Mod stavas Jonas Johansson

Om matchen finns det inte mycket att skriva. Brynäs förlorar – igen – och det finns ingen orättvisa i det.

 

Att däremot få se Jonas Johansson ta plats i brynäsmålet är en av dom modigaste prestationer jag sett i ett hockeysammanhang. För några månader sedan skrev jag något om att vi under den här säsongen skulle få se Johansson i a-laget. Det fick vi göra idag.

 

Jag hade hoppats att debuten skulle ske i ett annat sammanhang. Två dagar efter en kollektiv kollaps i Växjö skulle ansvaret läggas på honom. Tidpunkten kan alltid diskuteras. Ett lag i form är en bättre utvecklingsmiljö än ett lag ur form, men en debut är alltid en debut.

 

Om Johansson var nervös, spänd eller bara tyckte det var roligt veta bara han. Det jag fick se var en modig person. Han tycker säkert att han skulle ha tagit alla skott. Det tycker alla målvakter. Det tillhör.

 

Jonas Johansson är en framtida stormålvakt. Inte för räddningarna han gör mot Luleå utan för sättet han kommer tillbaka. Hans räddning på Linus Klasens avslut med några minuter kvar av matchen visar att han har det som krävs för att gå hela vägen. Det här var det första steget.

 

Det här blev ytterligare en förlustmatch för Brynäs, men Jonas Johansson vann något. Förutom min respekt tror jag han lärde sig en hel del. Jag vill gärna vara med när Pecka Alcén och Jonas Johansson utvärderar matchen.

 

Jag såg hela matchen. Inte för att jag trodde på en vändning. Jag ville se slutminuterna, hur skulle laget och enskilda spelare uppträda? Jag ville se frustration, lycka till ishockey, desperation, vilja. Jag såg det under stundom, men för att komma riktigt nära hade det krävts ett annat motstånd. Brynäs gör ett försök, men Luleå vet vad man gör i egen zon och avsluten kommer stressat eller i svåra lägen. Dom gånger skotten kommer från rätt lägen träffar dom allt annat än målnätet.

 

Nu lägger jag den här matchen bakom mig. Förutom en sak. Mod stavas Jonas Johansson. I alla fall i min bok.

 

Tre saker efter matchen

  • I all väl mening. Om ett domslut inte blir rätt blir det inte mindre rätt bara för att man kompenserar det.
  • Jonathan Granström börjar tagga upp. Hoppas fler tar rygg på honom.
  • Tittade en stund på matcherna mot Skellefteå och ställer mig frågan om hur ett lag kan se så olika ut.

 

Vad talar för en seger?

Vad talar för seger för Brynäs mot Luleå? Inte mycket alls. Förutom en sak. Det faktum att väldigt lite talar för en seger.

 

En sak är säker. Brynäs är ett bättre lag än det vi fick se i Växjö. Hoppas det visar sig redan idag.

 

Tre saker före match

  • Försvarsspel. Gärna det.
  • Anfallsspel. Gärna det.
  • Mod. Gärna det.

 

Det finns matcher jag bara vill ska ta slut

Brynäs har inte förlorat på ett mer tydligt sätt den hör säsongen än vad man gjorde i Växjö. Inga passningar fungerade, inga tacklingar satt där dom skulle och Brynäs mötte ett riktigt, riktigt bra Växjö.

 

Jag går så långt som till att säga att om Växjö spelar på samma sätt resten av säsongen kommer dom att vara en mycket värdig utmanare till titeln. Jag menar det. Växjö Lakers kan vinna SM-guld.

 

Efter den första perioden var det svårt att tro att det bara stod 2-0 till hemmalaget. Om det stått 4-0 hade åtminstone inte jag varit överraskad.

 

Brynäs missade när Växjö träffade. Brynäs hann inte med när Växjö hade bråttom.

 

I pausen mellan den första och andra perioden var det enda jag tänkte på vilken reaktion från Brynäs vi skulle få se. Det kändes som om reaktionen skulle avgöra säsongen. Jag ville se kampen, jag ville se laget komma tillbaka, jag vill se en reaktion. Vad jag fick se?

