Kan Brynäs förlora matchserien mot Linköping?

Kan Brynäs förlora matchserien mot LHC? Nä. Det kommer man inte att göra. 

Stöddigt? Tycker jag inte. Förlorar man fyra av fem matcher? Nej, det gör man inte. Förlorar man tre av fem? Kanske, men då spelar det ändå ingen roll.

Brynäs hade det kämpigt under den andra perioden på hemmaplan i match II. Man redde ut det och med lite distans ska laget ha kredit för att man då inte lät det rinna iväg. Istället hittade man ett sätt att vinna matchen. 

I den tredje matchen var LHC snäppet bättre på det mesta, men även den här gången håller Brynäs ihop laget. Brynäs har faktiskt goda möjligheter att ta matchen till förlängning.

Men. För det finns alltid ett men. 

Brynäs kändes lite för hetsiga i alltför många situationer. Visst var några domslut tveksamma, men det kyliga Brynäs var aningen överhettat. Visst kunde Brynäs ha fått med sig en utvisning – och kanske borde ha haft det – precis innan LHC gör det avgörande målet, men det är så det är. Gör man bara ett mål framåt tillåter det inte många egna misstag.

Nu vänder serien hemåt igen. Ett fullsatt Gavlerinken borde vara till Brynäs fördel och jag menar att det är fullt rimligt att förvänta sig en ny seger.

LHC har kommit igång och imponerar bitvis. Däremot har Brynäs en dimension i sitt spel som inte kommit ut ännu. Jag väntar på det och hoppas få se det på fredag.

Jag hoppas att det finns gott om ispåsar tillhanda på fredag kväll. Det ska räcka för att lindra smärtan av täckta skott, men också för att kyla ned varma hjärnor.

Jag längtar.

Kan då Brynäs förlora matchserien mot Linköping? Kan kan man väl, men jag oerhört svårt att se att det skulle bli verklighet. 

Tre saker efter Linköping – Brynäs

David Rautio. Bäste brynäsare. Ni förstår hur det såg ut.

Fart och lag. Brynäs måste upp med tempot igen och låta pucken arbeta inom laget. Soloräderna bort, passningar fram.

Nick Johnson. Jag skulle gärna se Nick Johnson med Johan Alcén och Pathrik Westerholm på fredag.

Blott en förskräckelse kan göra oss glada

Redan timmarna innan match kände jag av den. Slutspelskänslan. Ni vet. Det där lätta trycket över bröstet, den närvarande irritationen, den inre dialogen om vad som ska hända senare på kvällen.

Känslorna jag förstod innebörden av fem minuter in i matchen. Mina svordomar över en onödig offside åkning och mitt ständiga vandrande längs räcket på pressläktaren var tydliga tecken. Ett vandrande jag för övrigt har gemensamt med sportchefen.

Det var en sådan match. Hopp, förtvivlan, känslor. När Kevin Clark hade ätit sig in under skinnet på Niklas Persson i slutet av den första perioden tändes hoppet. Linköpings försök till inledande styrkedemonstration hade kommit av sig. 

Linus Ölund vallar in ledningsmålet tidigt i den första perioden. Någon sa tur, en annan smart. Jag struntar i vilket. Slutspel är slutspel. Då får målen se ut hur dom vill. Framåt vill säga.

Men. För det finns alltid ett men. 

Det gick inte en minut efter ledningsmålet förrän Kevin Clark med ett klent pass ställer till det för Jensen och av det skapades ett friläge som Marcel Müller tar vara på. Mitt i perioden dundrar Broc Little in ett ledningsmål för LHC efter ytterligare ett försvarsspel som hade en del att önska.

Tankarna for iväg. Jag saknade noggrannheten. Särskilt kring den egna blå linjen. Den kanske viktigaste linjen som finns i det spel vi älskar. Det blev inte bättre. Det var för dåligt helt enkelt. Ett mer beslutsamt LHC hade nyttjat den andra på ett mer effektivt sätt. Brynäs kom undan med två baklängesmål och blotta förskräckelsen.

Men. För det finns än fler men. 

När Jonathan Pudas dundrar in kvitteringen tändes hoppet och när Simon Bertilsson smeker in ledningsmålet släcktes ett hopp medan ett annat tändes. 

