Insatsen mot Luleå imponerade på ännu ett sätt

Visst imponerade Brynäs på mig mot Skellefteå, men frågan är om inte kvällens insats ligger på samma nivå. Fast på ett annat sätt, ett bättre sätt.

 

När laguppställningarna inför match presenterades kunde vi se att förutsättningarna än en gång förändrats. Ingen Anton Rödin, ingen Johan Holmqvist och ingen Lukas Kilström fanns med i laget. Kanske var det dom tre nya formationerna som påverkade lagets första period mot Luleå. Enkla utvisningar och ett försvarsspel som gav bortalaget möjligheten att briljera med det det spel vi vant oss att se av dom. Kanske kan ursäkten finnas i dom sena förändringarna, men förklaringen letar jag ännu.

 

Luleå är inte bara det bättre laget. Man är det så mycket bättre laget. Luleå gör två mål i den första perioden. Bägge kommer i powerplay. All heder till Luleå, men dom misstag Brynäs gör vid målen känns just då som väl enkla. Ska jag vara helt ärlig tycker jag nog att Starkbaum bör agera annorlunda på det första målet och vid det andra målet får han inte mycket hjälp av sina kamrater på isen. Innan Starkbaum lämnar isen för periodvila har Pecka Alcén ett av sina utvecklingssamtal. Han har dom emellanåt. Tar till sig målvakten. Byter några ord. Jag har alltid velat vara med och lyssna på vad han säger. Om det hade någon betydelse för matchutgången vet jag inte, men Brynäs byter om i periodpaus. Tar på sig ett annat blåställ och går ut för att vända matchen.

 

Den tidiga reduceringen av Bill Sweatt symboliserar väl dom förhoppningar jag hade på honom när han anlände Gävle. Jag hade hoppats att hans fart skulle ge honom möjligheten att komma med fart i en mot en situationer och där vissa känsla för mål. Det är precis vad som händer. Han nyttjar väl sin fart och ensam med Rautio har han gett Brynäs chansen. Brynäs blir rejälare, tryggare och stabilare i allt man gör.

 

Med några minuter kvar av den andra perioden händer något som glädjer mig mer än det mål som firas. Kaptenen Sundqvist har precis kvitterat med ett välplacerat skott bakom Luleås målvakt. I sig borde det vara glädje nog, men Sundqvist lagkamrater blir mer än kvitteringsglada. Dom kastar sig över honom. Visserligen är det hans första mål för säsongen, men det kändes som om glädjen spelarna visade också visade stöd till Sundqvist som kapten. Han har ingen lätt uppgift och det var skönt att se hans medspelare glädjas med honom.

 

Matchen skulle få ett mål till. Sweatt hittar Jonas Norquist som kommer fri mot mål. Hans avslut överraskar dom flesta av oss. Det var hårt, distinkt och välplacerat. Det såg så bekvämt ut att man nästan kunde tro att han gjort det så många gånger att det blivit en vana. Jag kan vänja mig med den typen av avslut. Det visar sig bli det sista målet i matchen och ändå är det efter det målet jag tycker Brynäs imponerar mest.

 

Brynäs stänger matchen. Trots att det är 14 minuter kvar av matchen är Luleå aldrig riktigt nära. Man håller bortalaget utanför sig och dom får svårt att skapa det massiva tryck jag förväntade mig. Visst skapar dom målchanser av kvalitet, men den sammantagna känslan och upplevelsen är att Brynäs kontrollerar slutet av matchen. Kontrollerar. Om jag hade fått skriva ett skolboksexempel på hur man kontrollerar en ledning på hemmaplan skulle den vara väldigt nära det vi fick se. Utan att tappa i intensitet spelade hemmalaget vårdat, aktade sig för utvisningar och sättet man hjälpte varandra över hela banan värmde vilken supporter som helst. Det värmde i alla fall mitt hjärta.

 

Avslutningen på matchen mot Luleå imponerade på mig. Inte på det sätt som det gjorde mot Skellefteå. Då var det heder, lojalitet och klubbmärke som stod på spel. Den här gången imponerade kontrollen i den tredje perioden. Det är den typen av kontroll som gör att man kan vinna jämna matcher. Kalla det grundspel om ni vill. Jag kallar det trygghet och tillit.

