Varför mörkar ÖP vilken politiker som åtalats?

Varför berättar ÖP om att ÖFK-spelaren Jamal Blackman misstänks för rattfylla men inte vilken toppolitiker i länet som har åtalats för olaga förföljelse?

Svaret på frågan är att varje beslut om namnpublicering är unikt och varje fall ska bedömas för sig.

Att bara säga att ni gjorde så förra gången då måste ni väl namnpublicera nu också, är att göra frågan alltför lätt för sig.

Pressens etiska regler och tidigare beslut i Pressens opinionsnämnd (PO) finns att hålla sig till som vägledning men det går inte att dra generella slutsatser genom att jämföra den ena namnpubliceringen med den andra.

Det skulle dessutom vara att ge sig in på en farlig väg, eftersom risken då är att en av de etiska reglernas viktigaste byggstenar urholkas. Att i varje enskilt fall väga allmänintresset av att berätta vem det handlar om mot det övergrepp publiceringen innebär i form av intrång i den personliga integriteten. Hos alla inblandade.

Pressetiken är tydlig, media ska vara extra försiktiga med uppgifter som gör att brottsoffer och barn kan identifieras.

Att jämföra fallet med Jamal Blackman och den nu åtalade toppolitikern är intressant.

Båda är offentliga personer.

Blackman är professionell fotbollsspelare och var när han fastnade i polisens nykterhetskontroll företrädare för Östersunds Fotbollsklubbs allsvenska lag.

ÖFK i sin tur bygger sin verksamhet på offentlighet och till en del på direkt sponsring av skattepengar. Elitidrott har även en funktion som förebild i samhället, vilket då även gäller för högt profilerade elitspelare som Jamal Blackman.

När en av spelarna misstänks för rattfylleri blir det av allmänt intresse eftersom det påverkar med vilket förtroende medborgare ska se på ÖFK.

Rattfylleri är per definition ett brott som förknippas med stort allmänintresse. Ju fler fulla bilförare som kör omkring på vägarna desto större är risken att andra trafikanter skadas eller i värsta fall dödas.

Det hade inte heller varit möjligt att publicera misstankarna anonymt, som att det gällde en ÖFK-spelare, utan att namnge vilken när de inte är fler i laget än att oskyldiga då kan bli utpekade.

Namngivandet av Jamal Blackman berörde enbart honom, det fanns inga brottsoffer som riskerade att bli identifierade och utsättas för publicitetsskada.

När det gäller den åtalade toppolitikern handlar det också ytterst om trovärdighet. Vilken tilltro kan medborgarna sätta till sina folkvalda politiker? Hur lever de upp till lagar och normer som finns samhället?

Själva nyheten i sig – en kommunstyrelsepolitiker i länet åtalas – är av stort allmänintresse och det finns starka skäl att tala om vem åtalet riktas mot.

Skillnaden här är det misstänkta brottets karaktär. Politikern har skickat grovt kränkande och våldsamt formulerade mejl till en kvinna som har en relation med hennes tidigare make. Mejlen riktas även mot kvinnans anhöriga.

Det handlar alltså om ett misstänkt brott i en relation där en namnpublicering av politikern även skulle drabba brottsoffret och hennes anhöriga. Personer som inte själva valt att träda fram offentligt riskerar att bli identifierade.

Därför har ÖP så här långt anonymiserat vilken politiker och vilket parti det handlar om. Att ta hänsyn till brottsoffren väger tyngre än allmänintresset av att avslöja vem som har åtalats.

Att brottet inte direkt har med den åtalade kvinnans politiska gärning att göra har viss betydelse. Om politikern istället för Jamal Blackman suttit bakom ratten när polisen gjorde blåskontroll hade det givna utgivarbeslutet nog varit att berätta vem som åkt fast.

Skälet till att inte redovisa vilket parti politikern representerar är samma som när det gäller ÖFK. Kretsen av tänkbara personer blir så snäv att oskyldiga riskerar att misstänkliggöras.

Nu har den åtalade toppolitikern själv meddelat att hon lämnar alla sina uppdrag. Det minskar förstås allmänintresset men det är samtidigt inte självklart att avhoppet betyder att vi framöver avstår från namnpublicering eller att berätta om hennes partitillhörighet.

Det beror på hur historien utvecklar sig.

Åtalet har föregåtts av en lång process med polisanmälan, delgivning av brottsmisstankar och förhör där den misstänkta kvinnan även erkänt att hon skickat mejlen.

Toppolitikern har under många år varit en del av ett parti och en politisk kultur där det antingen inte varit självklart för henne att berätta om polisutredningen för sina partikamrater innan den gick så långt som till åtal – alternativt partiet har känt till misstankarna som riktats mot en av deras ledande företrädare utan att reagera offentligt.

Hur det hela hänger ihop är också av allmänt intresse för partiets väljare att få veta.

