de inte vill gå till historien som jordens värsta svikare.
Rapporten gav inget större eko i svenska medier den här gången heller.
Jag kan förstå det när jag ser Richard Kleins databilder i webb-tv. Färgskalan varierar visserligen från solgult till ilsket illrött men mer dramatik blir det liksom inte.
Ändå står han i en mycket svensk föreläsningssal i sin mycket snygga kostym och förutspår riskerna att delar av jorden är på väg att gå under. Om 50 eller 100 år.
Svårt att sätta rubrik på det!
Men när jag tänker på träden vid stugan blir det hela plötsligt mer påtagligt. Fallna träd ligger ju som plockepinn här och var i skogen just nu.
Om jag förstår Richard Klein rätt är en slutsats att temperaturhöjningens effekter redan nu syns överallt och här har risken att fler och värre stormar än Ivar drar in ökat X gånger.
När det händer sätter vi gärna stora nyhetsrubriker, men då finns risk att det är för sent.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 20 april 2014

När den tiggande kvinnan utnyttjade sin EU-rätt skulle hon bort

Om problemet inte syns så finns det inte. Om kvinnan som sitter på gatan och tigger tvingas flytta till en annan plats, en annan stad, ett annat land. Är saken ur världen då?
Undertonen bland politiska partier som har stoppad invandring som huvudmål för sin existens kan tolkas så. Flyktingar hjälps bäst där de hör hemma.
Det gick jag och funderade efter lunch en dag i Östersund. Med blötsnö och kallblåst. En tanke till dök upp:
Är det skillnad på rättigheter för fläskkotletter och människor?
Utanför ett av varuhusen satt en kvinna med en pappmugg och ett plakat med spretig text och några bilder framför sig. Hon hade huvan djupt nerdragen för att stänga ute kylan. Det måste vara fruktansvärt kallt att sitta rakt på marken många timmar en sådan dag.
Hon tiggde pengar. ÖP berättade för några veckor sedan i ett Lördagsreportage om en romsk familj som rest till Östersund. Den enda utväg de såg för att komma undan förföljelse och fattigdom hemma i Rumänien var att ta sig hit och tigga på gatorna. Familjen sov i sin bil vid tågstationen.
Varifrån kvinnan utanför varuhuset kom vet jag inte. Jag kan tänka mig att hennes historia är liknande.
Hon satt på gatstenarna in mot husväggen under ett smalt utskjutande tak för att komma i skydd för blötsnön. Då gjorde maktens språk entré i form av en väktare. Och det är här som den inledande frågan blir relevant: När osynliggörs problemet?
Väktarens uppdrag var att tvinga bort kvinnan, trots att hon hade all rätt att stå där så länge hon inte ofredade eller hindrade förbipasserande. Att tigga, eller samla in pengar för olika ändamål, på offentliga platser är helt lagligt. Såväl utanför ett varuhus som vid en bankomat.
Om det känns olustigt och provocerande att se tiggare på Östersunds gator så har inget med juridik att göra trots att det var vad väktaren försökte utnyttja som grund för sitt ingripande. Eftersom kunderna hade klagat.
Kvinnan protesterade så gott hon kunde med kroppsspråk och på dålig engelska. Väktarens kroppsspråk var tydligt och bestämt. Hon skulle bort. Kalkylen byggde nog på att kvinnan skulle ha ganska oklara begrepp om sina egna rättigheter, helt enkelt ge upp och försvinna därifrån ställd inför maktspråket.
Och hela saken vara ur världen, just då och på den platsen utanför varuhuset.
När jag frågade väktaren varför han ansågs sig kunna tvinga bort den tiggande kvinnan blev plötsligt det utskjutande taket en avgörande faktor. Under taket var marken privat så där fick hon inte sitta. På gatan någon meter utanför där blötsnön yrde var marken däremot allmän och tillgänglig för tiggare, menade väktaren. Även det ett försök att utnyttja en maktposition utan att ha rätt. Oavsett ägare anses hela gatan utanför varuhuset som allmän plats.
Det hela slutade med att väktaren gick därifrån. Och kvinnan satt kvar med sin textade skylt bredvid varuhusingången.
Intill stod en reklamaffisch där billig fläskkotlett annonserades ut som extra vara. Fläskkotletten var importerad, från EU-landet Danmark.
Jag vet förstås inte vad leverantören fick betalt för ett parti fläskkotletter men det ligger ju nära till hands att tro att varuhuskedjan utnyttjade EU:s fria rörlighet för varor och handlade där det var absolut mest ekonomiskt lönsamt. Och att det kändes helt okej att den här dagen kunna annonsera om superbillig fläskkotlett utanför ingången till varuhuset i Östersund.
Men när den tiggande kvinnan – som även hon utnyttjat sin EU-rätt att fritt röra sig i Europa – ställde sig bredvid reklamskylten var det plötsligt inte alls okej. Hon skulle köras bort. Dubbelmoralen osynliggöras.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 13 april 2914

