Forsbergeffekten…

God morgon. Eller så jäkla god den nu kan vara. Jag vet att det bara är fem omgångar spelade och att man från ledarsidan pratar om att spelsystemet tar ett tag att fatta. Här kommer några tankar kring bland annat detta:

  • Laget ska spela ett spel med press högre upp i banan. Igår var det som vanligt denna säsong, dvs. tre spelare som går bort sig i anfallszonen eftersom de blir överspelade och motståndarna kommer 3 mot 2. Det är endast juniorkedjan som klarar av denna typ av spel, resterande kedjor ser lika förvirrade ut som Peter Harrysson i en hälsokostbutik.
  • Uppspelen. Det har pratats om snabba uppspel från back till forwards i fart. Som det såg ut igår så var utsikten för backarna tre stillastående ryggar mellan röd och bortre blå. Under 60 minuter klarar Modo av att genomföra två, tre riktiga uppspel, resten är en salig blandning av felpass, rensningar och att spela fast sig i egen zon.
  • Tempot. Tydligen är det ett jävla tempo på träningarna. Kanske borde man ta det lite lugnare där eftersom det verkar som att ingen orkar åka skridskor på matcherna.
  • Hensick. Kanske är han mest förbryllad över att ha kommit till ett lag med ett spelsystem utan system men nog ser T.J ut att redan ha bokat ett flyg tillbaka till Nordamerika.
  • Powerplay: När ska laget börja träna denna spelform? Kan någon vänlig själ tipsa om pucktempo?
  • Inställningen. I vårt Div 4-lag har vi som motto att vi kan förlora för att vi är sämre än motståndarna men aldrig på att vi har dålig inställning. Detsamma verkar inte gälla i Modo. Förutom en handfull spelare (mestadels juniorer) så äcklas jag av hur loja man är och vilka usla signaler detta sänder till de stackars krakar som ändå sökt sig till arenan för att ge sitt stöd.

Slutligen ska jag i alla fall försöka att skrapa ihop tre stjärnor:

  • Edwin Hedberg: Jobbar hårdast av de få som jobbar. Väger fortfarande lätt i hörnen men vågar gå på mål och ta de obekväma vägarna.
  • Gustav Possler: Skönt med någon som tar saken i egna händer och sprätter dit pucken. Vår bästa anfallare är 19 år gammal och tjänar uppskattningsvis en tiondel så mycket som våra ”stjärnor”.
  • Publiken: Som inte gick hem efter 40 minuter.

Lamslaget i Luleå

Puh, var ska vi börja idag?

  • Tacksamhet. Det är vad vi ska känna efter att återigen lyckats knycka poäng mot en bättre motståndare. Om det här är vår lägstanivå så känns säsongen helt ok.
  • Spelidé. Vad Anders Forsberg än har för tankar kring hur spelet ska se ut så är det nog rätt långt ifrån verkligheten. I dagens match såg jag TVÅ vettiga uppspel på 65 minuter från Modos sida räknar man ihop de inledande omgångarna når man eventuellt tvåsiffrigt.
  • Skröder. Vi kommer till straffarna lite senare. Istället undrar vän av hockey vad egentligen Per-Åge ska tillföra i årets trupp. Tidigare säsonger där det börjat tungt så har han i alla fall fått ett antal chanser per match som han bränt. Nu jobbar han på ett område på ca 8x6m som är vad han hinner med att åka runt i medan övriga spelet böljar från kust till kust.
  • Mittzonen. Visst var det lite lustigt ikväll när Modo hade så förbannat svårt att lyckas spela ett pass i mittzonen medan Luleå kunde nyttja både djup och bredd för att glida genom neutralen som kammen genom Barry Smiths kalufs.
  • Ritola. Läkarnas ”han spelar premiären” har bytts mot informationsspridning a´la Nordkorea. Jag anser att vi behöver Ritola i laget för att få lite fart och kreativitet. Det bästa vore att plocka bort Skröder och sätta in Ritto med Tambellini och Hensick för att se om det lossnar.
  • Straffarna. Jag är helt ärlig när jag säger att de straffar som vi kör under skills competition i Duvbo Hockey Games är bättre än vad våra välbetalda heltidsanställda iskrigare presterar just nu.
  • Powerplay. Sen Jonas Rönnqvist kom till Luleå har man kört sitt boxplay med två forwards som stressar backarna som rabiessmittade illrar. Därför gäller det att spela förbi dem och hålla pucktempo så att de istället antingen går bort sig eller måste sjunka ner i zonen. Det vet alla, alla utom spelarna i Modo Hockey. Istället står man och väntar in pressen för att lägga pucken på nästa kille som redan har uppvaktning, eller så gör man klassikern att lägga ner gummit lite slarvigt i rundeln så att Luleåback kan rensa. Heja!

