Förhoppningen som släcktes

När Jonathan Granström var inblandad i ett litet gruff redan vid matchens första tekning väcktes mina förhoppningar. Förhoppningar om seger. Det blev aldrig mer än en förhoppning. När slutsignalen gick hade Brynäs förlorat. Det kommer att störa min nattsömn, min morgondag och mina förhoppningar om ett slutspel vi minns.

 

Allt var inte mörker även om den första perioden inte var bra. Hemmalaget fick genom ett tidigt powerplay som ledde fram till att man hade matchens första tydliga initiativ. Brynäs avslutar perioden bättre och än en gång kom förhoppningarna krypande som om för att narras med en supporter som vill mer än vad laget just nu klarar.

 

Brynäs inleder den andra perioden mycket bättre. Tyvärr slutar en offensiv krafthockey med ett tre mot fem spel. Laget straffas hårt, men utvisningar kan man själv påverka. Hemmalaget nyttjar möjligheten och Jacob Blomqvist blir matchens ende målskytt. Målet kändes inte då matchavgörande, men timmen efter match kändes det som ett mål som var mer än så.

 

Brynäs är bättre än sina motståndare under den andra halvan av matchen. Motståndarna kryper allt närmre sin målvakt och det gör att Brynäs är riktigt nära att kvittera flera gånger om. Klangen från stolpskotten är dom tydligaste tecknen på det.

 

Kanske hade det varit rättvist med en kvittering. Samtidigt berättar förlusten något annat, något viktigare, när den uteblir. Brynäs har farten, fysiken, viljan, men idag saknades spetskompetensen.

 

Idag hade det behövts en extraordinär spelare som själv kunde bryta den lojala insatsen. Någon vi hade kunnat leta med blicken, sätta vårt hopp till. Han fanns inte. Kanske var han med på bussen, men han syntes inte på isen när laget behövde det som mest.

 

Ett ishockeylag måste kunna spelets alla delar för att nå framgång. Hemmalaget stod för det ena, Brynäs det andra och inget av lagen kommer att ha framgång om ingen förändring sker. Jag vill tro att Brynäs ligger närmast att bli ett komplett lag, men å andra sidan saknar Brynäs en offensiv kreativitet som luckrar upp den typ av försvar man mötte idag.

 

Min dystra ton har sin förklaring i den smärta det innebär att inte få dom svar man vill ha, att förlora mot fel lag och i konstaterandet att trots att den här insatsen ändå är så mycket bättre än senast lagen möttes så räckte det inte till seger.

 

Jag ska erkänna att det finns matcher jag inte bryr mig om hur spelet ser ut bara laget vinner. Det här var en sådan match. När ensamhetens sista låga släcks över tangenterna återstår bara förhoppningen.

 

Den förhoppning som Jonathan Granström tände, men som Brynäs släckte.

 

Tre saker efter matchen

  • 0-0 i spelet fem mot fem på bortaplan borde ge minst en poäng. Punkt.
  • 6 mot 5 spelet? Hade Jan-Tommy tagit ut samma spelare igen om dom fått chansen att göra om? Knappast.
  • Nya matcher väntar. Det är inte över. Även om det känns så. I alla fall just nu.

 

Ge mig svar som får mig att hoppas

Sex matcher återstår av årets seriespel. Sex. 360 minuter ishockey. Det finns inga ursäkter. Nu läggs grunden för det Brynäs vi hoppas få se i slutspelet.

 

Laget har fått samla sig, läka sår och slipa på dom detaljer som inte riktigt fungerat. Avslutningen innan OS – segern mot MoDo borta – var viktig, men än viktigare blir det som komma skall.Först ut är match mot Leksand på bortaplan.

 

Mot dalmasarna bryr jag mig mindre om spelet i andra matcher. Det handlar bara om seger. Inget annat. Jag vill se ett Brynäs som inte upprepar prestationen från Läkerol Arena senast lagen möttes. Nu vill jag se det Brynäs jag förväntar mig få se mot Leksand.

 

Jag hoppas rätt spelare är på dåligt humör och rätt spelare är på spelhumör. Jag hoppas på kamp mer än finlir och jag hoppas på något som liknar en avgörande slutspelsmatch. Det vore oerhört skönt att se ett Brynäs som vinner.

