Spelschema är här

Det är få saker som får en att mitt i off season tänka så mycket hockey som när spelschemat släpps. Spontant så känns det som att slutet av maj är ett rekordtidigt släppdatum – mycket bra.

Jag har inte hunnit kika igenom mer än en snabbis på lunchen och kommit fram till följande:
– Många lördagar – hela 13 av 52 Leksandsmatcher spelas lördag. Lägg därtill de fyra söndagsmatcherna så kan vi konstatera att mer än var fjärde match den här säsongen kommer spelas på helgen
– Rätt tråkiga dagar för hemmaderbyna. En måndag och en onsdag, där får man verkligen marknadsföra för att få två fullsatta matcher – och två fullsatta matcher ska det vara. Allt annat är underkänt.
– Bortaderby på onsdag och lördag. Där på lördagen ska vi ta över – rejält, igen och på allvar.
– Bland bortamatcherna är fredag/söndag-combon med Löven och Timrå borta helt outstanding och det som fick igång pulsen allra mest. Buss, flyg, bil, tåg, cykel eller båt – där blir det norrlandsturné i dagarna tre.

Tre nya namn

Bryggman, Embach och Touhimaa. Det låter lite som en advokatbyrå i en deckare som förmodligen är lite för svårt skriven, och med för lite humor, för att jag ska orka mig igenom den.

Bryggman får hyfsat samstämmiga betyg från de Lulefans jag pratat med. De tror han kan göra riktigt bra ifrån sig i allsvenskan.

Embach har statistik som imponerar – men hur bra är egentligen East Coast Hockey League?

Tuohimaa är det svårare att få grepp om. Men vi har Hedberg på andra sidan Atlanten och han borde ju ha koll. Plockhandsken ska (enligt både Kruse och Eliteprospects.com) vara reptilsnabb. Klart är att vi kommer ha ett riktigt ungt målvaktspar i vinter.

Låt vara att Sportbladet avslöjade Bryggman innan LIF hann med att få igång sändningen. Det man kommer komma ihåg av deras avslöjande är den något överkonspirationsteoretiska analysen att sändningens start vid 19:19 skulle ha att göra med att Bryggman hade 38 på tröjan förra året. Det var det här med koll.

 

Backsidan

Det fanns en tid när jag trodde mig veta precis hur ett hockeylag skulle coachas. Jag kunde rabbla laguppställningar i sömnen, där alla var mycket bättre än de formationer som Leksands IF just då satte på isen. Otaliga gånger har jag stått på ståplats och gjort timeout-tecknet med händerna och funderat på varför i hela friden den tränare som hade ansvaret inte förstod att matchbilden kunde vändas på 30 sekunder – om han bara sa de saker jag tänkte.

Sen kom jag närmare LIF. Det började med att Thirus tog in mig på hockeyradion som någon slags flygande reporter med en klumpig Ericsson-telefon och en handsfreemic av tveksam kvalitet. Men det gjorde att jag kunde börja prata hockey med de som verkligen kunde hockey. Tiden gick, jag började leda klack och efter ytterligare tiotalet år jobbade jag på Leksands IF och hade daglig kontakt med de som kan hockey, på riktigt.

När man sitter runt ett bord med högt utbildade hockeytränare och spelare som sammanlagt har så många NHL-matcher så det blir svåröverskådligt så lär man sig efter ett tag att man kan INGENTING om ishockey. Av alla de förslag jag lagt fram genom åren, och de har blivit färre och färre ju mer jag insett hur lite jag kan, så är det nog bara två som mottagits med något annat än en överseende blick och i bästa fall ett ”jaja, så kan man ju också tänka”.

Vad har nu detta med vår backsida att göra? Jo i och med att jag insett att den hockeykunskapen jag samlat på mig står sig slätt gentemot den de som faktiskt jobbar med sporten besitter så drar jag mig för att analysera särskilt mycket. Jag har blivit tillfreds med att mitt bidrag till en hockeymatch är att försöka skapa stämning runt omkring – och att sätta ord på känslorna jag får samt utnyttja min ADHD-superkraft till att hitta saker i matcherna att skriva om som kanske smyger sig förbi de som inte har samma superkraft.