Till sist, Doktorns tre stjärnor:

  • Viktor Lööv. Kanske säger det mer om övriga backbesättningen men det faktum att Lööv just nu är vår bästa back är både roligt och oväntat. Idag hade han dessutom några proppar med en sån där härlig ”nu ska jag skicka dig till en annan planet”-aura över sig. Fortsätt med det!
  • Juniorkedjan. Visst märktes det att våra småpluttar hade det svårare mot den här typen av motstånd men ändå är det egentligen bara den här kedjan som verkar kunna spela den typ av hockey som laget ska spela.
  • Ritchie Regehr. Den där typen av slagga ger alltid en plats på listan!

Haltande daladans

Ibland är det tur för både tangentbord och sovande barn att det bara är omgång 3 av SHL och att man som supporter kan kväva sina aggressioner till några enkla svordomar och dussin könsord.

Här är några tankar om gårdagens fight:

  • Gamla vanor. Lite tryggt är det allt att Modo ändå är gamla Modo. Att ha en tvåmålsledning med tre minuter kvar borde vara ultratryggt. Istället lämnar Torp frontalloben i båset innan han går ut och spelar boxplay och sen tycker Samuel Påhlsson att det är rätt Selke-likt att ge pucken på bladet till Gabriel Karlsson.
  • Peter Öberg och Kristian Forsberg. Dessa två herrar är just nu Modos svagaste länk. Öberg känns extra seg i skridskoåkningen och överarbetar situationer där han bara ska spela enkelt. Forsberg har fortfarande inte vunnit en tekning under sina drygt 200 matcher i klubben. Dessutom virriga och tillbakapressade i stort sett i varje byte.
  • Straffläggarna: När vi har Possler som gått in och stänkt prickfritt i boxplay känns det ju heeelt naturligt att lägga in Skröder som förste straffläggare. Att sedan fortsätta med en Kempe som fortfarande verkar ha sommarlov är att ge bort tre poäng. Tambellinis straff i stolpen är inte så mycket att säga om.
  • T.J Hensick. Vad gjorde TJ som var så uselt att han blev petad till förmån för Kfop i tredje?
  • Sullivan. Lite positiv ska man ju också trots allt vara. Jag tycker att Sean Sullivan gjorde sin bästa match så här långt och visade lite prov på rejält backspel.

Slutligen, Doktorns tre stjärnor:

  • Linus Ullmark: Utan Ullmark hade det kunnat sluta i katastrof. Övergiven av sina utespelare krigar han på och håller på att vinna matchen i princip på egen hand.
  • Moppekedjan: Jag vet inte om jag gillar det nya smeknamnet på juniorlinan. Men för min skull får de kallas vad fan de vill så länge de fortsätter på den inslagna vägen. Igår var man bästa formation och värda att få se ett extra avsnitt av Rorri Racerbil på bussen hem.
  • Modos givmildhet: När de bar röda tröjor var Jacke Blomqvist, Ryno och Hersley så medelmåttiga att man ville peta ögonen ur sig med ett bältesspänne. Därför är det en fin gest av Modo att nu låta dessa spelare framstå som superstjärnor motståndarlaget.

Var det här bara början?

