Välkommen till MoDonald

Det är en riktig sån där Jack the Ripper-dimma här i Stockholm nu på morgonen och det känns ju rätt passande till den lilla snutt jag tänkte skriva kring Modos senaste nyförvärv.

Jag fick tips och hintade i tisdags förra veckan om att det skulle komma ett nyförvärv som minst sagt skulle vara överraskande men måste ärligt säga att jag inte trodde att ryktet skulle bli verklighet. Så vad säger vi då om gamle gode Brashear?

——-

Först och främst så har ju alla journalister och experter redan spytt ur sig hur dåligt det här är och hur värdelösa Modo är som drar hockeyn tillbaka till en tid då man släpade sin respektive i håret hem till grottan. Alla utom Niklas Wikegård förstås, och alla vi nostalgiska NHL-följare som tycker att det här är det häftigaste nyförvärvet till svensk hockey sen Eddie Belfour tog på sig knätofsar.

——-

Vidare måste man beundra Peter Forsbergs sätt att visa vart skåpet jävlar i mig ska stå. Foppa pratade om att plocka in lite tuffhet för att inte motståndarna ska ta sig för stora friheter med ett ungt Modo. Låter bra tänkte nog alla Modoiter och såg framför sig att det skulle dyka upp en nordamerikan med inställning lite åt Hinotehållet. BOOOOM, då ringer Foppa upp DONALD BRASHEAR och hör om han vill snöra på sig grillorna och äta på Mammamia i vinter. Det är lite som att Sundskolan skulle plocka in Steven Hawking i laget till distriktsfinalerna av Vi i Femman!

——-

För er som inte har stenkoll på Brashear ska jag ge en kort recap. Han är en 42 år gammal, 190 cm lång och 106 kg tung amerikan. Han har slagits mot spelare som Bob Probert, Jim McKenzie, Dan Kordic och Rob Ray och rankades ofta under slutet av 90-talet som tungviktsmästaren i NHL. Detta gör att han också är på plats nummer 15 över de mest utvisade spelarna i ligan genom tiderna.

HÄR kan ni se lite de talangerna.

För den stora allmänheten är han dock känd för att ha blivit nedklubbad av antagonisten Marty McSorley, något som renderade McSorley både den längsta avstängningen i NHL:s historia och civilt åtal. Den händelsen finner ni HÄR.

Men förutom detta så var Brashear en hygglig NHL-spelare rent hockeymässigt, en kategori av fighters som växte fram och som faktiskt kunde bidra lite med annat än knytnävarna. Därför har han också fått representera USA i två VM och varit assisterande kapten i Washington. Visserligen är det som att leta efter en nål i en höstack men bland alla slagsmålsklipp på youtube finns det faktiskt några exempel på att Brashear faktiskt kan göra MÅL.

——-

Så är nu en uttjänt medelålders slagskämpe vad Modo behöver? Sportsligt, absolut inte. PR-mässigt, ja verkligen! För att vinna matcherna behöver laget få in en center och en forward av toppklass för att man ska börja ta poäng. Vad värvningen av Brashear gör är dock att plocka bort fokus från diskussionerna om Anders Forsbergs konstiga spelsystem, spelares vara eller inte vara i truppen och skadelägen på nyckelspelare. Om han är så billig som Mikael Nordstrand antydde i gårdagskvällens Hockeypuls är det de bäst investerade reklampengarna i svensk hockey på flera år.

——-

Förresten, vet ni att Modo förlorade en hockeymatch igår? Borta mot Brynäs med 4-1.

 

Tack för att ni lyssnade Modo

Puh, vad skönt det var att få sitta och svettas nervöst i ledning, det var inte igår. Nu var dagens batalj ingalunda perfekt genomfört av Modo men det är 3 poäng och ett fall framåt.

——-

Först och främst vill jag tacka Modo och Per Svartvadet för att man tog sig tid att ta upp och svara på mina fem frågor för några dagar sedan. Vissa frågor gav tydligare svar än andra :-).

——-

Minimerade misstag – Det var kanske inte direkt New Jersey Devils från 2000 vi såg i Fjällräven men visst var det lite befriande att i alla fall 50% av bytena kunna sitta och titta utan att mazarinen förvandlats till en smulhög i näven. Fortfarande är det vissa spelare som inte riktigt hajar att man ska spela för varandra och som försöker göra tre gubbar i mittzonen istället för att lägga djupt när backarna som varit inne i två minuter är tröttare än Leif GW Persson efter ett crossfit-pass.

——-

Avvägd offensiv – Från att tidigare ha störtat framåt utan tanke gjorde Modo idag en mängd av beslut där man istället valde att backa hem för att undvika spelvändningarna som motståndarna kunnat kalasa på hela hösten. Nu bjuder man visserligen LHC på en del vändningar men på det stora hela var många av skotten som Ullmark fick på sig från lägen som Linköpingsspelarna inte valde själva utan blev tvingade till.

——-

Väggen – När vi ändå är inne på Ullmark. Förutom skotten från dåliga vinklar så är Linköping ett tillräckligt bra lag för att ska åtminstone 15 kvalificerade målchanser där Ullmark verkligen visar klass. Under de första 10 minuterna av andra perioden vill jag hävda att han vinner matchen åt Modo. Två, tre snabba bortamål där och Modo hade åter varit djupare ner i träsket än Robert Döme i en kebabtallrik.