Jag måste få uppehålla mig en aning kring Simon Bertilsson. Han gör sällan några misstag, han skapar förutsättningar för andra att lyckas och därför är jag extra glad över att just han fick avgöra. Jag är väl i och för sig alltid glad över att Simon Bertilsson gör mål, men ikväll betydde det lite mer.

Visst avslutar LHC rejält men när man tvingas till en utvisning med lite tid kvar var det som redan var klart än mer klart. 

Det lätta trycket över bröstet innan match var en bultande bröstkorg efter. Brynäs hittade ett sätt att vinna en match som man tappat. Jag hoppas man inte tappar matcher någon fler gång.

Då kan det sluta på ett helt annat sätt. 

Tre saker efter Brynäs – Linköping

Simon Bertilsson. Det är något med honom som jag tycker om. Mycket.

Linköpings frustration. Laget hade inte domsluten med sig i slutperioden. Förstår frustrationen. Men å andra sidan. Dom har andra bekymmer som inte stavas matchfunktionär.

Daniel Mannberg. När matchklockan visade 38.30 satte han in en rejäl offensiv tackling. Det var signalen till dom andra. Tack för det Mannberg.

 

 

En tredjeperiod i min smak

Det bästa jag vet är sömniga tredjeperioder. Perioder som likt övergiven kolsyrad dryck slutat bubbla och bara väntar på att någon ska slå ut den i vasken. Perioder som skickar hem supportrar från det ena laget långt före slutsignalen ljudit. Perioder som bara spelas för att regelverket kräver det. Jag älskar dom.  

Brynäs imponerade mot LHC. Knappt hade hemmalagets hyllningar för Sebastian Karlsson ebbat ut innan Jesper Jensen sträckte armarna i skyn. Knappt hade glädjen över ledningsmålet lagt sig innan Jensen stod där igen och viftade, vrålade och log i kapp med dom andra i laget. Det var i sanning en drömöppning på matchen, på matchserien, på slutspelet.

Brynäs vinner med 6-0 och det är egentligen över redan efter den första perioden. Efter dom tidiga ledningsmålen kom LHC igång, men belönades aldrig. Men ramträffarna var deras. Brynäs ledning var rättvis, men LHC var inget förlorarlag sett till spelet. 

Det var man däremot minuten in på den andra perioden. Inte nog med att LHC bjöd på ett friläge. Man gav det till Lukas Kilström. Sopren från offensiv blå betedde han sig som en Clark, en Lindblom eller varför inte, en Jensen. När Kilström distinkt satte 4-0 var det över och då återstod det ändå nästan 39 minuter av matchen.

När Broc Little några minuter senare zoomades in och vi fick se hans djupa suck över en missad målchans visade Brynäs ingen artighet. Istället sätter gjorde Jesper Boqvist 5-0.

Jag är givetvis mycket nöjd med hur Brynäs spelade under den första kvartsfinalen, men det är ingen bandyfinal som har spelats. Det är den första matchen i matchserie. Brynäs har tagit ledningen med 1-0 och som ni alla vet; en ledning med 1-0 är ingen stabil ledning.

På måndag är det dags för nästa match. Brynäs har skickat en viktig signal till Linköping. Det kommer att krävas en hel del av LHC för att vinna fyra av sex matcher mot Brynäs. Väldigt mycket, men det är ingalunda en omöjlig uppgift.

Däremot har jag påstått att det lag som skulle vinna match ett också skulle gå vidare till semifinal. Jag har ingen anledning att ändra mig efter den här insatsen.

Brynäs har börjat bra, men än hur många mål vi räknar så leder man bara med 1-0. Inte mer än så. Det är en bra ledning, men den är inte stor.

När Jacob Blomqvist i slutminuten fastställer slutresultatet jublar han. Det hade han inte gjort i en seriematch. Det märks att det är slutspel.

Jag älskar tredjeperioder som bara spelas för att regelverket kräver det. Jag älskar dom. 

Tre saker efter Linköping – Brynäs

Jensen och Granström. Granström spelade tre minuter och Jensen utgick efter två perioder. Två viktiga slutspelspjäser jag hoppas spelar på måndag.