 

Ett sargat Brynäs är numer ett helt Brynäs. Det finns inga ursäkter eller förklaringar kvar. Nu gäller det. Ge mig svar som får mig att hoppas. Jag vill att det ska bli en dag där svaren är fler än frågorna, en dag då Brynäs visat Leksand att förra gången var ingen gång. Ge mig en perfekt dag.

 

Tre saker inför match

  • Granström. Ni vet vad.
  • Starkbaum. Ni vet vad.
  • Scott. Ni vet vad.

 

 

En final jag aldrig glömmer

När något oväntat händer berättar våra reaktioner någonting om oss själva. Något om vilka vi är, vad vi egentligen tycker och tänker och vad vi står för. I samband med OS-finalen i ishockey var vi många som av olika anledningar utsattes för någonting oväntat, tråkigt och förbjudet.

 

Nicklas Bäckströms dopingprov visade ett positivt resultat. En svensk olympier var enligt provet dopad. Detta förhatliga begrepp som smutsat ned idrotten på värsta tänkbara sätt. I ordet finns det medvetna fusket, en genväg till framgång och om brott mot idrottens mest grundläggande överenskommelse. Den som som handlar om att nå framgång utan att fuska.

 

Jag är ingen läkare, jag kan inget om gränsvärden och mina kunskaper om mediciner sträcker sig till den egna medicinen jag tar för mina besvär. Jag vet inget om vad som egentligen hänt, men jag vet vad jag kände när jag fick veta svaret på provresultatet.

 

Jag ville att det skulle vara fel, att det fanns någon rimlig förklaring till varför det som inträffat faktiskt hade hänt. Jag letade en ursäkt. I samma ögonblick skämdes jag. Hade jag tänkt på samma sätt om någon annan olympier från något annat land fått samma svar på sina prover? Förmodligen inte. Inte letade jag förklaringar för den lettiske hockeyspelare eller den tyska längdskidåkerskan. När nyheten om dessa dopingfall presenterades konstaterade jag bara att vi ännu en gång fått idrotten besudlad av fuskare.

 

Är då Nicklas Bäckström då en fuskare?

 

Ja, säger några. Hans provvärden var för höga. Han bröt mot dopingreglerna. Diskussion avslutad.

 

Nej, säger andra. Han hade meddelat vilka mediciner han äter för sin hälsa och fått dom godkända. Kanske tog han en tablett för mycket och vid fel tidpunkt. Kanske tänkte han sig inte för, kanske hade lagläkaren missat att berätta det för honom och kanske behövde han medicinen. Men fusk?

 

Är det fusk då andra olympier får tävla trots att man gör det med dopingklassade läkemedel i kroppen? I dom fallen handlar det om att idrottare får ta dessa medel för att kunna prestera på en normal nivå. Med andra ord ger det inga fördelar, det ger inga prestationshöjande effekter. Är det då doping? Inte enligt regelverket.

 

För min egen del anser jag att idrotten har ett regelsystem som ska följas när situationer som dessa uppstår. Alla ska behandlas lika. Inga undantag.

 

Uppsåtet bakom kan alltid diskuteras och värderas men om inte regelsystem omfattar alla – vad återstår då?

 

Konspirationsteorierna då? Kanada som trycker på? IOK som ville göra ett statement? WADA som vill visa att dom arbetat under spelen? Vad finns det att säga om dom? Att Kanada till varje pris vill vinna matcher vet vi sedan gammalt, men att man skulle lyckas påverka tidpunkten för avslöjandet håller jag för osannolikt. Att IOK vill framstå som människovärdets främste vän är inte någon nyhet, men det kortet spelade man bort redan när man utsåg Sotji till värdstad för spelen. Att WADA vill briljera är viktigt och ska så vara.

 

Den där hockeymatchen som spelades då? Kanada briljerade, spelade ut och var bättre än Tre Kronor i allt. Det kan ingen medicin, inget misstag eller ens IOK ta ifrån Kanada. Jag vill minnas den kanadensiska uppvisningen. Jag vill se deras match igen. Så kommer det inte att bli.

 

Tyvärr kommer minnet av finalen att falna. Däremot kommer minnet av ett förhöjt gränsvärde för alltid att finnas kvar som ett ärr, en påminnelse och som ett mörkt hörn av idrottens olympiska spel.

