Robottexter – vad är det för konstigt?

Regn, snö, blåst eller solsken? Det är frågan. Mössan på eller av, det vill vi nog alla veta frampå morgonkvisten. Från och med idag kan du på op.se varje morgon läsa korta artiklar som berättar om hur vädret förväntas bli där du bor. Så blir dagens väder…är rubriken på artiklarna.
Automatiskt sammanställda väderprognoser nedbrutna på stora och små orter har funnits länge. Mobilsajter eller appar från till exempel SMHI, Foreca eller norska YR är mycket välanvända digitalverktyg. Väderprognoserna brukar visas ut som tabeller med symboler för sol, halvklart, regn, temperatur, vindstryka och så vidare. Prognoserna genereras automatiskt och grundar sig på insamlade väderdata.
Skillnaden nu är att väderdata även översätts till en automatiskt skriven text på op.se. Vilka ord som står i texten och hur meningarna byggs upp styrs av en i förväg programmerad algoritm. Artiklarna avslutas med meningen ”Den här texten har skapats automatiskt med väderdata från SMHI”.  Under artikeln där namnet på någon av ÖP:s reportrar brukar stå finns en annan byline: ”Mittmedias textrobot”.

Premiär alltså idag för det som i mediebranschen kommit att kallat för ”robottexter”.

Inom Mittmedia har vi bestämt oss för att pröva om robottexter kan vara till nytta för våra läsare. Första testet är lokala väderprognoser, vi kommer också vara snabba med att få ut artiklar om SMHI:s varningar om oväder och stormar.

Avsikten är att ge bättre läsarservice genom dagliga lokala väderrapporter men också se till att våra reportrar lägger sin arbetstid på mer komplicerad journalistik.

Nästa steg blir att se om det går att sammanställa inrapporterade sportfakta till korta artiklar.

Men det är ett test där det är viktigt att hålla reda på vad som är vad. Robottexter är en enkel sammanställning av data enligt en i förväg fastställd beställning.

Robottexter ersätter på inget sätt artiklar skrivna av reportrar. Däremot kan tekniken underlätta reportrarnas arbete genom att göra faktasammanställningar från olika databaser som tidigare gjorts för hand.

Det finns flera frågetecken kopplade till tekniken. En risk är att det helt enkelt blir obegripliga texter om data tolkas på fel sätt. Om robottexter skulle börja skrivas utifrån till exempel polisens öppna dataflöden skulle det innebära uppenbara etiska dilemman

Därför är det viktigt att säga att vi nu testar tekniken men samtidigt är medvetna om svagheterna med robotskrivna texter.

 

Säg nej till nya murar

Berlins paradgata ”Unter den Linden” en novemberkväll. Vi gick från öst mot väst. För varje kvarter blev staden mer folktom och ödslig.

En kusligt känsla kröp sig på ju närmare gränsövergången mitt på torget vid Brandenburger Tor vi kom. Där framme skymtade en blekt upplyst vaktkur och några tungt beväpnade gränspoliser i gröna uniformer.

Vi vågade inte gå närmare än så. Framför oss låg torget och avenyn som numera är en av de mest livfulla platserna i centrala Berlin alldeles folktom.

Promenaden tillbaka till trygghet och värme på hotellet, ett jättelikt svenskbyggt komplex mitt i centrum av dåvarande Östtyskland, skedde under tystad. En skrämmande upplevelse som satt sig kvar i minnet.

Muren som klöv Berlin och hela Europa i två delar revs 1989.

Nu byggs nya murar i Europa, av taggtråd, sten, ord och tankar. Nu ställs  beväpnade vakter ut längs gränserna.

Striden står mellan starka krafter som återigen vill stänga inne och avgränsa människors livsutrymme och ett solidariskt synsätt som utgår från att mångfald ger styrka.

En strid som det både finns ett akut kortsiktigt och ett mer långsiktigt perspektiv på.