Lukas Kilström. Snipern, den naturliga målskytten. Han uppträdde som en vänsterfattad Jevgenij Davydov när friläget skulle sättas. Snyggt. Minnesvärt.

Simon Bertilsson. Generalen som bestämmer så fort han är på isen. Håll dig hel, håll dig kylig, håll dig på banan.

Det är nu det börjar

Vaknar tidigt. Solen har inte riktigt tagit sig över horisonten. Det är några minusgrader, luften är klar, himlen är blå. Jag känner att tiden är inne. Det är nu det börjar. Den tid på året vi alla längtat efter. Den är här nu. 18.00. Nedsläpp. Slutspel.

Jag känner förväntan.

Nu stänger vi av alla telefoner i Linköping, släcker lamporna i situationsrummet, kivas om felaktiga utvisningar, tveksamma mål, misstänkta offsideåkningar och stödjer vårt lag på det där förbehållslösa sättet som kännetecknar slutspelsishockey. 

Jag vill ha kalla hjärnor, varma hjärtan, svettiga tröjor, glädje, frustration, glädjetårar, pusskalas och oväntade matchhjältar. Jag vill ha mörkade spelartrupper, lower- and upperboyinjury, ispåsar, tekningar, skratt, mörka ögon och förlösande mål.

Jag längtar till övertidsmål och avslagna tredjeperioder, jag vill ha ryggdunkningar på jobbet, jag vill att allt ska bli bra. Jag vill. 

Nu är det dags. Slutspelet är här.

Jag hoppas att båset är kyliga i avgörande situationer. Jag vet att några spelare kommer att lyfta sig och att andra kommer att bli mindre. Jag vill tro att förstaformationen avgör framåt, att defensiven avgör bakåt, att viljan att vinna är starkare, att rädslan att förlora är mindre, att Brynäs kommer att jubla fler gånger än motståndaren. Jag hoppas, vet, vill. 

I ett tidigare inlägg har jag tagit upp att jag anser att LHC är ett bra motstånd för Brynäs.

Men. För det finns alltid ett men. 

Det kommer att krävas något mer av Brynäs än fart. Det kommer att krävas cynism, kontroll, defensiv. Samspelet mellan back och målvakt får i egen zon inte klicka. Den forward som åker runt och tittar på när det ska försvaras hoppas jag får sätta sig längst bort på bänken. Tro inte för ett ögonblick att det bara är målen framåt som avgör en slutspelsmatch. Det är defensiven.

Vi kommer att älska segrarna oavsett hur dom kommer till. Jag kommer att jubla när jag ser Simon Bertilsson stänga av en match, jag kommer att ställa mig upp om jag får se en Westerholmare hålla klubban i bägge händerna och på isen när det ska dödas tid i egen zon, jag kommer att förlösas när Jonathan Granström tar varje strid som om den är den sista.

Jag längtar.

Snart är det dags. 

Nu stänger vi av alla telefoner i Linköping, släcker lamporna i situationsrummet, kivas om felaktiga utvisningar, tveksamma mål, misstänkta offsideåkningar och stödjer vårt lag på det där förbehållslösa sättet som kännetecknar slutspelsishockey.

Tre saker inför Linköping – Brynäs

Ingen partikelfysik. Minst insläppta mål vinner titlar, flest mål framåt vinner matcher.

Granströms tid är här. Ni vet. Det blir bra.

Målvakterna. Bra målvaktsstatistik är resultatet av en bra målvakt och ett bra försvarsspel.

 

Det varma hjärtat och den kalla hjärnan

Brynäs vinner med uddamålet i seriespelets sista match. Med tanke på motståndet borde jag vara riktigt glad, men spelet var inte direkt sprudlande. Tvärtom faktiskt.

Att det skulle bli så kom kanske inte som en överraskning, men att det skulle bli ett sömnpiller väcker frågor även hos mig. Frågor som får svar när kvartsfinalerna börjar.

Kvartsfinal är för övrigt ett trevligt ord och en behaglig upplevelse. Det är nästan ett lika vackert ord som slutspelskänsla.

Brynäs ska nu möta LHC i cupspel. Ett bra motstånd enligt mig. Märkligt kanske någon tycker, men jag ser egentligen bara fördelar med att få möta LHC. Förutom publikmässigt.

