En lektion i gladhockey…

…var det verkligen inte tal om i afton.

Jag minns när vi som juniorer mötte Brunflo borta och vann med 1-2 efter att ha slagit ca 400 icing och maskat vid varje tekning. Efter matchen kom domaren fram till vår lagkapten och sa att det var den tråkigaste match han dömt under sina 35 år som domare.

Riktigt så illa var det inte ikväll men ni som valde bort matchen för att märka upp säkringar eller rensa ur strumplådan missade inte särskilt mycket. Här följer dock en liten analys:

Alexander Steen

Visst kändes det skönt att ha Steen tillbaka. Idag är han inblandad i båda målen och trots att han ingalunda dominerar får motståndarna en kille att hålla ögonen på. Är dessutom unik i Modo eftersom han kan vinna en tekning.

Konsten att bjuda upp en Timråit

Att få med en Timråspelare i en dans är numera svårare än att komma i tid med SJ. Så här tungraggat var det inte för ett par år sedan och även om Modo numera oftast står som segrare i derbyna så har de verkligen urvattnats. Ifjol berodde det på att Timrå helt enkelt inte var tillräckligt bra och dessutom slarvade. I år känns det som att Montén till varje pris vill undvika att släppa in några mål, även om detta innebär att man heller inte göra några själva.

Slarv och slöhet

Ni var säkert flera med mig som svor åt Modos uppträdande under de sista 8-10 minuterna. Det är egentligen otroligt hur spelare som Madsen, Ahnelöv och Regehr går ifrån att spela hur lugnt och städat som helst till att plötsligt ha 380 volt i handlederna och snömos i skallen. Nu hade Modo tur att den siste utposten höll huvudet på skaft i 60 minuter.

Doktorns tre stjärnor

  • Bernard Starkbaum – Som jag nämnde nyss, Starkbaum är oftast alert matcherna igenom och de mål som kommer sker inte på grund av ouppmärksamhet utan för att han stått fel eller blivit överspelad. Ikväll får han hålla nollan och jag ser det som en självklarhet att mustaschen är kvar även på lördag i Karlstad.
  • Ludwig Byström – Ludde börjag mer och mer likna en storback i sitt agerande. Där han tidigare varit lite valpig och slagit bort puckar i panik väljer han numera att hålla i och lugna ner. Näst intill felfri ikväll.
  • Mattias Ritola – Säga vad man vill om Ritola men han jobbar vidare trots att puckarna inte studsar med honom. Man vill så gärna tro att det snart vänder för masen och vi får se några magiska dragningar som avslutas med en puck upp i taket.

Med hedern i behåll

Så var äntligen tisdagens match mot Skellefteå slut och Modo kan sätta sig på bussen utan att behöva skämmas för sin insats. Med tanke på vilka spelare som var borta ikväll och på vilka positioner dessa spelar så har inte laget något att hämta i Schtaaan.

Grundspelet

Om det är något jag är avundsjuk på så är det Skellefteås grundspel och hur samtliga killar på isen kan falla tillbaka på detta. Det är också därför som de kan rulla på fyra kedjor utan att motståndarna egentligen märker någon skillnad. När Uffe försvinner så ser jag gärna Anders Forsberg i Modobåset.

Bill och Bull i kommentatorsbåset

För det flesta av oss så var det här en match i den 27:e omgången. För de båda herrarna med mikrofoner så var detta en sjunde och avgörande SM-final mellan Skellefteå och Skellefteå. Jag kan förstå att Cmore inte kan lägga alla mina pengar på kommentatorer då man jobbar så hårt med bildkvaliteten på sina websändningar…men nog måste väl pengarna ha räckt längre än till SAIKs klack?

Roligast var väl ändå att kommentatorerna mellan sina vrål, stönanden och ”dä ä så älägant” kom på sig själva och lade in ett par ”Jag älskar Cumiskeys skridskoåkning”, ”Skröder är en tung pjäs” och ”Hedberg är en ny trevlig bekantskap”. Nackdelen var att de verkade ha en begränsad kapacitet i arbetsminnet för dessa komplimanger upprepades sedan i stort sett ordagrant under hela matchen.

Resten av veckan

I övrigt finns inte så mycket att säga om den här matchen annat än att Modo fick förvånansvärt många lägen som man inte lyckades utmyttja. Nu kändes det ändå som att det inte hade spelat så stor roll ikväll då Skellefteå var ett snäpp bättre. Istället tänkte jag sätta kraven för de återstående matcherna den här veckan.