 

Jag fick se ett Brynäs som var noga med detaljerna. Brodin reducerade tidigt. Passningen vid sargen från Jonathan Granström var ett exempel på en sådan detalj. Brodins avslut ett annat. Några minuter vinner Greg Scott en kraftfull tackling i offensiv zon som inleder det kvitteringsmål Jesper Ollas gör. Scotts tackling var också en sådan detalj.

 

Plötsligt hade Brynäs kvitterat i en match som redan var avgjord. En märklig upplevelse. Plötsligt trodde vi oss ha fått ett svar på den första periodens frånvaro av skärpa i detaljerna. Det var en synvilla, en illusion och en lögn.

 

Växjö arbetade sig tillbaka och innan perioden var över var också matchen över. Några markeringsmissar och tveksamheter senare hade Växjö visat hur stabilitet och tilltro till sitt eget spel kan se ut.

 

Jag ville se hela matchen. Inte för att jag trodde på en vändning till. Jag ville se Växjö.

 

Jag är mycket imponerad av Växjö Lakers. Jag kan bara hoppas att dom får en framgång i slutspelet.

 

När jag för mig själv sammanfattar intrycken från matchen konstaterar jag: Den beundrande känsla jag har för hur Växjös spelar ishockey, lika undrande veckar sig min panna inför hur Brynäs uppträdde.

 

Tre saker efter matchen

  • Jesper Ollas borta? Det tar aldrig slut.
  • Johan Holmqvist. Du stod för mycket av det jag vill se. Tack.
  • Ikväll vann Växjö Lakers mer än matchen. Man vann mig.

En axelryckning som gjorde intryck

Ni vet hur det gick, eller hur? Brynäs vann mot Örebro med 3-0. En seger mot ett lag jag lärt mig tycka om, men som mot Brynäs inte riktigt fick till sitt spel. Ska jag vara ärlig fick inte Brynäs riktigt till sitt spel heller. Men det fanns en sak som skiljde lagen åt och det var målvaktsspelet.

 

Jag njöt av Johan Holmqvist den här kvällen. I mina ögon var han skillnaden. Visst gör Brynäs två mål jag tycker om och ett annat som fastställer slutresultatet. Visst var det målen som gav Brynäs segern, men utan Johan Holmqvist är jag tveksam till att Brynäs hade vunnit.

 

Han var precis så där trygg, smidig, fokuserad och effektiv som han kan vara. Under matchens gång brydde jag mig allt mindre om hur spelet på isen såg ut. Istället valde jag att följa Johan Holmqvist. Han gjorde många ordinära räddningar, några spektakulära.

 

Under den tredje perioden hade mitt intresse för målvaktsspelet nått en ny höjd. Jag försökte se detaljer, egenheter, dialogen med backar och utespelare. Jag anade en blick som berättade att han där kvällen inte kunde släppa in något mål.

 

Precis innan Greg Scott kunde lägga in matchens tredje puck i mål gjorde Honken en räddning jag kommer att minnas länge.

 

Jag stod bakom mål, jag stod i samma vinkel som Holmqvist såg skytten och jag såg skottet komma. Min magkänsla var direkt att vi skulle få uppleva ännu ett slutminutsdrama. Honken möter skytten sådär precist som bara en målvakt i zonen kan göra. När skottet kommer höjer han sin vänstra axel precis lagom för att rädda Brynäs från ett sent recueringsmål. Det var vackert och jag blev glad. Precis så där glad jag alltid blir när en brynäsmålvakt gör en match med beröm godkänt.

 

När slutsignalen ljöd plockade plockade Holmqvist snabbt upp matchpucken. Den låg där i plockhandsken när han jublade innan lagkamraterna klappade om honom. Min känsla var att den här segern och den här felfria matchen var viktig för honom.

 

När Johan Holmqvist gör matcher av den här typen konstaterar jag att det finns få målvakter i SHL som är bättre Johan Holmqvist. Ni har redan förstått det. Det där med att Holmqvist är en favorit hos mig. Mycket beror det på gamla meriter, på gamla segrar, men också för det han symboliserar. För mig är han en spelare som alltid reser sig, besegrar motgångar och med jämna mellanrum gör minnesvärda matcher.

 

Men det är väl så det är – en gång mästare, alltid mästare.

