En hälsning till dig

Jag vill passa på att önska alla som läser mig här ett riktigt Gott nytt år!

 

Det har varit en omtumlande höst. Från att få frågan om att skriva här till alla reaktioner kring det jag skrivit. Jag hoppas att jag på något sätt berört eller bidragit till er hockeyupplevelse. Det har det sannerligen gjort till min egen.

 

Än en gång; ett riktigt Gott nytt år till läsare, spelare, ledare, funktionärer, programförsäljare,  ismaskinsförare och framförallt till supportrar och publik som ger min hockeyupplevelse en extra dimension.

 

Tre saker till nyårsafton

  • Är inte överdrivet förtjust i fyrverkerier och pyroteknik, men om du har någon plan att använda någon sådan i samband med att du är på en läktare nära mig tycker jag du ska utnyttja den här kvällen istället.
  • Jag hoppas Brynäs målfyrverkeri drar igång direkt efter nyår. Men glöm inte bort att tänka på säkerheten.
  • Längtar redan till nästa match. Ett handikapp eller en passion? Ingen vet. Det är bara  ett tillstånd. Eller en diagnos som min fru brukar säga skämtsamt.

En misslyckad dag på jobbet

Dom var på plats igen. Guldhjältarna från 1993. Stoltheten över att få tillhöra en klubb som vunnit så mycket var påtaglig. I dom två logerna trängdes många medaljer från SM, VM och OS. Antalet matcher i Elitserien och NHL var många. En av spelarna var det särskilt roligt att återse. Hans namn är Tommy Melkersson.

 

Efter att ha sett Brynäs bli utspelade av Växjö Lakers var det svårt – till och med mycket svårt – att inse att lagen stod på samma poäng inför matchen. Det var klasskillnad. Man ska inte lura sig till att tro att matchen var jämn bara för att det målmässigt var jämnt i 40 minuter. Det var ingen jämn match. Växjö Lakers var alltför bra.

 

Brynäs var ineffektiva, långsamma, idefattiga och har haft bättre dagar på jobbet. Vi borde ha förstått det redan vid det klena försvarsarbetet vid Växjös ledningsmål. Det är inte lätt att vara målvakt när lagkamraterna inte fattar resoluta beslut.

 

Jag vänder blicken mot en av logerna och ser Tommy  Melkersson klappa med händerna för att stödja laget på isen. Dom är några till som gör samma sak, men Melkersson ser ut att vilja vara med och delta i spelet.

 

Brynäs är givetvis ett bättre lag än det vi fick se mot Växjö. Laget hade en ovanligt dålig dag på jobbet. Sådana dagar finns för oss alla. Det är lärorikt att se hur det kan se ut på en arbetsplats när idén om vad som ska göras inte är tydlig, när den ene medarbetaren är osäker på vad den andre ska göra och när tveksamheter leder till kostsamma misstag.

 

Det finns dom som säger att laget inte gjorde sitt bästa. Jag varken kan eller vill tro att det är så. Utan att vara alltför präktig skulle jag vilja påstå att laget fått väl betalt vid några andra sämre dagar på jobbet under säsongen. I dag var det återbetalningsdags. Inga misstag förläts av Växjö.

 

Växjö Lakers är ett riktigt bra lag. Mycket bättre än vad jag trodde att dom skulle vara inför säsongen. Med tiden har jag förstått hur bra dom är och den här gången fick jag se det med egna ögon. Hatten av för Växjö Lakers.

 

Melkersson stod majestätiskt – sådär Melkerskt – en bit bakom dom andra, blickade ut över isen och såg sammanbiten ut. Han såg ut att vilja täcka skott, att vilja skydda Starkbaum, vara rejäl i närkamperna, att vilja göra sitt allra yttersta för att hjälpa laget. Jag hade sett den minen vid hundratals tillfällen tidigare och jag njöt av att se den igen.

 

Brynäs var – som redan sagts – målmässigt med i matchen i två perioder, men i den tredje perioden fick Växjö Lakers en retroaktiv utdelning på sitt spel. Man ser ut att vara starkare och snabbare än Brynäs. Bortalaget gör fyra mål och det känns helt rättvist.

 

Ishockey handlar om att göra saker tillsammans. Spela spelet utifrån dagsaktuella förutsättningar. Spela till varandra, för varandra och därigenom göra det andra lagets svagheter tydliga. Det gjorde Växjö. Det gjorde inte Brynäs och det är insikten om det som dröjer sig kvar hos mig efter matchen.