 

Ikväll imponerade Brynäs. Igen. Man gjorde det på ett nytt sätt, ett bra sätt. Ett sätt jag kan vänja mig vid.

 

Tre saker efter matchen

  • Bill Sweatt. Med mer istid i kritiska lägen växer han. Är han redo för den rollen mer permanent? Jag tror det.
  • Matchen började inte 18.30. Den började 18.45. Ändå var inte laget riktigt på plats när matchen började. Kan vi få en ändring på det. Tack på förhand.
  • Mattias Nörstebö imponerar på mig. 18-åringen har möjligheten att skapa sig en framtid i den här sporten som gör att jag kommer att vara glad över att jag fått se honom i unga år.

Slutspelsmatch

Intrycken från matchen dröjer sig kvar. Vi påminner varandra om hur episkt det var. En klassisk vändning. En match med alla känslor, alla ingredienser och en matchhjälte. Jag kommer att minnas matchen. Länge.

 

Men. För som ni minns, det finns alltid minst ett men. Den matchen betyder bara en sak idag. Den betyder erfarenhet. Erfarenhet av att just vända tillbaka en match till sin egen fördel. Inte en gång utan två, kanske tre.

 

Ikväll möter Brynäs ett Luleå som har ett annat fokus än tidigare säsonger. Under några år har deras seriespel varit magnifikt. Alltid i yttersta topp i tabellen, men när slutspelet kommit har dom – om inte vikit ned sig – inte funnit ett vinnande slutspelspel. Min och andras tes om att ett lag behöver förlora en final för att vinna en kan mycket väl stämma in på kvällens gäster i Läkerol Arena. Jag är ganska säker att dom är säkra på att gå till slutspel och att det är väl där som deras bästa matcher ska spelas.

 

För Brynäs är det här en särskilt viktig match. Den är det för att det är matcherna mot lagen som befinner sig nära i tabellen som också avgör det egna lagets öde. Lyckas Brynäs visa samma förmåga som mot Skellefteå är jag inte orolig för varken kvällens match eller framtiden. Om man inte klarar uppgiften är Luleå ytterligare ett lag som får ett onödigt försprång.

 

Jag vill gärna tro att Brynäs ska vara ett av dom åtta lagen som spelar slutspel den här säsongen. Om det ska bli verklighet är matcher som dessa avgörande. I den bemärkelsen är även det här en slutspelsmatch.

 

Tre saker före match

  • Ge pucken till Thuresson. Det räcker.
  • Matchen börjar 18.30. Kom i tid. Det gäller både publik och representationslaget.
  • Bra gjort av Brynäs Support Gävle att ta avstånd från pyrotekniken. Viktigt att ståplats är en säker plats och ingen kemisk lekstuga för dom som glömt bort varför vi går på ishockey.

Mellan förtvivlan och hopp föds hjältar

Inser tidigt under matchen att det här inte blir någon vanlig matchkommentarer. Det är min naturliga reaktion på en ovanlig upplevelse.

 

Det är periodpaus mellan den första och den andra perioden mellan Brynäs och Skellefteå. Pustar ut. Försöker förstå. Hanterar elitidrottens grymma konsekvenser på sämsta sätt. Surar. Skriver några inledande meningar. Börjar om. Skriver något om hur mycket jag saknar det cyniska försvarsspelet. Om hur kämpainsatser framför eget mål föder hjältar. Om hur ett konsekvent och enkelt försvarsspel skapar trygghet att bygga framtid på. Ljuger för mig själv. Ger upp och hoppas på en ny vinkel i den andra perioden.

 

När Jesper Ollas gör det första reduceringsmålet börjar tankarna vandra iväg. Det var ett vackert powerplaymål. Hårda passningar med övertygelse i handlederna. Kanske var det ord som dök upp. När sedan Daniel Brodin – med viss tur ska erkännas – gör 2-3 känns det omöjliga plötsligt möjligt.

 

Tittar ned på anteckningarna efter den andra perioden och skriver några nya meningar som handlar om hur viktigt det är att lag tror på sig själva även när resultattavlan talar ett annat språk, om hur angeläget det är att se utmaningen i att vända på svåra lägen. Tänker att det kanske kan vara något att skriva om. Känns präktigt. Letar det positiva ytterligare en gång och hoppas.