Som ni vet så försöker jag få ut nåt på bloggen redan under kvällen efter match. Då vi, i väntan på installerad fiber, får stå ut med nåt jobbabonnemang som inte tillåter särskilt mycket mer än halvusel streaming.

Nu spelar ju inte det här så stor roll när Modo går ut och gör en trevlig hemmamatch där man dessutom snor med sig alla tre poäng. Visserligen är AIK inget lag som direkt får det att vattnas i mungiporna men man är heller inte särskilt lättspelade. Här följer några synpunkter kring matchen:

  • Juniorkedjan visade att det knappast är någon av dessa tre unga män som får kliva åt sidan när Ritola är tillbaka. Istället känns det som att Kristian Forsberg och Peter Öberg ligger riktigt i farozonen. Båda dessa herrar tillhör kategorin utdöende spelartyper, ett offer för den nya hockeyn. Denna väl grundtränade och taktiskt skolade (även om Kfops positionsspel ibland kan ge mig en stroke) typ av spelare är samtidigt medioker i skridskoåkningen och saknar den typ av frenesi och intensitet som den nya skolans vattenbärare besitter.
  • Torp och Lööv gör riktigt gedigna insatser. Det som framför allt gör mig lycklig är deras sätt att fullfölja in i situationerna och heller inte tveka i sina satsningar på kropp. Det kommer att sjunga rätt rejält i sargerna i vinter.
  • Hensick och Tambellini tog för sig mer än under försäsongen. Särskilt Hensick visade prov på fina handleder och hade inte Kempe haft 400 volt i klubban i avslutet så hade poängskörden blivit större.
  • Domarna. Det måste ha varit första gången dessa fyra interner dömde tillsammans för visst var det ovanligt många gånger som det stod en domare av något slag i vägen för båda lagens center eller bågande forwards?
  • Timo. Dagens finska språktips går till kommentatorn som enträget körde på Timo Ramstedt. Ramstedt var bra, men inte riktigt lika bra som Timo Selänne eller ens Timo Laine…
Till sist, Doktorns tre stjärnor:
  • Christopher Bengtsson – Går in och tar emot två tacklingar som skulle fått Richard Wallin att vakna upp på Karolinska. Bengtsson hoppar direkt upp och kör vidare som om inget skulle hänt.
  • Linus Ullmark – Denna kombination av koalabjörn och ninja är en fröjd att skåda. Vissa stunder agerar han så coolt att man tror hans hjärna är upplöst av lugnande substanser, för att sedan blixtsnabbt plocka åt sig pucken och starta upp ett anfall.
  • Barry Smiths frisyr – Inte ens ett slagskott från Al MacInnis skulle kunna rubba ett hårstrå på den där insmetade hjässan.

SHL-facit 2013/2014

Nu hoppas jag att ni tömt era spargrisar och kontaktat skumma Isle of Man-baserade bettingbolag för nu har det blivit dags för Doktorn att spå serien som en gång i tiden kallades Elitserien.

1: Skellefteå

Ingen kunde väl direkt protestera mot att grabbarna från Schtaan fick tungkyssa LeMat i våras? Laget har ett äckligt stabilt grundspel och det lär inte ha tvärdött till i år. På målvaktssidan byts Jocke Eriksson ut mot Henrik Karlsson, något som knappast lär påverka stabiliteten nämnvärt. Det är väl endast på backsidan där man faktiskt kan prata om att laget möjligen försvagats men med Jonas Frögren som köttklump blir det tufft att vara motståndarforward i sarghörnen. På forwardssidan ser det nästan perverst bra ut och jag är bra sugen på att veta vilka intima bilder Lasse Johansson använder som hållhake på Bud Holloway för att få honom att nobba envägskontrakt i NHL och ryska rubel.