 

Jag letar svaret på frågor som handlar om lagets kollektiva lägsta nivå, om hur grundspel kan försvinna, om varför det enkla blir svårt? Just nu hittar jag inga bra svar. Det finns något tröstande i att veta att laget kan och är bättre än så här. Man hade en dålig dag på jobbet. Något jag ska minnas nästa gång jag har detsamma.

 

När matchen är på väg att ta slut försökte jag påminna mig om att leta efter positiva tecken, någon eller några spelare som utmärkt sig på ett bra sätt. Jag hittar några som ska ha godkänt. Tyvärr är det spelarna vi har i laget som är där för att kämpa ned motståndarna och inte avgöra matcherna framåt.

 

Jag söker med blicken för att försöka se hur Melkersson ser ut att må. Jag anar något mörkt och besviket. Jag kan ha fel. Jag påminner mig om en liknande match för många år sedan. Mycket besviken lämnade jag då läktaren samtidigt som speakern ropade ut vem som skulle bli matchens lirare. Jag hann tänka att jag ville ge det till Tommy Melkersson. Problemet var bara att han just då var skadad och inte spelade.

 

Därför ger jag idag priset som matchens lirare till Tommy Melkersson. Retroaktivt.

 

Tre saker efter matchen

  • Hyllningen för guldlaget från 1993 var lite för futtig för att helt vara i min smak. Det var ett lag som gav oss glansen tillbaka efter 13 långa år. Dom skulle ha fått en än större hyllning.
  • Warg fick tröstmåla. Roligt och honom väl unnat, men det var inget mål som gav tröst. Inte för mig. 
  • Växjö Lakers kan se ljus på sin framtid. Frågan är hur framtiden ser ut för Brynäs?

Ett SM-guld att minnas för mer än bara ishockeyn

Det är den 6 april 1993. Länge, länge dröjde vi oss kvar i Gavlerinken. Så här i efterhand vill jag tro att det berodde på att vi som aldrig varit med om det förut verkligen ville känna hur det kändes.

 

Hur det kändes inombords när man fått vara med när favoritlaget vann SM-guld. Ett minne för livet, något jag inte kan förklara för dom som inte förstår och något jag vill uppleva igen.

 

Ni kan redan historien. Seger mot Leksand i kvartsfinalen, överkörningen av Malmö och sedan en finalserie där Brynäs vände 0-2 i matcher till guldfirande. En säsong som innehöll smurfar i toppform och fyra kedjor som var så oerhört bra på så olika saker. Känslan när Andreas Dackell slår in 2-1 målet i den femte avgörande finalen och när han sedan spelar fram Anders Gozzi till säsongens sista mål saknar inget.

 

Trots dessa känslor och upplevelser är det ändå minnet av vad Tommy Sandlin gjorde strax efter slutsignalen som dröjt sig kvar hos mig. Det han gjorde visade något om hur vi bör uppträda. Det jag fick se lärde mig något om livet, om ledarskap, om människosyn.

 

När det mest yviga firandet var över gick Sandlin över till Luleås bås. Där satt en ensam spelare kvar på bänken. Hela hans kroppsspråk visade sorg, frustration och krossad dröm. Han gömde sitt huvud mellan axlarna och han såg så oerhört ensam ut.

 

Sandlin gick fram till honom, lade en arm om hans axlar och sade något till honom. Spelaren jag önskar att jag mindes namnet på vrider sakta på huvudet och nickar sakta ett svar till Sandlin. Just där och just då blev vår seger större. Den blev medmänsklig, värdig och mästerlig. Genom Sandlins sätt att visa förståelse för den besegrade motståndarens situation blev vår seger så mycket större.

 

För sju år sedan avled Tommy Sandlin. Jag återvänder återkommande till det han skrivit om ishockey. För att lära, för att inspireras och för att minnas.

 

Jag kan ha läst Tommy Sandlins bok Ett spel för livet för många gånger. Det inledande kapitlet avslutas med raden: ”Kväll efter kväll spelas livets mysterium upp för oss därute på banan”. I en mening sammanfattar han min syn på ishockey i allmänhet och på Brynäs IF i synnerhet.

 

När guldlaget från 1993 hyllas i samband med matchen mot Växjö kommer jag att skicka en särskild tanke till Tommy Sandlin. Kanske tar jag rent av fram en näsduk, snyter mig och återigen minns ett ögonblick jag personligen sätter stort värde på – ett SM-guld att minnas för mer än bara ishockeyn.