Med det i åtanke, trots att jag sett en väldans massa hockeymatcher och säkerligen inte är fullkomligt nollad när det gäller att analysera lagbygget, så vill jag att ni tar detta med en stor skopa salt:

Jag tycker att backsidan ser bra ut. Nästan riktigt bra. Min grundinställning till det mesta är att vara försiktigt optimistisk med ett inte obetydligt inslag av skepticism till sådant som låter för bra för att vara sant. Men jag är mer än försiktigt optimistisk till den backuppställning vi nu förfogar över.

Sen kan det säkerligen vara så att min känsla är ogrundad och kanske till och med helt fel – jag kan ju som bekant inte så mycket om hockey.

Hemlig agent

Det verkar knacka rejält i relationen mellan Tore Jobs och den agentur som företräder bland andra David Åslin och Pontus Själin. Hela sanningen kommer vi förmodligen aldrig att kunna få reda på – mycket beroende på att det som Tore tycker är sant förmodligen skiljer sig avsevärt från agenternas syn på det hela. Klart är i all fall att relationen mellan parterna inte alls är på den nivå man kan önska.

Frågan är hur det påverkar vårt lagbygge framöver? En agentfirma som inte kan prata med sportchefen har säkerligen ingen större lust att råda sina klienter att spela i den aktuella klubben.

I sak håller jag med Tore – det är inte hållbart att en agent, eller en spelare för den delen, ska ha någon slags garanti på hur mycket istid man ska få. Ej heller vilken formation man skall spela i. Det måste vara upp till tränaren att bestämma det utifrån prestation, potential och roll i laget – något annat skulle ej fungera.

Det man däremot kan göra, i ett sånt falls om Själin, är ju att säga vilken roll sportchefen anser sig kunna besätta med aktuell spelare. Om det sedan blir så är upp till spelaren själv.

Leksands IF och självförtroendet

Leksands IF är en angelägenhet för väldigt många människor. Det talas om oss som storlag och klassisk förening med fans runt hela landet och därmed stöd på samtliga arenor. Inte sällan lägger man då till att vi på grund av dessa anledningar skulle höra hemma i högsta serien. Den bilden är etablerad och finns hos både de som älskar Leksands IF, och de som hatar föreningen – för det finns många som gör det.

Jag vet inte riktigt vad jag kommer landa med det här inlägget. Bloggen bygger på mina känslor, i först hand i samband med tydliga händelser. Vinster, förluster, resor, klacken, nyförvärv, lagkaptener som lämnar skutan först och hjältar som väljer att stanna – då är det tydliga känslor och ganska lätt att knappa ner här. Nu är det en känsla, en flyktig sådan, som jag försöker sätta ord på. Med risk för att bli abstrakt, yr och kanske lite suddig i kanterna låter jag nu orden falla som de kommer.

Känslan som är svår att sätta ord på grundar sig i en föreställning som jag inte har några direkta bevis för – men den känslan som kommer ur den är tydlig:
Leksands IF har inget självförtroende.

Det kanske inte är så konstigt. Föreningen har genomlidit ett av de jobbigaste verksamhetsåren någonsin. Ett år som kokade ner till en enda match, en match som i min värld kokade ner till en missad straff. Hade vi fått 2-0 så hade vi vunnit matchen och vi hade kunnat tillbringa sommaren med att vid grillen skratta åt hur nära det var att allt gick åt helvete. Nu gick det åt helvete, och även om jag kommer skratta (troligtvis åt glöden som är alldeles perfekt för grillning lagom till att de förkolnade biffarna serveras) även i sommar så ligger det fortfarande en känsla av overklighet som en våt fårfäll över hela tillvaron.