På torsdag är det ju dags att ta emot finbesök i form av Per Hallin och resten av gänget från Byggare-Bobladan där längs efter motorvägen. Förhoppningsvis är i alla Sundström och Forsberg tillbaka till den matchen så att vi får en OK centerlinje. Kan Modo bara studsa tillbaka efter kvällens match och dessutom få ett tidigt mål på Timrå så kommer det sluta i dur. Här ska det vara 3 poäng.

På lördag är det sedan dags för Modos näst största boogey team, i form av Färjestad. Här vore det lägligt att få in Steen i lagupställningen, om inte annat för att se exakt hur jättemegaarg Färjestads pressansvarige blir och hur Håkan Loob sedan får gå med mössan i hand och be GM Näslund om ursäkt.

Jag tjuvkikade lite på Färjestads match ikväll mot Växjö och man imponerade inte nämnvärt. Om bara Modo kan hålla sig disciplinerade och inte ge bort för många chanser finns definitivt 1 poäng inom räckhåll.

Avslutningsvis måste ju kvällens tre stjärnor delas ut:

  • Edwin Hedberg – Det är fantastiskt kul att se hur Hedberg inte bara jobbar hårt utan dessutom verkar riktigt bra taktiskt skolad (något som faktiskt gäller de flesta av juniorerna).
  • Linus Ullmark – Jag tycker att det var ett klokt val att lyfta ut Starkbaum då vi har två matcher till den här veckan. Dessutom ett perfekt tillfälle att spela in Ullmark i en match som de flesta redan sett som avgjord.
  • Morten Madsen – När det saknas folk så är det skönt att Madsen går in och visar vägen. I tredje perioden tog orken slut men sättet han jobbar och sliter på gör att han får med sig laget.

9 poängsvecka

Inför den här veckan sa jag att jag skulle vara nöjd med sex av nio möjliga poäng. Nu blev det istället full pott efter en lekande lätt seger mot Rögle.

Enkla matcher

Jag ska dock erkänna att jag alltid är lite nervös inför den här typen av ”enkel” match. Anledningen till detta är naturligtvis Modos fantastiska förmåga att antingen köra all in med huvudet under armen eller ställa ut skridskorna samtidigt som hjärnan redan siktat in sig på att ta emot lyckosignaler från de öl som ska passera strupen på O’learys efter matchen. Därför var det glädjande att se hur disciplinerat laget fullföljde matchen och aldrig gav Rögle en chans att känna vittring.

De tre musketörerna

Även om dagens seger var en laginsats vill jag lyfta på hatten för våra tre mustaschprydda herrar Öberg, Forsberg och Madsen som tillsammans jobbade ner Röglespelarna och dessutom satte de två första målen. Från att ha varit ofarligare än Kristina Lugn på valium så har dessa tre hittat kemi som skapat en producerande kedja som dessutom kan plocka ner motståndarnas bästa linor.

Backspelet

Vad är det som är rött, har nr 49 på ryggen och ser ut som en medlem i Village People? Jo Elitseriens bäste back, Ritchie Regehr. Tillsammans med Kyle Cumiskey har Modo fått två oerhört skickliga backar som inte bara kan lägga snabba uppspel men också ta 30 minuters speltid utan att för den delen hänga över klubban som Håkan Åhlund efter en rush under line-upen.

Idag var dessutom resterande del av backbesätningen riktigt bra. Lehtivuori återgick till att spela med marginaler. Ahnelöv täckte skott och gjorde kloka avvägningar. Torp satte matchens tackling med sin open ice i tredje och Ludde Byström vågade hålla i pucken med ett helt annat lugn än tidigare.

Doktorns tre stjärnor:

  • Ladislav Nagy – Det är som jag sa inför säsongen. När Nagy är på humör så finns de få spelare i serien som är bättre. Idag hade den gode slovaken vaknat på rätt sida och hade han dessutom kalibrerat haubitzen bättre så hade det lätt kunnat bli ett hattrick.
  • Morten Madsen – Hur kommer det sig att en kille som under 20 omgångar mest sett vilsen ut och åkt runt i sirap nu flyger fram på skridskorna och har flyt i det mesta han gör? Naturligtvis självförtroende och bra kedjekamrater. Eftersom ansiktsbehåring ger en ökad respekt (naturlag) så blir naturligtvis självförtroendet bättre. Med 3x musch så hoppas vi att november pågår för evigt.
  • Ulf Samuelsson & Peter Andersson – Med tre av elitseriens bästa centrar borta pusslar Uffe och Peter ihop kedjekombinationer som fungerar väldigt bra. Det tog ett tag att lägga detta 12-bitars pussel men nu verkar alla bitar ha fallit på plats.