Att få möta LHC betyder att det finns få förväntningar på bortaplan vilket borde leda till ett mer cyniskt Brynäs. Något som kan komma att behövas. Brynäs måste vinna minst en bortamatch.

Jag tror det är möjligt. Om man inte bjuder LHC på slarviga forwards i anfallszon, slarviga forwards i egen zon och en målvakt som har sin bästa dag.

Jag skulle vilja se ett bortaspel designat av Simon Bertilsson och Jonathan Granström. Två spelare vi vet kommer att sälja sig dyrt i varje byte. Min förväntan på resten av laget är att dom följer vad dessa två herrar gör och sedan gör likadant. 

Simon Bertilsson kan själv stänga matcher och tillsammans med några till som följer hans exempel får mig att tro att Brynäs kan vinna både en och två matcher i Linköping.

När det gäller det offensiva spelet är jag mindre orolig. Brynäs har två formationer som kan producera offensivt och som har kapaciteten att avgöra stora matcher. Jag hoppas också att Brynäs kan hitta ett powerplayspel som håller hög kvalitet.

Skillnaden mellan lagen i dom udda spelformerna kan vara skillnaden mellan sommarlov och semifinal.

Men. För det finns alltid ett men.

Det mest avgörande i en slutspelsserie är att ha ett varmt hjärta och en kall hjärna. Med andra ord kommer det lag som har den bästa förmågan att tämja känslolivets avarter att fira triumfer. Det lag som har förmågan att plocka fram sitt bästa spel när pressen är som störst kommer att få fortsätta sitt deltagande i det finaste man kan delta i – SM-slutspelet i ishockey.

Nåja. Nu kommer det att gå en dryg vecka där vi kommer att spekulera, gissa och hoppas. När väl pucken släpps får vi veta. 

Om jag längtar? Vad tror du själv?

 

 

Idrottsögonblick vi aldrig glömmer

Det finns idrottsögonblick som berättar allt. Allt om vad det egentligen handlar om. Dramatik, finess, kamp i en och samma känslomässiga och bortom förnuft sammanblandad cocktail.

Ögonblick som blir berättelser, berättelser som blir vittnesskildringar, vittnesskildringar som blir till historiska vingslag alla som inte var med önskar och drömmer om att få uppleva.

Sådana ögonblick är bärare av många namn, har många signaturer och beskriver alla känslor. Mitt ögonblick har ett klockslag och ett datum. 

Ögonblicket utspelar sig vid 21.20-tiden torsdagen den 15 april 1999. Det är ett ögonblick jag aldrig någonsin kommer att glömma, ett ögonblick ingen kan ta ifrån mig och ett ögonblick jag vårdar ömt väl medveten om att jag kanske aldrig någonsin kommer att få uppleva någonting liknande.

Det var SM-final i ishockey. Brynäs var nederlagstippade innan finalspelet skulle börja. MoDo var motståndet som enligt många inte hade något motstånd. Bröderna Sedin, Petter Rönnqvist, Hans Jonsson, Magnus Wernblom, Anders Söderberg, Samuel Påhlsson och dom andra i MoDo hade inte bara en bra chans att vinna SM-guld. I mångas ögon var det ofrånkomligt att guldet skulle bli MoDos. 

När final fyra skulle spelas var guldförberedelserna klara i Övik, hos bortasupportrar på plats i Gavlerinken och jag tror också hos några av spelarna i MoDo.

När det återstod knappa tre minuter av den tredje perioden hade inte Brynäs bara hämtat in ett tremålsunderläge, man hade hamnat i underläge igen och man hade lyckats kvittera ännu en gång. Ställningen var 5-5 och vi som var där var väl medvetna om att vi fått uppleva en hockeymatch vi skulle minnas. Trots att både Johan Holmqvist och Petter Rönnqvist gjorde viktiga räddningar var dom flesta inställda på ett sudden death avgörande. Det var en match som skulle avgöras på ett sådant sätt. Trodde vi.

Men. För det finns alltid ett men.