 

Tre saker efter matchen:

  • Sebastian Lauritzen ombytt men ingen speltid. Lite oväntat om ni frågar mig.
  • Robin Jacobsson har jag blivit svag för. Gör många rätt om ni frågar mig.
  • Christian Djoos måste inte alltid ge pucken till Ryan Gunderson om ni frågar mig.

 

Sågade barn förtjänar andra ledare

Du är 11 år. Ingen talang eller skada har talat om för dig att din dröm bara är en dröm. Du längtar till kompisar, träning och idrotten. Du har roligt, du trivs med livet och inget kan få dig att vilja något annat. Ungefär så känner många barn inför sitt idrottande.

 

Jag läser Gefle Dagblads artikel om vad 11-åriga spelare kunde läsa på sin egen klubbs hemsida. Efter en förlustmatch fick dom där läsa nedlåtande saker om sitt sätt att spela, om andra sporter och om vad dom borde göra istället för att spela ishockey.

 

Det är häpnadsväckande att ledare i en ungdomsklubb skriver på det här sättet offentligt, men än värre är att man tänker så och dessutom verkar ha det inbyggt i sitt ledarskap. Att visa så dåligt omdöme är i mina ögon så oerhört dåligt av så många anledningar att jag inte vet vilka argument som kan bita på sådan ledare.

 

Det är dom här barnen som säljer lotterna, strumporna, korvarna för klubbens räkning. Det är dom här barnen som är klubben. För det förtjänar dom respekt, men framförallt är dom barn. För det förtjänar dom inte bara respekt. Barnen förtjänar omtanke, värme och medkänsla. Dom förtjänar andra ledare.

 

Det är en läsning som gör mig nedstämd, besviken, ledsen och – framförallt – förbannad. Jag blir arg för att det berättar något oerhört sorgligt om barn- och ungdomsidrotten 2014.

 

Tyvärr är jag rädd för att det här inte är ett enstaka tillfälle. Det är ingen enstaka händelse inom ungdomsidrotten. Jag tror det är mer vanligt än vad vi tror, mer vanligt än vad idrotten själv vill erkänna och det är det som upprör mig mest.

 

Ungdomsidrotten är stor. Det finns hur många goda exempel som helst. Jag känner många ledare som tänker i helt andra banor, jag är bekant med klubbar som väljer att arbeta med barnen ur barnens perspektiv. Dessa ledare och föreningar är fler, större och bättre än dom ruttna äpplena i korgen.

 

Under rubriken – Idrottens himmel och helvete – har utbildningsradion visat flera program som rör sig inom det här området. Mycket sevärda program. Se dom. Historierna vi får ta del av är viktiga. Viktiga för att dom berättar något om hur barn och deras idrottande också kan se ut.

 

Det är bara några av alla tusentals ungdomar som får leva sin dröm. Resten kommer med tiden att hitta sin nivå på sitt idrottande, sluta för att man ville göra någonting annat eller helt enkelt bara tröttna.

 

För mig är det självklart att alla som vill idrotta ska få göra det på sina villkor. Den dag dom lämnar sitt lag eller sin idrott vill jag att deras minnen från sin tid inom idrotten ska vara positiv. Man ska känna att man har lärt sig något om sig själv, om andra och om hur viktigt det är att skapa sociala sammanhang där vi tillåts vara våra bästa jag. En ung människa ska se tillbaka på sina tidiga år inom idrotten med glädje.

 

Jag kan bara hoppas att exemplen på dåligt ledarskap inom ungdomsidrotten leder till något bra. Föreningar, distrikt och förbund borde sluta revidera värdegrunder och visioner. Istället borde tiden läggas på att göra verklighet av dom. Det är ett svårt arbete. Det kräver att man varje dag står upp för dom välformulerade raderna. Det är en mycket svårare uppgift än att toppa lag, skälla ut barn, förolämpa och kräva omöjligheter.

 

Om det inte görs riskerar svensk idrott inte bara att tappa dom stora talangerna. Man riskerar också möjligheten att skapa positiva erfarenheter hos alla dom som inte skrinnar in, springer in eller på annat sätt hamnar på dom stora arenorna inom sin sport.