Se där, ytterligare alltså en slutsats som gäller utgivarbeslut. De fattas utifrån de förutsättningar som finns på bordet vid varje enskilt publiceringstillfälle. När nya omständigheter tillkommer kan besluten alltid ändras.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ÖP startar söndagstidning

Premiär för ÖP Söndag är den 12 januari. Då  kommer du kunna läsa ÖP varje söndagsmorgon i en läsplatta eller dator.

I januari förbättras dessutom ÖP:s digitala E-tidning genom en ny app, bland annat blir det möjligt att ladda ner ÖP i ”plattan” om du vill ta med dig tidningen eller uppkopplingen är dålig.

På nätet (op.se) pågår flödet av nyheter, artiklar, TV-sändningar, chattar och uppdateringar från morgon till kväll alla dagar. Förra året utsågs ÖP till en av landets tre bästa digitala dagstidningar.

För senaste nytt är op.se den absolut bästa kanalen. Nyheter ska ut till läsarna så fort vi är säkra på vad som kan berättas.

I vår  lanseras ÖP (nuvarande op.se) på helt nya digitala plattformar. Det innebär många nyheter. Framförallt blir ÖP mer lättanvänd i mobilen. En efterlängtad förbättring eftersom vi ser att allt fler följer nyheterna i sina smarta mobiler. Hälften av all trafik på op.se kommer från mobiltelefoner.

Samtidigt erbjuds en del av innehållet bara till prenumeranter. Vi börjar alltså ta betalt även på nätet, inte enbart av tidningsprenumeranterna.

Men digital utveckling betyder inte bara nya plattformar och prylar. Den ger också möjlighet att distribuera tidningen på ett nytt sätt. Tidigt varje morgon hem till dig utan att behöva trycka på papper och köra en massa mil.

Att ge ut ÖP även på söndagar har länge varit en dröm. Genom E-tidningen ser vi till att den blir verklighet.

Varför då? Kan man förstås undra. Räcker det inte med alla uppdateringar på nätet. Svaret är att både och behövs. Det finns ett behov av att kunna läsa sida för sida, få fördjupningar, reportage, krönikor och bilder i en tidning som har en början och ett slut. Kanske kan det uttryckas som sammanhang och överblick.

Ett behov som digitala plattformar inte alltid kan tillfredsställa, hur smarta de än är.

Därför blir ÖP Söndag en tidning som vi hoppas ska vara en upplevelse att ta till sig vid sidan av nyhetsflödet en vanlig söndagsmorgon.

Alla andra dagar utom söndag är E-tidningen en exakt kopia av papperstidningen. I ÖP Söndag kan vi jobba friare med innehåll och utseende när papperstidningsformen inte behöver vara styrande.

Men du kommer känna igen ÖP ändå. Ambitionen är att göra ÖP Söndag mer lik Lördag än en vanlig nyhetstidning. Med mycket läsning, tankar och förströelse eftersom det är vad många läsare frågar efter sådär på söndagsmornar.

Men eftersom ÖP Söndag är något helt nytt – och okänt för oss och för er läsare – känner vi oss inte alls säkra på hur den ska se ut för att vara mest tilltalande för dig.

Därför tänker vi vara mycket lyhörda för vad ni som läsare tycker om innehållet. Häng med och prova den 12 januari.

Premiärsöndagen för ÖP Söndag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack för alla bidrag till ÖP:s stormbevakning

Ivar drog in över länet i går. Idag pratar vi mest om skadorna som uppstod när stormen drog fram.

Många, väldigt många gör det i liverapporteringen på op.se. ÖP:s rapportering via bloggverktyget coveritlive öppnades klockan 18.20 i går kväll. Fram till midnatt hade direktbloggen 57290 besök. Trafiken på op.se mer än fördubblades under några timmar jämfört med en vanlig dag.

Under hela kvällen snurrade ÖP:s TV-team ute bland folk mitt i stormen. De träffade familjen som nyss smått chockade hade upplevt sin absolut värsta flyglandning på Frösön och polisen som stod framför avspärrningarna där taken riskerade att blåsa ner mitt i Östersund.

Det blev en dramatisk kväll när. Jag följde rapporteringen hemifrån. När jag inte jobbade med att ringa in extra reportrar som förstärkning på nyhetsdesken eller kollade serverkapaciteten så att inte op.se riskerade att gå ner på grund av besökstrycket. Så satt jag som klistrad.

Och vi var många, att döma av alla inlägg och frågor i coveritlive.

Min upplevelsen var ungefär som att se en dokumentärfilm, fast i direktsändning. Med alla rapporter från fältet kunde jag följa stormens väg över länet. Flaggstängerna på Frösöbron knäckta, fullt av träd på vägarna i Torvalla. Samtidigt som kulmen nåddes i Ånn hade det börjat blåsa i Backe.

Mest spännande var att se hur alla ni läsare ville vara med och bidra. Ett fantastiskt engagemang. Ju längre kvällen gick kom fler och fler rapporter, iakttagelser och bilder in. Vilket gjorde att jag så småningom fick någon form av överblick och sammanhang över denna stormiga kväll.

