Har hockeyn råd med biljettpriserna?

Min ståndpunkt är solklar. Det är utan tvekan för dyrt att se SHL på plats i arenorna. Gör era räkneexempel och ni inser alla att en genomsnittlig familj får det ekonomiskt svårt att se sitt favoritlags hemmamatcher. Mitt ställningstagande är tveklöst, men vad är konsekvensen om biljettpriserna sänks?

 

Vi pratar ofta om att trygga återväxten inom svensk ishockey. Då menar vi ofta talangutveckling och juniorsatsningar. Något jag tycker om och är för. Men hur vill vi att återväxten på läktarna ska se ut?

 

Jag vill se en sport som har bred förankring hos svenska folket. Jag vill att ishockeyn ska vara hela folkets idrott. Gynnar dagens biljettpriser en sådan utveckling? Det är jag inte lika säker på.

 

Varje säsong diskuterar vi biljettpriserna till våra SHL-matcher. Vi gör det med rätta. I ena ringhörnan sitter klubbarna som av sina medlemmar fått uppdraget att förvalta klubbens resurser på bästa sätt. I andra ringhörnan sitter en publik som vill se matcher live, men som inte alltid har råd.

 

Jag vet att det finns supportkort till riktigt bra priser. Det är bra. Dom biljetterna köps av en viss del av publiken.

 

Sedan finns det dom som skulle betala vad som helst för att få se sitt favoritlag. Supportrar som skulle stå vid en uterink och betala en tusenlapp per match om det behövdes.

 

När det gäller dom biljettpriserna tänker jag på dom som inte riktigt har det intresset, men ändå vill se Brynäs och andra lag spela.

 

Under dom år jag gått på ishockey har jag lärt känna många människor som har Brynäs som sitt stora intresse. Personer som lägger dom pengar som blir över efter hyra och mat på ishockeyn. Snarare på Brynäs än på ishockey i allmänhet.

 

När jag köpte min första seriebiljett hade jag kunnat köpa två. Priset var humant. Man fick till och med ett eventuellt slutspel som tack för att man signade upp sig för en hel säsong.

 

Det är länge sedan nu, men det var ekonomiskt lättare att vara supporter.

 

Klubbarna har anpassat sig väl mot sponsorernas ökade krav. Loger och exklusivitet är bra för dom. Kritiken mot sponsorvänligheten är att biljettpriserna gör att matcherna alltmer liknar företagsevent än ishockeymatcher. Ibland kallar man den delen av publiken lite föraktfullt för slipspubliken och menar att man måste anpassa sig och möta deras krav när det trots allt är dom som står för spelarnas löner.

 

Jag vill mena att man förenklar den diskussionen alltför mycket. Utan passion på läktarna är det färre som vill stå för sponsring. Det handlar alltid om en avvägning. Jag tror att man idag erbjuder produkten ishockey till ett för högt pris för gemene man.

 

Jag har förståelse för dom som väljer tv-soffans priser. Jag gör det inte själv, men jag förstår dom. Det handlar inte bara om bekvämlighet och repriser. Det handlar om biljettpriser också.

 

Vi behöver mer publik på matcherna, För stämningen, för kringförsäljningen, för sponsorerna, för sporten.

 

Jag har svårt att se att sänkta biljettpriser skulle vara fel väg att gå. Dom budgeterade intäkterna per åskådare sänks givetvis när det gäller själva biljettintäkten, men blir dom totala intäkterna lägre? Fler på läktarna, mer kringförsäljning och mer souvenirer sålda. Blir det ett minus? Jag undrar jag…

 

Vill vi nöja oss med att ishockeyn är en tv-sport eller vill vi att det ska vara en arenaidrott? Jag hoppas vi väljer det senare.

 

Åter till min inledande fråga – Har hockeyn råd med biljettpriserna? Jag tror inte det. Diskussionen som återkommer varje år är välbehövlig, men det vore bättre om vi inte behövde ha den.

Idrott och ekonomi

Jag kommer vid några tillfällen den närmaste tiden ta upp frågor som rör ekonomi och idrott. Givetvis kommer det att ske ur ett brynäsperspektiv. Det första kommer ikväll.

 

Jag vill betona att det är fyra olika perspektiv jag kommer att beskrivas. Inget perspektiv är nödvändigtvis helt rätt, men jag vill påstå att inget är fel.

