Fotbolls-VM byggs med livet som insats

Elkontakterna hänger löst dinglande i kablar ut från väggarna. Stolarna är av rostig metall. Det är svårt att tro att man befinner sig i avgångshallen på Kathmandus internationella flygplats. Hallen är proppfull av nepalesiska gästarbetare, de flesta med matboxar som handbagage. Utanför på plattan står en rad glänsande plan med välkända flygbolagslogotyper på stjärtvingarna uppställda. Två olika världar som möts.

Det finns ett skäl till att trafiken mellan Kathmandu och arabländerna vid Persiska viken är så tät.

Vi bordar Qatar Airways till Doha. Planet är fyllt till sista plats. Nepal förser oljeländernas maskineri med arbetskraft. Qatar är ett av världens rikaste länder, Nepal ett av de fattigaste.

För arbetarna här på planet är jobb långt hemifrån under långa tider en av få möjligheter att försörja sig och sina familjer. För ekonomin i Nepal betyder strömmen av lönepengar från de välmående oljeländerna ett uppsving när konsumtionen ökar.

Samtidigt förlamas mycket av den utveckling som skulle kunna vara möjlig i Nepal av politisk korruption. Även den ökande i takt med att ekonomin växer.

Detta sagt som en bakgrund. Jag funderar idag på mina medpassagerare i planet från Kathmandu. Nu när fotbolls-VM är som hetast här hemma.

Jag undrar över vilka arbetsvillkor männen från Nepal möttes av när de kom fram till Doha. Den engelska tidningen theguardian slog larm i september. Om dödsfall bland nepalesiska gästarbetare under bygget av anläggningarna där fotbolls-VM spelas 2022. Människorättsorganisationer hävdade att ett sjuttiotal arbetare dött. Av sina skador efter olyckor på grund obefintlig säkerhet på byggarbetsplatserna. Eller till följd av att de tvingats arbeta så hårt under långa pass i den extrema hettan att kroppsfunktionerna helt enkelt slogs ut.

Två världar som möts. Qatar bygger för ett världsmästerskap i fotboll, en sport där miljonerna tycks rulla oavbrutet över spelare, klubbar och förbund.

De som bygger, med sina händer, kroppar och liv, får inte ens ut sina löner. Igår kom en ny rapport från Amnesty international som avslöjade ett par tusen skadefall bland gästarbetarna och flera månader med uteblivna löner.

Internationella fotbollförbundets Sepp Blatter beklagade för någon månad sedan det hela, men verkade för övrigt mest strunta i hur Qatar bygger sina VM-anläggningar.

Samtidigt – och här följer det mest absurda i hela historien – pågår en helt annan debatt inom fotbollen. Krav på att flytta VM i Qatar till en annan tid på året grund av hettan. Det internationella spelarfacket uppmanar till bojkott om VM spelas under sommaren och förbundets egna läkare är oroliga för spelarnas och publikens – inte gästarbetarnas – medicinska säkerhet när temperaturen närmar sig 45-50 graders hetta.

Lösningen sägs vara enorma klimatanläggningar som installeras på arenorna. Av vem?

Tilläggas kan att Zlatans klubb, Paris Saint-Germain, ägs av ett investmentbolag från Qatar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Askan skyfflas ut i floden