I det akuta skedet handlar det om flyktinghjälp och solidaritet. 60 miljoner människor är på flykt, hälften är barn. Flyktingsituationen i världen beskrivs av FN som den svåraste sedan Andra världskrigets slut. Det betyder att behovet av stöd är enormt stort, både när det gäller pengar och säkra flyktvägar.

Att människor på flykt drunknar i överfulla båtar på Medelhavet eller kvävs till döds instängda i lastbilar är ovärdigt ett civiliserat samhälle. Det påminner mer om gamla tider i Europa.

På längre sikt handlar det om en bra integration så att människor som tvingas lämna sina hem får möjlighet att skapa ett nytt liv i ett öppet och mångkulturellt samhälle.

I grund och botten måste murarna hindras från att växa upp igen. Murar av tankar och taggtråd som skiljer människor åt.

Vi tror att var och en kan bidra på sitt sätt.

På Östersunds-Posten tar vi ansvar för att berätta om och kommentera vad som händer. Till exempel om flyktingfamiljers väg hit från kriget i Syrien och om alltför långa väntetider i asylprocesserna. När motsättningarna i samhället ökar har vi som publicister också ansvaret att stå upp för demokratiska värderingar och människors lika värde.

Tidningskoncernen Mittmedia, som äger ÖP och LT, har tagit ett gemensamt beslut om att stötta Rädda Barnens insamling för flyktingar i nöd.

Men vi kan och vill göra mer för att skapa engagemang.

Idrott kan vara ett sätt att riva murar mellan människor. Det har både Östersunds FK och organisationen Hej Främling, utifrån sina egna förutsättningar, bevisat här i Jämtland.

De har visat vad som är möjligt och samtidigt nått framgång.

Därför startar Östersunds-Posten, Länstidningen, Mittmedia i Östersund tillsammans med Östersunds FK nu en lokal utmaning under taggen #Jämtlandhjälper.

Startpunkten blir på lördag när ÖFK spelar toppmatch mot Sirius från Uppsala hemma i Östersund.

Det vi bestämt oss för är att i samband med matchen stödja såväl akut flyktinghjälp som det lokala integrationsarbetet. För varje betalande åskådare på matchen går fem kronor till FN:s flyktingorgan UNHCR och fem kronor till Hej Främling.

Så förhoppningsvis spelas matchen inför helt fullsatta läktare.

Vår gemensamma utmaning riktar sig mot övriga föreningar och näringslivet i Jämtland. Hur väljer ni att bidra? Mejla oss och berätta på jamtlandhjalper@mittmedia.se

Hjälp oss riva murarna!

 

 

 

 

Bombhotet stoppar inte GD:s granskning

I går skrev jag att journalistik just nu är viktigare än på mycket länge.

Idag kom ett nytt bevis. Gefle Dagblad (GD) bombhotades.

Det finns skäl att tillägga att vi lever i en tid när det krävs stort journalistiskt mod. Det har GD:s redaktion visat idag.

I en serie artiklar har Gefle Dagblad granskat kopplingar mellan moskén i Gävle och extremism.

I en krönika förklarar tidningens chefredaktör Anna Gullberg bakgrunden till granskningen så här:

”I en serie artiklar med start idag berättar vi om moskéns kopplingar till extremism, och den radikalisering som finns inom moskéns ledande skikt. Muslimer i Gävle har hört av sig till oss, bekymrade över den riktning som moskén tagit, och vi har tagit deras funderingar på allvar.”

Idag på morgonen publicerade GD uppgifter där moskéns imam pekas ut som ledande inom den militanta islamismen i Sverige.

Vid lunchtid fick polisen i Gävle ett telefonsamtal. En anonym person krävde att artiklarna skulle tas bort. Samtidigt bombhotades Gefle Dagblad.

Redaktionen var beredda på att artikelserien skulle väcka reaktioner men bombhotet gjorde att säkerhetsnivån omedelbart höjdes. Polisen har idag hårdbevakat GD-huset i Gävle.

Samtidigt har redaktionen fortsatt att jobba. Nu under eftermiddagen chattade tidningens reportrar med läsarna om sin granskning. Många gav GD stöd för att fortsätta gräva vidare.