Jag får ibland frågor om vad lokal journalistik kommer vara i framtiden. Särskilt nu när ÖP:s prenumerationssystem görs om från att bara gälla tidningen till att omfatta alla våra kanaler, digitala som papper.

Bra lokal journalistik handlar om att vara bäst när det gäller. När något dramatiskt som berör många av oss inträffar.

Stormbevakningen är ett lysande exempel på just det.

Under gårdagskvällen var vårt mål att kunna berätta så mycket som möjligt av vad som händer när det faktiskt händer. Det vill säga verkligen rapportera live. Det är kärnan i en bra lokal digital journalistik.

Att rapporteringen av Ivars framfart kommer se helt annorlunda ut i papperstidningen säger sig självt eftersom pappret trycks en gång varje kväll. Direktrapporteringen och tidningen kompletterar – inte kopierar – varandra. Och så kommer det att fortsätta vara, när vi arbetar vidare med att särskilja ÖP:s olika kanaler från varandra.

Helt enkelt av skälet att en direktrapportering och en papperstidning fyller helt olika behov.

Att göra en så heltäckande liverapportering som igår hade aldrig varit möjligt om vi inte jobbade tillsammans, ni läsare och vi på redaktionen.

Från nyhetsdesken satte vi in TV-team, reportrar och webbredaktörer från start men det märktes också under kvällen hur många som ville bidra till rapporteringen med sina upplevelser av stormen.

ÖP får mycket beröm för stormbevakningen i olika blogginlägg. Jag vill gärna att alla ni som bidrog känner er delaktiga i de uppskattande orden.

Att jobba tillsammans, läsare och journalister, är ett annat kärnvärde i bra lokal journalistik. Därför var det så roligt att som chefredaktör få följa gårdagskvällens rapportering.

Både att se vad ÖP:s medarbetare presterade och att följa engagemanget hos er läsare. Tack för det.

Och idag fortsätter jobbet. Bland annat här med strömmen av läsarbilder över Ivars härjningar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sex kronor per dag för en digital prenumeration..

179 kronor i månaden eller ungefär sex kronor per dag. Så mycket kostar det från och med i tisdags att prenumerera på Västerbottens-Kuriren digitalt. I betalpaketet ingår hela nyhetssajten med en mobilversion och E-tidning. VK som tidning kommer precis som ÖP ut sex dagar i veckan. Priset för den som vill köpa VK som papperstidning och alla digitala kanaler är 249 kronor per månad.

Ungefär så skulle prenumerationspaketen kunna se ut även för ÖP. Hur våra digitala erbjudanden utformas och vilka priser som ska gälla är inte klart ännu, men om ett halvår räknar vi med att ÖP följer VK i spåren.

Därför kan det vara intressant att se vad som händer på tidningsmarknaden i Umeå. Som ett tankeexpriment. VK och ÖP har mycket gemensamt, som dominerande tidning inom respektive område och med en stark relation till läsarna. Båda satsar mycket på att utveckla digital journalistik. Sajterna har hög trafik och mycket innehåll men har fram till nu varit helt gratis.

Så var det alltså fram till i tisdags. Tydligast märks förändringen på vk.se. Många av rubrikerna inleds med texten PLUS i vit text på blå bakgrund. Plusmärkningen dyker upp på krönikor, ledartexter, nyhetsartiklar, webb-TV inslag, reportage, sportreferat och många andra ställen.

Samma förändring visar sig när man klickar in på Folkbladet, andratidning i Umeå. Med skillnaden att plusfärgen där är grön. De gamla konkurrenterna i Umeå, VK och Folkbladet, har liksom ÖP och LT samma huvudägare. Systemet med de nya sajterna och digitala prenumerationer har utvecklats gemensamt på de två tidningarna.

Olika digitala lösningar lanseras nu på många tidningar. Frågan som redaktionerna brottas med är hur mycket av den digitala journalistiken som ska vara gratis och vad som bara ska kunna läsas av betalande prenumeranter. En svår fråga. Särskilt när gränsen mellan betalt och gratis kan flyttas från timme till timme i de redaktionella publiceringssystem som utvecklas nu.

Det betyder att vi på nyhetsdeskarna i framtiden kommer följa trafik och läsarintresse för olika artiklar betydligt mer ingående än idag. För att veta vad våra kunder och läsare är mest intresserade av.

En egen avslöjande nyhet skulle alltså kunna vara läsbar enbart för prenumeranter från början men senare släppas fri.

I Luleå är tidningarna Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens Kuriren på väg att starta ett system där kunderna får betala för allt innehåll på nätet.

VK:s strategi verkar vara att inte allt men mycket av den digitala journalistik ska ingå i  plustjänsten. Jag kan tänka mig att vi på ÖP kommer resonera likadant.

Ett tydligt exempel är sporten. VK:s bevakning av elitlagen i basket och ishockey ingår just nu i plus. Motsvarande på op.se skulle vara att allt om ÖFK ingick i ett digitalt betalpaket.