Äntligen 3 poäng

För första gången sen nån gång i mitten på oktober så får Modo med sig tre poäng från en elitseriematch. Detta efter en väldigt fint genomförd insats nere i Kållerado.

Bortaspel

Det bästa med den här matchen var att Modo lyckades spela ett konsekvent bortaspel i 60 minuter. Det är så mycket trevligare att se spelare lägga djupt och ligga på rätt sida pucken istället för att kasta fjärren i väggen när forwards fipplar på offensiva blå och motståndarna får komma med fart mot slutkörda backar.

Kollektivet

För några dagar sedan skrev jag om Modospelarnas ovilja att hjälpa varandra genom att ta någon annans uppgift. Idag kändes det som att man ville samma sak och försökte underlätta för sina lagkamrater.

Frölundas offensiv

Till skillnad från oss Modoiter så var det nog rätt många goa gubbar och gummor som slet sitt hår i förtvivlan över lagets oförmåga att göra mål. Duchene trollar ibland men har med sig spelaren som ser ut som en annons för landstinget (Brunström) och världens ofarligaste Sjöström. Vidare hade fysiske Joel en tung afton och Kahnbergs hängnacke tydde på att han gått på en hermodskurs i självförtroende hos Salle.

Idag var det många om budet men här är ändå Doktorns tre stjärnor:

  • Bernard Starkbaum – fortsätter att göra mustaschen rättvisa. Idag var han riktigt stabil och är alert matchen igen.
  • Ritchie Regehr – är en av seriens bästa värvningar. Verkar tåla mycket speltid och kan slå det snabba uppspelet. Dessutom mer fysisk än vanligt.
  • Kyle Cumiskey – visar att han är mer än bara snygga skär när han (hjärnskakningarna till trots) offrar sig för att få ut puckarna ur zonen istället för att fega in i duellerna.

Så, det blev en lite kort och torr analys idag men det har sin enkla anledning i att taxin till flyget kommer tillsammans med tidningsbudet imorgon. Amsterdam och Ajax-Dortmund i Champions League gör tyvärr att jag sitter på flyget på torsdag när HV ska besegras. För nu ska vi väl starta en streak?

Ny vecka nya tag!

Lagom till att jag valde bort Modo för en 40-årsfest så inträffar säsongens märkligaste match. Jag fick notiser om både 2-0, 4-2 och 5-4 och kände mig ganska nöjd över att trycka i mig snittar och bubbel framför att svära framför TV:n. Att Modo sedan kvitterar och dessutom snor med sig extrapoängen i sudden får man säga förgyllde kvällen.

Veckan som väntar

Trots seger så minskade avståndet ner till Timrå och just nu är det bara 4 poäng ner till strecket. Därför blir veckans matcher extra intressanta. Det börjar på tisdag nere i Götelaborg mot ett Frölunda som ligger på samma antal poäng som Modo. Historiskt sett så tar vi ju inte så väldigt många poäng i Scandinavium men bara defensiven tätas till finns det läge på åtminstone 2 poäng.

Efter detta följer serieledarna HV hemma på torsdag. Av någon anledning brukar Modo ha rätt lätt för HV hemma och vi får hoppas på att de står lika stilla som senast när det blev storseger. Extra kul är det ju att få besök av både Jämtin och Ledin på samma gång. Det är inte alltid 1+1 blir 0.

Veckan avslutas sedan mot jumbon Rögle som just nu ser ut att bli årets Timrå. Om Modo sätter full press direkt och får hål på skåningarna blir det här en enkel seger. Om man istället slickar sargen och spelar vekt hemåt så går samtliga poäng ner i botten av tabellen.

För att Doktorn ska vara nöjd ska det under denna vecka spelas in 6 av 9 möjliga poäng.

Vad säger ni läsare? Håller ni med?

Tillbaka på ruta ett

Ibland är det skönt att vänta en natt med att skriva en matchanalys. Även fastän jag fortfarande är förbannad så vill jag inte längre skicka ut TV:n genom fönstret. Ok…nu till analysen av det som på förhand skulle bli en fartfylld match.

