Utmaningen att nå ny publik i framtiden är stor även för public service

”Schabblar Mittmedia bort det här finns ingen lokal journalistik kvar”. Så sa journalisten Björn Häger, ordförande för Publicistklubben, i Radio Jämtland i veckan. Uttalandet finns på radions sajt:sr.se/jamtland.
Jag undrar vad mina kollegor på lokalradion tänker när de läser sin egen rapportering eller lyssnar på intervjun med Björn Häger? De borde hicka till inför uttalandet eftersom public service inte alls verkar räknas.
Radio Jämtland ägnar mycket energi åt att granska ÖP och Mittmedia. ibland blir det riktigt tokigt, som när de hittade på att vi skulle bli kvällstidning. Kanske borde de lägga mer resurser på att syna sig själva, om man ska tolka Publicistklubbbens ordförande.
Så liten andel som cirka 15 procent av länets befolkning mellan 20 och 34 år lyssnar fem minuter eller mer på Radio Jämtland varje dag enligt analysföretaget TNS Sifo. I åldersgruppen 9-19 bara en av tio. Sedan 2009 har lyssnandet i de två åldersgrupperna dessutom minskat
Hur kan det komma sig att lyssnandet inte ökar? När snart alla går omkring med mobilen i fickan, hörlurar och möjligheterna att utveckla bärbar ljudradio borde vara fantastiska, framför allt bland yngre.
Utmaningen att nå ny publik för att inte bli marginaliserad i framtiden är stor även för public service. Fast förutsättningarna är helt olika, ÖP lever på annonsintäkter och prenumerationer. Lokalradion betalas med licenspengar, vilket ger en ekonomisk trygghet som borde lämna utrymme för att testa många nya grepp.
Björn Häger påstår att ÖP och Mittmedia nästan panikslaget försöker hantera omställningen i mediebranschen. Hans slutsats är att om vi misslyckas och inga tidningar finns kvar, ja då finns knappt någon annan lokal journalistik heller kvar. ”Ytterst är det ett spel med demokratin”, säger han och har förstås rätt i att bra lokal journalistik är en framtidsfråga för samhället.
Det intressanta är att han blir helt oemotsagd i intervjun. Någon motfråga ställs aldrig. En sådan skulle kunna vara: ”Men kommer inte andra digitala medier ta över tidningarnas roll? Eller: ”Så du tycker att public service helt saknar betydelse för den lokala bevakningen?”
Eller varför inte: ”Är det inte viktigare att lägga resurserna på journalister som granskar än att köra ut papperstidningar alla dagar – ur demokratisynpunkt?”
Men radions bevakning av ÖP och Mittmedia innehåller få inslag av ifrågasättande och försök att skapa sammanhang.
Bilden som Björn Häger tillåts måla upp av ÖP överensstämmer inte med verkligheten. Panik är ett ord som passar bättre på tidningar som inte försöker hitta lösningar där prenumeranter och läsare erbjuds både papperstidningar och nya digitala kanaler. ÖP:s intäkter från digital annonsering ökar och snart har hälften av våra prenumeranter startat digitala prenumerationer som gör att de kan läsa allt, både papperstidningen, på op.se och e-tidningen. Det är positiva signaler från läsare och kunder.
Radio Jämtlands rapportering handlade om att posten slopar utkörningen av papperstidningar på lördagar till en del mindre orter. Det är inte längre lönsamt att fortsätta med den servicen menar posten. Journalistiskt är det absolut en fråga värd att lyfta fram. Distribution av papperstidningar på landsbygden kommer vara en svår nöt att knäcka i framtiden eftersom kostnaderna stiger ju färre som prenumererar. Och då blir återigen motfrågan: Vad är viktigast? Fler journalister eller fler mil med papper i bil? Det är skälet till att ÖP jobbar så hårt med att kombinera bra papperstidningar med digitala kanaler, så att våra nyheter även i framtiden kan nå ut till hela länet.
Ett exempel är att vi med vår journalistik försöker påverka samhället. Det senaste året har ÖP granskat misslyckandet med att bygga ut fungerande mobiltäckning i vårt område. Postens slopade lördagsutdelning är bara en liten del av en pågående samhällsutveckling där infrastruktur som internetuppkoppling överlåts till marknaden. Även det ett perspektiv som radion missade i sin rapportering.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 18 maj 2014

Vad är priset för en andra chans?