Det fanns fem spelare på isen som tänkte annorlunda. Med mindre än en minut kvar av matchen tar Janne Larsson pucken ur egen zon. När Ove Molin tog in pucken i anfallszon höll vi andan. När Tom Bisset droppade pucken till Per Löfström som slog ned den bakom mål började vi ana att ögonblicket skulle komma. När Tom Bisset vispade in pucken framför mål steg pulsen.

När Pär Djoos fångade upp den på den blå linjen och med en backhand smekte fram en passning till Ove Molin stod vi redan upp. När Molin tittade Petter Rönnqvist i ögonen och istället för att avsluta själv passade Tom Bisset fyllde vi våra lungor. När Tom Bisset avgjorde med ett distinkt skott förlöstes vi ett gemensamt segervrål ingen av oss någonsin skulle komma att glömma.

Det var en idrottsupplevelse som hade allt och lite till. Vi förenades i kramar, vrål, lyckliga svordomar och evig kärlek till laget. Det var visserligen en match kvar av finalserien, men vi visste redan där och då att guldet var vårt. Vi visste att i Kempis kunde vi inte förlora. Inte efter den kvällen.

Vi var några som satt kvar länge på läktaren. En av oss sa att vi aldrig någonsin skulle få uppleva någonting liknande igen. Han hade rätt.

I alla fall än så länge.

Aldrig känt mig mer som en brynäsare

Det blev som alla experter trodde. Luleå/MSSK slog ut Brynäs ur slutspelet i ishockey, men jag tror alla experter lärde sig att klubbhjärta numer stavas Brynäs damlag. 

Jag har sett SM-guld vinnas, jag har tagit del av makalösa vändningar i hopplösa matcher och matchserier, men jag har aldrig sett ett så heroiskt kämpande lag som Brynäs damlag.

Jag borde ha förstått det redan under den första matchen laget spelade i Sundsvall. Sara Jakobsson var matchens gigant, Angelica Östlund täckte skott med huvudet och Anna Borgqvist beslutsamhet i övertidsspelet resulterade inte bara i ett mål utan två. Det var ett lag som berörde mig på ett sätt få lag och spelare numer gör. 

När säsongen nu är över vill jag rikta ett stort tack till alla spelare och ledare kring och i Brynäs damlag. Det är sannerligen en skara hockeysjälar som inte bara spelar en heroisk ishockey. Dom är också en grupp människor som genom sitt sätt att vara visat prov på stolthet, hunger, engagemang och gemenskap. Det är ett lag som visat att man med små medel kan skapa något som är större än titlar.

I min vardag plockar jag fram ögonblick från årets seriespel och det kommer också att gälla detaljer från slutspelet när det gäller hur spelet kan spelas, men det viktiga dom lärt mig är större än så. 

Jag har mött ett engagemang som resulterat i att jag återfått tron på svensk ishockeys framtid. Jag har sett potentialen i en klubb som kan göra skillnad, men framförallt är det spelarna och ledarna som är orsaken till min återvunna kärlek för spelet och dess aktörer.

Det finns något genuint äkta i laget som jag önskar att alla supportrar, ledare och publik skulle få uppleva. 

Brynäs damer har förlorat en hockeymatch på ett beundransvärt sätt. Brynäs damer har vunnit fler än mitt hockeyhjärta.

Tommy Sandlin har skrivit att ”kväll efter kväll spelas livets mysterium upp för oss därute på banan”. Brynäs damlag har gett mig några nycklar till att lösa upp några av livet mysterium. 

Det är med stolthet jag vill rikta mig till Madde, Nanna, Per, Anna, Josefine, Sara, Wilma, Shelby och alla dom andra som finns i och kring Brynäs Damlag. Tack för allt. För allt ni lär mig, för vilka ni är och tack för hur ni representerar klubben. Jag har aldrig känt mig så mycket brynäsare som tillsammans med er.

Tack. Vi ses igen.

Det finns inga hedersamma förluster

Jag försöker föreställa mig hur stämningen i Brynäs omklädningsrum var efter förlusten mot Luleå/MSSK i den första kvartsfinalen i årets slutspel. Det var förmodligen ganska bistert. Alla i laget vet att man gjort sitt yttersta, att man hade chansen, att det var nära men ändå inte. 