Vad kunder och prenumeranter tycker om de nya digitala prenumerationerna i Umeå är för tidigt att säga. Såvitt jag förstår är det fler nya prenumeranter än väntat som strömmat till de första dagarna. Vilket förstås verkar lovande. Visar det sig att betalningsviljan för VK plus på nätet är hög så borde samma sak gälla för ÖP.

Som publicist kan jag inte tycka annat än att bra journalistik är värd att betala för. Frågan är hur den ska finansieras i framtiden. Vem kan tänka sig ett lokalsamhälle utan mediegranskning? Om det nu visar sig att digitala prenumerationer lockar nya betalande kunder till lokaltidningar som ÖP och VK så skulle det kännas mycket befriande.

 

 

Missa inte vårt Öppet Hus

På lördag slås dörrarna upp till ÖP. Missa inte öppet hus i mediehuset.Tre våningar väntar. Kundtjänst, adminstration och annonsförsäljning på plan 1. ÖP och gratistidningarna 100 procent Östersund, Krokom, Strömsund och Åre Idag på mellanvåningen. Högst upp i huset kan du hälsa på hos Länstidningen.
Så ser en snabbt tecknad bild av mediehuset mitt i Östersund ut.
Välkomna!
Fast egentligen känns det motsägelsefullt att bjuda in till Öppet Hus. För det första ger det bilden av ett stängt hus alla övriga årets dagar. Så funkar vi förstås inte, tvärtom.
För det andra signalerar Öppet Hus att själva huset skulle vara huvudsaken den här dagen. Så är det förstås inte heller.
I Östersund pågår en intensiv kulturhusdebatt. Lördagskrönikan i ämnet av ÖP:s Kicki Gustafsson har hittills delats 705 gånger på Facebook.
När kulturhuset var hett förra gången reste våra nöjes och kulturredaktörer Annacarin Aronsson och Anna-Karin Pernevill runt i Sverige för att berätta om kulturhussatsningar på andra håll.
Reportageserien Kulturstaden visade en sak. Den avgörande faktorn bakom framgångsrika kulturhus var inte huset i sig utan människorna i det.
Deras engagemang, personligheter, hur de träffades och snackade. Med varandra och folk som sökte sig till huset.
Av hus blir det lätt monument, bastioner.
På ÖP känner vi oss absolut inte så. Skulle den bilden finnas någonstans vill vi göra allt som går för att tvätta bort den.
Därför handlar det om mycket mer än ett öppet hus nu på lördag. Inbjudan borde nog kompletteras så här:
Kom till oss, lär känna oss lite närmare, vi kan prata strunt, eller allvar, kanske bli lite personliga, lyssna på musik, ta en fika, skratta och ha kul och hitta på lite galna ideer!
Har du galna ideer vill vi gärna att du berättar om dom på lördag..och alla andra dagar…
Välkommen!

Alla på ÖP är inte jakthatare

Komikergruppen Public Service sänder vass politisk satir i radioprogrammet ”Godmorgon Världen” varje söndag. Där drivs hejdlöst med ministrar och politiska utspel.

Jag tror inte särskilt många lyssnare kastar radioapparaten i golvet av ren ilska när Public Service häcklar en politik de sympatiserar med. Om ens någon.

Satir om politik är etablerad. Den kan till och med gå ganska långt mot enskilda individer utan att betraktas som förföljelse. Om Public Service istället ironiserade över jakthundar eller behovet att publicera trofébilder på fällda älgar hade antagligen antalet sönderslagna radioapparater vid det här laget närmat sig en massepidemi.

Jag har svårt att tolka reaktionerna på två krönikor skrivna av författaren Jens Ganman på annat sätt. Texterna har publicerats av kulturredaktionen i ÖP och på op.se. Att innehållet är satir kan knappast missförstås. Så politiker är okey att ironisera över men med jakt är det svårare. Ämnet är nog alltför känsligt.

Jens Ganmans kulturkrönikor ”Jakthundar ska inte klemas bort” och ”Säg som det är: Ni gillar att döda” har debatterats våldsamt på op.se de senaste veckorna.

Ett antal mejl och telefonsamtal har varit mer eller mindre hotfulla. ÖP har anklagats för hets mot folkgrupp. Samtliga tidningens medarbetare har påståtts vara jakthatare. En del läsare har dyrt och heligt lovat att aldrig öppna en ÖP igen. Mitt omdöme som ansvarig utgivare har starkt ifrågasatts eftersom jag inte stoppat Ganmans krönikor och någon har sett texterna som ett angrepp på centerpartistiska kärnväljare. Vilket ÖP inte förutsätts ägna sig åt. (ÖP har en centpartistisk ledarsida men alla andra delar av tidningen inklusive kulturen är självklart politiskt oberoende).

Var och en har förstås rätt att tycka och läsarreaktioner på vad vi gör är alltid välkomna.

Jag ska här återge en av alla kommentarerna som riktar sig direkt till ÖP samt svaret från vår kulturredaktör Tomas Larsson.

