Den strukturella rasismen blir en etablerad sanning

Midsommarhelgen 1948 i Jönköping. En uppretad folkmassa attackerar Kålgårdsområdet i östra delen av staden. Skrämda och livrädda försökte de boende barrikadera sig i sina lägenheter. Folkmassan trängde sig in, slog sönder bostäderna och misshandlade invånarna. En del boende flydde genom att kasta sig ut genom fönstren. I Kålgårdsområdet bodde romer som tillhörde resandefolket. I fem dagar drog folk runt på gatorna i Jönköping beväpnade med blådaggar och påkar för att leta upp romer. De som påträffades misshandlades.
Man sa att nu skulle de resande köras bort från Jönköping en gång för alla.
Polisen förhöll sig till en början passiv, tidningarna tog parti för folkmassan. Den allmänna uppfattningen var att romerna hade sig själva att skylla eftersom det var en ”accepterad” sanning att ”alla vet hur romer är”. Det vill säga deras personliga egenskaper definierades utifrån etnicitet. Romer påstods i ligga bakom övergrepp på kvinnor och stölder. Ett rykte sa att många av Jönköpings cirka 500 romer levde som ”utsugare” på bidrag från fattigvården. En kontroll senare visade att det var fel. Tre fick bidrag från samhället, en betydligt mindre andel än bland Jönköpings övriga befolkning.
Upploppen under midsommarhelgen 1948 har kallats Jönköpingskravallerna och utgör bara en enskild händelse i det samlade förtrycket som riktats mot romer genom åren. Andra exempel är konsekvent genomförda tvångssteriliseringar och barn som bortadopterats från sina föräldrar med tvång.
Och så har det fortsatt. Hur romer nekats att hyra bil fast det stod rader av outhyrda bilar på bensinmackar runt om i landet visade Sveriges Radio för ett och ett halvt år sedan. Dagens Nyheter avslöjade hur polisen i Skåne enbart utifrån etnicitet registrerat släktskap och familjeband för flera tusen romer, barn, vuxna och åldringar i ett särskilt register.
Rasism har många ansikten. Ett är den strukturella rasismen, som drabbar i det tysta som verkar långsiktigt nedbrytande och som blir till någon slags etablerad sanning, om ”hur de eller de är”. Det slående är hur mönstret av väldigt många om och men går igen när strukturerna till sist ändå kommer upp i ljuset och ansvariga ställs till svars. Visst registret var väl egentligen fel, men det var ändå bra att ha….
I veckan redovisade ÖP uppgifter om en romsk familj som nekats parkera en husvagn på tre campingplatser fast det inte var fullbokat. En var kommunägda Östersunds Camping. Senare skrev kommunen på sin egen hemsida att det hela berodde på ett missförstånd. Samtalet med förfrågan om att ställa upp husvagnen hade missuppfattats på campingen. Där trodde man att  det rörde sig om en gratisuppställning och en fråga om sponsring. En solklar efterhandskonstruktion tyckte diakonen Carina Grinde som engagerat sig i att försöka hjälpa familjen. Och samtidigt medgav kommunens ansvarige chef för ÖP när vi frågade vad som egentligen sades under samtalet att: ”Nja, alltså. Vi kom in på en diskussion om romer i största allmänhet, och för all del även andra grupper, som inte klarar att hålla rent omkring sig.”
Mönstret känns igen. Återigen många ”om och men”.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 22 juni 2014

