Det kommer aldrig vara över för mig

När jag slutade på Leksands IF efter rekonstruktion och återkomst till högsta serien var det med blandade känslor. Sorgen efter att drömjobbet bleknade snabbt bort i ljuset från att vi äntligen tagit klivet upp. Jag såg det som en förmån att för första gången sedan 1997 kunna gå på hockey utan att ha någon annan uppgift än att se matchen och stötta laget. Men riktigt så blev det inte.

 

Telefonen ringde mig mitt i ett staplande och fumligt första försök till trädgårdsarbete på hemmaplan. Ett första möte på DT bokades och den här bloggen föddes. När jag satte mig i bilen hem strömmade Det kommer aldrig vara över för mig ur högtalarna. Väldigt passande och det är den låten jag lyssnar på ni, i en liveinspelning från Ullevi, när jag skriver det här inlägget. Ett inlägg som jag visste skulle komma, men kanske inte så här tidigt. Allting har en början och ett slut och den här bloggresan tar slut – idag.

 

För några veckor sedan fick jag en förfrågan om att sitta i styrelsen för Leksands IF ideella förening. Det var inget självklart beslut att tacka ja. Det är ett mycket ansvarsfyllt uppdrag i en turbulent tid och ett uppdrag som medför en hel del konsekvenser av varierande trevlighetsgrad.

 

En direkt konsekvens är att det blir omöjligt att blogga vidare här. Bloggen har varit en öppen spelplats, med väldigt få regler, för mina högst personliga åsikter. Det är självklart inte hållbart att sitta i styrelsen där man ska ha och ta ansvar för föreningen samtidigt som man tycker och tänker om samma förening på en blogg.

 

En annan konsekvens, den största, är att det blir svårare för mig att prata om föreningen med mina kompisar. Vänner som varit med på resan från de första åren på södra stå, via klackledandet, åren på LIF och den senaste resan här på bloggen – men det tror jag att jag ska klara av.

 

 

När jag fick frågan påminde känslorna lite om när Niklas Gällstedt, som då jobbade inom ungdomsverksamheten i LIF, tyckte att jag viftade lite väl ofta med prao-flaggan mot domarna och frågade om jag kunde göra det bättre själv. Det tyckte jag självklart och helt plötsligt befann jag mig på domarkurs. Ett styrelseuppdrag i den vackraste av föreningar är självklart mer ärofyllt och med större ansvar än att döma åttaåriga pojkar i LRF-hallen – men andemeningen är densamma. Det är dags att sluta tycka och börja göra.

 

 

Det har blivit ett par sömnlösa nätter med vägande för och emot men det har alltså landat i att jag tackat ja. Nu betyder ju inte det att det är spikat, årsmötet skall säga sitt och innan dess sitter jag inte i någon styrelse.

 

Skulle det bli så, ja då har jag redan nu ett par A4 fulltecknade med idéer, förslag och inte minst frågor jag skulle vilja ha svar på. Att allt detta skulle kunna realiseras är dock omöjligt, men jag kommer i alla fall att ta upp samtliga punkter för diskussion. Jag har en ganska klar bild över hur jag skulle vilja att Leksands IF fungerar och jag hoppas att det går att ta ett par steg åt det hållet ganska snart.

 

 

I det här sista inlägget vill jag tacka Goth för att han trodde och vågade.

Jag vill tacka Ferm för att han, trots att han är en liten moring, hjälpt till med tekniska problem i princip dygnet runt.

Bäckström som jag inte alltid varit helt överens med om journalistiska vinklar, rubriker och vad som ingår i sportjournalisternas uppdrag – men vi har alltid hållit diskussionerna på en hyfsat hög nivå.

Tack även till Carl-Johan Bergman som fick mig lite på köpet när han tog över efter Ewa Wirén. Ewa har också varit mycket proffsig i relationen – även om inte vi heller alltid varit överens om allt.