 

Kommentera och diskutera det gärna för – tro mig. Brynäs framtid handlar om ekonomi och idrott.

När det kuggar i varandra

Allt finns där. Det gäller bara att få det att kugga i varandra. Spelet, kreativiteten, försvaret, målvakterna. När det inte fungerar är det en smärtsam upplevelse. När allt sitter som det ska drömmer jag mig bort.

 

Brynäs kan slå alla lag av egen kraft. Dom andra lagen behöver inte ha en dålig dag.

 

Det tar sin tid att matcha in nya spelare, nya ansvar och nya roller. Att i det läget bara förlorat en av sex matcher under ordinarie tid imponerar på mig.

 

Det är många spelare som överraskat positivt på mig. Alexander Larsson, Robin Jacobsson, Andreas Thuresson och Bill Sweatt är några exempel.

 

Visst finns det dom jag önskar mer av. Dom vet med all säkerhet själva vilka dom är. Inte för att jag påtalat det personligen utan för att dom är professionella idrottsmän och tävlingsmänniskor. Den typen av människor vill alltid bli bättre.

 

Det ska bli oerhört intressant att se vad Brynäs åstadkommer på isen om låt oss säga 10-15 omgångar.

 

Allt finns där. Nu ska det bara kugga i varandra.

Om om

Tänk om – om – vore på riktigt?

 

Diskussionerna går ibland höga. Handla in målskytt, skaffa en målvakt, backarna är för dåliga å ena sidan. Tålamod, talang finns, ett nytt sätt att spela å andra sidan.

 

Jag tillhör den senare delen. Jag är inte orolig. Tids nog kommer segrarna. Det är jag övertygad om.

 

Men tänk om?

 

Tänk om Brynäs vunnit mot Skellefteå – eller åtminstone tagit en poäng. Då och där kändes det rimligt. Tänk om laget slagit HV. Det var inte en helt orimlig tanke med minuten kvar och tänk om Brynäs fått med sig extrapinnen mot LHC igår. Det hade kunnat gett Brynäs fyra poäng till. Räkna om tabellen och se hur den då skulle se ut.

 

Jag vet. Det är inte på sin plats att resonera på det här sättet. Matcherna är spelade, är historia och opåverkbara. Brynäs tog inte dom poängen. Dom förlorade dom.

 

Men jag kan ändå inte låta bli att ägna en stund åt hur debatten skulle ha kunnat sett ut då? Hade laget spelat bättre då? Hade laget haft talang nog? Hade målvakterna dominerat och ägt målskyttarna i dom andra laget? Jag tycker att årets Brynäs är ett riktigt, riktigt intressant lag. Ett lag jag hoppas blir belönat med fler segrar för sitt arbete.

 

Men om – om – vore en faktor i ishockey skulle alla lag kunna vinna alla matcher.

 

Viktor Alner skriver klokt om poängskörden hittills. Jag delar hans uppfattning om att poäng i nästan alla matcher är bättre än vad jag själv trodde inför seriestart.

 

Men tänk om. Om.

Jag vill förstå

Förlusten mot LHC satte sig djupt. Riktigt djupt.
Jag vill förstå vad som hände. Inte bara se och inse att matchen var förlorad. Jag vill förstå.
Jag förstår det enkla. Det ena laget gjorde fler mål än det andra. Så långt är jag med. Det är ett bra sätt att skilja vinnare från förlorare, men resten?

Starka insatser under delar av matchen ger inga segrar

Ibland önskar jag att mitt lag spelade likadant jämt. Hemma- eller bortaplan spelar ingen roll. Det bara rullar på. En evighetsmaskin av monoton, tung och effektiv ishockey. Ett spel som maler ned motståndare ambition och vilja. Det kommer inte att ske.

 

I matchen mot Linköping ser det ut som Brynäs planerar att vara försiktiga i inledningen. Något vi sett i matcherna mot Leksand och Växjö också. Om det är ett smart drag återstår att se, men bägge gångerna har man vunnit. I matchen mot LHC straffade det sig. Åtminstone inledningsvis. Ett tillbakapressat och frånåkt Brynäs drar på sig för många utvisningar. LHC ser bättre ut i det mesta. Desto längre perioden går desto närmre kommer Brynäs ett eget spel och mönstret från dom två tidigare bortamatcherna börjar skönjas.

