Vad är det som händer?

Jag hade egentligen lovat mig själv att inte skriva här på bloggen förrän Modo börjat vinna igen men eftersom risken finns att detta inte kommer ske överhuvudtaget så känns det som att ett inlägg kring den här klubben kanske är vad som behövs, om inte annat så i rent terapisyfte för mig själv.

Vi kan väl börja med det senaste. Igår kom uppgifter från MrMadhawk om att Maxim Lapierre var på väg att lämna klubben och idag på förmiddagen bekräftades detta av Allehanda. I skrivande stund ligger dock locket tungt på på Modos hemsida och på andra sidan Atlanten sitter Sportchef, VD mfl. och verkar okontaktbara mitt i kanske den största kris klubben befunnit sig i.

Jag har hittills varit ganska snällt inställd till Per Svartvadet och hans jobb som sportchef. Jag valde att se fjolårets lagbygge som en budgetsatsning, en chansning för att klara ekonomin och en chansning som i slutändan gick hem.

Men nu så här drygt halva säsongen in så går det inte längre att blunda för vilka enorma felsatsningar den sportsliga ledningen med Svartvadet i täten har gjort. Jag känner igen mig själv i den här typen av satsningar men på en helt annan nivå och i en helt annan verklighet. I början av 2000-talet spelade jag ett spel som hette Championship Manager, ett datorspel där du leder en fotbollsklubb i valfri liga. Ofta valde jag ett rätt bra lag att leda och ofta gick det rätt bra de första säsongerna när värvningsbudgeten var lite mindre och spelarmarknaden begränsad. Efter några säsongen hände dock ALLTID samma sak. Istället för att fortsätta att bygga på den stomme som varit framgångsrik så kliade det i fingrarna när välkända namn dök upp som tillgängliga på transferlistan. Vips så stod man där med ett gäng spelare och ledare som bara var anställda utifrån vad prästen pep ur sig vid dopet och gamla meriter.

Skillnaden mellan mig och personerna i Modos ledning är att jag kunde börja om på en ny karriär med en ny klubb utan att riskera verksamheten för en av Sveriges mest klassiska idrottsföreningar. Inför den här säsongen värvades namn i form av Ryan Whitney, Bobby Butler och Maxim Lapierre. Tre namn som vi supportrar såklart jublar åt då det är gubbar som man hittar rätt mycket material kring på Youtube. Kanske är det också så Svartvadet har jobbat för dessa transatlantiska ”videojuggar” har då inte passat in i svensk hockey. Whitney kan för all del ursäktas av skador men samtidigt skrev han en artikel på The Players’ Tribune där han säger att han, inför fjolårets säsong, insåg att fötterna inte höll för NHL men borde hålla för Europa. Bevisligen gjorde de inte det.

När det gäller Butler och Lapierre är den senare alltså förlorad, trots ett tvåårskontrakt med klubben. Dessutom viskas det i Övik om att Butler är allt annat än nöjd med sin situation i klubben och det är nog ingen vild gissning att han, trots ett tvåårskontrakt, sitter på ett plan över Atlanten innan januari är över.

Förutom dessa gubbar värvade Svartvadet även Kyle Wilson. Dessutom hämtades i slutet av fjolåret Juha-Pekka Haataja in. Haataja tyckte att det fick räcka redan efter några matcher av årets säsong och vad som egentligen hände med Wilson är det nog ingen utanför Fjällräven Centers väggar som vet annat än att han helt plötsligt inte längre var önskvärd i klubben.

För att sammanfatta. Modo har alltså, under säsong tappat:

  • Ryan Whitney
  • Juha-Pekka Haataja
  • Kyle Wilson
  • Maxim Lapierre

 

Att spelare försvinner är väl naturligt men att tappa sin tänkte försteback och tre spelare tänka som topp 6-forwards är naturligtvis inte jättebra. Bättre blir det ju inte heller när Svartvadet ersätter Whitney med en 38-årig Joel Kwiatkowski och Haataja med den defensive brunkaren Patrick Dwyer. Som ett litet tillskott nu när säsongen redan är rökt dök dessutom finske rightbacken Otso Rantakari upp i laget. Denne har dock bara hunnit göra en match så en utvärdering av honom får vänta.

När det gäller Wilson så sas det från Modohåll att det ju är lugnt för att Byron Ritchie snart skulle vara tillbaka igen. Wilson, lagets förstecenter, lämnade Modo den 15 december. Ritchie är fortfarande flera veckor ifrån spel.

Lägg till detta till värvningen av Larry Huras som huvudtränare. Ett tränarval som Per Svartvadet var ytterst nöjd med då Huras varit ett förstaval tidigare och en tränartyp som verkligen skulle passa in i Modos filosofi. Med tanke på att Modos filosofi verkar vara kaos så var not Huras precis rätt människa på rätt plats. Men om tanken var att spela en hockey där ville ha någon form av försvarsspel, ett strukturerat anfallsspel och en tränare som själv tog på sig misstag istället för att såga sina spelare, ja då var Huras ett katastrofval. Ett katastrofval som kostat klubben ytterligare miljoner.

Vore jag konspiratoriskt lagd skulle jag nog säga att Modo nu spelar ett spel med väldigt hög insats. VD Charlotte Gustavsson sa redan för flera veckor sedan att klubben går mot ett par miljoner i förlust. Med tanke på alla sparkade spelare, sign-on bonusar m.m. så kanske verkligheten är än jävligare än så och att Modo därför väljer att börja dumpa kostnader och helt kallt förlita sig på att de spillror av trupp som finns kvar när kvalspelet börjar ska klara av att besegra en allsvensk motståndare i bäst av sju. Kanske är det så att ett kvalspel faktiskt är vad klubben vill ha? Ett minimum av två hemmamatcher med 7000 personer på läktarna och sköna miljoner till klubben?

För oss supportrar följer nu 18 omgångar av avslagen hockey där hemmapubliken ändå förväntas gå på matcherna för att se ytterligare förluster och där vi ska sitta och se matcher på bortaplan där laget viker ner sig och sen höra spelare komma med kommentarer i stil med vad Bill Thomas sa efter matchen mot Karlskrona där han antydde att Modo underskattat motståndet. Ett lag placerat på 13:e plats i SHL, med en bortavinst på hela säsongen underskattar alltså laget bakom i tabellen. Kanske är det så man bäst sammanfattar Modo Hockey i dagsläget…