”En fråga till kulturredaktören på ÖP:
Hur länge till ska Jens Ganman få ta plats på ÖPs kultursidor med sitt pubertala dravel, i stilistiska haverier till krönikor?

Med vänliga hälsningar
Thomas

Svar:Hej, Thomas. Kommentarsfälten här på op.se visar att många läsare – precis som du – blir engagerade av Jens Ganmans krönikor om exempelvis jaktbilder och jakthundar. Några vill främst diskutera formen för hans texter, andra ägnar sig hellre åt sakinnehållet. En del håller med honom, andra inte, somliga blir arga och andra glada. Eftersom jakt är en del av den jämtländska kulturen ser jag det som både legitimt och relevant att på ÖP:s kultursida kunna behandla de ämnen som Jens tar upp. Uppenbarligen tycker också andra det. Det enkla svaret på din fråga är att vi fortsätter publicera Ganman så länge vi finner att han har något att säga. Därmed inte sagt att redaktionen alltid håller med honom i sak, var och en av våra krönikörer står för sina åsikter. Mvh Tomas Larsson Kulturredaktör, ÖP”

Ovanstående alltså hämtat ur kommentarflödet under en av Jens Ganmans krönikor. Tomas Larsson beskriver på ett mycket bra sätt varför det är relevant för ÖP och andra medier att publicera åsiktsdrivna texter som kan uppfattas som provocerande.

Den som fördjupar sig i kommentarsflödet här på op.se kommer också upptäcka en bitvis ganska omväxlande och initierad diskussion där en del tycker Jens Ganmans texter träffar helt rätt medan andra sågar honom rejält.

Att ÖP ska kunna driva en sådan debatt – och även tåla – berättigad kritik är en självklar del i vårt medieuppdrag.

Problemet är att så många av de mer oresonliga reaktionerna som måste uppfattas komma från jägarhåll helt saknar förståelse (omedvetet eller av illvilja) för att satir överhuvudtaget publiceras. Eftersom den handlar om jakt.

Istället för att fundera över om det möjligtvis kan finnas något av värde att diskutera i en krönika, trots att åsikterna som framförs känns helt främmande. Så skjuts blint på budbäraren ÖP som publicerar. Jakt får enligt en del, överhuvudtaget inte ifrågasättas. Framförallt inte i form av satir.
Det förefaller vara ett mycket enkelt sätt att köra ner huvudet långt ner i sanden.

Att jakt är en betydelsefull del av svensk kultur och folkrörelse råder nog ingen tvekan om. Dessutom är affärsverksamheten som byggs upp kring svensk jakt mycket omfattande. Jakt beskrivs ibland som ett närmast heligt intresse, det finns historisk mytbildning om när kungligheter och näringslivstoppar ger sig ut på jakt i naturen.

Jägarförbund och andra intresseorganisationer har förgreningar långt in i riksdagen och utgör en av de starkaste lobbygrupperna som finns i svenskt samhällsliv.

Jag har inga belägg för att påstå att de våldsamma reaktioner som just nu kommer till ÖP är organiserade, även om tecken tyder på det.

Men jag undrar om inte de inflytelserika jägarorganisationerna har mycket ogjort när det gäller att förklara för sina sympatisörer att jaktdebatt inte skadar. Och att satir är en utmanande metod som ibland är nödvändig för att få igång en angelägen debatt.

Jens Ganmans krönikor i ÖP visar att just den debatten behövs.

Till sista ett tankeväckande citat ur en ansedd ordbok:

”Satir kan vara ett effektivt medel i opinionsbildning, men med sina tidsbundna anspelningar mister den lätt sin begriplighet.”

Nationalencyklopedin.

Lätt att byta till E-tidningen i Lillsjöhögen?

En marskväll i Lillsjöhögen tre mil utanför Östersund. Det lyste inbjudande från fönstren i bygdegården Furustrand. Ett 50-tal bybor, unga och gamla, hade mött upp. Vi var där från både ÖP och LT.

Efter kaffet skulle de prata om den historiska Pilgrimsleden. Vi ville prata om tidningshistoria, och kanske fanns ett svar på den nästan existentiella frågan om papperstidningens död där i Furustrand.

Mötet som vi bjudit in till handlade om tidningen i datorplattan, som E-tidning. Hur lätt eller svårt är det att börja läsa ÖP i en datorplatta när du är van vid pappret? Var frågan vi ville ha svar på.

Vi kallar det hela projekt Lillsjöhögen. 140 prenumeranter erbjöds E-tidningen istället för att få tidningen i pappersform sent på eftermiddagen i brevlådan.

ÖP som E-tidning levereras varje morgon vid fyratiden och är en exakt kopia av papperstidningen. Enklast läser man den i en datorplatta (typ Ipad) men den funkar även bra på en vanlig dator.

Fördelarna för ÖP:s läsare i Lillsjöhögen och Bringåsenområdet var uppenbara. De får tidningen på morgonen. Dessutom billigare, en E-tidningsprenumeration kostar cirka en hundralapp per månad. För oss innebär det fördelen att vi slipper betala tryckkostnaden och utkörningen av papperstidningen.