 

När den andra perioden är avslutad är också kvitteringsfesten över. Brynäs kvitterar Linköpings ledning tre gånger, men vid två av tillfällen tar det inte många spelsekvenser förrän LHC återtagit ledningen. Det skulle gå att tolka som att LHC gör som dom vill på isen. Dom är vackra och Magnus Johansson och Pär Arlbrandt visar prov på stor skicklighet, men det är inte den enda förklaringen.

 

Den tuffhet och tydlighet alla vill se i Brynäs försvarsspel fanns inte alltid där. En sorts ödmjukhet eller fascination för motståndet gjorde att laget vågade trycka hårt på puckförande motståndare. Istället hamnade man mellan att pressa och att markera. Det är inget bra sätt att spela ishockey på.

 

Det jag funderar mest över är dom mål som kommer så snabbt efter Brynäs egna mål. Vad är det som händer egentligen i ett lag när man arbetat sig målmässigt ikapp och nästan omgående släpper in ett mål? Är det ögonblicket av glädje som grumlar koncentrationen?

 

Linköpings ledningsmål med minuten kvar av den andra perioden trodde jag skulle bli avgörande för matchen. Känslan förstärktes när Bill Sweatt visas ut. men det blev det inte. Inte den gången.

 

Men så händer det något. Jörgen Sundqvist täcker skott med huvudet och det är som om det blir signalen till resten av laget. Kaptenen har talat – i kväll ska Brynäs sälja sig Brynäs mycket dyrt.

 

Bill Sweatt lyssnade och kvitterade i spel fyra mot fem. Efter kvitteringen är Brynäs närmast att också ta ledningen. Jag vet att jag bär färgade glasögon, men visst var det väl så?

 

I matchens slutskede får Brynäs ett bra riktigt bra läge, men skottet får aldrig komma. Utan att förhäva mig och på något sätt gnälla vill jag tänka lite högt. Hade det varit utvisning om händelsen skett i en match där ställningen på tavlan sett annorlunda ut eller om den skett i första perioden. Jag tror det.

 

Under den plötsliga dödens spel är Brynäs riktigt nära att avgöra flera gånger innan Robin Jacobsson blir utvisad. Väl där avgör LHC.

 

Sett över 60 minuter är ett oavgjort resultat inte missvisande, men som alltid – starka insatser under delar av matcher ger inga segrar.

Lycka till Robin Rahm

Det är några timmar kvar till match mot Linköping och den här är matchen lite speciell.

Robin Rahm gör säsongspremiär. Det är vår andre målvakt. Om han är andremålvakt låter jag vara osagt. Säsongen är lång och som i all elitidrott spelar den målvakt som är bäst för dagen. Rahm har idag möjligheten att visa att han är en man för förstaspaden. Det är ett bra tillfälle. Brynäs spelar ett enklare och mer gediget försvarsspel på bortaplan än hemma i Gävle vilket gynnar målvakterna.

 

Jag hoppas Robin visar lag och supportrar att Brynäs har två bra målvakter den här säsongen. Honken har redan visat vad han går för.

 

Linköping har genom åren – trots goda resultat och många duktiga spelare – hittills inte blivit ett lag jag tagit till mig på allvar. Det är något anonymt och till och med lite tråkigt med LHC. Jag hoppas det inte blir ändring på det idag.

 

Lycka till Robin Rahm. Var den lördagstiger vi vill att du ska vara.

 

 

Jag begär inte mycket

Lördagsmatch mot Linköping på bortaplan. Ett LHC som gjorde processen kort med Siljanslaget i den förra omgången. Brynäs gjorde samtidigt ett – sett över hela matchen – lite blekt intryck mot AIK. Det kan väl ändå bara sluta på ett sätt. En enkel och säker hemmaseger för Linköping?

 

Jag måste erkänna att mina egna tankar har gått åt det hållet. Om Brynäs gör samma misstag som gjordes mot Allmänna Idrottsklubben är det ingen tvekan om att Linköping vinner. Om Brynäs däremot använder sig av det spel vi fick se mot Skellefteå och bitvis i dom två andra hemmamatcherna är jag inte alls lika säker.

 

Mot Skellefteå fick vi se ett Brynäs som jag är övertygad om skulle ge LHC en mycket tuff uppgift att lösa.