Att ge efter för hotet har förstås aldrig varit ett alternativ.

Det kommer fler och fler hot för att försöka tysta journalister. En kartläggning visar att antalet hot ökat markant på senare år och det leder till att medier ibland tvekar inför kontroversiella publiceringar. Det är en allvarlig utveckling.

Genom sitt agerande idag visar Gefle Dagblad på motsatsen.

Att genom bombhot försöka stoppa en tidning är en extrem yttring. Det finns en lång glidande skala innan påtryckningarna når så långt.

Även i det dagliga jobbet har den oresonliga attityden mot media hårdnat.

På Östersunds-Posten möts vi till exempel allt oftare av krav på att publicera uppgifter om EU-migranter och flyktingar som går långt utöver vad de pressetiska reglerna tillåter. Det handlar om etnicitet, detaljer som skulle göra det möjligt att identifiera brottsoffer och andra uppenbart kränkande uppgifter.

Sådant som det är självklart att inte publicera i andra sammanhang. När vi avstår anklagas vi för att inte ge hela bilden.

Journalistiskt mod i vår tid handlar om att stå emot och stå upp för rätten att i alla lägen ställa obekväma men berättigade frågor.

Men också om att försvara pressetiken som gällande lika för alla.

 

Journalistik viktigare än på mycket länge

På stranden i den turkiska badorten Bodrum tog fotografen Nilufer Demir bilden som i ett slag förändrade synen på flyktingkrisen.

Bilden på den döde Alan Kurdi, tre år gammal.

Nilufer Demir arbetar som professionell fotograf för den turkiska nyhetsbyrån DHA. Den bildsvit som blev resultatet av hennes arbete den här tidiga morgonen på stranden visar hur Alans kropp bärgas ur vattnet.

Bilderna spreds i sociala medier, plockades upp av den internationella nyhetsbyrån AP och landade på redaktioner världen över.

Där gjorde redaktörer och publicister olika bedömningar. Bilderna var skrämmande, sådana som de flesta medier här i Sverige normalt inte skulle publicera. En del gjorde ett urval bland bilderna, andra valde till en början att inte lägga ut dem men berätta om reaktionerna. Med tiden blev bilden på Alan liggande på mage i vattenlinjen och räddningsarbetaren som böjer sig fram över hans lilla kropp en symbol för hela flyktingskrisen.

Den journalistiska bild som nu beskrivs som en väckarklocka.

På ÖP valde vi ganska snabbt att gå ut med bilderna in i anslutning till en text som vår krönikör Elin Olofsson skrivit. Samtidigt skrev jag ett inlägg här i bloggen för att förklarade bakgrunden till varför bilderna publicerades.

Blogginlägget fick signaturen Svenne Svensson att höra av sig. Så här skriver han i en kommentar som nu ligger ute i anslutning till inlägget:

”tror du verkligen att det var slumpen som gjorde att bilden på aylan togs när den togs? opinionsbildande journalistik?, nu har öppna gränser fanatiker och vänsterdårar snart gapat sig hesa och fått som de vill ett europa på väg tillbaka till medeltiden..

Och även du lär väl inse att med SD`s politik så hade dessa (kanske inte alla såklart) som dött på medelhavet levt idag så egentligen är det sådana som du som INTE gett sitt stöd för SD`s flyktingpolitik som bär ansvar för dessa människors öde på havet idag.

Så jag hoppas verkligen folk tar ställning för såhär kan det inte fortsätta, ta gärna och googla immigrants i ungern så får du se hur de har det där.
Och du det dör ca 18000 artontusen barn varje dag.”

Jag känner inte inte Svenne närmare men en sak är ju tydlig: att vi har totalt olika åsikter om mycket, bland annat om hur bilden på Alan kom till.

Sverigedemokraten Bo Lindholm i Sala är ännu mer rakt på sak när det gäller bilden på Alan. På Facebook påstår han att bilden är arrangerad. Alans kropp ska ha spolats upp i en klippskreva men sedan flyttats till stranden för att fotot ska bli bättre. Hävdar han.