I själva projektet kryddades erbjudandet med en bra rabatt på datorplattan för de som valde att byta från papper till E-tidningen under minst ett år.

Nackdelen är förstås att tvingas bryta vanan att läsa ÖP som papperstidning? Om upplevelsen av ÖP är så starkt förknippad med själva pappret att det känns som en alltför stor omställning? Kort sagt hur stark är vanans makt?

På mötet i bygdegården fanns en del av svaret. De som testat E-tidningen berättade att övergången var lättare än de tänkt sig. Dragkampen om vem som skulle ha ”plattan” först hade brutit ut, åtminstone över ett köksbord. .

”Jag går upp direkt på morgonen för att hinna läsa tidningen före frugan”, var en reaktion. En annan upptäckten av fördelarna med att använda datorplatta för surfande på nätet i största allmänhet.

Nu när vi försöker sammanfatta projekt Lillsjöhögen visar siffrorna lite både och..på tveksamhet och möjligheter. Ungefär 15 procent av prenumeranterna nappade på erbjudandet och har bytt från papper till E-tidning. Vi har också fått några nya prenumeranter.

Det handlar om små tal men försöksprojektet ger nog ändå en fingervisning.

Även om kopplingen till ÖP på papper är stark kan det vara en bra idé att testa, man kan bli positivt överraskad. Det är lättare än många kanske tror att byta till en elektronisk papperstidning.

Slutsatsen som vi dragit är att E-tidningen behöver utvecklas mer som digital produkt, med möjlighet till nedladdning, delning av artiklar, länkar, webb-TV och annat. Där finns vår utmaning.

Din som läsare är som sagt att våga testa. Som någon sa i Lillsjöhögen: ”Det är en helt ny upplevelse att kunna läsa tidningen direkt på morgonen.”

Svaret på frågan om papprets död är som alltid: Att det är betydligt överdrivet.

Här kan du testa ÖP:s E-tidning.

Om radions fantasifulla rubriker

En chefredaktörs vardag består oftast av stimulerande arbete. Att arbeta med en redaktion som varje dag gör allt för att skapa inträngande journalistik ger energi till den som har förmånen att vara chef.

Vardagen för en ansvarig utgivare kantas av att i särskilt knepiga fall avgöra vad som ska publiceras eller inte. Som vägledning – eftersom såna beslut inte alltid är så lätta – finns de pressetiska reglerna. Regler som bland annat säger att medierna ska vara försiktiga med att namnge enskilda personer på ett ofördelaktigt sätt. När det görs ska ett starkt allmänintresse finnas och de berörda få komma till tals. Vad begreppet allmänintresse innebär är kanske lite svårt att sätta fingret på – ett sätt att förklara är som något ”många har nytta av att känna till”.

Alltså inte ”det många tycker det är roligt att veta”, vilket skulle kunna kallas skvaller. En annan faktor när besvärliga beslut om publicering tas är om en story dubbelkollats med flera källor eller inte.

På ÖP fattas varje dag mängder av beslut som påverkar innehållet på op.se och i tidningen, om läsarkommentarer, insändare, artiklar, bilder och enskilda formuleringar. Såna beslut ingår i vardagen för nyhetschefer och redaktörer. Oftast är det helt odramatiskt. I undantagsfall kopplas jag som ansvarig utgivare in.

Ansvaret som ansvarig utgivare regleras juridiskt i grundlagen. Hela poängen är att en person ska vara ensam ansvarig för innehållet och kunna ställas till svars om en publicering skulle gå fullständigt snett.

Att inga vd-ar, finansiärer, ägare eller styrelseledamöter kan ta över och bestämma vad som ska publiceras är i grund och botten garantin för en oberoende journalistik.

I dessa tider, när till exempel näthat och personförföljelse håller på att explodera, kan det vara skäl att fundera över skillnaden på medier som har ansvariga utgivare och redaktörer jämfört med helt öppna forum där allas åsikter flödar fritt.

Så här långt in i blogginlägget finns anledning att fundera över varför jag skriver den här mångordiga inledningen.

Anledningen är att journalisterna på Radio Jämtland de senaste dagarna tycks ha missuppfattat systemet med utgivare och sprider helt missvisande bilder. Till exempel när de satte den fantasifulla rubriken ”Mittmedia stoppade kritisk text” och innan dess hävdade att en koncernledning lagt munkavle på journalister. Mittmedia är den tidningskoncern som äger ÖP och är huvudägare i Länstidningen.

Radion verkar ha fått för sig att Mittmedia har helt egna regler för hur publicistiska beslut fattas och försöker göra en poäng av det i sin bevakning. Det är allvarligt och fullständigt felaktigt.