Hemmaspelare kvar på bussen

När lag har åkt buss i 5 timmar och sedan virrar runt på rören i första perioden bruka man ju prata om att spelarna sitter kvar i bussen. Igår måste de rödklädda ha åkt lokaltrafiken runt runt i stan och sedan avslutat med ett Super Meal tjugo minuter innan nedsläpp. Som supporter skämdes jag ögonen ur mig i en förstaperiod där Skellefteå fullständigt åkte ifrån ett lamt, långsamt och trögtänkt Modo. Att inte de 5500 i publiken gick hem är en eloge till dem i sig.

Varför man ska våga

Det jag gillade med Modo under de omgångar man var riktigt svårslagna var att spelare hade självförtroendet och viljan att våga spela kallt i egen zon och våga gå på i anfallszonen. Igår fortsatte istället det loja spelet som på ett ypperligt sätt exemplifieras av Joonas Lehtivuori som gått från att vara en lugn och trygg back till ett nervvrak med 3000 volt i handlederna. Vid ett tillfälle igår hade Modo jobbat ner pucken i egen zon och SAIK lyckats peta ut den över blå. Modo har då tre forwards kring blålinjen med fart att köra en anfallssväng till om bara den gode Joonas skulle lägga ner pucken. Istället vänder han hem och slår en slarvig passning till andre backen som i sin tur hamnar i tidsnöd och ger bort pucken till motståndarna.

Not my job

Ett problem relaterat till det där med att våga är det Modo just nu är bäst på i serien, nämligen att bara göra sitt eget jobb och inte underlätta för andra. Jag blir vansinnig alla gånger när spelare som är närmare pucken väljer att sätta sin lagkompis i en dålig sits genom att tvinga denne exempelvis åka ner i hörnet efter en puck och hamna i trångmål. Ett annat exempel är forwards som åker i sin förbannade båge (varför alltid detta bågande Uffe?) bara för bågandets skull men som bara visar arslet för backen utan någon som helst intention att vilja ha puck.

Eller slutligen praktexemplet där Niklas Sundström med drygt 1.30 kvar bågar runt eget mål men inte tar med sig pucken och, när backen istället ska spela upp på honom på vänstersidan, inte är beredd på att den pucken ska komma. Hur länge har du spelat center Niklas?

Slut titta på gummit!

Ni som såg Skellefteås 2-0 mål kanske håller med mig om att det ibland kan vara en idé att titta på kropp och inte på puck. Jag kan köpa att pojklagsspelare stirrar sig blinda på pucken för att göra en brytning men vuxna män med fullt utvecklade frontallober borde väl kunna förstå att pucken sällan åker runt och gör mål av sig självt?

Idag orkar jag mig inte på att dela ut några mer sågningar av individuella spelare då detta skulle inkludera de flesta i laget. Istället nöjer jag mig med att konstatera att Modo faktiskt jobbar sig in i matchen och faktiskt är riktigt nära att få till en kvittering när Kempe får ett bra läge i slutsekunderna.

Och slutligen kommer här Doktorns tre stjärnor:

  • Bernard Starkbaum – har hittat tillbaka till sitt fina spel. Personligen tror jag att mycket sitter i den vackra mustaschen som gör att han ser ut som en blandning av fransk antikhandlare och tysk mjukporrskådis.
  • Kyle Cumiskey – är många gånger bedrövlig i defensiven men är också den av backarna som faktiskt vågar ta initiativ. Om laget hittar ett jämnare försvarsspel kommer Cumiskey att växa ytterligare.
  • Ulf Samuelsson – som faktiskt vågade göra ett par ändringar i kedjorna under matchens lopp. Det har vi inte direkt varit bortskämda med tidigare. Nästa steg kanske kan bli att bänka en etablerad spelare som åker runt som en vålnad i två perioder.

Doktorns recept på framgång

Precis som utlovat senast så kommer här några tankar kring vad jag anser att Modo ska göra för att den här säsongen ska bli lite roligare.