 

När domaren släpper pucken inför den tredje perioden är min enda förhoppning att Brynäs ska ge sig själva möjligheten att vinna matchen. Det gör dom. Man vrider och vänder, nöter ned isen, checkar hårt och fullföljer alla situationer. Det ska bära eller brista. Jag känner stolthet. Tänker att det spelar ingen roll hur det går. Det jag får se kan vara värt en förlust i det korta perspektivet då det kan ge segrar i det längre. Ljuger för mig själv igen. Jag vill ha poäng, seger och fler mål. Brynäs är nära – riktigt nära – att kvittera, men det blir ingen kvittering. Istället gör Skellefteå 2-4 med nio minuter kvar.

 

Lite förstrött noterar jag att mina rader nog – trots allt – kommer att fokusera på försvarsspelet i den första perioden, ryggraden i laget och ett Skellefteå som gjorde det som krävdes.

 

Det är då det händer. Det som kan stärka ett lag till stordåd, skapa ett lag som kan kombinera spelets alla delar till en skönhetsupplevelse, till ett lag som skapar välbefinnande hos tusentals människor, som blir samtalsämnet på arbetsplatser, på skolor, i bussköer. Det är då det händer. Och som det händer.

 

Bud Holloway blir utvisad för Skellefteå och bara sekunder senare har Anton Rödin reducerat. Jörgen Sundqvist får minuten senare vaktmästaren att sträcka sig efter den färgpensel som ska försöka täcka det märke som skapades av hans skott i Skellefteås målram.

 

Den klang som skapas av ramträffen verkar vara signalen till oss alla. Vi viker inte ned oss. Vi är Brynäs IF. Vi ger oss inte. Ni får heta vad ni vill, skapa vilka myter ni vill om er själva. Vi är Brynäs och vi må ha varit dåliga i den första perioden. Men här och nu vill vi berätta att vi inte tänker ge oss.

 

När pucken hamnar hos Andreas Thuresson syns det nästan innan han skjuter att Brynäs ska kvittera. Samlar mig efter målet. Tänker att det var starkt av Brynäs att komma igen. Då förstör en Anton Lundberg kvällen genom en vacker individuell prestation. Det är över. Brynäs försökte. Kom nära. Tänker att det var förutbestämt att det skulle sluta så. Elva sekunder senare hade Brynäs kvitterat. Igen. Anton Rödin offrar sig framför Skellefteås mål och tänder hoppet.

 

Matchen går till förlängning och jag hinner tänka att straffarna ska straffa oss en sista gång. Men en sista gång betydde att jag skulle få fel. Igen.

 

Andreas Thuresson fångar upp pucken på den egna blå linjen och när han vänder upp mot speakerbåset för att hämta fart är det dom första skären i ett klassiskt hockeymål. Han driver på kommer i en en-mot-en situation mot Viktor Arvidsson. Thuresson lurar Arvidsson på det där sättet som gör att han kommer att få höra det på träningen. Thuresson kommer fri och med en självkänsla som är större än din och min tillsammans avgör han matchen till Brynäs fördel.

 

Jag hade tänkt skriva något om cyniskt försvarsspel. Jag är glad att jag slapp det. Njuter istället. Sparar det till en annan gång. Tänker på Thuresson. Mellan förtvivlan och hopp föds hjältar, mellan hopp och förtvivlan föds hjältar…

 

Tre saker efter matchen

  • Andreas Thuresson. Matchhjälte. Fem poäng. Skrev in sig bland fina hockeyminnen jag bevarar. Tack.
  • Gruppen tror på sig själva även i motgång. Det här var en seger som kan betyda mycket.
  • Den första perioden. Jag är ledsen, men den måste nämnas. Återkommer till den en annan gång.

Ytterligare ett steg i rätt riktning

Efter matchen mot Färjestad påstod jag att ”ibland är ett halvt steg framåt ett stort steg. Jag hoppas att dagens halva steg räcker till ett ännu större steg mot Allmänna Idrottsklubben. Jag hoppas på något så mycket bättre.” Jag vet inte om segern mot Allmänna Idrottsklubben var ett ännu större steg, men ett steg i rätt riktning var det.