 

Efter fem omgångar spelade ska inte för stora slutsatser göras om Brynäs öde, men tendenser går att se. När laget presterar sin bästa ishockey vill jag gå så långt att man utmanar alla lag i serien. Det är en fröjd att se lagspelets alla ingredienser blandas med individuella skickligheter, men när laget av olika anledningar inte mäktar med det spelet är man sårbara.

 

Ishockey är en enkel sport. En is, en klubba, en puck och ett mål. Hur svårt kan det vara?

 

Spelarna ska ju bara maximera sina prestationer i 120 – 130 timmar uppdelat vid 55 givna tillfällen. Prestationen ska vara maximal och synkroniserad med ett tjugotal andra individer. Är det inte rimligt att välbetalda spelare ska lyckas med den prestationen? Det kan man tycka och i en perfekt värld är det också så. Men när jag tänker så har jag glömt att det riktigt svåra – att alla spelare ska göra det samtidigt – och inte minst viktigt; det finns en motståndare som kan göra sin prestation bättre.

 

Jag utgår alltid från att alla spelare gör sitt yttersta. Att dom vet att dom lever i min och andras dröm. Att dom genom just sin prestation kan få oss andra att glömma vardagens bekymmer. Att dom ser på klubbmärket på tröjan och glömmer sitt eget namn på ryggen. Att dom vet att om dom bara gör sin insats perfekt och i samklang med andra blir det en eftermiddag att minnas med glädje.

 

Brynäs gör nya justeringar i laget inför matchen mot LHC. Min bedömning är att vi inte har något att frukta bara därför. Brynäs är ett lag där konstellationerna av spelare har mindre betydelse än för andra lag.

 

Hur går det då? Bara spelarna vet. Jag läste häromdagen ett citat av Dag Hammarskjöld hämtat från hans bok Vägmärken och fastnade för en kort och intensiv rad. Tycker jag kan skicka med den till laget innan dom gör sina sista justeringar inför avresan till Östergötland.

 

Din plikt och din belöning – ditt öde – är HÄR och NU.”

 

Jag begär inte mycket. Bara en maxprestation.

Jag blir glad när jag ser Robin Jacobsson

Det finns spelare som gör mig glad. Robin Jacobsson är en sådan. I matchen mot Allmänna Idrottsklubben började det redan vid uppvärmningen. Medan Honken lämnade isen för att göra sina sista förberedelser inför match stod Rahm står kvar i målet medan utespelarna kom ensam mot honom. Jacobsson höll sig för sig själv nere i  det ena sarghörnet.. Han åkte i små cirklar och flippade puckar i sargen. Han deltog inte ens i den delen av uppvärmningen.

 

Den minnesgode ser och minns en annan spelare. I alla fall gör jag det. Tommy Melkersson. En ikon för många och den som Jakob Silfverberg ärvde ramsan av. Melker var en spelare många av oss identifierade oss med. Hans talang gjorde honom till svensk mästare två gånger, men hans karaktär som lagspelare tog honom mycket längre än så.

 

Det finns dom som småler när hans namn dyker upp i samtalen. Dom verkar mena att Melkersson bara vara en polis på isen. Jag vill mena att han var mycket viktigare än så.

 

Alla i hans omgivning visste att Melker aldrig vek ned sig, att han täckte skott fastän det gjorde ont, att han alltid stod upp för Sundlöv när ingen annan gjorde det och alltid – och då menar jag alltid – gjorde sitt bästa för laget. Om alla spelare i ett lag vore lika konsekventa i att göra det dom är bra på i varje byte precis som Melkersson gjorde är det mer än troligt att vi skulle få se en ishockey vi inte riktigt trodde fanns.

 

Tommy Melkersson gjorde det enkla spelet till en estetisk upplevelse. Jag njöt varje sekund. Melker var en back som var back. Han spelade ett enkelt backspel. Ett spelsätt som är underskattat i den moderna ishockeyn. Ibland måste det enkla gå före det kreativa. Det spelet var Melker en mästare på och jag saknar honom.

 

Robin Jacobsson är inte Melkersson. Ännu. Däremot ser jag i honom något jag gillar. Rejäl i närkamper, det enkla spelet och viljan att spela för laget. Jag hoppas att han också en dag blir en ikon. Under tiden drömmer jag mig tillbaka för att minnas en back som spelade back.

 

Tommy Melkersson – du är saknad på isen, men jag glömmer dig aldrig.