Vilket är en uppfattning som inte bara sprids av Bo Lindholm utan många fler på sociala medier och på nätsajter. En är Lindholms partikamrat,  Patrik Silfverklinga från Borås.

–  Snacket som går om den här stackars lilla pojken har gjort mig så vansinnigt förbannad. Jag tycker att det är fruktansvärt att arrangera bilden och spela på den här lilla grabben, säger Bo Lindholm till tidningen Sala Allehanda om sin FB-status.

Reporten Niklas Norén frågar SD-politikern om var han fått uppgiften att bilderna arrangerats från så svarar han:

–  Det påstås att fotot är arrangerat, om det är så så är det fruktansvärt. Men det finns ingen i hela Sverige som kan säga vad som hänt. Allt är bara spekulationer, säger Bo Lindholm.

Problemet för Bo Lindholm är att han har fel. Att det faktiskt finns de som kan säga vad som har hänt. Som kontrollerar med ursprungskällor och faktagranskar

Till exempel journalisterna på tidningen Metros Viralgranskaren som bestämde sig för att gå till botten med påståendet om arrangerade bilder.

Efter några enkla kollar kan de sätta rubriken:

”Nej, Alan Kurdis kropp blev inte flyttad för ”bättre snyftbilder”

Den bild som påstods vara beviset. Pojken som hittades bland stenarna visade sig istället vara Alans bror fem år gammal och även han drunknad.

Men frågan är om det har någon betydelse. Spekulationerna har redan tagit fart, de sprids av ”sanningssägare” och delas medvetet eller omedvetet som ringar på vattnet.

Möjligheten finns ju att Svenne Svensson redan hunnit läsa Bo Lindholms tvärsäkra påstående om att ingen vet vad som hänt, att bilden är arrangerad och att allt är spekulationer.

Svenne verkar ju rätt så säker i sin uppfattning om att bilden på Alan producerats utifrån speciella syften möjligtvis styrda av ”fanatiker och vänsterdårar.”

Jag för min del är övertygad om att vi lever i en tid där värdet av journalistiskt granskning är viktigare än på mycket länge.

 

 

Bilderna på Aylan kan inte missförstås

Det finns de som kräver att flyktingbåtarna på Medelhavet ska tvingas vända.
Det finns de som applåderar när stängsel av taggtråd byggs längs gränser, som avsiktligt misstolkar nyhetshändelser vi i media rapporterar om. Som vrider och vänder på fakta för att gynna sina egna mörka intressen.
Som försöker få det tragiska dubbelmordet på IKEA i Västerås för en tid sedan att framstå som orsakat av ett solidariskt svenskt flyktingmottagande.
Som sprider rykten med ursprung i främlingsfientliga hatsajter, uppgifter som delas och förkläds till bekräftade sanningar.
Och det blir allt fler som vägrar se vad som pågår framför våra ögon just nu. En flyktingkris, den värsta sedan Andra Världskriget, men också en kris för det demokratiska och humantära samhällssystemet vi trodde vi hade.
Därför publicerar ÖP idag bilderna på Aylan, 3 år gammal, som flydde tillsammans med sin familj från krigets Syrien. Från en verklighet inget barn ska behöva uppleva.
Om han i sin lilla barnkropp hade kunnat föreställa sig vad som väntade bakom det stora havet så var det kanske möjligheter att leka, drömma och få växa upp i trygghet.
Nu blev det inte så. Aylan tillhör en av tusentals som drunknat i Medelhavet när vi misslyckats med att skapa säkra flyktingvägar genom Europa.
Hans döda kropp spolades upp på stranden vid en turkisk badort.
Bilderna på Aylan och hur han bärs bort av räddningsarbetare är fruktansvärda.
Men det är också bilder som inte lämnar utrymme för att missförstås. Som inte kan vantolkas utan i ett slag säger vad det handlar om:
En mänsklig katastrof. En kris för ett samhälle byggt på mänskliga rättigheter.
Aylan på stranden med röd tröja och sina fina sneakers på fötterna är ett av katastrofens offer. Bilden på honom måste vi våga se.