 

Men det största tacket går ut till er som klickat och läst. Utan läsare hade det varit ganska tråkigt att skriva – nu har det istället varit bland de roligaste jag har gjort och jag kommer verkligen sakna det.

 

 

Från läktaren, till kansliet, till dt och nu nominerad till en plats i styrelserummet. Resan Leksands IF har tagit mig på är helt fantastisk och den är inte slut ännu. Det kommer som bekant aldrig vara över för mig.

Träningsmatcherna klara

Det har läckt lite träningsmatcher till höger och vänster men nu står det på leksandsif.se och då kan man ta fram kalendern och börja fylla i. Det finns många höjdare men den som sticker ut mest är en lördag, mot Färjestad, i Strömstad. Det känns ju som att det skulle kunna vara ett bra ställe att hänga med ett LTC-gäng en helg.

Den enda matchen på hemmaplan är den mot Brynäs under Gävle/Dala-duellen. Det är smart att hålla träningsmatcherna i Tegera arena till ett minimum – va flera anledningar.

– Det kostar pengar att göra arenan matchredo. Städning, kyla, vakter, mat till bortalag och så vidare – med minimala biljettintäkter. Träningsmatcher i Tegera är i stort sett omöjliga att gå plus på.

– Låt Leksingar få se sitt lag på sin hemort. Vi slipper kostnaden för en match i Tegera och klubben som arrangerar, i de här fallen Hedemora och Älvdalen, får ett behövligt tillskott i kassan. Win-win.

– Man höjer temperaturen inför premiären. Nu blir det bara ett besök i Tegera innan det brakar lös på riktigt. Man får bara två pauspromenader runt plan två att stilla hockeyabstinensen med – det kommer inte räcka och längtan till första seriematchen växer.

Här är samtliga träningsmatcher

1 Ons 12-aug, 19.00 Almtuna Leksands IF Hedemora
2 Lör 15-aug Färjestad Leksands IF Strömstad
3 Sön 16-aug BIK Karlskoga Leksands IF Karlskoga
4 Fre 21-aug Brynäs Leksands IF Gavlerinken
5 Lör 22-aug Leksands IF Brynäs Tegera arena
6 Tis 25-aug, 19.00 Mora Leksands IF Älvdalen
7 Tis 1-sep Örebro Leksands IF Arboga
8 Lör 5-sep Västerås IK Leksands IF Västerås

Källa: leksandsif.se

LIF Live – inget nyförvärv men trevliga nyheter

Jag var inte den enda som hoppades på att Tore skulle presentera ett nyförvärv i kvällens LIF Live – men så blev inte fallet. Men vi fick ändå en del trevliga nyheter. Man var tydligen närmare Pajen än jag vågat hoppas på, till och med så nära att han tog sig en vecka att fundera över det bud som LIF gett. Ett bud som innehöll både en plan för de närmaste två åren på isen och en för en fortsättning inom föreningen när det är dags att lägga skridskorna på hyllan.

Man jagar nu en högerfattad center och har därför tackat nej till två spelare med klubban åt andra hållet. Det kan ta tid att få den sista pusselbiten på plats och Jobs är redo att låta det ta tid. Det kan man tycka vad man vill om men att han är så öppen i kommunikationen tycker jag är väldigt positivt – det gäller att hålla intresset uppe.

Att det skrivits ett långsiktigt avtal mellan Superstars och LIF är bland det bästa som hänt på länge. Jag vet hur många timmar det fått läggas från respektive förening varje gång avtalet skulle omförhandlas – vilket alltså varit varje år. Omsättningen på ledande positioner inom LIF har ju inte direkt varit liten och förståelsen för den symbios föreningen och fansen ingår i har, milt sagt, varierat kraftigt beroende på vem som setat vid förhandlingsbordet.

Tobbe Olsson berättade också om sin ambition att hans tjugonde säsong som ordförande i Superstars blir hans sista. Det ber jag om att få återkomma till men det är inte svårt att konstatera att supporterscenen runt Leksand hade varit lite mer lik den runt Almtuna om inte Tobbe jobbat så hårt och så länge som han gjort.