Om man ska härma NHL, härma NHL

Då Modo till och med lagt ut hundratusentals kronor på att bygga om ett nästan nytt omklädningsrum bara för att få det mer NHL-likt så är det väl själva fan om man inte kan uppträda lite mer nordamerikanskt på isen. Med detta menar jag inte att vi ska dumpa puck och spela mer fysiskt utan snarare att varje spelare ska klä sig din roll de är värvade för. Några exempel:

Ladislav Nagy – Är värvad för att skjuta, skjuta och skjuta. Har dessutom ett av seriens vassaste skott men lossar det på tok för sällan för att istället snurra i hörnen med sina vänner. Här ska Uffe gå in och kräva mer avslut av slovaken, från alla vinklar och vrår.

Peter Öberg – Är värvad i rollen som fjärdelinekille och ska därför inte spela 2-meterspass kring blå utan lägga ner pucken djupt och jobba som ett svin för att lämna över till toppkedjorna i anfallszonen. Förbjud alla passningar mellan röd och anfallsblå så slipper vi alla spelvändningar.

Marcel Müller – Har plockats in för att han är en stor och tung powerforward men spelar med samma aggressivitet som en nylobotomerad pacifist. Tränarna måste se till att Müller går hårt på backar och fullföljer in på mål.

Mer än en variant av uppspel

När jag spelar med mitt eget lag Duvbo i de lägre divisionerna så brukar vi köra på ett par olika varianter av uppspel. Ofta beror detta på att man har nya kedjekamrater vid varje match på grund av sjuka barn, jobb och dylikt. Man kan tycka att kraven på ledare och spelare som leker hockey heltid skulle vara annorlunda.

Istället ser vi ett Modo som inte klarar av mycket annat än att spela upp på forwards i fickor eller kör solo som center efter att ha plockat puck bakom mål. Här är det upp till Uffe att få in lite av det där NHL-tänket jag skrev om nyss och försöka få till ett snabbare förstapass från back upp till forward, gärna en bra bit upp i mittzonen för att därifrån kunna spela på någon med fart eller styra ner pucken i offensiv zon.

Spetsa istället för att späda

När man blandar grogg blir det bäst om man försöker spetsa den med tre riktigt starka ingredienser istället för att bara späda ut skiten med fruktsoda. Precis samma sak gäller sammansättningen av kedjor. I Modos fall har man ofta jobbat med att späda, nu senast genom att sätta långsamma spelare i varenda kedja. Dessutom klumpade man ihop två spelare som Nagy och Spina, något som är en gåta i sig. Här kommer därför Doktorns förslag på kedjeformationer (tills Steen är tillbaka):

Nagy – Ritola – Kempe

Den så kallade NeRiKe-kedjan kombinerar Nagys sniperkunskaper med Ritolas och Kempes snurr. I den här kedjan ska Ritola och Kempe tillsammans skapa utrymme med sitt aviga spel och Nagy stå för de underbara sniperavsluten rätt upp i taket.

Skröder – Sundström – Hari

Vi som sett stackars David Spina åka runt som en virrig duracellkanin i väntan på att herrarna S & S hasat sig framåt har förstått att det inte alltid är en helt enkel uppgift att spela med våra byäldstar. Vår vän Janos har blivit styvmoderligt behandlad under säsongen i sin roll som spädare i sämre kedjor och skulle göra sig mycket bättre i en kedja som förväntas producera.

Possler – Gunnarsson – Müller

Den här kedjan var en positiv överraskning mot Växjö och borde få mer speltid mot SAIK. Den kanske inte egentligen är en perfekt 3:e-kedja men ger oss Modoiter nytt hopp om framtiden. Gunnarsson, som var en ny bekantskap för mig, hade både bra fart och vågade ta för sig mot SAIK. Possler känns som en framtida förstakedjekille och om Müller tar sin roll som en stor och tung Carsten Jancker så blir detta något riktigt spännande.

Madsen – Forsberg – Öberg

Den här kedjan är egentligen för gammal och dyr för att vara en fjärdekedja eftersom den helt saknar offensiv spets, då Madsen känns farlig som en halt fredsduva och Peter Öberg inte direkt skickar instruktionsvideos kring avslut till Steven Stamkos. Jag vet att Kristian Forsberg gjorde mål senast men alla utom Leif Boork har nog konstaterat att han inte är någon född målskytt. I brist på annat blir dock dessa spelare de sista som blir över vid tekningen av lag, förutom den stackars Björn Svensson som får finna sig i att vara Modos version av den fete, närsynte killen med två vänsterfötter.

Som ni snabba på Twitter redan märkt så glömde jag Spina helt. Då kan vi väl lyfta frågan? Var passar han in? Istället för Müller? Istället för Nagy?