 

Men just den insikten berättar kanske mer om min egen reaktion när någonting oväntat, tråkigt och förbjudet hände i Sotji söndagen den 23 februari 2014.

En OS-final som avgörs av Johnny Oduya

Innan OS fick jag förmånen att delta i Mittmedias Hockeysurr. Frågan som ställdes handlade om vilken spelare jag ansåg vara viktigast i det svenska laget under OS-turneringen. Jag svarade Johnny Oduya.

 

Några reaktioner jag fick berättade om vilken idiot jag var som inte såg Zetterberg, Bäckström eller Lundqvist som viktigare. Min utgångspunkt är – som alltid – att det är stjärnspelarna som vinner matcher, men att det är dom andra spelarna i laget som vinner turneringar och titlar. Jag kunde ha valt Hjalmarsson, Hagelin eller Marcus Krüger. Jag valde Johnny Oduya då – och jag gör det igen.

 

Tre Kronor visade i semifinalen upp ett försvarsspel jag gillade. Det var tydligt, enkelt och konsekvent. Precis det man kan begära under en kort turnering som den här. I slutet av matchen var det spelare som Oduya som visade att man inte bara fyller ut en trupp. Man bidrar med en spetskompetens som inte alltid syns, men som är avgörande.

 

Jag hoppas Tre Kronor inte behöver nyttja den spetskompetensen imorgon, men jag vet att så blir fallet. Kanada är favoriter och visade mot USA sina defensiva kvaliteter.

 

OS finalen 2014 blir tät, jämn, tålamodsprövande och alldeles säkert underhållande. Man brukar säga att det lag som gör flest mål vinner. Imorgon tror jag på en match som vinns av det lag som släpper in minst mål.

 

Med andra ord; jag hoppas OS-finalen avgörs av Johnny Oduya.

Brynäs damer ointressanta för Brynäs?

Under flera år har Brynäs damlag tillhört den absoluta toppen av Riksserien. Det har inte blivit något SM-guld, men laget har spelat tre raka finaler och snart drar årets slutspel igång.

 

När Damkronorna samlas är det mer ovanligt att ingen spelare från klubben är med än det motsatta. Under OS i Sotji fanns fyra spelare med i truppen och dom tre som spelade gjorde sannerligen inte bort sig. Tvärtom bidrog Anna Borgqvist, Josefine Holmgren och Lina Bäcklin påtagligt till den oväntade fjärdeplatsen.

 

Jag vet. Damkronorna förtjänade en medalj, men den tur det här laget behövde för att ta medalj hade Emil Jönsson redan utnyttjat.

 

Jag följer inte damishockeyn lika noga som den manliga motsvarigheten. Men dom matcher jag har sett har stora kvaliteter. Damishockeyn förtjänar större uppmärksamhet än vad den idag får.

 

Det är min bestämda uppfattning att klubbarna kan göra mer för att sprida det som händer inom damishockeyn. Mer än vad som är fallet idag. Jag tänker särskilt på dom klubbar som med små medel kan nå ut till en större publik. Brynäs är en sådan klubb.

 

Brynäs är duktiga på att intervjua spelare och ledare kring herrlaget. Vi kan läsa det mesta som händer inom laget.

 

En rimlig begäran är att vi skulle kunna få aktuell information om damlagets status.

 

Nästa helg spelar Brynäs damer slutspelshockey mot Munksund/Skuthamns Sportklubb. Visste ni om det?

 

När jag letade upp vilket lag Brynäs ska möta och när matcherna ska spelas var det MSSK:s twitterkonto som levererade den informationen.

 

Jag kanske har missat det, men när det gäller dom kanaler Brynäs själv hanterar har det varit svårt att få den informationen.

 

Med små medel och lite intresse skulle klubbar som Brynäs kunna göra stor nytta för damishockeyns möjlighet att synas och märkas i medielandskapet. Att så inte är fallet är en gåta för mig. Det kan väl ändå inte handla om ointresse för att föra ut klubbens hela verksamhet?

 

Brynäs herrlag tar givetvis stor plats då man genom decennier byggt upp en relation till supportrar runt om i landet. Just därför tycker jag Brynäs borde göra mer för damishockeyn.

 

Jag vill inte tro att Brynäs tycker att Brynäs damlag är ointressant, men jag måste erkänna att jag ibland ställer mig den frågan. För mig är dom inte ointressanta. Brynäs damer är viktiga representanter för föreningen. Jag ska själv försöka bli bättre att kommentera damlagets insatser.