Ibland vill jag tala om hedersamma förluster, men det finns inga sådana. Däremot finns det förluster man vill minnas för att dessa matcher ger erfarenheter som är så mycket större än förluster i enstaka matcher. Det finns inga hedersamma förluster, men det finns minnesvärda.

Brynäs förlorade med 3-1 och skotten med 55 – 27, men man vann med 10 – 2 när det gällde ingredienser som lojalitet, hängivenhet och disciplin. 

Det är sällan jag lämnar en förlustmatch med känslan av att det förlorande laget ändå vunnit något. Den här matchen är ett undantag.

När jag ser euforin när Felicia Meyer ger Brynäs ledningen står det klart att allt går enligt planen. När jag ser Brynäs styrspel fira triumfer, skapa frustration hos motståndare och trygghet hos hemmalaget blir jag varm inombords. 

Ja. Jag tillhör dom som njuter av ishockeyns offensiva estetik på samma sätt som jag njuter av försvarsspelets konsekventa lojalitet. Det här var en sådan kväll när sportens två förutsättningar möttes och det väckte förhoppningar om en hemmaseger.

Inte ens när Emma Eliasson kvitterade för bortalaget mitt i matchen sviktade varken jag eller laget. Den plan som inledde matchen stod kvar. Det var som om målet inte kunde rubba Brynäs idé om hur motståndaren skulle nötas ned. Det var en fingervisning om att laget förberett sig på bästa sätt. 

Men. För det finns alltid ett men. 

Luleå/MSSK är ett bra lag. Man hittade en väg att vinna matchen. Efter att Michelle Karvinen två gånger om målat för bortalaget var skillnaderna större än målen. Det var inte luften som gick ur. Snarare ersattes Brynäs tålamod av Luleås/MSSK trygghet.

Ibland kräver vi att vår idrott ska ge oss vackra mål och upplevelser målade i framgångens färger. Det vi ofta glömmer bort är vad idrotten ger oss utan krav. Insikter som handlar om hur spelare trots olika förutsättningar inför match kan vinna segrar, om hur lag som anses som sämre är större än dom lag som vinner och om hur undanskymda förebilder stjäl rampljuset av artisterna. Det här var en sådan gång.

Jag vill tro att Brynäs kan störa Luleå/MSSK både en och två gånger den kommande helgen. Jag tror att det är möjligt. Brynäs visade det ikväll. 

Det finns inga hedersamma förluster, men det finns minnesvärda. Det här var en sådan.

Tre saker efter Brynäs – Luleå/MSSK

Sara Grahn. Tryggheten Brynäs världsmålvakt visar smittar av sig. Ändå upp på läktaren.

Lojaliteten. Många spelare från många ligor har mycket att lära av det här laget. Oavsett dagsform gör man sitt yttersta. Dag ut, dag in, byte efter byte.

Det kan gå. Jag vägrar ge mig. Brynäs kan störa Luleå/MSSK. Det kommer att bli svårt, men det kan gå. Kämpa!

Nu kan vi visa vad Brynäs är

Jag har också tänkt och sagt det. Ni vet. Att klubben är viktigare än mycket annat, att klubbens resultat påverkar det känslomässiga tillståndet och jag har också låtit klubbens matcher påverka val i mitt sociala liv bortom felpass och avgörande mål.

Jag har ljugit. Det finns saker som är viktigare.

Under den här säsongen har jag blivit påmind om det vid allt för många tillfällen. Willes bortgång är ett exempel, Sebastian Enterfeldts påtvingade avslut av karriären ett annat, Betty Jouannys skada ett tredje och nu senast Daniel Pailles resa hem för att i en svår stund vara nära och kära ett fjärde exempel på då livets baksidor är större än resultatet på isen.

Visst är klubben viktig, men klubben är dom människor klubben består av. Klubben är det vi visar varandra och andra. Vi ställer krav på varandra, har förväntningar, diskuterar, samtalar och ibland har vi helt olika uppfattningar om vad som sker på isen eller på annat håll i klubben, men det är allt det som är Brynäs. Det är vad vi tillsammans gör och säger som är Brynäs.

Summan av alla vi gör är klubben. Vår klubb är vår klubb därför att vi alla tillför våra känslor och kunskaper, vår tid, våra pengar och vårt engagemang. Det kan se olika ut, men det tillför alltid.