Hoppas nu bara att Uffe och Peter hinner läsa detta innan nedsläpp ikväll…

Välförtjänt i Växjö?

Nja, inte känns det väl som att samtliga smålänningar där nere håller med om detta. Vad som är skönt för oss Modoiter är att vi tog två poäng trots att vi inte spelade bra, en egenskap som vi hade under fjorton underbara omgångar men som den senaste tiden varit som bortblåst.

Inledningsvis var det faktiskt så bra spel från Modo att man glömde bort hur illa det sett ut. När dessutom Possler sätter 0-1 känns det ju som att aftonen kan bli riktigt trevlig.

Kedjorna

Just kedjan med junisarna och Müller kändes som riktigt intressant. Istället för att tävla i Siljasvängar med Nagy så kunde tysken istället jobba lite mer med fart och tyngd.

Den andra positiva kedjan bestod av Madsen, Lusefoppa och Pöperg som hade bra snurr i de första bytena. Dessutom stod Forsberg för matchens behållning när han (till synes lekande enkelt) fångar en pass på blå, släpper den för långt ifrån sig, och sedan gör någon slags reversed Foppadragning mot en ”slajdande” Norrena som visade upp målvaktsagerande a´la 1990-tal.

Den sämsta kedjan för dagen fann vi i Kempe, Skröder och Ritola där vår gode norrbagge såg väldigt långsam ut och där Ritola just nu verkar åka runt och fundera på vilken kroppsdel han ska tatuera härnäst.

Nästan lika usel var dagens finast komponerade kedja där Spina stod för farten med huvudet under armen, Sundström för missade passningar och dåligt markeringsspel och Nagy för…ingenting…

Backarna

Precis som kedjorna så var det mycket missar och lojt spel från backarna. Ahnelöv och Regehr (rejält mål!) får godkänt men är absolut inte prickfria. Lehtivuori har numera den unika förmågan att vänta ut sina skottlägen så att han istället kan lägga ner pucken i rundeln och Byström har det ibland rätt tufft i egen zon. Cumiskey la ett vackert pass upp till Leif Boorks naturlige målskytt på 1-2 men släppte också bland annat igenom Robert Rosén vid ett par tillfällen. Till sist kan ju Nicklas Torp ta åt sig av tipset att skippa gnället på domaren när man varit isens sämsta spelare så långt i matchen.

Målvakt

Det positivaste beskedet gav vår ifrågasatte Bernard. Det är riktigt starkt att spela upp sig och vara så här stabil i en match där försvarsspelet inte direkt var New Jersey under Stanley Cup-slutspelet 1995.

Slutligen Doktorns tre stjärnor:

Bernard Starkbaum – Inte en vägg men i alla fall inga inkastade mål efter 34 sekunder

Kristian Forsberg – Man trodde knappast att man skulle säga detta men, se och lär av Kfops avslut Nagy

Gustav Possler – Del i en pigg kedja och dessutom den som klarade av det inga killar med 20 gånger hans lön lyckats med på drygt 10 perioder.

Nu laddar vi inför torsdag och SAIK. Kolla in bloggen under torsdagen för Doktorns recept kring hur Uffe och laget ska nå framgång.

Underbara uppehåll

Tisdag betyder ju i vanliga fall att man känner sig rätt taggad för match men idag känns det rätt skönt att det är landslagsuppehåll så att man slipper se den produkt som stavas Modo Hockey.

Jag valde bort matchen mot Timrå men får väl se 3-0 som ett bättre resultat målskillnadsmässigt än de 6-1 som jag tippade.

Nu under uppehållet åker tyvärr rätt många spelare iväg vilket sabbar lite träningsmöjligheterna för att nöta in spelsystem och träna avslut. Men eftersom man inte verkar ha ägnat ens 10 minuter åt detta på hela försäsongen så kanske inte en vecka i november hjälper. Dessutom kan det ju vara positivt att få åka iväg och spela för ett lag som gör mål ibland.

Själv sitter jag och hoppas på att de små framstegen i lockouten bara är tillfälliga och att diskussionerna mellan spelarfacket och ligan rasar ihop fullständigt. Som jag kanske skrev i något inlägg tidigare så var jag innan lockouten rätt positiv till truppen och trodde att Modo skulle gynnas av att NHL kom igång. Nu har jag reviderat den åsikten och tror att klubbens enda räddning för att nå slutspel är att man ställer in säsongen borta i Nordamerika helt och att vi lyckas få hem Sedinarna.