 

Med det sagt vill jag önska Brynäs damlag ett stort lycka till i slutspelet.

 

Om ni som läser det här inlägget inte heller vet när, var och hur matcherna spelas får ni reda på det genom den här länken.

Idag kan Brynäs ta medalj

Idag kan Brynäs ta medalj i OS. Egentligen är det väl Sverige som har chansen till ett brons i hockeyturneringen för damer. Ska man vara riktigt ärlig – och det ska man vara – har Anna Borgqvist, Lina Bäcklin, Sara Grahn och min personlige favorit Josefine Holmgren möjligheten att som representanter för Brynäs IF få stå på en olympisk prispall.

 

Jag önskar dom lycka till. Jag hoppas dom lyckas. Det är svensk damhockey värd och det förtjänar Anna, Lina, Sara och Josefine. Kämpa!

Vad har Brynäs att lära av det svenska landslaget i längdåkning?

Har precis som många andra ägnat dom sista veckorna åt återhämtning, reflektion och OS. Längdåkarnas prestationer har gjort mig stolt, tårögd och gett mig några – för mig – oväntade reflektioner.

 

När Charlotte Kalla åter börjat andas, visat lojalitet med laget och tömt den sista kraften i ett segervrål jag aldrig kommer att glömma ville jag att känslan aldrig skulle ta slut. När Marcus Hellner knäppte loss skidorna, kastade stavarna och förenades med sina lagkamrater i en redan klassisk gruppkram kom jag att tänka på Mattias Pettersson.

 

Dom svenska skidframgångarna har varit fantastiska att följa. Ensamma atleter som sedan år tillbaka exakt vet vilken tid dom skall starta och just då göra sin bästa prestation. Det finns något oerhört vackert över prestationen, noggrannheten och hängivenheten dessa atleter låter oss ta del av.

 

Under den senaste helgen blev vi också påminda om att det inte spelar ingen roll hur väl förberedd atleten är. Det krävs något mer. Det krävs vallarteam som är bättre än alla andra, ledare som skapar grupper som stödjer varandra och det krävs åkare som står vid sidan och sträcker fram flaggan till segraren när upploppet återstår.

 

Brynäs har redan sin Urban Nilsson i Mattias Pettersson, men vem i Brynäs vill vara Charlotte Kalla, Marcus Hellner, Rickard Grip eller Mats Larsson?

 

Snart börjar slutspelet. Då kommer dom spelare som förberett sig bäst att vinna matcher. Då kommer det lag som fungerar bäst i avgörande lägen att få höja LeMat-pokalen.

 

Jag hoppas det är många i Brynäs som står i kö för att iklä sig hjälterollen.

Hårt arbete lönar sig alltid

Som jag längtat efter en bortamatch som den vi fick se mot MoDo. Efter en tid då jag haft fler frågor än svar fick vi se en match där Brynäs stod att känna igen. Vi fick se en match där Brynäs fick full utdelning. Det blev en match med sex mål, tre poäng och en match som ger mig hopp.

 

Det ska erkännas att mina förhoppningar inför match var låga. Jag ville se en reaktion, en ambition, en vilja att förändra det vi fått se dom senaste veckorna. Jag ville se ledare på isen, svettiga tröjor och det fick jag.

 

Simon Bertilsson täckte skott, Christian Djoos visade elegans och jag fick återigen se Jonathan Granström spela den ishockey Brynäs behöver. För en och en halv vecka sedan tyckte jag mig se att Jonathan Granström börjat tagga upp inför slutskedet av seriespelet. I matchen mot MoDo fick vi se den Granis vi lärt oss älska. Han tacklade, han munhöggs, han störde och han var poängkung.

 

Han passade fram Andreas Thuresson till 1-0. Jesper Ollas fick ingen passningspoäng, men hans smartness i mittzon gjorde mig fuktig i ögonvrån. Men åter till Granström. Han gör själv 3-1 innan han assisterar till Brynäs två sista mål. Fyra poäng av grovjobbaren, den lojale, den grinige. Den här kvällen var han allt det, men han var också den bäste.