20121218-215910.jpg

Lukten av en rök blir starkare. Fet och stickande. Som av sur ved.
Och i floden letar barn efter pengar och värdesaker.
Här pågår livets kretslopp. Hinduismens viktigaste plats i Nepal, templet Pashupatinath och den otroligt nedsmutsade floden Bagmati.
Ett valv leder in på en gård inramad av låga hus i rött tegel. I mitten av gården en hög byggnad prydd med böneflaggor i gult, rött och blått. Ett tempel som används som ålderdomshem. Här bor 236 äldre i små rum, mest som gluggar in i tegellängorna. En enkel brits och några husföremål är vad som ryms.
Ett anslag på väggen berättar om reglerna. Utöva religionen, regelbundna bönestunder obligatoriska.
Här lagas mat över öppen eld, man pratar och handarbetar. Några mediterar eller ber. En gemenskap. Ett eftersträvansvärt boende i Kathmandu, att få avsluta livet nära sina gudar.
För att förstå måste man ta in röken.
Vi går ut genom valvet. Tar några steg längs en stenlagd gång och till höger in genom nästa passage, återigen röda tegelväggar. Så ett par trappsteg upp på en avsats intill Bagmati. Nedanför avsatsen pågår kremeringarna.
På bryggor ut i floden bränner de sina döda. Eldar flammar på fem, sex olika ställen. Varje kremering tar tre timmar. Fullt öppet bland tempelbesökare och turister.
Det är härifrån röken som sveper in äver ålderdomshemmet kommer. Med sitt påträngande innehåll.
Att besöka Pashupatinath betyder att frågor om hur vi ser på döden ofrånkomligen ställs. Hemma igen hör jag nyheten om att alltfler söker tillstånd för att sprida aska efter avlidna utanför kyrkogårdarna, men att det saknas kontroll av hur reglerna efterlevs. Vilket förutsätts vara ett problem..
När eldarna brunnit på Bagmatis strand skyfflas askan rakt ut i det heligaste av vatten. Bland sopor, trädgrenar, annat bråte och en lerfärgad sörja. I vattnet nedanför leker barn, eller letar efter pengar med hjälp av träkäppar där en magnet fästs i ena änden.
Obehaget av att fotografera släpper.
Kanske är det på grund av stämningen jag upplever under det korta besöket hos de äldre. Så hoppfull, inte som ett slutskede. Utan som nästa steg på vägen mot floden.

20121218-220132.jpg

20121218-220226.jpg

20121218-220245.jpg

Mer himmel än helvete

20121214-120945.jpg

Vi sover i ett surhål. Några låga tehus i sten bildar platsen Bamboo. Omgiven av tät bambuskog. Allra längs ner, på botten av den djupa ravin som leder upp till Annapurna Sanctuary, baslägret för sinnesro och platsen för att samla sina tankar.
Dit upp återstår två dagars vandring.
Det är som ett yxhugg rakt in i Himalaya. Bara hundratalet meter skiljer bergväggarna åt. Ravinen gör det möjligt att relativt enkelt kunna fotvandra upp till en av världens vackraste platser.
Här nere försvinner solen tidigt, fukten och kylan kommer snabbt. Under natten i Bamboo kommer magsjukan tillbaka. Jag tömmer fem gånger och halkar på isen på toagolvet vid fyratiden på morgonen.
Några timmar senare är allt förändrat. Leden klättrar uppåt i lagom takt, lättgånget och solen värmer. Skogen öppnar sig vid Himalaya hotel. Vi övernattar Deurali på 3200 meter över havet. En dag och 900 höjdmeter återstår till basecamp.
En arg tysk vrålar på andra sidan väggen, som bara består av en lövtunn träskiva. ”Stop talkning!” inte tillstymmelse till försynt knackning eller ett ursäkta. Ett rakt kommando som får oss att tvärtystna. Inte ens våga viska trots att klockan inte är mer än nio. Becksvart, elströmmen har varit borta en månad. Det hänger lite späning i luften.
Vi är på väg upp i dalen som kallas Sanctuary. Vandringen omges av en märklig och högtidlig känsla.
Leden går över gräsbeväxt fjällhed. Skulle kunna vara fjällen hemma om vi inte var helt inringade av toppar på 7000 meter eller mer. Det är de sista timmarnas vandring upp till Annapurna Basecamp.
Jag dras till bergen. Skuggor, ljus och färger ändras. Brunt gräs, svarta branter, högre upp mer blåton, kritvit snö i solskenet och en gnistrande klar himmel. Bergssidorna veckar sig i nya former. Känns som att bergen är i ständig rörelse, de kommer närmare. Ser den gråblå glaciären nedanför Annapurna 1, högst med 8091 meter över havet. Isen täckt av nerrasad jord och stenar. En effekt av att ismassan håller på att sjunka ihop när jordens medeltemperatur höjs.
Minskande glaciärer gör flodera torrare. Bergsbönderna i Nepal kämpar alltmer för att få vattnet till sina åkrar. Precis som för eskimåerna i arktis, som får sämre fiske när isarna försvinner, så har klimatförändringarna en tendens att slå hårdast mot människor i civilisationens utkanter.
Att komma upp ger en känsla av obegränsad frihet. Obegränsad lycka. Vi går småfnittrande. Jag slänger ifrån mig ryggsäcken och rusar till en utsiktpunkt för att hinna ta bilder innan solljuset försvinner.
På natten slår höjdsjukan till. Ett obeskrivligt illamående så fort jag kryper ner i sovsäcken. När kroppens funktioner går ner på lågvarv kommer reaktionen på den syrefattiga luften. Fullständigt kaos i magen. Trots att vi vistats sex dagar över 2000 meter blev den sista klättringen kanske för snabb. Vem som drabbas eller inte är omöjligt att veta på förhand. Magsjuka och höjdsjuka är mer regel än undantag. Baksidan av att vandra i Himalaya. Framsidan att uppleva bergen överskuggar besvären. Upplevelsen är mer himmel än helvete.
En gemensam nämnare finns: känslan av litenhet. I det ena falllet utlämnad till den egna kroppens ostoppbara reaktioner. I det andra till bergens storhet.

