Hej Främling kan vara nästa yra

När Östersunds-Posten premiärsände Yran-TV från krogstråket i torsdags var mässtältet proppfullt av publik.

Men dragplåstret var absolut inte vår sändning.

Organisationen ”Hej Främling” och flyktingarna från Grytan hade bjudit in till en mångkulturdag. Hela tiden strömmade folk in och ut i tältet. Människor från alla möjliga länder, kulturer och med olika språk kom.

Det var kort sagt drag i tältet. Att vi stod i ena hörnet och pratade live med yrans artister passerade nästan obemärkt förbi. Det viktiga pågick någon annanstans.

Hej Främling skulle kunna vara starten på nästa Yran-projekt.

Det var hösten 2013 som kompisarna Emma Arnesson, Anne Lundberg och Sara Ottosson insåg att de måste göra något.

”Omvärlden upplevdes plötsligt så nära. Det kändes omöjligt att bara titta på när flyktingar i en strid ström bussades till den gamla militäranläggningen”, förklarar de på sin Facebooksida.

Sedan dess har Hej Främling och flyktingarna gjort saker tillsammans. Jobbat ihop och bjudit in till löpträningar, naturupplevelser, cykelutflykter, konstnärsträffar, spelningar och tränat körsång. I morgon sjunger kören ”The Rockin Pots” från Grytan tillsammans med Tomas Ledin på Yrans stora scen i Östersund.

Tanken är att ”visa att ett bra liv i Jämtland faktiskt är ett alternativ för de som varken kan eller vill återvända till den plats de flytt från.”

Om man aldrig träffas uppstår ingen integration, helt enkelt.

Hej Främling har uppmärksammats i hela landet och fått olika utmärkelser men arbetet bygger fortfarande mest på engagemang och idealitet. Som ett solidariskt frivilligt alternativ.

För två år sedan sände ÖP Ewert Ljusbergs Storsjöyrans jubileumstal  från stora scenen. Festivalen firade 30 år sedan omstarten 1983. Historien om yran berättades så här i SR Radio Jämtland.

Mitt tydligaste minne av omstarten är hur regnet strilade och husbandet från då, Hardda Ku, Hardda Geit med H.P Burman och Arne Rubensson, rev av Heim till Kluk frampå nattkröken. Jag tror i alla fall det var så det gick till.

Vägen har varit lång från Hardda till Sting och Lady Gaga. Var och en kan säkert skriva sin egen yranhistoria, av olika längd. Det har varit toppar och missräkningar. Gratiskonserter och konkurshot.

– Yran är en speciell festival, säger Joppe Pihlgren, artist och verksamhetschef på festivalernas branschorganisation Livemusik i Sverige i dagens ÖP.

Jubileumsåret 2013 handlade mycket om festivaldöd. Små festivaler har det fortfarande tufft enligt Anders Nordvall, doktorand på Mittuniversitetet i Östersund.

– Vi som bor här kanske ska fråga oss om vi vill ha festivalen kvar. Vill vi det kanske vi ska visa vårt stöd, säger han i dagens intervju med ÖP:s reporter Maria Lindholm.

Vad Storsjöyran inneburit för Östersund och Jämtland finns även det många svar på, från att skapa identitet och yransjälen till affärsutveckling, gästnätter, plats på kartan och krogstråket.

Att yran haft stor betydelse för Östersunds utveckling under tre decennier håller nog de flesta med om.

Just av det skälet är det intressant att göra jämförelsen med Hej Främling och titta framåt.

Läser man artiklarna som föregick omstarten 1983 finns många likheter. Även yran började som ett kompisgäng. Efter gymnasiet försvann några från stan, kom tillbaka och insåg att de måste göra något.

”Här var ju så tråkigt, hände alldeles för lite. Vi måste hitta på något”, ungefär så lät det.

Från början alltså ett slags ideellt engagemang. En skillnad är att yran startades på kommersiella grunder. Drygt 8000 besökare krävdes för att gå runt, ett par tusen fler löste biljett. Det blev startpunkten för aktiebolaget Yrangruppen.

Resten är som sagt historia.

Hej Främling skulle kunna vara embryot till något som det om 30 år finns anledning att både doktorera om och känna stolthet över att ha varit med om.

Festivalen, företagscentret – eller vad det nu kan vara – som gjorde Östersund till den fullständigt mångkulturella staden som visade vägen när den solidariska integrationspolitiken var på väg att haverera!

Tyvärr, säger erfarenheten är det svårt att se hur det faktiskt skulle kunna hända. Frågan är vilket stöd och vilken support unga gäng som kanske är något viktigt på spåren får i dagens samhälle.

När – om de vill – försöker ta steget från frivilligt engagemang och idealitet till företagsamhet. När de som brinner för sin sak ska bokföra och momsdeklarera är det lätt att tappa glöden.

När arbetsförmedlingen, försäkringskassan, skatteverket, migrationsverket, bidragsverket eller vad det nu kan vara sitter med sitt eget regelverk som följs till punkt och pricka utan att se möjligheterna man lyfter blicken.

I Hej Främlings fall gäller det även misstänksamheten, näthat och den växande rasismen.

Om samhället fungerade lika stelbent för unga eldsjälar 1983 som idag vet jag inte. Ni kan väl alltid fråga någon i den ursprungliga Yrangruppen om ni träffar på de på stan under helgen.

Vad jag vet är att framgångsrika historier alltid har en början. Ofta  i formen av unga kompisgäng.

Initiativ som kan vara otroligt avgörande att se och ta tillvara om man vill utveckla en stad eller ett land.

För den som tittar i backspegeln finns något att lära av historien om Storsjöyran – den speciella festivalen.