Vi går snart in i slutspelstider. Herrlag, damlag och juniorlag kommer alla att känna att klubben står bakom dom när säsongens avgörande matcher ska spelas.

Några spelare kommer inte att få vara med. Daniel Pailles nuvarande situation har fått mig att fundera på vad vi kan göra för att visa vad vår klubb är gjord av. Vad vi står för. Vi borde visa att vi  inte bara finns där när måljubel och segrar ska firas utan också att vi finns där när livets mörkare stunder gör sig påminda.

Många av oss har kunnat fly till klubben, till matcherna, till stämningen och till vännerna för att få vila från det andra. Livet innehåller så mycket annat än bara matchdagar.

Det här är mitt enkla sätt att skicka en omtankens tanke till en spelare som glatt mig när jag behövt det, men det är också en hälsning till Daniel Paille som handlar om att han är en av oss. Vi finns här när han är redo, vi tänker på honom i den svåra stund han nu befinner sig i. 

Jag har tänkt och sagt det. Att klubben är viktigare än mycket annat, att klubbens resultat påverkar det känslomässiga tillståndet och jag har också låtit klubbens matcher påverka val i mitt sociala liv bortom felpass och avgörande mål. Jag har ljugit.

Klubben är större än så. Låt oss visa det. 

En dansk kung höll hov

Brynäs besegrar Djurgården på bortaplan efter ett avgörande på övertid. Äsch. Rätt ska vara rätt. Jesper Jensen är den danske kungen av Johanneshovs isstadion. Punkt. 

När Jesper Jensen spelar fram Kevin Clark till kvällens första brynäsmål plingade det till i min telefon. Min Ödmjuke vän skrev något om hur värdefullt det är med spelare som kan nyttja den offensiva blå linjen till sin fördel. Min vän hade rätt då och ändå var det bara början på vad som skulle hända den här kvällen.

Jesper Jensen dominerade när han var på isen, påverkade det som skedde när han inte var på isen och våra blickar sögs till honom varje gång han sköt fart genom mittzon. 

Bara en gång tidigare den här säsongen har jag varit med om att en spelare påverkat sitt lag i den utsträckning Jesper Jensen gjorde mot Djurgården och det var när Shelby Bram gjorde fem assist för Brynäs mot MoDo för någon vecka sedan.

Prestationer likt den vi fick se bevisar tesen att varje spelare måste handleda sig själv till stordåd när det går emot. 

Brynäs började matchen illa. Till och med mycket illa. Så illa att Thomas Berglund till slut tog timeout och på ett teatraliskt sätt skällde, gormade och väste ut ordern om att det var nu och inte sedan matchen spelades. Det var givetvis rätt och klokt, men frågan är varför det inte var gjort innan match.

Många lyssnade, men den som hade förmågan att bäst omvandla sin kunskap till färdighet var Jesper Jensen. Det var en fröjd att se honom på isen. Orken verkade aldrig ta slut. Han gjorde fem poäng, var utvisad, borde haft en till, stökade med motståndarna. 

Men. För det finns alltid ett men.

Det viktigaste var att han aldrig tappade fokus på det arbete som skulle utföras. Det är i mina ögon ledaregenskaper, självkänsla och en naturlig instinkt för professionalitet och leverans. Det var inspirerande att se hans prestation. 

När förlängningen kom tog det sex sekunder innan Jesper Jensen hade avgjort. Han gjorde det med kraft när han bröt sig loss vid tekningen, han gjorde det med fart när han åkte förbi djurgårdsbackarna och han gjorde det med finess när han lobbade pucken över Djurgårdens Mikael Tellqvist.

Han var en dansk kung som höll hov. 

Han kom, han såg, han segrade. Han var Jesper Jensen.

Tre saker efter Djurgården – Brynäs

Jesper Jensen. Han gjorde allt. Han gjorde nästan allt rätt. Han var Jesper Jensen.

Inledningen. Inte godkänt att komma till en sådan viktig match med den inställning som visades upp. Gör om, gör rätt.

Jensen, Clark, Lindblom. En formation som levererar, men nu är det dags för fler att följa deras exempel.