 

Kan det sluta på något annat sätt än med kryss?

Årets sista match ska spelas. Växjö Lakers står för motståndet. Ett motstånd jag har stor respekt för. Men. Kan matchen sluta på något annat sätt än med ett kryss?

 

Växjö har ett välkomponerat lag. Många duktiga spelare i rätt ålder, med rätt meriter och med en hunger för framgång. Lakers är ett lag som lite i skymundan spelat sig fram till en position i tabellen som åtminstone inte jag trodde på inför säsongen. I sina bästa stunder spelar laget både smart och effektivt – om det nu finns något motsatsförhållande till dessa begrepp? – ishockey.

 

Brynäs och Växjö ligger nära varandra i tabellen. Riktigt nära. Inte ens poäng skiljer lagen åt. Lagen har vunnit några målmässigt jämna matcher på slutet. Jag är långt ifrån ensam om att tro att matchen kommer att vara målmässigt jämn.

 

Om Brynäs ska säkra en slutspelsplats är det viktigt att vinna just matcherna mot lagen som ligger nära i tabellen. Det här är en sådan.

 

Kan matchen sluta på något annat sätt än med ett kryss? Jag hoppas det, men jag undrar jag.

 

Tre saker före matchen

  • Målvaktsbyte? Hur lång tid tar det innan Honken ska få stå igen? Kan mycket väl vara nu det sker.
  • Enterfeldt mot MoDo, Bertilsson mot Frölunda. Blir det en ovan matchhjälte den här gången också?
  • Hoppas det blir mycket folk på läktarna. Inte bara för att klubben ska tjäna en extra krona utan också för att Guldlaget från 1993 ska få ytterligare en hyllning dom minns.

 

 

 

Helt naturligt att Simon Bertilsson blev matchhjälte

Brynäs tar två poäng i Göteborg. Simon Bertilsson blir matchhjälte efter en soloåkning från egen zon. Det är ovanligt att Bertilsson gör mål, men att han avgör den här matchen känns helt naturligt.

 

Brynäs inleder riktigt bra. Men när Mathias Olimb gör Frölundas första mål i matchen tar dom över mer och mer. Frölunda är riktigt nära att flera gånger om göra ytterligare ett mål, men när Jesper Ollas i slutet av boxplay tar pucken ur egen zon bestämmer han sig för att gå hela vägen. Han driver mot mål och när Frölundas Wikstrand försöker slå undan pucken hamnar den istället i eget mål. Ett Ollas-mål. Vilja, tyngd och beslutsamhet. I det här fallet kryddat med lite tur.

 

Den andra perioden påminner en aning om tidigare synder. Dom resoluta rensningarna och passningarna i egen zon ersattes av tveksamhet och försiktighet. Brynäs förlorar slaget om den egna blå linjen och det straffar sig. Frölunda kan på nytt ta ledningen. Det blir ändå inte ett totalt förfall. Brynäs samlar sig och i det powerplay som Brynäs får i slutet av perioden är kvitteringen riktigt nära. Men frölundaledningen efter två perioder är helt i sin ordning.

 

När det gått tio minuter av den tredje perioden känns det avgjort. Frölunda har bra kontroll på matchen. Brynäs kliver fram allt mer och det skapar naturligt flera bra målchanser för Frölunda. Men det skulle komma en händelse som skiljer lagen åt den här kvällen.

 

Med sex minuter kvar visar Frölundas Mathias Olimb upp något som jag inte så ofta ser i årets Brynäs. Bekvämlighet. Han visas ut för att inte ha arbetat tillräckligt hårt i det defensiva arbetet. Slarvigt av honom och tacksamt för Brynäs.

 

Johan Harju styr redan efter knappa halvminuten i spel en man mer på isen in kvitteringspucken efter en mycket välplacerad passning av Jonas Nordquist. Känslan av att kvitteringen kommit för tidigt för att hålla hela matchen ut infann sig, men när bägge lagen såg ut att vara sugna att avgöra på ordinarie tid andades jag ut. 2-2 stod sig matchen ut.

 

När förlängningen var på väg att avslutas kom det mest symboliska avgörande jag sett på mycket länge. Frölunda går fram med några offensiva tacklingar, men istället för att skapa tryck mot Starkbaum hamnar pucken hos Simon Bertilsson. Bertilsson avancerar över hela banan och när han kliver över mittlinjen hinner jag tänka att det inte finns på kartan att Johan Harju som kommit med i anfallet skulle få pucken. Istället avslutar Bertilsson distinkt och elegant. Brynäs vinner matchen med bara sekunder kvar.