Smällarna haglar över föreningen. Händemark är inte nådig i sin kapning och Tommy Andersson är inne på tredje ronden. Mer eller mindre, oftast mindre, insatta personer agerar fallskärmsjägare på facebook och åsikterna är många och skarpa. Förslagen på vad som skall göras är få, och ännu färre är skarpa. Men det är som det alltid har varit. Skillnaden är att diskussionerna har flyttat ut från lunchrum, rastkojor och konferensavdelningar till en mycket större arena där fler kan delta. Fler deltagare gör att man lättare kan hitta likasinnade och därmed dra allting ett eller åtta steg längre. Det blir någon slags masshysteri och helt plötsligt är det någon läste i ett kommentarsfält en sanning.

Samtidigt sitter det kvar folk vid det icke uppkopplade lunchrummet och smider planer. De har setat där i tiotals år och kommer säkerligen sitta där i minst tio till. Där finns inget behov av att koppla upp sig och hitta likasinnade. De är mer insatta, de har kontakterna både internt och externt. Kontakter som gör att de när som helst kan knacka på dörren med egna förslag, finansierade och klara, som kanske inte går i linje med hur föreningen vill jobba. De vill väl, men bidrar till en orolig tillvaro för föreningen. De vill väl – det finns det inga tvivel om, men jag funderar på hur denna skuggstyrelse påverkar den dagliga verksamheten.

Diskussionerna på nätet och engagemanget från skuggstyrelsen är två exempel på vad man får om man kokar ner och separerar de känslor som finns runt Leksands IF. De kan inte ignoreras, de måste hanteras och rätt hanterade är de en tillgång. Den kan gå att dämma upp och rikta åt rätt håll, men utan öppningar i dammen så kommer det till att börja med svämma över och till slut brister dammen. För att klara av att hantera det här så krävs det ett självförtroende utöver det vanliga. Ett självförtroende jag har saknat i Leksands IF.

Har man ett bra självförtroende så ska detta inte bli något problem. Då knatar man ut i den strömmande älven och sätter ner fötterna bland stenar och gäddor. Sen börjar man bygga dammen och styra vattnet åt det hållet man vill att det ska flöda. Jag saknar fortfarande den tydliga handlingsplanen jag efterlyste i direktsändningen efter den där hemska matchen mot Malmö. I dagens LIF live anade jag konturerna av det när man snuddade vid att man ämnar göra om Vision 2019 till något tydligare med delmål för de olika delarna av föreningen. En början, men ändå bara ett par försiktiga tådopp i den älv av känslor som just nu flödar relativt lugnt men ändå inte är uppdelad av starka dammar eller tydliga slussar.

Det här blev precis så otydligt och pretentiöst-kvasipoetiskt som jag hade befarat. Men känslan är den samma – det skulle behövas ett tillskott av självförtroendet i hela föreningen. Har man tillräckligt av den varan så bryr man sig inte särskilt mycket om vad andra tycker. Man har en plan, man behöver inte hymla med vad det går ut på, man håller sig till den och sen kör man på så mycket det på något vis går. Det finns fortfarande frågor kvar som jag gärna skulle vilja ha svar på. Inte svar öga mot öga över ett skrivbord på arenan eller via en chat. Inte de ja eller nej som jag i vardagen tycker är svar goda nog på 95% av de frågor som ställs. Jag vill ha svar i form av action, i form av kommunikation, i form av tydlighet.

Har Kruse det självförtroendet som krävs för att kliva ut mitt i älven och peka med hela handen?
Finns det tillräckligt med starka roddare för att ro ut och hjälpa honom bygga dammen?
Vem styr?
Vilka styr inte – å vet dom om det den här gången?
Ror alla åt samma håll?

Fredrik och Fredrik

Fredrik Händemark går rätt så hårt åt Leksands IF i en intervju på hockeysverige.se idag. Han säger bland annat att klubben inte gav förutsättningarna för att lyckas. Exakt vad han syftar på är svårt att veta utan att prata med honom själv och efter den här intervjun har jag en känsla av att hans telefon varit på ljudlös under dagen.

Jag vet inte vilken del av föreningen som han riktar sin kritik mot men att chansa på att Salos dubbla avhopp och cirkusen runt detta ligger ganska nära. Hur som helst så vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till det här. Det finns saker i intervjun som inte riktigt går ihop med min bild av situationen men samtidigt måste man ha klart för sig att nyanser och sammanhang är svåra att återge i en text.