 

 

Pengar pengar pengar

Så var det dags igen. Svarta rubriker om pengar och det enda jag kan känna är att jag blir trött. Först trött på att det aldrig kan få vara lugnt, men där har Krusen poäng i att Leksands IF rör upp för mycket känslor för att det ska kunna bli lugnt. Det kommer alltid vara någon som inte är nöjd.

Men det frammanar ändå trötthetskänslor med en liten touch av uppgivenhet, om än för en kort stund. Det känslor Leksands IF rör upp hos mig är alldeles för många för att kunna givas upp – uppgivenheten jagas därför på flykten ganska fort.

”Man ska komma ihåg att marknadsbudget bara är en liten del av hela intäktssidan i Leksands IF. De stora pengarna kommer centralt och betalas ut under året.”
Kjell Kruse

Ett för mig helt obegriplig uttalande och jag hoppas att citatet är taget ur sitt sammanhang. Leksands IF har ett, fortfarande, starkt varumärke. Även om det är lite tilltufsat nu så borde det inte vara någon större utmaning att matcha de centrala pengarna i allsvenskan – inklusive den fallskärm man får från SHL.

Jag är övertygad om att Bäckström har extremt väl på fötterna, förmodligen både sandaler, stövlar och skridskor – innan han skriver att det finns folk inom föreningen som inte fått ut sin lön. Detta dementeras av Kruse och jag vet inte riktigt vad jag ska tro.

Att efterforska vilka det är som uttalat sig till Bäckström skulle gå mot alla former av etiska riktlinjer och regler runt källskydd så det tänker jag inte göra. Däremot är det oroande, och ganska upprörande, att anställda på LIF väljer att gå ut med uppgifter som strider rakt emot vad den högsta operativa chefen säger. I min värld tyder det på att någon eller några antingen har noll förtroende för Kruse eller att man tycker sig har rätt till pengar man inte fått ut. Men bara för att man har lagen på sin sida betyder inte det per automatik att det man väljer att göra är rätt.

Ingen skugga skall dock falla över Bäckström som bara agerar utifrån sin roll som sportjournalist. Har han de här uppgifterna skulle han begå tjänstefel om han inte skrev om det.

Att man i en säsongsindelad verksamhet ibland har likviditetsproblem ser jag inte som något sensationellt utan snarare något helt naturligt. Så länge man har dialog med fordringsägarna är det inga som helst problem.

Connelly till ondskans högborg. Lycka till Brian – hoppas klubben går i konkurs och groggvirket slutar sälja.

 

Ingen Paj

Jag hoppades verkligen. Fast all logik pekade på att han var för dyr, för gammal, för less på hur avskedet från byn gick till sist och för bra för att spela i allsvenskan. Luften gick ur mig lite och nu funderar jag på vad eller vem vi jagar.

Vilken roll skall besättas av vilken hockeyspelare. Jag hoppas att det blir klart snart och jag hoppas att det blir någon som får mig och en hel del andra Leksingar att höja på ögonbrynen och längta lite mer till kalla ishallar, äventyrliga bortaresor och sköna segermål framför överfulla ståplatser.

Lördag hela veckan

Spelschemat kom som bekant ut förra veckan och nu har jag äntligen haft lite tid på mig att dyka in djupare i det. Det första man gör är naturligtvis att leta efter sköna bortaresor och heta hemmamatcher att se fram emot. Mer om det senare.

Hemmaplan
När det gäller hemmamatcherna är det ganska utspritt. Två måndagar, fyra tisdagar, tre onsdagar, fem torsdagar, sex fredagar, tre lördagar och slutligen tre söndagar. Även om helgmatcher är ganska trevliga så tycker jag att det är en bra fördelning. Den nog så viktiga representationen på logeplan brukar vara som bäst på onsdagar, torsdagar och möjligen fredag. Det är en nog så viktig aspekt.