 

Att det är just Simon Bertilsson som avgör matchen är på något sätt självklart. Det är sådana här matcher som ska ha matchhjältar som Bertilsson. Matcher där jaget är underordnat laget, där kamp står över finess och där lojalitet med varandra är viktigare än att sluta backchecka.

 

Därför känns det helt naturligt att Simon Bertilsson blev matchhjälte.

 

Tre saker efter matchen

  • Daniel Brodin får allt för lite beröm av mig. Nu får han det. Påminn mig gärna. Han är bra. Ofta.
  • När Brynäs möter bra motstånd spelar man bättre ishockey. En styrka eller en svaghet? Hm…
  • Fredrik Warg blir allt bättre. Han är killen som inte ger ut kramar, men en och annan kyss.

Det tär

Många med mig ville se fler spelare återkomma till spel. Istället blir återigen färre. Det tär. Det tär på krafterna hos spelare och ledare och det tär på oss som följer laget.

 

Längtar till den dagen då Tommy Jonsson säger att alla spelare är tillgängliga. Kommer det att hända den här säsongen? Knappast.

 

Nu väntar svåra bortamötet mot Frölunda. Ett Frölunda som i många spelares frånvaro gjorde processen smärtsam för Skellefteå häromsistens.

 

Jag kan bara hoppas att Frölundas prestation senast inspirerar snarare än skrämmer Brynäs i eftermiddag.

 

Lyckas Brynäs med sitt framgångsrika bortaspel kan matchen avgöras i powerplay. Mer än så hoppas jag inte.

 

Det tär. Det är det roligaste jag vet, men det tär.

 

Tre saker före matchen

  • Det vackra spelet får vara. Gör det enkla vackert istället.
  • Inget slarv kring linjerna ett måste. Över egen blå och försvara densamma som om livet hängde på att det blev gjort.
  • Nu är det dags för Starkbaum att stå på huvudet. En extraordinär insats önskas.

 

 

Det finns något ömsint i Pecka Alcén

Jag följde Bernhard Starkbaum med blicken under några minuter efter att slutsignalen mot MoDo hade ljudit. Jag ville se hans reaktion, hur modospelare och ledare tackade honom efter match och jag försökte se om det gick att utläsa något särskilt i hans blick.

 

Han var glad, riktigt glad. Utan att för den skull vara tv-pucksglad. Kanske var han mer nöjd än glad. Vad vet jag? Först omfamnades han hjärtligt av sina lagkamrater, sedan respektfullt av modospelarna. Några stannade till ett extra ögonblick hos honom, bytte några ord med honom och en klapp på klubbmärket, men det var det som sedan hände som fick mig att bli varm inombords.

 

Efter sin sedvanliga ritual vid målburen var Starkbaum ensam på isen. Klacken sjöng hans namn och kvar i båset stod en person och väntade på sin ritual. Hans namn är Pecka Alcén och han är målvaktstränare i Brynäs.

 

Starkbaum åkte fram till Alcén som ser ut att vilja resonera, ge beröm eller på annat sätt ha ett litet eftersnack. Det brukar se ut så. Jag dröjde mig kvar med blicken. Samtalet avslutades med att Alcén klappade sin adept på kinden. Det fanns något genuint, äkta och lite ovanligt i det som hände. Det var fint.

 

Pecka Alcén har funnits med i klubben i många år. Han har tränat många målvakter och han verkar aldrig tröttna. Jacob Markström, Anders Lindbäck, Johan Holmqvist, Niklas Svedberg, Joacim Eriksson, Eddie Läck, Oscar Dansk och nu unge påläggskalven Jonas Johansson är några av dom målvakter som varit i klubben. Jag är säker på att dom flesta av dessa skulle skriva under på att Pecka Alcén har bidragit till deras utveckling.

 

Hans vakande öga vilar på många målvakter samtidigt. För några år sedan var jag på en träning. Alcén stod i – vad jag trodde – ett fullständigt fokuserat samtal med Thomas Greiss. Plötsligt ropar han: – Djupare!

 
I ögonvrån hade han sett hur någon juniormålvakt slarva i en övning som skedde på ståplatsläktaren. Det vakande ögat vilade inte bara på stjärnan utan också på dom utvecklingsbara.