Samtidigt är jag riktigt trött på intetsägande standardintervjuer. Dessa överdoseras bland annat från det pågående världsmästerskapen. Lyckas man hitta en pausintervju som inte handlar om att spela enkelt och åka mer skridskor så får man vara glad. Händemarks intervju är definitivt inte en sådan och ett uppfriskande inslag. Men nu handlar det om LIF – och då gäller inte riktigt samma referensramar. Det startade ett mindre krig i sociala medier där många var besvikna på Frippe, några försvarade och så var det igång.

Det har varit cirkus runt LIF i vinter, förlustsviter, spelar in, spelare ut, tränare som kommer, tränare som går, sportchef som går, sportchef tillbaka, ingen sportchef, sportchefsVD, tränare som är tränare och sportchef samtidigt och till slut en ny sportchef som bland det först han gör är att förlänga med Händemark.

Ett axplock och säkerligen har det pågått en hel del saker i och runt omklädningsrummet som vi på utsidan inte har en aning om. Något är det som får Händemark att säga det han säger. Frågan är bara hur det kunde bli sämre just efter att vi åkt ur – det bör ju enligt all rimlighet ha varit lika dåligt under säsongen fram tills dess att han valde att förlänga.

En Fredrik som blir kvar är han som heter Forsberg. Det är mycket glädjande men vi får se till att komma ihåg i vinter att vi inte ska förvänta oss att Fredrik går in och spelar lika bra som Filip gjorde. Jag säger inte att det inte kommer hända, men det får inte bli ett krav på honom.

Men om det är något som är positivt med degraderingen är det att det blir en bra inskolningsnivå för Fredrik att ta steget från juniorerna till a-laget. Det är jag ganska övertygad om att han kommer klara av galant – och gör han det hälften så bra som storebror så blir han en attraktion i vinter.

Hej då Viasat – Hej C-more?

Enligt Expressen, som igår skrev att det inte blir något förlängt avtal mellan HockeyAllsvenskan och Viasat, blir det C-more som tar över sändningarna av HA. Det betyder alltså att man kan se både SHL och HA, samt sparkbollsallsvenskan, på samma abonnemang. Det är ju faktiskt toppen. Hockey i princip varje kväll om man så önskar.

De kommer förmodligen inte bli lika intimt och nära som det suveräna sändningsjobbet Viasat gjort under de senaste åren, vilket är tråkigt. Men i ärlighetens namn är det ju bara lull-lull runt omkring – om än väldigt trevligt sådant. Det viktigaste är att lätt och smidigt kunna följa så många matcher som möjligt.

En annan aspekt som blir spännande att få reda på är hur mycket pengar det kommer generera till klubbarna och om det, vilket det pratats om i snart tio år, kommer bli någon differentiering i summorna beroende på vilka lag som drar mest tittare. Det skulle självklart gynna oss men jag är ändå småskeptiskt till upplägget. Hellre då att man fördelar de centrala sponsorpengarna i något slags utjämningssystem baserat på föregående års tabellplacering – men det lär tyvärr aldrig hända.

Nu får vi leva med Olimbmannen ett år till…

Det blåser upp

Vinden börjar tillta. Tommy Andersson svingar vilt via facebook och i de två inlägg han hittills publicerat hittar jag saker jag håller med om och saker jag inte alls tycker stämmer.

Inlägget som startade det hela hittar ni här del ett, av jag vet inte hur många, hittar ni här

Jag ska låta Tommy skriva klart alla sina inlägg om det här innan jag kommenterar det. Det är hur som helst en jävligt spännande att följa. Två saker är säkra:

Det är aldrig lugnt runt Leksands IF
Årsmötet blir nog det intressantaste hittills

VM intressant igen

Jag har ärligt talat inte brytt mig särskilt mycket om hockey-VM sedan jag började lägga i princip all vaken energi på LIF och klacken. Men nu har något hänt. Jag vet inte om det beror på åldern eller på att det här är den sämsta hockeysäsongen någonsin med Leksands IF ur, Platssjö som mästare och ett missat Boston-slutspel.