Bakgrunden är en pågående utredning om att minska antalet anställda på Länstidningen. En nyhet ÖP berättade om så här. På Länstidningen valde en arbetsledare att på förstasidan illustrera nyheten med en stor rullgardin, vilket fick Lennart Mattsson, LT:s chefredaktör – och ansvarige utgivare – att ge sin mellanchef andra arbetsuppgifter. Branschtidningen Medievärlden beskriver händelsen så här. I går protesterade Mittmedias journalistklubb mot det inträffade.

På ÖP har vi hittills valt att inte berätta om den omplacerade arbetsledaren, som kan betraktas som en intern personalfråga. I branschpress – vilket är förståligt – och av Camilla Wahlman, ansvarig utgivare på Radio Jämtland, har händelsen bedömts annorlunda.

Att ansvariga utgivare och deras redaktioner kan se nyheter på olika sätt samt att publiceringsbeslut kan ändras beroende på hur en nyhetsstory utvecklas är en bärande del i mediernas granskande roll. När vi anklagas för drevjournalistik är det ofta på den punkten det brister, det vill säga alltför många utgivare tänker likadant.

Den spik lokalradion försöker koka soppa på handlar om en notis som skrevs av en frilansmedarbetare i gratistidningen ”100 % Östersund”.

Lokalradion hänger upp sin rapportering på att innehållet i notisen kan tolkas som kritik mot Mittmedia och att någon i koncernledande ställning plötsligt lyft på luren och sagt stopp och belägg.

I själva verket handlar det om ett självklart redaktörsbeslut. Taget lite hastigt eftersom tidningen höll på att redigeras. Ett av skälen var att notisen var ofullständig. Den berättade om hur arbetsledaren omplacerats efter att ha gjort den ifrågasatta förstasidan, men utan att chefen eller Lennart Mattsson hade intervjuats om händelsen. Läsaren kunde alltså få intrycket att vi publicerade en artikel om en uppenbart känslig sak utan att prata med berörda parter. Det hade inte känts bra, etiskt.
Ett annat skäl var att vi då inte bedömde storyn som viktig att redovisa för en bred allmänhet. Huvudnyheten gällde nerdragningen på LT.

Mitt misstag var att jag inte förklarade exakt detta för radions reporter som ringde utan hänvisade till vad jag sagt till Medievärlden. Jag tänkte nog att saken mest angick oss i mediebranschen.

Att jag skriver det här långa blogginlägget visar väl att jag gjorde fel bedömning.

Å andra sidan undrar jag om det hade spelat någon roll vad jag sagt till reportern. Radion brydde sig inte om att ta med vad jag sa till Medievärlden i sin nyhetsstory.

Det verkar bara ha funnits en enda alternativ tolkning av varför den kritiska notisen aldrig togs in. En tolkning som handlar om maktfullkomlighet i den stora mediekoncernen. Jag kan förstå att rubrikerna kittlade men trodde aldrig det var möjligt att länets största redaktion för public service kunde sätta kampanjrubriker på så lösa grunder.

Men som sagt. Jag trodde fel.

Varför sägs tidningen upp?

Tidningspapper gjorde jag tunnlar och berg av till modelljärnvägen. Kladdade med papper och klister blandat av stärkelse och vatten. Målade landskapet grönt, klistrade fast små träd och strödde ut brunt eller grått pulver som skulle föreställa grusvägar och stenar.
Tidningspappret formade landskapet.
Det går att ta på tidningspapper. Känna den grova lite smutsiga ytan. Trycksvärtan som klibbar mellan fingrarna. Själva pappret känns som nyheter, som budbäraren av viktiga, dramatiska och kanske avgörande förändringar i samhället. Såna man vill ta del av.
Tidningspappret bär på mycket nostalgi. Det är ett bekymmer.
Nu kommer nya siffror som visar hur krisen för papperstidningen skruvats upp ett par snäpp. Upplagesiffrorna från förra året beskriver nedgångar överallt. ÖP tappade 1700 betalande prenumeranter.
Då talar vi om pappret. Det samlade intresset för ÖP fortsatte att växa brant. Om räckvidden för op.se, mobilsajt och mobilappen läggs till läsandet av själva papperstidningen.
Det är alltså en papperskris. Men analysen kan inte stanna där. Frågan är vad den egentliga innebörden av en uppsagd tidningsprenumeration är? Handlar det bara om att säga nej till en massa tidningspapper som ställer till besvär och måste bäras ut.
Eller gäller frågan också om att avstå från möjligheten att faktiskt betala för journalistiskt arbete. Att inte längre se journalistik som prisvärd.
Jag kan ju visserligen få det mesta gratis på nätet men innebär det samtidigt att professionell granskning förlorat sitt värde. Vad säger i så fall ÖP:s tappade prenumeranter om samhällets förändring?
Här finns en mer djupgående dimension av krisen. Självklart slår den tillbaka mot oss journalister som misslyckats med att visa på betydelsen av bra samhällsgranskning. Jag möts oftare av frågan om varför antalet annonser är så många, tidningen kommer så sent eller får förklara en prishöjning än läsare som vill diskutera ett nyhetsavslöjande.
Problemet med nostalgi är att den i alltför stor dos blir förlamande. För läsare som inte gärna ändrar invanda läsmönster men också för oss journalister. Det har tagit lång tid för många tidningsredaktioner att ta till sig den digitala omvandling som pågår och förändra sitt innehåll.
Nu när krisen skärpts arbetar nog varenda redaktion med att införa system för att ta betalt för nyheter digitalt. Samtidigt finns en stor osäkerhet om betalningsviljan hos er läsare. Vi undrar: hur ska vi förklara att nyheter som varit gratis plötsligt kanske kostar en hundralapp i månaden? Risken är att viktklubbar och andra mer utstuderade kommersiella projekt tar överhanden för att betala för journalistiken än värdet av själva journalistiken.
Här skulle jag gärna ta lite hjälp av dig som ÖP-användare och läsare. Om du tänker säga upp din prenumeration så fundera en stund över vad skälet är. Är det en otidsenlig papperstidning du tröttnat på eller tycker du inte att journalistik längre behövs. Om det förstnämnda fallet gäller finns redan idag alternativ. Du kan välja ÖP som digital tidning för ungefär halva priset. Och tänk redan nu att när vi på ÖP senare i år kommer med en betald version på nätet så blir det en självklarhet att prenumerera.
Att det sistnämnda skälet gäller är svårt att tro med tanke på hur många som redan idag läser ÖP digitalt
Och altenativet: att medborgarna inte är beredda att betala för journalistik i vilken form den än kommer förefaller otänkbart, åtminstone för mig.
Är det ett landskap utan papper men också utan journalistisk granskning du vill se i framtiden?