 

Det var nog därför jag kände att den där klappen på Starkbaums kind var mer ömsint än krävande, mer genuin än påklistrad, mer Pecka Alcén än någonting annat.

 

 

 

Lånade poäng

Jag är inte sen att använda begrepp som stulna poäng. Vid mer än ett tillfälle har jag både tänkt, sagt och uttryckt mig så. Ikväll slog det mig att det inte alls handlar om stulna poäng. Det handlar om lånade poäng.

 

Redan innan match kände jag förväntningarna. Arenan var välfylld och jag hoppades få se en ishockeymatch jag skulle minnas. Så blev det också. Tyvärr är det misstagen jag minns mest.

 

Den skakiga inledningen av hemmalaget resulterade tidigt i ett baklängesmål. Ska man släppa in mål är det mer okej att göra det i boxplay, men handen på hjärtat; vi har tidigare under säsongen sett ett mer aggressivt och stringent försvarsspel.

 

Brynäs reser sig dock och efter att både Daniel Brodin och Bill Sweatt gjort mål kändes det bättre. Sakta började jag tro att spelledighetens stelhet började rinna av hemmalagets spelare. Jag hade fel. Redan i slutet av den första perioden började MoDo pressa Brynäs på det där obehagliga sättet. Det var ändå bara en liten fingervisning av det Modo skulle komma att visa upp i den andra perioden.

 

Om någon undrar hur det ser ut när ett lag dominerar spelet vill jag rekommendera den andra perioden mellan Brynäs och MoDo. MoDo är bättre i allt. Man åker fortare, man passar bättre och man spelar spelet ishockey på det sätt som det ska göras. Kanske blir Brynäs överraskade, men hemmalaget ramlade, fumlade och tumlade runt på isen. MoDo var bra, men var man så bra?

 

Den av MoDo ratade Berhard Starkbaum gör några riktigt vassa och viktiga räddningar, men om MoDo varit lika bra som det såg ut från läktaren hade dom då klivit av den andra perioden utan att göra något mål. Det ursäktar inte Brynäs agerande. Snarare tvärtom

 

Men så plötsligt. Hockeyguden klev in på isen. Brynäs fick spela boxplay och plötsligt blev det som tidigare varit så svårt enkelt. Hemmalaget jämnade ut spelet något och mittperioden slutar på något märkligt sätt mållös.

 

Den tredje perioden blir länge en sådan där typisk uddamålsledningsperiod. MoDo chansar lite mer framåt vilket ger Brynäs möjligheten att ställa om till kontring. Det är nära att resultera i flera mål, för bägge lagen. Det skulle komma ett mål och det är Brynäs som gör det. Eller det är MoDo som gör det, men det är Brynäs som bjuder på det

 

När Andreas Thuresson ska spela ut pucken ur egen zon händer det något som påminner om spelet i den andra perioden. Pucken vobblar, studsar på hans klubblad och istället för en enkel puck ur zon blir det en elegant framspelning till kvittering för MoDo.

 

Resultatet står sig perioden ut. När Simon Löf – välkommen tillbaka – får med sig en retroaktiv utvisning under övertidsperioden kan Sebastian Enterfeldt avgöra. Den viktiga extrapoängen stannar i Gävle.

 

Var det då rättvist? Var det stöld? Rättvist var det därför att Brynäs gjorde fler mål än sina motståndare. Men stöld var det väl ändå? Nej, jag tycker inte det är stöld. Det är lånade poäng.

 

Brynäs har spelat – och kommer att spela – matcher där man presterar mycket bättre än det vi fick se idag utan att det ger några poäng. Idag lånade man några av dessa poäng.

 

Jag ska försöka komma ihåg det nästa gång Brynäs spelar riktigt bra, men förlorar.

 

Lånade poäng. Smaka på det. Jag tror jag har en poäng.
Tre saker efter matchen

  • Pyroteknik på läktarna. Känns inte det lite egoistiskt? Tänk på era egna supportrar åtminstone. Dom flesta av dom ville nog se hela matchen. Roa er med raketer och annat på nyår. Gör det utomhus. Det gäller alla supportrar. Inklusive våra egna. Låt stå.
  • Korven slut i andra pausen. Allvarligt talat. Det är inte okej. Här finns det pengar att hämta för klubben. Får inte upprepas. Punkt.
  • Linjerna är till för att vinnas och försvaras. Om Brynäs ska ha något mer än hedern kvar efter nästa match krävs det bättre skärpa när det gäller den detaljen. Frågor på det? Inte? Bra. Verkställ.