En del av min historia möter en annan

Ränderna går aldrig ur. Jag sitter länge och tänker på det gröna och vita. Ser den gröna tunnelbanelinjen snirkla sig fram mellan stationerna i lummig försommargrönska. Namnen på de välkända stationerna inristade som minnesspår, omöjliga att glömma sedan många år. Stureby, Svedmyra, Sockenplan och så framme vid Isstadion. Alldeles intill låg Söderstadion, hemmaplan för det gröna och vita. Nu utbytt mot den väldiga Tele2Arena.
Jag håller på att köpa en biljett till Östersund FK:s hemmamatch mot Hammarby på Jämtkraft Arena. Känner att nu äntligen ska det bli av. Jag ska se Hammarby i ett toppmöte mot ÖFK i Superettan. Förväntningarna säger att det kan bli något av årets match.
En del av min historia möter en annan. Men hur ska jag göra nu? Sätta mig mitt i bajenklacken på ena sidan av B-läktaren? Nej det törs man väl aldrig i livet.
Letar på nätet och hittar en av de sista lediga stolarna långt ut på huvudläktaren. Slår till och köper min biljett där, lagom på avstånd både från hemmalagets VIP-avdelning och klacken på andra sidan planen. Jag tror jag behöver känna mig för, ha lite distans. Så att jag ska förhålla mig, som med ena foten i vardera lägret. Fylld av glädje inför den väntande matchen men samtidigt brottas jag med motstridiga tankar.
Okej för att sitta på huvudläktaren men det måste i så fall bli med en grönvit halsduk, minst. Börjar leta efter en sådan. Har ingen kvar, jäklar anamma. Går det att beställa? Jag kan helt enkelt inte totalt överge mitt arv, det grönvita. Måste finnas synligt på något sätt när jag går på matchen med stort M. Misslyckas med att köpa på nätet, grönvita lagets webbshop har sju dagars leveranstid.
Vad gör jag när Bajen gör mål? För det kommer de självklart göra, Pinones-Acre, Lars Fuhre, den gamla Bakircioglu eller någon av de andra söderbröderna. Det är konstigt hur det alltid dyker upp en massa nostalgipjunk när det handlar om fotboll. Får jag tillägga mest manligt pjunk. Hustrun till mittfältsstrategen Jonas Thern är väl den enda kvinna som syns i en kort scen på verandan hemma i en herrgårdsliknande villa i Småland där bronslaget från fotbolls-VM 1994 har återträff.
Ja, självklart kunde jag inte hålla mig ifrån de två timmarna dokumentärfilm om VM 1994 på SVT-play. Filmen ger inblick i lagets tjugoårsjubileum och består egentligen bara av tre moment. Arkivbilderna från matcherna i USA, ett återbesök på arenan i San Francisco där Sverige slog ut Rumänien i semifinalen efter Thomas Ravellis makalösa straffräddning och de nu medelålders fotbollshjältarna som äter en allt trevligare middag på Therns herrgård. Ravelli, Thomas Brolin, Martin Dahlin, Kenneth Andersson och de andra ramlar snabbt in i sin gamla omklädningsrumsjargong från åren i landslaget. Bakom skämten framträder fortfarande styrkan i det unika lagbygge som ledde fram till ett VM-brons då för 20 år sedan.
Jag känner igen varenda sekvens från matcherna. Minns exakt hur interiören såg ut i en stekhet lägenhet mitt i Köpenhamn när Kenneth Andersson nickade in 2-2 i förlängningen mot Rumänien och känslan av att pendla mellan hopp och förtvivlan innan allt slutade i en enorm glädje efter Ravellis straffräddning. Minns besvikelsen över Brasiliens utskåpning i semin som jag följde från en sommarstuga i Sörmland. Bilder som har etsats sig fast på näthinnan. Bilderna på oss tokiga svenskar som plötsligt badade i fontäner och dansade på gator.
Egentligen utgår väl i stort sett allt som görs inom svensk herrlandslagsfotboll från önskedrömmen om att återuppleva sommaren 1994 igen, eller? Alla framgångar och motgångar, från Lagerbäck till Hamrén, mäts efter måttstocken från 1994. Nostalgipjunkets förbannelse, som gör det svårt att se utvecklingen framåt. Jag tänker inte skriva att fotboll var bättre förr.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag 15 juni 2014

Om jag var pilot skulle jag nog blåstirra ut genom fönstret

Så ofta jag kan väljer jag fönsterplats på flyget. Det är ett roligt tidsfördriv att titta ut och försöka orientera sig från luften. Ibland, mycket sällan, händer det att jag ser andra flygplan.
Då hissnar tanken till. Mötet när en annan stjärtvinge glimtar förbi och snabbt försvinner bort är en tydlig illustration till hur fort det faktiskt går.
För några veckor sedan kom en nyhet som på en gång vände upp och ner på min ganska harmoniska bild av att titta ut genom flygplansfönster.
Ska jag i fortsättningen stirra ut hela tiden och larma kabinpersonalen om jag ser något annat flygplan?
Kommer det att installeras tryckknappar ungefär som de man trycker på när man vill kliva av bussen? Larmknappar på varje passagerarplats som varnar piloterna om ”att nu måste ni sluta stirra på alla dataskärmar runt förarsätet och kolla ut genom fönstret. För vi håller på att krocka!”
Nyheten var att myndigheten Transportstyrelsen uppmanade piloter inom trafikflyget att titta mer ut genom fönstret.
Bakgrunden var ett tillbud ovanför Köpenhamn när ett SAS-plan var 90 meter från ett krocka med ett militärt spaningsplan som flög med transpondern avslagen. Transponder är ett instrument som gör att flygplan i luften automatiskt har koll på om de kommer för nära varandra. På spaningsplan har de ibland rätt att stänga av utrustningen…
Transportstyrelsen hade två skäl bakom uppmaningen att titta ut oftare.
Antagandet att dagens piloter har blivit mer och mer upptagna av att följa alla elektroniska instrument som behövs för en säker flygning så att tiden inte räcker till för att kolla upp verkligheten utanför fönstret.
Samt att det något hårdare säkerhetspolitiska läget som råder i Europa (läs: krisen i Ukraina) gör att fler spaningsplan antas flyga omkring, svårupptäckta, uppe i luften.
Jag vet lite om hur piloter jobbar men har mycket stort förtroende för deras arbete. Det finns knappast någon yrkesgrupp med mer säkerhetstänkande.
Så jag undrar hur det går till i praktiken efter att myndigheten Transportstyrelsen utfärdat sin rekommendation. Att då och då titta ut och hoppas att just i det ögonblicket få syn på ett militärt plan som smyger omkring är ju knappast en strategi för säkerhet.
Om jag var pilot skulle jag nog blåstirra ut hela tiden.
Det borde väl finnas bättre lösningar på det nya säkerhetsproblemet.
Under tiden som flygmyndigheterna funderar på det är kanske larmknappar för passagerare är ett bra förslag, det skapar delaktighet och intresset för att upptäcka spionplanen är utan tvekan gemensamt.
Dessutom kan samma tänkande överföras till helt andra områden. Till exempel larmknappar för alla barn när deras föräldrar stirrar för mycket ner i mobiltelefonen så de missar verkligheten utanför dataskärmen.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag den 1 juni 2014