Skidåkaren Petter Northug festade och drack sprit med sina vänner i Byåsen till klockan fem i söndags morse. Sedan satte han sig bakom ratten i sin Audi och körde in mot Trondheims centrum. Farten var hög rakt igenom en rondell innan bilen kraschade våldsamt in i ett vägräcke. En kamrat som fanns med i bilen skadade ena armen. Petter Northug själv sprang från olycksplatsen. Först ljög han om vem som kört bilen. Sedan erkände han för polisen hur det låg till och sa offentligt att han ångrade sig djupt. Petter Northug riskerar nu fängelse för rattfylleri.
Det är i korta drag historien som skakat om Norge i veckan. Petter Northug som har sitt träningsparadis i Meråker valde till och med att åka över gränsen till Storlien när han skulle möta media. Det är historien som kanske med guds försyn det var tur att den inte slutade ännu värre.
Petter Northug kämpar nu för att behålla sina sponsorkontrakt och sin position närmast människors hjärta i skidåkarlandet Norge. Han verkar inte få det så svårt.
Tidningen VG gjorde två dagar efter kraschen en opinionsundersökning. Av drygt 2000 svarande norrmän upplevde över 62 procent Petter Northugs ursäkt som helt uppriktig och ärlig. Nästan lika många är övertygade om att han kommer tillbaka i skidspåren. I Petter Northugs hemlän Tröndelag tror över 70 procent av invånarna på sin skidhjälte, enligt VG.
– Ingen fyllekjörer får slik sympati, skriver VG:s krönikör Jostein Overvik och menar att skandalen kan vändas till det bättre om Petter Northug verkligen vill förändra sig.
Petter Northug är en särling i skidspåret. En åkare med motor och psyke för att göra det orimliga. Som att ena sekunden ligga sist och sladda i klungan för att några hundra meter senare med en fartökning retfullt enkelt ha sprintat förbi resten av världseliten. Som att i en gest av orubblig överlägsenhet passera mållinjen baklänges i ett världsmästerskap.
Idrottaren Petter Northug som tänjer gränser måste beundras. Utan honom skulle antagligen Johan Olssons bragdlopp ensam under 35 kilometer av VM-femmilen förra året varit fullständigt otänkbart eftersom det framstår som en antites av Northugs sätt att åka skidor. Två åkare på olika sätt förnyare av sin sport.
Elitidrott kräver total hängivenhet och träningsdiciplin. Ångesten över att lyckas eller misslyckas är ständig närvarande. Låt säga att Petter Northug tänjde på sina gränser även i söndags natt, som festprisse och att det höll på att gå riktigt åt helvete. Inte sagt som försvar men kanske förklaring.
Hur omskakande skandalen är blir tydligt när jag läser hur företaget Norway Events vrider sig som en mask på kroken för att kunna fortsätta sitt samarbete med Petter Northug. Norway Events arrangerar den årliga Toppidrettsveckan i Sörtröndelag. En vecka vars grundidé är att låta idrottande barn och ungdomar möta Norges största skidstjärnor. I sin värdegrund säger företaget att mötet med de förebilder som elitåkarna förutsätts vara ska ge en vitamininjektion.
Både världscup och VM i rullskidor har avgjorts under veckan. Petter Northug är det stora affischnamnet. I åtta år har han varit ledare för Toppidrettsveckans sommarskidskola för barn och ungdomar.
Den komplicerade frågan som företaget nu tvingas krisbearbeta är om Petter Northug fortfarande är en förebild? Svaret blir en klassisk motsägelse.
Norway Events medger att de starkt tvivlat på om samarbetet kan fortsätta och säger att ”händelsen i helgen inte stämmer med att vara en god förebild för barn och unga på vår sommarskidskola”.
Vilket nog de allra flesta skriver under på, även Petter Northug, men ungdomarna kommer ändå möta honom i skidskolan även i sommar.
För slutsatsen Norway Events drar trots sin värdegrund är att samarbetet fortsätter. Med motiveringen att ”nu kan vi ge något tillbaka till Petter och hans familj. Vi vill ge signalen till våra deltagare i skidskolan och andra barn och ungdomar att alla måste få en andra chans…”. En slutsats som förstås också är både sympatisk och mänsklig.
Vad är priset för en andra chans kan man undra? Jag hoppas att andra än företagspartners finns till hands för Petter Northug just nu.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag den 11 maj 2014