Troligtvis beror det på alla sköna Leksingar i landslaget. Filip var missnöjd med sin första match och tog hyfsad revansch idag, Rask snurrade upp allt och alla och OEL avgör på straffar. Då kan man njuta, rejält, hemma i soffan.

Noterbart att ingen av dessa tre grabbar gick via SHL till NHL – två från allsvenskan direkt och en som krigat omkring i nordamerika ett tag. Rask tränar för övrigt off season på samma gym som jag och jisses vad den pojken kör. Jag har bevittnat en hel del försäsongsträning under åren på kansliet men inget är ens i närheten av den pojkens insats. Han är där när jag kommer, och han är kvar när jag går. Dessutom är det är ingen rolig träning han kör, mest cykel och andra konditionsövningar.

Hur som helst:
Imponerad av samtliga tre och ser fram emot nästa match.

LIF on tour: Tegera arena

Jag hade möjligheten att ducka ett blöjbyte och klämma i mig en lunch på arenan för att se på LIF on tour. Jag har följt de av de tidigare tillfällena som sänds på webben och det var ungefär samma upplägg. Nyförvärvet Lukas Eriksson bekräftades redan i den livesändning som föregick framträdandet i restaurangen så någon överraskning blev det inte.

Däremot var det med illa dold besvikelse som Tore Jobs pratade om de tre som lämnat, i synnerhet David Åslin. Samtidigt som jag kan ha, och verkligen försöker, ha förståelse för att han vill spela i SHL så tycker jag att han borde ha kunnat avsluta det snyggare än ett sms från agenten.

– Händemark ville vänta och se, vi har inte tid att vänta och se.

Citatet ovan är också Tore. Även här kan jag ha lite förståelse, men den är betydligt mindre. Jag tror inte att Händemark varken kan utvecklas mer, ha bättre betalt eller ha en tryggare tillvaro än här. Är det så att agenten gett honom rådet att vänta ut ett bättre bud från Leksand så bör han nog snarast se sig om efter en ny agent.

Tobbe Fopp har tydligen haft andra tankar än vilken lön han ska ha. Tankar som tydligen genererat krav som inte Tore Jobs tycker att Leksands IF kan tillgodose. Då är det väl så och jag kommer sakna Tobbes inställning men frågan är om inte Carl Ericson kan klara av att trycka in de tre mål Tobbe lyckades med senast han spelade med LIF i allsvenskan. Kan vi sedan säga att Lukas ersätter Händemark så är det Åslins plats kvar att fylla.

En fråga ställdes om budget för nästa säsong och jag hörde inte riktigt siffrorna men Kruse var väldigt tydlig på att han och Jobs kommer ha hökögon på samtliga kostnader för att vi inte ska dra över – igen. Publiksnittet som man budgeterat med är 4800 vilket jag tycker är rimligt, nästan i underkant – men hellre att man gör så än att man siktar tre meter över målet som man gjorde förra säsongen.

Ett nytt avtal för hur spelare ska gå mellan AS och SHL är på gång. Tydligen ska det utbetalas en rätt rejält summa i utbildningsbidrag om kontrakterade spelare ska flyttas uppåt i seriesystemet. Mycket bra, även om jag fortfarande inte gillar avtalet mellan Svenska Hockeyförbundet och NHL. Det är så dåligt och det är därför SHL och AS för försöka göra det bästa av situationen.

Jag såg inte livesändningen där tydligen Skoglund var bra – Thirus fick hoppa in och köra intervjun i restaurangen då den förstnämnde fick rycka tussarna och trava hemåt i bakvarv. Magsjuka tydligen – inte jättekul.

Fler spelare är på väg in, kanske redan idag. Jag har en liten känsla av vem det är Tore vill ha som förstacenter men det är en känsla som inte byggs på mer än spekulationer. Jag hoppas dock att jag har rätt och att vi då får höja knät vid målfirande flertalet gånger i vinter.