 

Till sist; Om vi vill ha en idrott som lär oss något viktigt om oss själva och om andra finns det inga andra än vi. Då måste värdegrunder och visioner bli verklighet. Då måste ledare utbildas bättre på fler områden än fysisk träning och taktik. Då måste sporten själv kräva mer och bättre av dom som arbetar inom idrotten.

 

Det arbetet kan idrotten aldrig överlåta till några andra; för vilka skulle dom andra vara?

 

Som en försäsongsmatch i Sandviken

Det finns matcher jag verkligen vill vinna, det finns andra matcher där jag vill se trygghet i spelet, det finns matcher där jag vill se kampen och sedan finns det matcher där jag vill att allt ska blandas till en helhet. Matchen Brynäs spelade i den 42:a omgången ville jag skulle bli en sådan match. Det blev ingen sådan match. Det blev som en försäsongsmatch i Sandviken.

 

Det ska sägas att bortalaget gör en bortamatch värd att se igen. Snålt, effektivt och koncentrerat. Dom ska ha en eloge för det, men det är ingen förklaring till resultatet.

 

Likt matcher på försäsongen fick hemmaspelare sträcka sig efter pucken, släppa klubban med ena handen, för att överhuvudtaget få tag i passningarna. Det såg ängsligt, långsamt och ovant ut. Visst saknade jag vissa skadade spelare mer än jag visste att jag kunde göra, men inte heller det är en förklaring till resultatet.

 

Bortalaget gör sina två mål redan i den första perioden och om inte Johan Holmqvist räddat en straff tidigt i den andra hade det nog tagit slut redan där. Brynäs kommer tillbaka in i matchen något och när Robin Jacobsson elegant rundar en forecheckande motståndare och med en hård passning hittar Bill Sweatt som med två händer på klubban tar emot pucken väcks ett hopp inom mig. Sekunden efter har Sweatt vridit om sig själv och motståndarförsvar. Han hittar Dennis Persson som trycker in reduceringen. Ett fint hockeymål, men det var inte början på ännu en upphämtning.

 

Målet blev ett minne över hur det kunde ha sett ut, men inte gjorde.

 

Brynäs spelar bättre, men inte tillräckligt bra. När bortalagets iggelkottförsvarar sig än mer får Brynäs spelet till låns. Några riktigt bra tillfällen för kvittering kommer. Närmast att kvittera är Johan Harju. Han får ett friläge, men det blir inga flera mål.

 

Jag varken vill eller kan förneka att jag är besviken. Jag ville att föreningens värdeord – stolthet, hunger, engagemang och gemenskap – den här gången skulle visa sin praktiska handling. Så blev det inte. Det blev en anvisning om ett framtida tillstånd.

 

Jag är besviken för jag ville något mer. Det sägs att supportrar lider mest efter förluster som dessa. Jag tror inte på det.

 

Spelarna som satt kvar i omklädningsrummet var alldeles säkert förbannade och besvikna. Spelarna måste lämna den känslan snabbt. Dom har ett jobb att göra.  Dom kan påverka nästa match utgång genom att göra annorlunda, göra bättre, göra mer av det som fungerar och mindre av det andra. Vi andra får hitta våra vägar för att hantera förlusten med stolthet, hunger, engagemang och gemenskap.

 

Jag hanterar förlusten under några timmar till. Därefter försöker jag förtränga den som en försäsongsmatch i Sandviken.

 

Tre saker efter matchen:

  • Farten, spetsen och kampen? Bortalaget skicklig på att döda tid, is och ambition, men räcker det som förklaring?
  • På lördag får vi se en positiv reaktion. Tro mig.
  • Hemmaspelet? Dags att ta bussen till Läkerol Arena?

 

På torsdag handlar det om klubbmärket

Det spelar ingen roll hur lång skadelistan är på torsdag. Jag ägnar inte en sekund åt vem som spelar med vilka. På torsdag kväll handlar det inte om vad spelarna heter. Det handlar om vad klubben står för. På torsdag handlar matchen om klubbmärket.

 

Jag vill se 60 minuter ishockey. Inte 65 minuter, inga straffar. 60 minuter av ishockey där Brynäs spelare visar att klubbens värdeord stolthet, hunger, engagemang och gemenskap är mer än ord. Att det inte är något som beskriver ett framtida tillstånd. Att det är ord som beskriver en aktiv handling.