Visst skulle andra lag också kunna förstärka med NHL-spelare men faktum är att det inte längre direkt är ett välfyllt smörgåsbord att plocka av, särskilt inte då de flesta klubbar fyllt upp sina transatlantkvoter och sisådär 130 europeiska spelare redan valt klubbar i Europa. Då är tvillingarna ruggigt starka kort då båda dessutom blir relativt billiga att försäkra.

Ett rykte som rullar på Twitter är att Modo skulle vara intresserade av Viktor Fasth. Var detta rykte kommer ifrån är lite suddigt. Någon säger att det var en kommentator på Timråmatchen som fått ett SMS om att Modo borde värva Fasth medan andra kopplar det till hans tidigare samarbete med målvaktstränaren Masken. Hur som helst så behöver Modo en tät målvakt som kan vinna matcher även en kväll när försvarsspelet inte fungerar 100%.

Slutligen får vi hoppas på att Uffe och Peter Prilla kör biosittning med de spelare som är kvar i Övik och spelar upp de matcher där vi spelmässigt bara körde över motståndet och lirade en hockey som vi i Övik inte sett sen Jofa 390:ns dagar.

Det är så otroligt illa!

Så var man lite taggad under hela dagen inför kvällens möte mot Linköping. En match där två stukade lag skulle mötas och det kändes som att Modo verkligen hade chansen att vinna.

Hologrammet

Vad händer. Jo vår välgörare nummer ett i kassen slänger in ännu ett höstlöv. Något som inte direkt var vad den här klubben behöver. Men det är inte bara Alsenfelt som ska ha kritik.

Spelidé

Det är helt sjukt hur enkelt det är att läsa Modo för närvarande. Det finns bara en typ av uppspel där både center och forwards ska ner i knät på backarna innan pucken spelas. Alternativet är att backarna inte får några alternativ utan vänder hem och spelar taskiga pass mellan varandra tills dess att man tappar pucken till motståndaren. Skulle man mot förmodan ta sig över röd så ser man allt som oftast till att slå en enmeterspass alldeles innanför offensiv blå, troligtvis den passning i hela spelet hockey man vinner minst yta på.

Nagy och Müller

Många spelare var usla ikväll men sämst av alla är Marcel ”Stena Danica” Müller. Tysken är osannolikt loj och tillsammans med en Nagy som mest glider runt och styr pucken men en hand på klubban bildar han hela Elitseriens dyraste statister.

Kämpaviljan

Många klagar på att Modo har marginalerna emot sig men sanningen är att jobbar man inte hårt så är man lite för sen in i alla situationer och vips är det en klubba i vägen.

Backskott

Det verkar som att Modos backar skrivit in en bonus för varje träffat smalben. Istället för att nypa till direkt drar man gärna pucken ett par gånger för att vänta in motståndaren och sen lägger man pucken rätt på denne. Ett fruktansvärt effektivt sätt att skapa snabba spelvändningar för motståndarna.

Steen

Som jag skrev efter förra matchen så har Steen nu anpassat sig till resten av laget genom att sluta åka skridskor och gå på mål. Idag blir han dessutom skadad och det skulle inte förvåna mig om det är en hjärnskakning även om det kanske mest såg ut som nån slags vridning.

Doktorns tre stjärnor:

  • Dave Spina – det ser ut som att Spina kastar iväg puckar och kommer fel i lägena men sanningen är att hans två kedjekamrater är så förbannat långsamma att det snart måste kännas lönlöst för honom att försöka. Roligaste exemplet idag var nog när Spina jobbar hemåt vid 0-3 medan Sundström glider en kilometer bakom och funderar vilket hårvax han ska köpa imorgon.
  • Niklas Torp – är rejält vimsig i egen zon och har taskiga uppspel men är ändå den back som försöker att hitta på något när de andra fokuserar på att vända hem eller spela upp på felvänd forward.
  • Bernard Starkbaum – måste se detta som sin stora chans att sno tillbaka förstaspaden. Idag var han bäste Modospelare då han klarade sin uppgift (visserligen att sköta båsdörren) utan att man behövde skämmas.

Nu är det bara att bryta ihop och att hoppas på ett mirakel mot Timrå på lördag. Något säger mig att det blir förlust 6-1.