Årets händelse: Efter 40 omgångar leder Skellefteå tabellen med 9 poängs marginal. På bussresan hem från Luleå råkar tränare Hans Wallson i förbifarten säga att han tycker mycket om New York Rangers. Bert Robertsson (som vid tillfället sitter och lyssnar på fields of gold i hörlurarna) uppfattar detta som att Wallson skrivit på för NHL-klubben under pågående säsong. Kvickt som attan rycker han med sig kniven som tidigare satt i ryggen på Anders Forsberg och låser in sig på busstoaletten för att ringa Lasse och PA. 20 minuter senare släpps Wallson av i utkanterna av Piteå. Missförstådd, förrådd och sparkad.

2: HV71

På andra plats i tabellen hittar vi hjältarna från Jerusalem. Årets HV känns som det mest uppdaterade på flera år och det är bara på målvaktssidan där inga rockader skett. På backsidan stärker underskattade Stefan Johansson en redan ruggigt bra lagdel medan man bland forwards hittar nya transatlanter där Brett Sterling sticker ut för oss som följt Darren Haydar och andra Eliteprospectslegender.

Årets händelse: Harmonin är total och laget som en enda stor maskin när SHL tar ett välförtjänt uppehåll inför julen. På julfesten, där samtliga respektive är inbjudna, är stämningen god och mat och dryck inmundigas under städade former. Tre dagar senare låter Andreas Jämtin meddela att han inte längre trivs i klubben utan söker en ny utmaning. Samtidigt lämnas av en händelse två skilsmässoansökningar in till Jönköpings tingsrätt. Locket ligger tungt.

3: Linköping

På en positiv tredjeplats hamnar Linköping som får ihop lagdelarna genom Roger Melins kram- och bearnaiseterapi. I mål är Engstrand stabil och på backsidan tas Jonas Junland till nåder av samtliga helyllekillar i White Lions. Bland forwards ska Mattias Sjögren och Chad Kolarik ersätta Calle Söderberg. På tal om Calle, är tyvärr risken stor att antalet halvblinda spelare i Clubben blir noll då Mattias Weinhandl fortfarande är osäker på spel. Blir Weinis fit och kan spela på sin rätta nivå har LHC ytterligare en dimension i sitt spel.

Årets händelse: Efter ett mål, två assist och -3 på de inledande 12 omgångarna blir naturligtvis Mattias Sjögren den förste kandidaten att nomineras till årets guldpuck av Expressen. Juryn är stolta som tuppar och negligerar helt det faktum att bland annat Jocke Lindström i Skellefteå står på 5 mål, 14 assist och +11 på samma antal matcher.

4: Färjestad

Sist på topp fyra hamnar Värmlands stolthet, Färjestad. Looben hoppas på att Danny Taylor ska spika igen likt Salak och på backsidan är det Garrett Stafford som ska göra poängen. Bland forwards känns Pontus Åberg som en intressant värvning. Bland forwards sticker Devin Didiomete ut då han, till skillnad från många av sina nya lagkamrater, tydligen brukar stå upp för sina handlingar.

Årets händelse: Efter att Färjestad snittat 8 haknings- och fasthållningsutvisningar per match under de inledande 15 omgångarna blir den stora snackisen när Håkan Loob hotar med att dra Färjestad ur SHL och istället starta en egen Europaliga där domarnivån är som på den gamla goda tiden. Detta gör man enligt Håkan endast för att värna om Svensk hockey och dess fortsatta utveckling. SHL är i darrning i vad som senare kom att kallas Coffeegate.

5: Luleå

På plats fem hittar vi årets mest hypade lag, Luleå. I målet ska Rautio hålla tätt tillsammans med mannen som bidrog till att spela ut Timrå ur högsta serien i fjol. Lagets svagaste länk. På backsidan har det inte hänt särskilt mycket. Bland forwards ser vi hockeypoetiker Johan Forsberg som ett välbehövligt intellektuellt komplement till det mest kända tillskottet Per Ledin.

Årets händelse: I enlighet med den samlade presskårens bestämda åsikter om att Luleå är så starka och trygga under Jonas Rönnqvists ledning att inte ens en jordbävning eller världskrig skulle bekomma dem så händer inte heller en enda intressant sak under hela säsongen. Mycket av denna nyhetstorka tillskrivs Per Ledin som känner sig så hemtam i Norrbotten att han inte hinner spotta fram stavelserna innan motståndarna åkt och bytt.