 

Jag bryr mig egentligen mindre om resultatet – även om jag inte skulle tacka nej till en seger. Jag bryr mig mer om koncentrerade ansikten, spända muskler och tvättmaskiner som tar hand om svettiga underställ. Jag vill se ambition, vilja och kunskap. Jag vill.

 

Visst. Jag håller med. Det är en seriematch i mängden. Men för mig handlar det inte bara om poäng som ska fördelas. Det handlar också om stolthet, hunger, engagemang och gemenskap sedan 1912. Det handlar om Brynäs IF.

 

Jag vet. Det här inlägget blev ett exempel på hur man kan förlora sig bortom förnuft och rimlighet. Jag förlorade mig bort bland känslor och blev inte kvar bland powerplayuppställningar och tekningsvarianter. Kanske var det fel av mig. Min enda ursäkt är att passionen tog över.

 

Det förändrar dock inget – på torsdag handlar det om klubbmärket. I alla fall för mig.

 

Så mycket mer än bara poäng

Det fanns något heroiskt över hur Brynäs spelade matchen mot HV71. Med en tredjedel av ordinarie trupp på skadelistan var jag beredd på något, men inte det jag fick se. En match jag sent kommer att glömma.

 

Istället för att uppträda ängsligt spelade Brynäs ishockey som om det vore det sista dom skulle göra i livet.Det var som om gårdagen var avlägsen och ingen morgondag fanns. Jag njöt över stoltheten man visade för klubbmärket och sig själva. Spelet kring linjerna var skolboksexempel, modet i dom stora passningarna var stort och varje närkamp var en uppvisning. Jag mindes inte ens vem Johan Lindström var.

 

Inställningen var fantastisk. Brynäs såg trygga ut. Med spelet, med varandra och med en gemensam plan om hur bussresan hem skulle kännas.

 

Dessutom visade det sig vara ett taktiskt bra drag mot ett lag som mer än en gång hoppats, bett om och arbetat för att poängen skulle regna över Jönköping likt manna.

 

Det dröjde innan Brynäs fick utdelning. Trots ett riktigt bra powerplayspel dröjde det innan Greg Scott kunde styra in Christian Djoos skott. En ledning som inte höll i många minuter. Med två minuter kvar av perioden kvitterar HV71. En helt omarkerad Eric Christensen kan slå in en retur från Bernhard Starkbaum.

 

När den andra perioden inleddes stod det klart att psykologiskt övertag väger lätt mot målskytte. Det tar bara några minuter innan HV tar ledningen. Genom ett klassikt powerplaymål. Backskott, skymning av målvakt och sent agerande av Starkbaum. Var det matchen? Icke.

 

När Brynäs började se trötta ut i spelet kom en oväntad kvittering. Johan Harju kunde avsluta säkert och kvitteringen var mer välkommen än rättvis. Min förhoppning om att Harjus mål skulle skapa nervdaller i HV höll bara i några minuter.

 

Efter slarv av Brynäs i mittzon kan Kevin Fiala styra in ett vackert HV-mål. Innan perioden var över lyckades dessutom hemmalaget göra ytterligare ett mål efter ett mycket bra powerplayspel. Det Brynäs hoppades på i den första perioden gjorde HV i den andra. HV 71 blev större på isen, vågade mer och var mer.

 

Tidigt i den tredje perioden träffar Ryan Gunderson målramen. Klangen slog an en sträng. Det var den symboliska handlingen, förhoppningen om att något skulle komma. Efter fem minuter gör Gregg Scott en dragning på offensiv blå linje som i sig borde ge stilpoäng. Han passar Johan Harju som skjuter och Greg Scott får genom en retur öppet mål. Scott gör inget misstag. Det är reducerat och gott om tid kvar.

 

Skulle Brynäs krafter räcka för en kvittering? Skulle jönköpingslagets utsatta poängbehov skapa fler problem än möjligheter för dom?

 

Det dröjde inte lång tid innan vi fick veta svaret. Anton Rödin och Johan Harju kom flygande i en kontring och när Rödin brett på ett stort lager smör på sin flippassning kvitterar Harju.