 

Om ni inte har sett matchens första mål gör det inget. Ni kommer att få se det om och om igen. Det kommer att få massor av visningar på Youtube och det finns inte en TV-kanal eller tidning som kommer att missa möjligheten att visa ett udda mål. Jag konstaterar bara att AIK tog ledningen i matchen.

 

För mig var det mer intressant att se hur Brynäs tog sig samman. Istället för att grubbla över baklängesmål nyttjade laget möjligheten att kvittera. I slutet av den första perioden erbjöds AIK samma möjlighet som Brynäs fått i samband med sitt kvitteringsmål. Möjligheten att spela med två man mer på isen. AIK lyckas inte göra något mål. Det hårda, cyniska och kloka arbete Brynäs lade ned under dessa minuter visade att laget inte var i Stockholm för att tappa poäng.

 

Trots att AIK tar ledningen i den andra perioden såg det inte ut att störa det uppdrag Brynäs tagit sig an. När Andreas Thuresson kvitterar efter framspelning av en för kvällen het Anton Rödin börjar lugnet infinna sig.

 

När Jesper Ollas med elegans gör ishockeyn till en musikalisk upplevelse genom sin framspelning till Sebastian Lauritzens ledningsmål pustar jag ut. Ollas visar hur kombinationen av självkänsla och självförtroende kan se ut. Jag tänkte  – med 25 minuter kvar av matchen – att den här matchen kan aldrig Brynäs förlora. Det vi fick se då och där var ett idrottsledarskap jag längtat efter. Tack Jesper Ollas.

 

Det ska erkännas att AIK inte hade sin bästa dag, men det utnyttjar ett sargat Brynäs väl. Tankarna om att två matcher på två dagar skulle vara en nackdel kom först efter matchen. Ett lag som inte trivs med varandra skulle förmodligen prestera sämre när man är ute och reser. Med Brynäs verkar det vara tvärtom. Laget verkar trivas tillsammans. Det tyder på en styrka i gruppen. En styrka som är ett tecken om att man tror på det man gör. En styrka att bygga vidare på.

 

Intrycket förstärks minuten efter att Jesper Ollas styrt in Ryan Gundersons skott till 4-2 för Brynäs. När AIK:s Mattias Janmark i sin iver att stressa fram en tekning i Brynäs defensiva zon skottar snö över Bernhard Starkbaum reagerar Brynäs precis så primitivt jag önskar. Spelarna visar Starkbaum, laget, klubben och supportrarna att ingen gör så mot vår målvakt. Man står upp som en man, ett lag. Det värmer, det värmer.

 

Brynäs tog ytterligare ett steg i rätt riktning. Ett steg precis så där lagom stort att jag tror att trenden har vänt. Det är ingen tillfällighet att Brynäs vinner. Den känslan är bra. Riktig bra.

 

Tre saker efter matchen

  • Forwards spelar försvarsspel på ett sätt jag tycker om. Starkbaum var riktigt bra, men visst är det skillnad att vara målvakt när forwards spelar försvarsspel på det här sättet?
  • Ollas passning till Lauritzens mål. Hockeygodis, ledarskap och ett sätt att spela ishockey på som gör mig knäsvag.
  • När juniorerna får komplettera istället för leverera är det det senare man gör. Matcher som den här är riktigt bra utbildningstillfällen för unga spelare. Klokt matchade – som ikväll – avslastar dom inte laget, dom tillför.

Så mycket bättre?

Känslan efter seger är så mycket bättre än efter förlust. Det spelar liksom ingen roll hur matchen såg ut. Det är segern i sig vi vill åt. Om laget spelar fantastiskt och förlorar är dom förlåtande kommentarerna få. När laget spelar mindre bra och vinner är superlativen många. Jag är likadan.

 

Men. För det finns alltid ett men. Segrar i Karlstad får se ut hur dom vill. Jag bryr mig inte. Det är segern i sig jag vill åt.

 

Visst tänkte även jag att det då ska vara själva den att det inte går att hålla en ledning till tre poäng. Känslan av att motståndarnas mål alltid känns enklare att göra än vad som är fallet med vårt eget lags målproduktion dröjer sig alltid kvar. Alltid.