Svårt att tro att barn är funtade på annat sätt nu

”I en tid då samhällsklyftorna ökar, läsförståelsen sjunker och många unga mår dåligt av ständig stress och ständiga krav på prestation varje timme under dygnet tycker utbildningsminister Jan Björklund att tidigare betyg är lösningen. Tidigare utsortering går det också att kalla det.”
Så skrev ÖP Söndags krönikör Elin Olofsson förra söndagen. Jag tänkte först hålla mig ifrån skolämnet men känner att jag inte kan låta bli. Fast ämnesvalet blir lite repris.
Skoldebatten som pågår just nu är egentligen mest ett bevis på hur svårt politiker har – och det gäller nog fler läger – att föra en debatt med minsta antydan av djupare förståelse och långsiktighet när ett halvår återstår till nästa val.
Supervalåret har det kallats. Det betyder att superslagorden vässas och ska trummas in, nej nästan bankas fram. Följer man den politiska delen av skoldebatten som förs nu är det väldigt lite som faktiskt utgår från hur barn lever och vilka utmaningar de ställs inför när samhället förändras med modern informationsteknik.
I början av 1980-talet gick det en våg av uppvaknande genom svensk ungdomsidrott. Många började förstå – även jag som ungdomsledare – faran med tidig tävlingshets. Att mäta och fokusera på resultat fick många barn att tappa sugen och sluta idrotta. De slogs ut av systemet långt innan de ens fått möjlighet att utveckla sin talang. Sin kreativitet.
Ungefär samtidigt jobbade jag på en skola i ett så kallat problemområde, det vill säga ett betongbostadsområde utanför Sundsvall. Jag har nog aldrig sett ett så engagerat lärarlag jobba med barn och ungdomar som jag gjorde då.
Det är svårt att tro att barn skulle vara funtade på ett annat sätt nu 30 år senare. Jag har också svårt att tro att de allra flesta som arbetar inom skolan inte är väldigt engagerade i sina elevers utveckling.
– Att möta kreativa och ifrågasättande elever är en fråga om bra ledarskap och resurser. Inte hot och bestraffning, är en åsikt jag fångat upp i debatten, men den kom inte från en politiker utan en forskare.
I veckan kom en ny Pisarapport om skolresultat i olika länder. Den förra visade att svenska elevers kunskap rasat i matematik, läsförståelse och naturkunskap när resultat från 65 länder jämfördes. Elever från Kina (Shanghai och Hongkong), Singapore och Japan var i topp i samtliga tre mätningar.
Undersökningen nu mätte något annat: problemlösning. Rimligen borde det då till stor del handla om att testa elevernas kreativa förmåga. Även där låg Sverige efter, sämst i Norden.
Jag funderar på hur det gått om Markus ”Notch” Persson blivit tidigt utsorterad. Det låg i farans riktning. Markus Persson föddes i Farsta och växte upp i Edsbyn. När han sa till en studievägledare att han ville bli spelutvecklare blev svaret att ”det lär aldrig hända”.
Han gick ut gýmnasiet med ofullständiga betyg utan högskolekompetens och tyckte möjligen att matte var roligt men fick inget stöd eftersom han ansågs vara för lat.
Saken är bara den att Markus Persson visade sig vara en jäkel på problemlösning. Besitta en enorm intelligens (uppmätt i IQ-test) och ha en fantastisk kreativitet. Med vars hjälp han skapade dataspelet Minecraft.
Om ni inte spelat Minecraft så pröva. Bara för att se hur det funkar. Jag har sett hur små späda barnfingrar far fram över läsplattan med en otrolig snabbhet och bygger allt från fantasifulla hus till hela städer. De löser problem och tränar sin kreativitet.
Ingen skulle väl komma på att sätta betyg på ett Minecrafthus byggt av en 10-årings fantasi … i stället fascineras man av deras otroliga skapelser.
Spelet har nu över 30 miljoner användare, barn och vuxna runt om i världen. Markus Persson är mångmiljonär.
Ja, jag vet alla invändningar dataspel som skadliga. Å andra sidan är det väl precis den risken som en skola med utrymme för bra ledarskap och gott om resurser ska motverka. Till exempel genom att låta alla elever – inte bara de med föräldrar som har råd – lära sig lösa problem med de mest innovativa läromedlen som tänkas kan. Än har jag inte hört vallöftet ”superdigitalisera skolan för alla”. (Något som däremot sker inom varje svenskt företag som inte vill gå under).
Däremot pratar Jan Björklund och andra ofta om hur stort problem det är när eleverna sitter och pillar på sina mobiltelefoner under skoltid. Varför gör de det? Kan man undra. Kanske spelar de Minecraft?