6: Växjö

Hurra tänker man i Växjö när smålänningarna går till slutspel för första gången i klubbens långa historia. Allt detta med en hemvävd satsning och strålande ungdomsverksamhet. Nåväl, i mål ska i alla fall Scott Munroe stoppa puckar tillsammans med hologrammet Modig. Backsidan ser riktigt stark ut med Cory Murphy som säkert önskar panga in puckar i PP, Sebbe Erixon som vill ha revansch och så klart Ville som inte vill vara kass. Bland forwards finner vi meriterade Colby Armstrong, Jani Lajunen och HV-bekantingen Rakhshani som tillskott till junioren Tomi Kallio och budgetspelaren Robert Rosén.

Årets händelse: Årets snackis i Växjö blir oväntat nog inte Anders Öman. Istället är det Arsene Wenger i allians med finska hockeyförbundet som knackar på dörren och kräver att stadens stolthet näst Öster ber sin sommarjobbande AD att komma på egna idéer kring en logga. Klubben vägrar och Stefan Edberg köper upp och lägger ner både Arsenal och hela Finland.

7: Modo

På en förvånande framstående plats i tabellen stöter vi på Modo Hockey. I mål finner vi två skägglösa talanger och i juniorlaget kvävs en av fjolårets bästa målvakter i Elitserien. Ett överflöd av personer med liknande/otydliga arbetsuppgifter, något som börjar bli lite av klubbens nya signum. På backsidan har klubben tappat viktiga pjäser i Ahnelöv och Cumiskey och försökt täcka upp detta med Sean Sullivan och Oscar Hedman. Just nu känns det lite som att byta in sin Audi R8 mot en Seat Toledo. Desto intressantare är det bland forwards där klubben viftat bort malarna i plånkan och hostat upp för Tambellini och Hensick. Kan dessa två leverera och dessutom Ritola förstå att det är målet man ska åka mot så kan det bli ett offensivt starkt Övikslag denna säsong.

Årets händelse: Under de inledande 15 omgångarna har Modo svårt att acklimatisera sig till Anders Forsbergs spelfilosofi. Passande nog ändras regeltolkningarna efter omgång 15 (se Färjestad) och Niklas Sundström gör comeback på isen. I omklädningsrummet jublar Per-Åge Skröder som nu slipper åka så mycket skridsko och radarparet gör succé som ett levande (men väldigt långsamt) undantag i den i övrigt fartfyllda serien.

8: Frölunda

På åttonde plats finner vi Frölunda. I mål hoppas man på att allsvenske Lasse Johanson ska hålla tätt tillsammans med Linus Färnström. Denna lagdel känns sådär och det är nog ingen överraskning om klubben värvar en keeper under säsongen. På backsidan plockar man in Ahnelöv som stabil pjäs. Tillsammans med Christoffer Persson och Christian Bäckman är man också de enda i försvaret som får dricka alkohol på krogen. Även på anfallssidan har nye Roger Rönnberg valt att sno åt sig ungdomar men också Figren från LHC och McGrath från Oscarshamn. Allt som allt är det ett intressant lag där det dock krävs mycket fågel och lite fisk.

Årets händelse: Eftersom hela Göteborg varit upptagna med att tokhylla Roger Rönnberg redan ett halvår innan den första träningsmatchen blir det lite av en chock när man inte vinner varje match med tvåsiffrigt. Goa gubbar sätter makrillen i vrångstrupen och vad än värre är, Joel Lundqvist nobbas i OS-truppen. Tillsammans med Magnus Nyström startar man ett upplopp som får Göteborgskravallerna att framstå som ett pyjamasparty. Under pistolhot tvingas Bengt-Åke Gustafsson att välja in Joel i truppen på bekostnad av Alexander Steen.