20121214-121302.jpg

20121214-121335.jpg

20121214-122541.jpg

Betydelsen av trappsteg

20121211-134417.jpg

Trappor, tusentals trappsteg. Av sten. Uthuggna för hand och lagda efter varandra i en oändlig rad. Brant uppför och nerför.
Vi försöker uppskatta hur många trappsteg vi tar under tio dagars vandring till Annapurna Base Camp på 4130 meters höjd över havet i Himalaya. Räkneoperationen visar sig omöjlig.
En dag klättrar leden drygt 1000 höjdmeter, uppförsbacken sägs bestå av 3600 trappsteg.
Himalayas trappor, steg nötta av oräkneligt antal fötter. Infrastruktur hemma handlar om motorvägsbyggen. Här bärs allt på ryggen. Trapporna är livsnerven.
Femte dagen lämnar vi byn Chomrong. 600 meter brant nedåt, över en fors i botten av dalen och därefter stigning. Vi ser leden högt upp på andra sidan. Kommer ta minst fyra timmar att nå dit upp till nästa by.
Morgonrusning i trapporna. Chomrong känns som en välmående jordbruksby. Egen sjukstuga med läkare, mobiltäckning, små gårdar, några turistaffärer och tehus där matsedeln mest består av ingredienser som odlas på plats. Gurungfolkets största by i området. Ett fungerande men transportmässigt isolerat samhälle.
I trapporna nerför trängs led av stånkande turister, bärare och en åsnekaravan lastad med gasoltuber. Passerar en rullstolsburen man, han bor på gården hänvisad till livet på en klipphylla.
Våra bärare har vikten begränsad till 30 kilo, för mig en fullständigt orimlig last. Jag ser packningar som måste väga mycket mer, kanske 40, 50 kilo. Bärselen är en rem runt pannan, lasten har tyngdpunkten i nacken. Tekniken lärs in tidigt och förmågan att orka tränas genom åren. Jag söker på nätet efter forskning om förslitningsskador, hittar inget direkt. En studie har jämfört energiåtgång mellan afrikansk bärteknik och den i Nepal. Slutsatsen är att nepaleserna lärt sig hålla nere energiförbrukningen genom att gå långsamt och ta längre pauser. Transportsystemet behöver tid för att fungera, kanske smittar det av sig. Som västlänning upplever jag en fridfull rytm trots ansträngningen att gå timtals.
Det känns märkligt att någon annan bär min packning men jag intalar mig att det är en del av samhällssystemet. Bärarna, transportarbetare. Säkerhet, löner och arbetsvillkor har varit stridsämnen genom åren och förbättrats till en del, men frågan återstår. Vad är alternativen, arbetskraft finns gott om i ett av världens fattigaste länder. Jag läser nyheten om att en bärare hittats död i sviterna av höjdsjuka bara några veckor före resan hit.
Konflikten blir tydlig i botten av dalen. En ny bro byggs över forsen. Brofundamenten knackas fram för hand ur stranbrinken. Jag tänker att järnbalkarna till brospannet måste väl rimligen flygas på plats med helikopter. Vilket visar sig feltänkt. Bron ligger upplagd i smådelar där närmaste väg slutar fem, sex timmar bort och ska bäras hit.
Helt logisk förstås. Bättre att femtio bärare har några månaders arbete än att pengarna går till ett helikopterbolag, lufttransporter är ovanliga. Men hur ska då samhället utvecklas, med bättre utbildning, sjukvård och äldreomsorg? Där finns motsägelsen.
Under tio dagar förstår jag i djupare mening betydelsen av – och lär mig fysiskt uppskatta – Himalayas alla trappsteg.

20121211-143559.jpg

20121211-143639.jpg