 

Men med handen på hjärtat är det inte sådana detaljer som är viktiga idag. Det viktiga är att jag tyckte att dagens halva steg framåt var precis det steg jag ville se. Jag ville inte se en utskåpning. Jag fick se ett något mer kreativt anfallsspel. Jag ville inte se en köttmur framför Starkbaum. Jag fick se färre misstag och bättre försvarsspel av forwards. Jag ville inte se dom stora förändringarna. Jag fick se justeringar, detaljer och ambition.

 

Det skickar flera tydliga budskap till mig. Laget är trygga med sin situation. Man litar på det spel man har och vill utveckla det. Det finns en tilltro till den gemensamma idén. Förlusterna har inte knäckt laget. Det kanske till och med har stärkt det?

 

Jag drömmer om att få se ett skadefritt Brynäs i fem omgångar. Det är min övertygelse att ett sådant lag kan slå vilket annat lag som helst. Ge dom bara en tid och plats. Om man vinner är en helt annan sak, men att man inte är slagna på förhand är jag övertygad om.

 

Ibland är ett halvt steg framåt ett stort steg. Jag hoppas att dagens halva steg räcker till ett ännu större steg mot Allmänna Idrottsklubben. Jag hoppas på något så mycket bättre.

 

Tre saker efter matchen

  • Seger. Det räcker.
  • Hoppas Tollefsen snart blir bra. På riktigt.
  • Ett steg i rätt riktning. Början på en ny trend?

 

Det skulle handla om den stora Återkomsten

Jag återkommer ofta till att det är i motgång vi får reda på vilka vi är. Vid det här laget har jag lärt känna mig själv rätt bra. Kanske till och med lite för bra.

Jag hade så gärna velat formulera mig kring Återkomsten. Det började så bra. Jonathan Granström kommer in på isen och sekunder senare har Daniel Brodin vispat in ledningsmålet. Jag ville så gärna att det skulle bli den symboliska händelsen som skulle få Brynäs att vända den tråkiga trend man nu är inne i. Några utvisningar senare var den känslan borta. Luleå hade gjort två mål och tagit matchen dit dom ville. Dom hade det initiativ jag så innerligt hoppats att Brynäs skulle behålla.

 

Ett Luleå med initiativ i matcherna är inget dåligt hockeylag. Tvärtom.

 

Ni vet hur det slutade. Det var målmässigt jämnt långt in i den tredje perioden, men när Brynäs satsar alltmer framåt kan Luleå göra sitt tredje mål och då går den sista luften ur Brynäs. Den sista luftens utandning leder till ytterligare baklängesmål. En match som länge var målmässigt jämn slutar med en klar seger för Luleå. Inga bortförklaringar behövs. Sanningen är att Brynäs inte hade det som krävdes den här kvällen.

 

Finns det några förklaringar? Det finns många.

 

För det första är Brynäs fortfarande ett slitet lag. Ledande spelare har haft mycket istid den senaste tiden och dessutom med stort tryck på sig att prestera. Borde kanske inte märkas när laget idag fick tillbaka skadade spelare, men nog såg väl några spelare slitna ut?

 

För det andra måste uppspelen kritiseras. Många riktar sin kritik mot backarnas sätt att hantera uppspelen. Jag är inte en av dom. I mina ögon ser jag forwards som inte är på plats för att ta emot passningar, forwards som tvingar backar att hålla i passningen för länge, forwards som tvingar backar till svåra och omständliga beslut. Ishockey är en lagsport där alla måste göra sitt för att det ska fungera. Passen fastnar på motståndare och motståndarna hinner allt som oftast täcka skott- och passningsvägarna.

 

För det tredje är spelet kring linjerna – jag vet att jag har varit inne på det tidigare – alltför bekvämt. Brynäs har problem att försvara den egna blå linjen och har svårt att få med sig fart vid den offensiva. Det ser slarvigt ut, men problemet är att slarv sker vid enstaka tillfällen. Det vi får se brukar betyda att hjärnorna är trötta. Om det är så i det här fallet låter jag vara osagt.

 

Finns det då något hopp? Absolut. Det är små saker som krävs. Brynäs har spelat betydligt bättre under perioder den här säsongen. Spelet finns där, men inte just nu. Talang och vilja finns så det räcker. Det gäller bara att få ihop det. Igen.