Saknar mejlsystemet i Krokom inkorg?

I höstas avslöjade ÖP att en chef inom Krokoms kommun erbjöd flyktingungdomar som svart arbetskraft. ”Ersättningen blir ju svarta pengar men det får…stå för”, skrev chefen i ett mejl.

Avslöjandet väckte stor uppmärksamhet och ledde fram till en intern utredning där kommunen fick svidande kritik. Kommunchefen Ola Skylbäck medgav att rutinerna för att hantera e-post i olika dokumenthanteringsplaner behövde ses över.

Under granskningen begärde ÖP att få se en komplett förteckning över den mejlande chefens in och utgående e-post. Kommunen vägrade lämna ut hela mejlväxlingen utan raderade först bort alla interna mejl.

ÖP överklagade beslutet och i går kom domen. Som väntat slår kammarätten fast att kommunen gjorde fel. Hela listan över en tjänstemannens mejltrafik är allmän handling, även förteckningen över interna mejl som skickats inom kommunen.

”Logglistan ska därför lämnas ut om det inte finns hinder på grund av sekretess”. skriver kammarrätten i sin dom. Justitieombudsmannen (JO) prövade ett liknande fall 2001 och kom redan då fram till att ”datalagrade förteckningar över in- och utgående e-postmeddelanden (e-postlogg) hos myndigheter är allmänna handlingar även om innehållet i meddelandet inte är en allmän handling.”

Trots det vägrar kommunen fortfarande att lämna ut hela mejllistan. Istället väljer kommunledningen att driva ärendet vidare. Det märkliga är skälet för överklagandet: att kommunen inte loggar interna mejl och inte heller har någon skyldighet att göra det.

Redan i ärendet som JO avgjorde 2001 finns en klar definition av begreppet e-postlogg:

”En förteckning över elektronisk post i ett IT-system är en automatiserad funktion som följer den trafik av avsänd respektive mottagen elektronisk post som förekommer i varje ”brevlåda”, dvs. hos varje person som är ansluten till det elektroniska postsystemet.”(RÅ 1998, ref 44)

I dagligt tal skulle det kunna kallas ”inboxen” eller ”inkorgen”. Jag måste erkänna att jag under ärendets gång funderat över hur e-postsystemet i Krokom är konstruerat. Om det saknar inkorg..? Eller sorteras interna mejl automatiskt bort så de inte syns i enskilda medarbetares listor över in och utgående mejl. Blir det inte väldigt svårarbetat då..kan man undra..?

I alla händelser är det svårt att förstå argumentet om att förteckning över interna mejl saknas.

Apropå skyldigheter att spara mejl så känns Krokoms egna regler inte helt entydiga på den punkten. Av samhällsbyggnadsnämndens dokumenthanteringsplan framgår att ”e-post meddelanden av tillfällig karaktär som inte är beslutsunderlag” fortlöpande kan raderas. Samtidigt ska ”dagslistan” sparas i pärmar. I kommunstyrelsens plan sägs däremot att logglistor över e-post kan gallras efter två år.

Att interna och externa mejl ska hanteras på olika sätt framgår inte alls av instruktionerna till kommunens tjänstemän. De som nu om jag tolkar kommunchefen rätt behöver ses över.

Att driva en juridisk prövning vidare till högre instans är en självklar rättighet. Frågan är om Krokoms kommun genom  sitt agerande verkligen lever upp till den öppenhet kommunmedborgarna kan kräva?