Varannandagshockeyn är här

Varannandagshockeyn är här. Tre matcher ska spelas innan nyår och först ut är hemmamatchen mot MoDo. Serielunk, streckmatch, sex-poängs-match eller slutspelsmatch?

 

Det är lätt att ta till stora ord för en match mitt i serien, men matcher som den här är viktigare än man kan tro. Seger och MoDo måste vinna tre matcher fler än Brynäs för att vara före när serien avslutas. Förlust och det skiljer bara en poäng. Ni hajar? Alla matcher är viktiga. Kalla det gärna seriespel, men aldrig serielunk.

 

Såg häromnatten om Brynäs senaste match mot AIK. Brynäs var bra, men AIK hade då stora bekymmer med många saker. Segern imponerade ändå. 8-1 på bortaplan är inte kattskit. Det är bra.

 

Brynäs har under hösten fått gå hårt åt vissa spelare. Vilan har med all säkerhet gjort dom gott. Småskador och slitna kroppar har rehabiliterats och borde vara i god kondition.

 

MoDo har bitvis imponerat på mig. Men det är bitvis. Somliga matcher har dom sett riktigt bra ut, medan dom i andra matcher varit snudd på mediokra. Så ser det ofta ut i lag som bygger nytt, skapar nytt och kanske inte har funnit alla detaljer ännu. Jag hoppas MoDo fortsätter leta dom detaljerna imorgon och att Brynäs kan nyttja deras svagheter.

 

Men mest av allt hoppas jag att Brynäs har kvar tryggheten i spelet, lojaliteten till varandra och självkänslan som gör att man vill och kan vinna av egen kraft.

 

Vi ses i Läkerol Arena. Så får det bli.

 

Tre saker före matchen

  • SHL-debatten har tagit på krafterna under uppehållet. Slutar det med sudden death? Jag tror inte det.
  • Frölunda och Växjö väntar i kommande omgångar. Fler avgörande matcher? Jag tror det.
  • Lycka till Elias Lindholm, Oscar Dansk, Jonas Johansson. Mattias Nörstebö och Christian Djoos. Gör oss stolta. Jag hoppas det.

 

Det är som om jag inte kan läsa tabellen

Klapparna är utdelade. Jag fick vad jag önskade mig. God mat, läsvärda julklappar och sällskap av yppersta klass.

 

Julen är för mig den tid på året då jag tittar bakåt, fattar nya beslut och blickar framåt. När det gäller det andra – det som inte handlar om ishockey – håller jag det för mig själv, men när det gäller Brynäs IF och det som händer runt klubben vill jag ändå försöka sammanfatta mig.

 

Den egentliga säsongen inleddes mycket tidigare än det vi kallar seriepremiär. Spelare lämnar och spelare kommer. Minns ni turerna kring Elias Lindholm och Calle Järnkrok? Några saknar dom, andra inte. Jag saknar alla skickliga spelare som lämnat klubben. Det gäller givetvis även Lindholm och Järnkrok. Under tiden vi diskuterade om hur det skulle gå fick vi se ett intressant Brynäs ta form. Visst var jag orolig för kreativiteten, men aldrig för lojaliteten. Jag är fortfarande orolig för kreativiteten. Det är som om jag inte kan läsa tabellen.

 

Skadorna har drabbat oss hårt, men det är också vi fått se lagets karaktär. Laget har svajat under stundom, men aldrig under någon lång period. Lagmoralen och lojaliteten med varandra har kännetecknat laget. Trots att spelet inte varit av den vackra sorten har jag tagit det här laget till mig på ett sätt jag inte alltid gör. Jag är fortfarande orolig för skadorna. Det är som om jag inte kan läsa tabellen.

 

Nu har jag bestämt mig för att inte vara orolig. Jag har bestämt mig för att vara lika dedikerad som laget. Lika fokuserad på nästa byte som spelarna. Lika orädd som någon av juniorerna. Lika noggrann som materialförvaltarna och lika observant på detaljerna som Pecka Alcén. Om laget tror på en framtid bortom seriespelet ska jag också göra det.

 

Jag har bestämt mig för att inte vara orolig. Vi får se hur länge jag orkar hålla i den känslan. Det är trots allt match om bara några timmar.

 

Ses vi i Läkerolen? Jag hoppas det.