——-

Boxplay – Även med en man mindre på isen såg det mindre virrigt ut än tidigare. Visst, man fortsätter på den inslagna vägen att inte få ut puckar ur zonen men ikväll tokstötte man i alla fall inte utan understöd och spelade istället en tight box med tillit till målvakt.

——-

Doktorns tre stjärnor:

Linus Ullmark – Agerade sådär som vi varit så bortskämda med tidigare. Bonusgädda för spelet med puck och klubba.

Jonas Ahnelöv – Visade ikväll sin klass. Såg inte alls lika rostig ut som tidigare och hade både farten och tyngden som Modos tunna förvar så väl behöver.

Victor Olofsson – Var inte bäst på isen ikväll men när man toktrycker upp ett schlagga i taket sådär som den värsta Al MacInnis i PP så är man given på den här listan.

——-

Slutligen gäller det att vara lite nykter och konstatera att den här segern än så länge bara är lite konstgjord andning. Modo var sämre än LHC men tog poäng. Mot Skellefteå i helgen gäller det att vrida åt tumskruvarna ytterligare några snäpp för att det inte ska stå 4-0 efter första perioden.

Fem frågor till Modo Hockey

Ja då var det dags för ännu en förlust i SHL. Efter ett par matcher där man lyckades rädda lite heder mot Örebro och HV så var det djupa dalen igen mot Djurgården. För att toppa detta ger man bort 3 poäng till Leksand som nu inte alls längre är avhängda. Visst är det starkt att ta igen till 4-4 men när man kör med huvudet under armen sista minuten blir det en tung bussresa hem.

——-

Istället för en vanlig analys ställer jag här fem frågor som jag skulle vilja ha svar på från Modo Hockeys sida. Kanske nån vänlig ÖA-journalist kan åka ner på arenan med blocket i högsta hugg.

1. Varför värvar man inga spelare? Är det Modos egentliga målsättning att bara hålla sig kvar i serien eftersom man vägrar att värva spelare? Nu är det nio poäng upp till sjätteplatsen. Det ser jag som omöjligt och det kanske Svartvadet också gör? Eller är det så enkelt att man går så mycket back att det inte finns några pengar? Vi har en tänkt förstecenter som sitter hemma med solglasögonen på och känns mil ifrån en comeback. Vi har en rightfattad finne som försökt samma dragning i nitton omgångar utan att lyckas en enda gång. Vi har Öberg och Nordgren som är ofarligare än Gandhi efter en anger managementkurs. Och den som leder allt är en lagkapten som trampar i sirap och viftar lite lojt med klubban i en hand. Enkelt sagt, vi har en norsk gubbe och en liten Nylander som de enda producerande spelarna. Därtill har vi ett gäng unga spelare som är duktiga men som inte är de som ska bilda stommen.

——-

2. Är det verkligen förbjudet att lägga sarg ut? Jag förstår att spelarna helst ska spela sig loss för att behålla pucken under kontroll men när man under 1,5 års tid nu spelat fast sig själva i hörnen undrar jag om det på riktigt finns någon form av straff för den spelare som lägger sarg ut? Och om det finns det, vore det inte en idé att lätta på det straffet i lägen då man möter motståndarnas topplinor. Ikväll fick Sallinens kedja exempelvis så många gratispuckar att de måste trott att julen kom tidigt i år.

——-

3. Vem sitter med Ullmarks woododocka? Ifjol hade vi en målvakt som var så trygg i sitt spel att man många gånger kunde förlåta de sjabblande backarna. I år står en kille med samma namn i kassen men med en utstrålning som säger överarbete och panik snarare än säkerhet och lugn. Ikväll hade han dessutom så mycket såpa i händerna att det löddrade. Har Buffalo verkligen varit inne och ritat om i Maskens instruktioner eller är det bara en tillfällig dipp?

——-

4. Satt all boxplaykunskap i Kristian Forsberg? Ifjol var laget enorma i BP, i år får man inte stopp på motståndarna i uppspelen och sen släpper man diagonalpass genom slottet samt släpper till skott från back utan att ligga i skottlinjen. Dessutom misslyckas man ofta med att få ut pucken ur egen zon. Ikväll exemplifierades detta av bland annat Ahnelöv och Lehtivuori som i spel 3 mot 5 missar öppna lägen att lägga ut och istället blir det mål bakåt.

——-

5. Varför är det alltid så slarvigt? Det är inte många saker som Uffe Samuelsson gjorde som egentligen gladde mig så mycket annat än att man sköt från alla håll OCH att man försökte hålla misstagen till ett minimum. Med Forsbergs hockey förstår jag att det ska gå snabbare och att gubbarna ska våga hålla puck men när det ständigt missas i markeringar, slarvas i uppspel och passas enmeterspassningar på hälarna undrar man vad som är fel? Modo har ingen vass uppställning på pappret men det har inte exempelvis Örebro eller Djurgården heller. Ändå är dessa lag före oss i tabellen med ett spel anpassat till materialet.

——-

Efter förra blogginlägget känns det som att det en massa gnällande men roligare är det inte att vara Modoit just nu. Hoppas att mina mungipor åter är uppåt efter Växjö borta, LHC hemma och SAIK borta…