 

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 6/4 2014

Hur smart är det med signeringsturne

Jag missade Stortorget i Östersund förra lördagen. I efterhand önskar jag att jag följt med yngsta barnbarnet och sett hans stora idol, Yohio. Visserligen bara tre låtar, men inför ett torg med tusentals barn och deras föräldrar. Det hade nog varit en speciell upplevelse med härlig stämning. Jag kan inte påstå att jag är ett fan av Yohios musik men jag gillar honom som ett alternativ, med en helt annan attityd än de mer strömlinjeformade barn och ungdomsstjärnor som musikbranschen plockar fram i spåren av Idol.
ÖP berättade om Yohios spelning på torget i ett webb-tv klipp och en artikel. Gensvaret på op.se var ganska normalt. Cirka 3.000 läsare och tittare ville ta del av vår rapportering från konserten.
Barnbarnet fick sin autograf. På inköpt Yohio-pryl, så han gick hem efter en helt lyckad eftermiddag.
Jag hade gärna varit med honom på torget, inte minst för att bättre förstå vad som hände sedan.
Jag gissar att de flesta av er följt efterspelet till Yohios framträdande. Hur han skrivit öppet brev i en kvällstidning och funderar på om det blir fler liknande turneér. På redaktionen har vi lite skämtsamt börjat prata om Yohiogate. Det hela började med en insändare i ÖP.
Jag förstår mycket väl den förälder som på lördagskvällen satte sig ner och skrev till ÖP. Hade nog gjort samma sak själv om jag suttit där med barnbarnet så fruktansvärt besviken vid köksbordet. Någonstans måste ilskan ut.
”Fy och skäms, Yohio med din manager. Du har inte rätt att ha några fans” slutar insändaren. Innan har föräldern beskrivit hur hen tillsammans med sin sexårige son köat i en halvtimme för en autograf men fått nobben med beskedet att stjärnan bara skriver på köpta Yohiogrejer:
”Jag kan förstå att man vill tjäna pengar och det är lätt att göra på små beundrare, men vissa gränser för hur vidrig man kan vara måste väl finnas”, skrev föräldern.
Och som den ilskan pyste ut. Bara i måndags lästes insändaren 46 000 gånger på ÖP:s sajt op.se. Den har hittills delats på sociala medier 4 500 gånger. Ett webb-tv inslag där vi frågade folk på stan vad de tyckte – och fick väldigt skiftande svar – har haft 14 000 visningar. Kvällstidningarna har gått i spinn.
Gjorde Yohio rätt eller fel var webbfrågan på op.se. Tusentals svar kom in.
Det finns förstås många sätt att se på efterspelet till Yohios konsert. Som en upphaussad mediestorm…vem har informerat om vad…eller hur svårt kan det vara att inse att en sexåring som köat med sitt block är värd en autograf fast hans föräldrar inte har köpt.
Jag tycker att ÖP:s bevakning har varit relevant men har samtidigt hela veckan funderat över var Yohio finns i det här. Denne 18-åring med sin egna stil. Från Sundsvall, uppväxt i en musikerfamilj, affärsman och artist, javisst, men säger han själv nej till att skriva autografen eller är det systemet omkring honom?
För mig framstår det hela mer som ett musikbranschens haveri än ett Yohiogate.
Att odla fram barn och ungdomsstjärnor har blivit ett koncept. Stjärnor som hårdlanseras. Många av deltagarna i tv-programmet Idol har i efterhand berättat om hur de styrs in i minsta detalj om vad de får och inte får göra.
Hur smart är det egentligen greppet med signeringsturné?  Att låta ungdomsstjärnor åka runt och riva av några låtar på torg eller i köpcentrum, inför tusentals entusiastiska barnfans upp till mellanstadieåldern. Utan att på ett genomtänkt sätt kunna ta hand om förväntningarna spelningarna skapar. Argumentet att konserten var ju i alla fall gratis klingar rätt så ihåligt sett till helheten i upplägget.
När det gäller Yohio är det förstås en omständighet att han har sin pappa med sig som rådgivare men lyfter man perspektivet från det specifika fallet så finns många exempel på kortsiktig exploatering av ungdomsstjärnor. Det känns ovärdigt den annars så framgångsrika musikindustrin.
Nyckelformuleringen i insändaren tycker jag är ”…Yohio med din manager…”. Fast den borde vändas på till ”skäms managern….”

Fotnot: Begreppet ”…gate” syftar på Watergate. Skandalen där USA:s president Richard Nixon avslöjades som informerad om ett inbrott och fick avgå. Inga jämförelser i övrigt.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 30/3 2014