 

Jag har aldrig varit skraj för att lära känna mig själv i motgång. Men nu räcker det. Jag känner mig själv rätt bra nu.

 

Det som skulle handla om den stora Återkomsten slutade med någonting helt annat.

 

Tre saker efter matchen

  • Välkommen tillbaka Granström. Du är efterlängtad.
  • Brynäs mötte ett riktigt bra lag som presterade väl på dom punkter Brynäs misslyckades.
  • Kritik är kritik. Gnäll är gnäll. Leve nyanserna.

Rätt ställe för nystart?

Brynäs har inte direkt varit ett självspelande piano dom senaste veckorna. Snarare tvärtom. Jag vet inte om det var en österrikisk målvakt, ett samarbetsavtal som värmer eller Jonathan Granströms comeback som får mig att tro att matchen mot Luleå är perfekt som omstart. Förmodligen är det en kombination av allt och lite till som ger mig hopp. Kanske är jag bara naiv, men då är jag väl det då.

 

Nu är det inte bara Granström som kommer tillbaka. Scott, Lindgren och Bertilsson sägs också vara tillgängliga för spel. Med tanke på vilken typ av kompetens som saknats i dom senaste matcherna ska det bli riktigt intressant att se hur Tommy Jonsson formerar laget. Faktiskt mer intressant än själva resultatet i matchen.

 

För första gången på riktigt länge – trots att Jesper Ollas, Petteri Nokelainen och Sebastian Lauritzen inte kan spela – kan vi få en föraning om hur laget egentligen var tänkt att formeras. Om några matcher är jag övertygad om att Johan Harju och Daniel Brodin har en helt annan omgivning än vad vi hittills har fått se.

 

Nu är Brynäs nere på normala skadenivåer. Jag vill inte behöva fundera över hur många lovande spelare som ska spela och leverera istället för att samla puckar, ”se och lära” och framförallt; utbilda sig för kommande säsonger.

 

Luleå kan mycket väl vara en plats för Omstart Brynäs. Jag hoppas det.

 

Tre saker före match

  • Jonathan Granström är tillbaka. Jag säger det en gång till. Jonathan Granström är tillbaka. Mums.
  • Är skadehelvetet på väg att ta slut? Jag vill gärna tro det.
  • Har Brynäs förmågan att vara konstruktiva, effektiva och destruktiva under 60 minuter bortamatch just nu? 19.00 får vi svaret.

Drömmar kan bli sanna

Jag blev därför oerhört stolt när Brynäs idag meddelade att man ingått avtal med Unicef.

 

Varje gång jag åker förbi en uterink, går in i en sliten ishall eller ser en hockeyklubba ligga på sonens skolgård drömmer mig jag tillbaka. Till en tid när allt var möjligt, drömmar nästan sanningar och där ambition var samma sak som verklighet.

 

Jag minns barndomens självklara självsäkerhet. Jag behövde aldrig tänka på att få rent dricksvatten, leta skydd från soldater eller sakna mina föräldrar. I min värld fanns fattigdom, svält och obotliga sjukdomar på grund av bristande tillgång till medicin i mediernas värld. Det var inte min egen.

 

Under många år har jag varit bidragsgivare till Unicef. Det har varit självklart sedan den stund jag kunnat fatta egna ekonomiska beslut att stödja en organisation som ger fler barn möjligheten till skydd och trygghet och kanske – men bara kanske – också möjligheten att få drömma.

 

Gör som du vill efter du läst det här. Men läs det, tänk efter och gör rätt därefter. Låt fler barn få drömma.

Rahmträffen som uteblev

Förhoppningen om att Robin Rahm skulle bli en fullträff uteblev. Nu tar Brynäs ut en ny riktning. Valet föll på Bernhard Starkbaum. Om han är den rätte tvåan i Brynäs återstår att se. Kommer Jonas Johansson att utmana innan säsongen är slut? Kanske.

Jag gör det som förväntas och önskar Starkbaum välkommen och lycka till.