Nio av tjugosex matcher är antingen fredag eller lördag och då lär det bli drag.

 

Bortaplan
Hela tio av tjugosex bortamatcher spelas på lördagar. Det är riktigt bra och borgar för ytterligare ett vinterhalvår i buss tillsammans med klackfolk av alla dess slag. Bara en fredag – men det är också en fredag som sitter mitt i prick.

Januari är lite speciell. Bortamatch inom trevligt reseavstånd – fyra lördagar i rad. I tur och ordning skall Mora, Västerås (18 mil), Timrå (32 mil) och Karlskoga (22mil) få finfrämmande och årets julklapp torde vara ett paket innehållande alla fyra resorna.

 

Top tre
1. Premiären
Fredag på hemmaplan mot ett av motståndarlagen som Leksandspubliken har en hyfsat etablerad relation till. Våren var tung och sommaren färgas av nederlaget i sista matchen förra säsongen men det är vår förbannade plikt att vända det här och redan från start visa säsongens upplaga av LIF att vi kommer finnas där hela säsongen.

2. Norrlandsturnén
Fredag till söndag på vägar, läktare, hamburgerhak, pubar och hotell. Det finns få saker som slår det. Det blir en bit över 120 mil, två matcher och förmodligen tre oförglömliga dygn tillsammans. Det är under de legendariska långresorna som vi skriver gemensam supporterhistoria. Ni som varit med någon gång vet, ni som inte har varit med har nu chansen igen. Fredag 16/10 till söndag 18/10 – hänga med.

3. Derby
Det går inte att skriva en sådan här lista utan att tänka derbyn. Fyra stycken där lördagen på bortaplan sticker ut lite mer än de andra – men det första kommer redan i omgång tio och det finns ingenting att spara på.

 

Spelschema är här

Det är få saker som får en att mitt i off season tänka så mycket hockey som när spelschemat släpps. Spontant så känns det som att slutet av maj är ett rekordtidigt släppdatum – mycket bra.

Jag har inte hunnit kika igenom mer än en snabbis på lunchen och kommit fram till följande:
– Många lördagar – hela 13 av 52 Leksandsmatcher spelas lördag. Lägg därtill de fyra söndagsmatcherna så kan vi konstatera att mer än var fjärde match den här säsongen kommer spelas på helgen
– Rätt tråkiga dagar för hemmaderbyna. En måndag och en onsdag, där får man verkligen marknadsföra för att få två fullsatta matcher – och två fullsatta matcher ska det vara. Allt annat är underkänt.
– Bortaderby på onsdag och lördag. Där på lördagen ska vi ta över – rejält, igen och på allvar.
– Bland bortamatcherna är fredag/söndag-combon med Löven och Timrå borta helt outstanding och det som fick igång pulsen allra mest. Buss, flyg, bil, tåg, cykel eller båt – där blir det norrlandsturné i dagarna tre.

Tre nya namn

Bryggman, Embach och Touhimaa. Det låter lite som en advokatbyrå i en deckare som förmodligen är lite för svårt skriven, och med för lite humor, för att jag ska orka mig igenom den.

Bryggman får hyfsat samstämmiga betyg från de Lulefans jag pratat med. De tror han kan göra riktigt bra ifrån sig i allsvenskan.

Embach har statistik som imponerar – men hur bra är egentligen East Coast Hockey League?

Tuohimaa är det svårare att få grepp om. Men vi har Hedberg på andra sidan Atlanten och han borde ju ha koll. Plockhandsken ska (enligt både Kruse och Eliteprospects.com) vara reptilsnabb. Klart är att vi kommer ha ett riktigt ungt målvaktspar i vinter.

Låt vara att Sportbladet avslöjade Bryggman innan LIF hann med att få igång sändningen. Det man kommer komma ihåg av deras avslöjande är den något överkonspirationsteoretiska analysen att sändningens start vid 19:19 skulle ha att göra med att Bryggman hade 38 på tröjan förra året. Det var det här med koll.