Om natten ser skuggorna av berg och stenar väldigt lika ut

I natt var det pannlampornas natt.
Tiomilaorienteringen avgjordes i skogen utanför Eksjö i Småland.
Det tändes pannlampor i tusental.
Nattorientering är en egen konstart i idrottsvärlden. Mycket olik det mesta. Otroligt härligt för de frälsta, fullständigt otänkbart för många.
Din största vän i natten är ljuskäglan som rör sig framför dig i skogen. Totalt synkad med din kropp. Kombinationen av fast ljus som följer huvudets alla rörelser, omgivande mörker och löpning i skogen ger en mycket speciell upplevelse. Fullständig tankeskärpa på att registrera precis allt som går att uppfatta i ljuset från pannlampan krävs.
Skräcken är att bli stående utan att fatta hur kartbilden hänger ihop med din position. Det är då ljuskäglan börjar irra och snurra planlöst.
Tanken att lampan skulle kunna slockna existerar inte. Förrän den gör det.
Tricket är att hela tiden planera vägen framåt för att hitta den snabbaste kombinationen av kort sträcka mellan kontrollerna och säker omväg. Att aldrig under ett lopp vila i tankearbetet hur jobbig terrängen än är.
Problemet på natten är att om du tappar bort dig ser skuggorna av berg och stenar väldigt lika ut. En begränsad ljuskägla är enda möjligheten att läsa in sig på kartan.
Det knakar i skogen runt omkring, du hör medtävlare men ser dem inte. Eller så är det knäpp tyst. Du är ensam och vilse.
Tiomilas herrtävling består av tio delsträckor från sen kväll till tidig morgon. Mest berömd är den långa nattsträckan. I natt var den 17 kilometer lång.
Långa natten har skapat sina egna stjärnor. Ungefär lika betydelsefulla som Olof Mellberg var som mittbacksklippa i det svenska fotbollslandslaget. Nattlöpare som genom mytomspunna ensamloppp gett sitt lag ointagliga ledningar.
Det var en tid då nattspecialisterna skruvade själva. Lödde ihop uppladdningsbara batterier och testade hur länge de små halogenlamporna höll innan de tvärslocknade. Berättelser om hur batterier oväntat börjat brinna på ryggen mitt i skogen är en annan del av nattorienterandets historia.
Nu har teknikutvecklingen förändrat nattorienterarnas beteende. Jag tycker mig se när jag följer deras GPS-spår på kartbilden live i mobilen (en del av teknikutvecklingen) hur det springs mycket mer kortaste vägen rakt genom skogen mot kontrollerna. Som i vanligt dagsljus.
Antagligen beror det på nya ljusstarka, digitala strålkastare till pannlampor.
Om samtidigt något av nattorienterandets själ har förändrats så får det väl ses som tidens gång.
Hur det gick i Tiomila avgörs nu på söndag morgon. Jag hoppas min gamla klubb Hellas når en hyfsad placering och att något jämtlandslag tog sig fram bland de hundra bästa. I så fall en riktigt bra prestation.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 4 maj 2014