 

Kvitteringen tar matchen till förlängning och straffar. Där smackar Daniel Brodin in min typ av straffar och Bernhard Starkbaum lurar juniorer på hjälterollen. Två poäng lastades in i spelarbussen som vänder åter till Gävle. Jag har en svag – om än tydlig – föraning om att stämningen i bussen var sliten men uppsluppen.

 

Jag är den förste att erkänna att jag trodde det var över när HV gjorde 2-4. Jag är glad och stolt över att jag hade fel. Det var länge sedan jag var så otroligt stolt över modet, viljan och inställningen. Brynäs visade ikväll att lagidrott handlar om mer än talang.

 

Jag har haft förmånen att vara stolt över Brynäs i många år, men frågan är om jag varit mer stolt över laget? Jag tror inte det. Att åka till Jönköping med så många viktiga spelare hemma framför tv-apparaterna och spela den ishockey Brynäs gjorde ikväll gjorde mig så stolt att alla mil med snörök, plogbilar och oroliga anhöriga kändes mödan värd.

 

Det är tack vare matcher som dessa jag inspireras att hantera vardagens bekymmer enklare. Tack Brynäs.

 

Tre saker efter matchen

  • Skulle Brynäs vara bättre med alla skadade tillbaka? Naturligtvis.
  • Med en insats som den här hade torsdagens match mot Färjestad gett mer än en poäng. Punkt.
  • Ett lag är aldrig bättre än sin senaste match. Idag var Laget Brynäs ett riktigt bra lag.

Aldrig trodde jag väl att det var honom jag skulle sakna

Ser matchen mot Färjestad och tänker att det är kreativitet, profiler och elegans jag längtar efter. Jag ser hur kroppar möter kroppar, axlar träffar huvuden och en Bill Sweatt som endast får ned farten när han ser ut att ha en vit FBK-tröja på sig. Jag ville se någon göra något annat, något oväntat.

 

Jag tänker att jag saknar Sebastian Lauritzen. Hur hade det sett ut om han varit med? Jag slutar tänka så när det plötsligt slår mig att det inte alls är någon kreatör jag saknar. Jag saknar Johan Lindström. Minns ni honom? Han som elaka tungor sa inte hade talang för spel i den högsta serien. Det brydde han sig aldrig om. Han jobbade och slet i varje byte han fick spela. Han skickade signaler till dom andra i laget att ishockey är en kampsport där viljan ibland är viktigare än ett vacker skär.

 

Hade Johan Lindström låtit oss se det vi fick se? Hade han inte tagit kampmomenten på större allvar, hade han inte försökt stressa, snackat och söndra ett kompakt Färjestad? Hade han inte pratat hål i huvudet på domare? Hade han inte det? Jag har kanske fel. Johan Lindström är kanske inte det bästa exemplet, men jag tror ni vet vad jag menar. Johan Lindström-typen.

 

I matchen mot Färjestad känns det under stundom avslaget, försiktigt och tveksamt. Så vill jag aldrig känna när Brynäs spelar ishockey.

 

På flera sätt är det här en match som Brynäs förlorar på fler sätt än vad Färjestad vinner den på. Dom förlusterna är dom värsta.

 

Men ännu en gång skulle jag få lära mig något. När Färjestad gör 0-2 sekunder in i den sista perioden trodde jag inte på någon poäng. Jag trodde inte på det när Jonas Nordquist reducerar i slutminuterna och ingen hoppets låga lyste hos mig när teckningen med 16 sekunder kvar av matchen skedde i Brynäs egen zon. Men en Bill Sweatt och en olycklig färjestadmålvakt senare var det kvitterat.

 

På något sätt känns det helt i sin ordning att Färjestad sedan vinner matchen på straffar efter ett missat skott. Det var symboliskt. Det var en sådan match. Brynäs borde inte ha fått med sig någon poäng från den här matchen, men det fick man ändå.

 

Det trodde jag väl ändå aldrig? Att jag skulle sitta här och sakna Johan Lindström. Men så är det.

 

Tre saker efter matchen

  • Enterfeldt skadad. Suck. Dubbelsuck.
  • Kvitteringen. Skratt. Dubbelskratt.
  • Vem vill vara Johan Lindström i nästa match. Jag tror jag vet vem.