9: Brynäs

Strax bakom Frölunda hamnar anrika Brynäs. Ett svagt målvaktspar i Holmqvist och Rahm bidrar till osäkerhet bland backarna som i princip är desamma som ifjol. Bland forwards hittar vi bland annat välmeriterade men också vältrejdade Petteri Nokelainen, Timrå-Larsson, och Greg Scott. Tillsammans med Bill ska de få motståndarbackarna att Sweattas.

Årets händelse: Krisen och paniken i Gävle är total när laget strax innan jul parkerar på en elfteplats i tabellen, på väg att bli avhängda. Fansen drömmer om Lindholm, Järnkrok och Silfwerberg men istället är det nygamle Pavel Brendl som blir frälsare. Med endast en dubbel quattro som betalning och en helt fri roll i laget gör tjecken 23 mål och tar Brynäs till förslutspelet.

10: AIK

Sist bland slutspelslagen placerar sig AIK. Laget ser som vanligt lika intressant ut som en Lasse Lagerbäck-startelva men under Rickard Franzens styre blir det hockeyfest (nåja) i huvudstaden. Målvakterna är samma som ifjol och inte direkt skräckinjagande. Bland backarna finner vi nye Derek Joslin och Fredrik Svensson som går in på sin 48:e säsong som senior. Bland forwards sticker Teemu Ramsted ut som en klar stjärna.

Årets händelse: Efter att under fjolåret ha flugit under dopingradarn med veckokontrakten med Kris Beech bestämmer sig nye sportchefen Rudslätt för att gå ett steg längre. I november skriver han entimmeskontrakt med tre transatlanter. Eftersom det inte är Frölunda eller Modo som gör detta anser resten av Hockeyligan att det är helt ok och Rudslätt får beröm för sin innovativa förmåga att göra det bästa för svensk hockey.

11: Leksand

I kvalserien finner vi hela Sveriges (finansierade) lag Leksands IF. I målet förlitar man sig på två ifrågasatta stackare i form av Alsenfelt och Gistedt. På backen får Kevin Kapstad slita hund och bland forwards hoppas man att Johan Ryno ska tro att det är allsvenskan han spelar i samt att Ryan Russel och Matt Fornataro ska bidra med annat än bara coola namn. Laget ser, ärligt talat, väldigt mycket ut som ett kvalserielag.

Årets händelse: Många av er tror säkert att årets händelse i Leksand skulle ha något att göra med ekonomi eller trottoarkanter. Så är också fallet. Salo och hans vänner insåg att det här med nästankonkurs och avskrivna skulder är en bra grund för vinst och i år tar man det ett steg längre. Med kampanjen ”Vi är Dalarna” försöker man med historiens hittills galnaste drag. Att slå samman klubbarna Leksand och Mora, rekonstruera båda klubbarna och satsa stort. Hela spektaklet faller dock på namnvalet då varken Lera eller Morsand vinner majoritet.

12: Örebro

Sist i serien hasar Örebro runt på lädret. Med seriens på pappret svagaste målvaktspar i Sandberg och Lundberg och en backuppsättning där Tomas Skogs är en superstar blir det ett hästjobb att värja sig i den egna zonen. Då ser det lite roligare ut på anfallssidan där de nya transatlanterna ledda av rutinerade Ben Walter kan agera andrafiol bakom den givne superstjärnan Conny Strömberg.

Årets händelse: Många blir förvånade över Örebros friska start i serien men allt eftersom lunken tar till så sjunker klubben genom tabellen som en Nokiaaktie. Bland spelarna försöker man hantera detta på ett lugnt och systematiskt sätt men utanför truppen befinner sig klubbens välgörare Mikael Fahlander i upplösningstillstånd och som vanligt är det domarna som får ta skulden. Som en sista desperat åtgärd försöker Fahlander att göra en ”Tonya Harding” på Kuben Andersson men då den nya generationens lättviktskryckor inte når önskad effekt slutar det, istället för polisanmälan, med en domarresa till Las Vegas om Örebro klarar kvalserien.