Vem i hela friidrottsvärlden kan man lita på

Frågan i rubriken är tillspetsad.

Men inte omöjlig att ställa.

Det är med en växande känsla av olust jag följt sändningar och rapporter från friidrotts-VM i Peking den senaste veckan.

Friidrotten befinner sig i en djup kris. Före VM kom det fram att internationella förbundet mörkat uppgifter om 55 medaljörer från olika mästerskap som lämnat misstänkta blodprov.

Ingen har fällts för dopning men avslöjandet kastar på nytt en lång skugga över såväl oupptäckta fuskare som alla ickefuskare. I vissa fall berättigad skugga, i andra fall inte. Vad som är vad kommer framtiden antagligen att utvisa.

Idrottens kris kan beskrivas som att det så fort ett överlägset segerresultat dyker upp, efter varje fantastisk prestation, undermedvetet skrivs ett stort frågetecken. Fuskare eller inte?

Vilket förstås är djupt kränkande för stjärnor som faktiskt är rena. Om det nu inte visar sig om något år eller så att de faktiskt hade petat i sig förbjudna piller, trots allt. Och i ögonblicket när just den frågan behöver ställas förstår man krisens djup.

Det är länge sedan jag var i Söul och bevakade OS 1988 när sprintern Ben Johnson från Kanada föll tungt. Johnson vann 100-meterstiteln på nytt världsrekord. Några dagar senare avslöjades han som dopad och blev av med både OS-medaljer och VM-titlar.

Det blev ett uppvaknande men samtidigt visar den fortsatta storyn kring Ben Johnson friidrottens oförmåga att hantera sin egen kris. Tre gånger ertappades han som fuskare, likafullt tilläts han göra comeback. Tre gånger.

Så har det fortsatt. Detta vankelmodiga sätt att se på hela dopingproblematiken som nu misstänkliggör allt och alla. Å ena sidan showen som måste ”go on” till varje pris, å andra sidan otillräckliga resurser för att jaga dopare, hysschanden om resultat och öppet för juridiskt trixande.

Åtminstone i mina ögon behövs ett riktigt reningsbad. Möjligen är det ett sådant cykelsporten går igenom just nu. Exemplet cykel visar också att badet är smärtsamt. Årets Tour de France var en av av de mest slätstrukna på länge. Cyklisterna – förutsatt odopade – orkade helt enkelt inte köra som galningar uppför alptopparna längre. Som Armstrong, Ulrich, Pantani och de andra gjorde med sina uppumpade blodvärden.

Prestationerna var inte längre lika spektakulära. Showen hade tappat i lyskraft, vilket kostar på för förbundspamparna. Risken är stor att TV-miljonerna slutar rinna in.

Hur djup krisen är visas av att den till och med förlamar sportjournalistiken. Återblickarna på gamla världsrekord i SVT:s rapportering känns som en demonstration i tvehågsenhet.

Efter 400-metersfinalen rullas bilder från en tävling i Australien 1985 när Marita Koch, östtysk världsstjärna, slog det ännu gällande världsrekordet på distansen. Koch sprang på 47.60, vilket är 1 sekund och 66 hundradelar snabbare än årets världsmästare.

Före längdfinalen får vi se hur Galina Tjistakova, Sovjet, 1988 hoppade 7,52 även det fortfarande världsrekord. Längsta hoppet i årets VM var 38 centimeter kortare.

I studiosnacket som inramar arkivklippen kommer olusten krypande.

Rekorden framställs som närmast omöjliga att slå idag, som från en annan tid, som om de inte längre räknades. Fast de gör ju det. De syns ju i grafiken i TV-rutan, men det ska vi kanske inte bry oss om?

Varken Kock eller Tjistakova åkte fast som fuskare med hjälp av dåtidens dopingtester. Ändå är de misstänkta.

Är bilderna på ”omöjliga” rekord något som katten släpat in i sändningen? Som alibi för att påminna om friidrottens kris utan att den sabbar feststämningen alltför mycket?

Ännu värre blir det i rapporteringen från sprinterduellen mellan Usain Bolt mot Justin Gatlin. Varken experter eller kommentatorer kan dölja sin ohämmade glädje över att Bolt slår den två gånger dopingfällde Gatlin.

Det formligen bubblar av lycka ur sändningarna. Nästan mer över det faktum att den gode slog den onde med en hundradel än över Bolts segerlopp på 100 meter.

Alla journalistiska ramar sprängs på några sekunder. Bolts seger beskrivs som en seger för idrotten trots att Gatlin är lika fri och ren att tävla som alla andra. Han får istället bära hundhuvudet som krisens syndabock i Peking-VM.

Man kan ana vilka diskussioner om saklighet och opartiskhet som följde efter sändningarna. För när Bolt och Gatlin möttes igen på 200 häromdagen hörde jag inga frågor om tidigare dopingavstängningar.

Då handlade storyn enbart om Bolts återkomst efter alla skador. Han har visst bara tävlat en enstaka gång tidigare i sommar. Misstänkt eller?