ÖP vänder ryggen åt SD:s marknadsföring

Sverigedemokraterna (SD) ville annonsera i ÖP i veckan. Annonsen handlade om påståendet att tiggeri skulle vara organiserat. Samma budskap från SD har funnits på affischer i Stockholms tunnelbana. En kampanj som partiet nu tvingas dra tillbaka.
I stället ville Sverigedemokraterna föra ut sin argumentation i ÖP. Som ansvarig utgivare var det ett enkelt beslut att säga nej i det enskilda fallet eftersom innehållet i annonsen är falskt och riktar in sig mot några av samhällets mest utsatta människor.
Sverigedemokraterna är ett parti med ursprung i en rasistisk ideologi. Jimmie Åkesson har själv förklarat att han ska göra vad som står i hans makt för att motarbeta vad han generaliserar som muslimsk invandring. I Sundsvall har kommunpolitikern Jonny Skalin, som även sitter i riksdagen, krävt att bidrag till invandrarföreningar stoppas eftersom de ”främjar” mångkultur. Kravet om slopade bidrag gäller inga andra typer av föreningar.
Hur partiet än utformar sin annonsering blir uppdelningen i ett vi och ett dom alltid det underliggande budskapet. Ett exempel är en reklamfilm som snurrat inför EU-valet där lättklädda unga kvinnor och män med mycket vältränade – och vita – kroppar visas upp utan några som helst andra politiska budskap. Filmen är svår att tolka på annat sätt än som ett försök att framhäva rasåtskillnad.
Sverigedemokraternas politik utgår inte från människor lika värde, vilket är en grundsten i ett demokratiskt samhälle.
Därför kommer från och med nu alla annonser med partiets politiska budskap stoppas i ÖP. Det är ett redaktionellt ställningstagande som handlar om solidaritet.
ÖP vänder helt enkelt ryggen åt SD:s marknadsföring.
I onsdags reste SD:s partiledare Jimmie Åkesson genom länet. ÖP sände webb-TV från hans torgmöten i Strömsund och i Östersund. Journalistiskt tänker vi fortsätta precis på samma sätt med att rapportera om och granska SD:s politik. ÖP:s debattforum och åsiktssidor fortsätter att vara öppna för alla, även insändare eller debattartiklar från SD, så länge innehållet är etiskt och juridiskt möjligt att publicera.
Redaktionellt bevakar vi Sverigedemokraterna precis på samma sätt som övriga partier under den valrörelse som drar i gång nu efter valet till EU-parlamentet. Självklart respekterar vi också rätten att välja fritt, vårt ställningstagande är inte riktat mot SD:s väljare utan partiets politik.
ÖP tummar inte på yttrandefriheten. Att stoppa annonser från Sverigedemokraterna är en helt annan sak. När ett företag, en organisation, ett politiskt parti eller en privatperson vill annonsera i ÖP innebär det i grunden en affärsuppgörelse. ÖP säljer ett utrymme och ett uppmärksamhetsvärde till annonsören som kan exponera sitt reklambudskap för en publik.
Vi har absolut inget emot annonser, tvärtom. Det är en del av vår vardag och en viktig del i medias finansiering att vara budbärare för olika annonsörer men det är även en viktig del i uppdraget att ta ansvar för vilka budskap som sprids. Det gäller till exempel sexistiska annonser eller alkoholreklam som är hårt regelstyrd.
När budskapet så uppenbart som i fallet med SD strider mot ÖP:s grundläggande värderingar väljer vi att tacka nej.
Bosse Andersson, min chefredaktörskollega på Dala-Demokraten, uttryckte sig på följande sätt när tidningen i går tog samma beslut: ”Vi vill inte sprida deras reklam. Och vi vill inte ha deras pengar”.
En bra sammanfattning.

/Krönikan tidigare publicerad i ÖP Söndag den 25 maj 2014