Ishockeyn är den stora förloraren

Jag är sist på bollen. Jag vet det. Men jag har valt att vänta. Jag har velat ge det tid. Under hösten har jag accepterat SHL och dess ambition om att få spelet renare. Jag har accepterat att nivåerna i bedömningarna har varierat, att det som inte bedömts som en förseelse ena stunden bestraffas i nästa. För mig har det handlat om att vänja spelare, ledare, domare och publik vid nya bedömningar. Nya bedömningar kräver att misstag begås, men jag måste erkänna att nu börjar mitt tålamod att tryta.

 

Två aktuella exempel hämtar jag från Brynäs match mot Färjestad i lördags. Bägge besluten var till Brynäs nackdel och kanske borde jag – i nyansens namn – valt att balansera det mot något av dom beslut som gav Brynäs fördel, men mina känslomässiga reaktioner gör att jag ändå väljer det perspektivet. Jag vill dock tydligt klargöra att jag inte vill påstå att Brynäs har haft några särskilda nackdelar – eller fördelar för den delen – av höstens bedömningsnivåer. Den stora förloraren i mina ögon är sporten själv.

 

Färjestads två första mål i matchen – en match man vinner av andra anledningar än bedömningsnivåerna – kommer till efter två situationer jag vill påstå förändrar matchen. Vid sidan av det får dom också illustrera det vi får leva med och det vi kan påverka.

 

Den första situationen är klassisk. En spelare blir utsatt för ett regelbrott precis innan Färjestad kvitterar. En situation jag sett sedan jag började intressera mig för sporten. Förhoppningen om att ett fyrdomarsystem skulle rätta till den här typen av uppenbara regelbrott verkar inte fungera. Den får vara exemplet på den mänskliga faktorn. Det får vi leva med.

 

Däremot är Lukas Kilströms utvisning innan Färjestads andra mål ett exempel på något jag tror skadar sporten. I mina ögon är det ingen utvisning. Jag tror dessutom att det är ett exempel på utvisning många spelare oavsett färg på tröjan beklagar. Om ligan vill förhindra det fysiska spelet så till den grad att vi helt ska undvika regelrätta tacklingar i jakten på regelvidrigheter är sporten riktigt illa ute. Det är inget vi behöver leva med, det kan vi påverka. Kilströms regelrätta tackling är bara ett exempel av flera där vi tvingat vänja oss vid att det resulterar i utvisningar.

 

Många hockeyvänner har ägnat hösten åt att diskutera dom nya nivåerna. Otaliga är dom ironiska skratten, dom skakande huvudena, dom upprörda känslorna. Istället för att njuta av sporten har vi återkommit till matchfunktionärerna, disciplinnämndens arbete och jag vet inte hur många gånger vi diskuterat vad som återstår av den sport vi lärt oss älska om det som nu sker med bedömningarna kvarstår. Det är tråkigt att säga, men fortsätter den här utvecklingen kommer jag att tappa intresset för SHL.

 

Jag överlåter till dig som läser att bedöma om jag är en gnällig rackare. Min egen inre dialog har sina brister och det går inte att utesluta att jag blivit en bitter läktarbesökare, men faktum är att sporten är på väg att utvecklas mot något jag inte tycker om.

 

Det må så vara att SHL inte ser mig som en potentiell kund till deras evenemang. Jag är ju redan kund, men jag vill ändå påstå att om ligan tappar mig utesluter jag inte att ligan tappar fler som liksom jag börjat tvivla på den produkt man vill sälja till dom nya kunderna.

 

Är jag då en våldsbejakande dåre? Är jag en supporter som hellre ser en tackling än en vacker dragning? Är jag en bitter medelålders man som inte tycker om förändring? Jag vill påstå att jag med sanning i blick kan säga att jag är motsatsen. Jag älskar farten, tekniken och dragningarna. Min kärlek till sporten bygger på mötet mellan tekniken och kraften. Det är när tekniken övervinner kraften jag njuter som mest, men utan kraften återstår bara teknik. Min farhåga är att jag riskerar att varken få se det ena eller det andra.

 

Jag vill vara noga med att säga att jag inte vill beskylla domarna för bedömningsnivåerna. Dom utför vad andra beställt. Domarnas mänsklighet kommer att fortsätta att frustrera oss supportrar när domsluten går emot, men utan deras mänsklighet vill jag inte vara. Däremot vill jag att domsluten ska gynna sporten.

 

Annars riskerar ishockeyn att bli den stora förloraren.