 

Backsidan

Det fanns en tid när jag trodde mig veta precis hur ett hockeylag skulle coachas. Jag kunde rabbla laguppställningar i sömnen, där alla var mycket bättre än de formationer som Leksands IF just då satte på isen. Otaliga gånger har jag stått på ståplats och gjort timeout-tecknet med händerna och funderat på varför i hela friden den tränare som hade ansvaret inte förstod att matchbilden kunde vändas på 30 sekunder – om han bara sa de saker jag tänkte.

Sen kom jag närmare LIF. Det började med att Thirus tog in mig på hockeyradion som någon slags flygande reporter med en klumpig Ericsson-telefon och en handsfreemic av tveksam kvalitet. Men det gjorde att jag kunde börja prata hockey med de som verkligen kunde hockey. Tiden gick, jag började leda klack och efter ytterligare tiotalet år jobbade jag på Leksands IF och hade daglig kontakt med de som kan hockey, på riktigt.

När man sitter runt ett bord med högt utbildade hockeytränare och spelare som sammanlagt har så många NHL-matcher så det blir svåröverskådligt så lär man sig efter ett tag att man kan INGENTING om ishockey. Av alla de förslag jag lagt fram genom åren, och de har blivit färre och färre ju mer jag insett hur lite jag kan, så är det nog bara två som mottagits med något annat än en överseende blick och i bästa fall ett ”jaja, så kan man ju också tänka”.

Vad har nu detta med vår backsida att göra? Jo i och med att jag insett att den hockeykunskapen jag samlat på mig står sig slätt gentemot den de som faktiskt jobbar med sporten besitter så drar jag mig för att analysera särskilt mycket. Jag har blivit tillfreds med att mitt bidrag till en hockeymatch är att försöka skapa stämning runt omkring – och att sätta ord på känslorna jag får samt utnyttja min ADHD-superkraft till att hitta saker i matcherna att skriva om som kanske smyger sig förbi de som inte har samma superkraft.

Med det i åtanke, trots att jag sett en väldans massa hockeymatcher och säkerligen inte är fullkomligt nollad när det gäller att analysera lagbygget, så vill jag att ni tar detta med en stor skopa salt:

Jag tycker att backsidan ser bra ut. Nästan riktigt bra. Min grundinställning till det mesta är att vara försiktigt optimistisk med ett inte obetydligt inslag av skepticism till sådant som låter för bra för att vara sant. Men jag är mer än försiktigt optimistisk till den backuppställning vi nu förfogar över.

Sen kan det säkerligen vara så att min känsla är ogrundad och kanske till och med helt fel – jag kan ju som bekant inte så mycket om hockey.

Hemlig agent

Det verkar knacka rejält i relationen mellan Tore Jobs och den agentur som företräder bland andra David Åslin och Pontus Själin. Hela sanningen kommer vi förmodligen aldrig att kunna få reda på – mycket beroende på att det som Tore tycker är sant förmodligen skiljer sig avsevärt från agenternas syn på det hela. Klart är i all fall att relationen mellan parterna inte alls är på den nivå man kan önska.

Frågan är hur det påverkar vårt lagbygge framöver? En agentfirma som inte kan prata med sportchefen har säkerligen ingen större lust att råda sina klienter att spela i den aktuella klubben.

I sak håller jag med Tore – det är inte hållbart att en agent, eller en spelare för den delen, ska ha någon slags garanti på hur mycket istid man ska få. Ej heller vilken formation man skall spela i. Det måste vara upp till tränaren att bestämma det utifrån prestation, potential och roll i laget – något annat skulle ej fungera.

Det man däremot kan göra, i ett sånt falls om Själin, är ju att säga vilken roll sportchefen anser sig kunna besätta med aktuell spelare. Om det sedan blir så är upp till spelaren själv.