 

Det kunde ha slutat annorlunda. Brynäs var oerhört effektiva matchen igenom. Vid ställningen 4-1 i den andra perioden började jag hoppas på tre poäng. En känsla som inte fick stanna på besök särskilt länge. MoDo reducerar innan periodpaus och gör det ytterligare en gång efter periodpaus innan kvitteringen kommer när Brynäs spelar tre mot fem.

 

Men Granström var inte nöjd. Bara halvminuten senare bryter han ett MoDo-uppspel driver mot mål blir hakad och slagen på vägen, men innan domaren hinner blåsa av har Bill Sweatt gett ledningen till Brynäs igen.

 

I slutminuterna vann han tekningar, störde Samuel Påhlsson, manade på sina mannar. Med någon minut kvar stod han redo inför tekning och hade ett sådant mentalt övertag på Påhlsson att domaren knappt kunde släppa pucken. Jag hann tänka att så länge Granis är på isen kan inte Brynäs förlora. Det var därför logiskt att det också var han som spelade fram Harju till hans andra och Brynäs sjätte mål.

 

Jag har längtat efter ett Brynäs som vinner matcher på precis det här sättet. Kan det här vara vändningen? Jag hoppas det.

 

Hårt arbete lönar sig alltid. I alla fall om man heter Jonathan Granström.

 

Tre saker efter matchen

  • Intressanta kedjeformationer. Övriga göre sig icke besvär?
  • Nu vilar vi hjärnor, kroppar och klubbhjärtan. Tror det kommer lägligt. Trots segern.
  • Christian Djoos och Simon Bertilsson visade storform. På två helt olika sätt.

 

Med beröm godkänt

När matchen mot Allmänna Idrottsklubben var slut försökte jag intala mig om att all den glädje Brynäs gett mig genom åren måste innehålla upplevelser som sätter dessa stunder i ett något mer dystert perspektiv. Den här matchen klarade den uppgiften med beröm godkänt.

 

Jag letade efter något i matchen som jag kan ta med mig in i nästa. Jag hittade ett anfall och två poäng. Resten lämnar jag kvar. Anfallet var matchens sista och poängen var resultatet av det.

 

Det tidiga ledningsmålet trodde jag skulle förlösa ett krampande lag. I min fantasi trodde jag att målet skulle minska rädslan av att förlora, att modet att vinna skulle växa och att laget skulle lyfta. Att Brynäs kan spela bra ishockey vet vi redan – även om det nu är ett tag sedan. Det är inte kunskap laget saknar. Det är något annat.

 

Efter fem minuter av den andra perioden tar Tommy Jonsson lagets timeout. Signalen var tydlig. Han – liksom många andra – var inte nöjd. Skulle 30 sekunder av eftertanke räcka som en påminnelse? Nej. Så blev det inte.

 

Istället kvitterar AIK efter ett konferensliknande mål. Jag skippar gnället, frågorna och diskussionerna kring målet. I mina ögon var målet rättvist även om jag också vill lära mig mer om vad som avgör bedömningen. Den villrådighet funktionärerna visade upp vid målet är det som bekymrar mig. Det måste gå fortare att fatta beslutet, bli tydligare varför  och domslutet måste bli mer konsekventa.

 

Brynäs inleder den tredje perioden skapligt. Men inte tillräckligt bra. Brynäs tar till slut visserligen ledningen i matchen. Det sker under ett powerplay där Jonas Nordquist är sist på pucken. Glädjen spelarna visade för målet överskuggades endast av den lättnad dom också visade.

 

Det blev inte matchens sista. AIK kvitterar med fyra minuter kvar. Idrotten är sällan så rättvis som när AIK kvitterar. Det var på något sätt givet att matchen skulle sluta oavgjort.

 

I sudden death presenterade Brynäs matchens enda högpresterande anfall och som en konsekvens av det kan Jesper Ollas se till att en dyster erfarenhet gav två poäng till Brynäs.

 

Jag har svårt att hantera känslorna efter en hockeyupplevelse jag sent ska glömma. Ishockeyn har gett mig vänner, glädje och extraordinära upplevelser.

 

För att uppskatta dessa behöver man perspektiv. Matchen mot Allmänna Idrottsklubben kommer att för alltid påminna mig om hur viktigt det är att få perspektiv.

 

Den här matchen klarade den uppgiften med beröm godkänt.

 

Tre saker efter matchen

  • Ett anfall tar jag med mig. Ett.
  • Två-domarsystemet har inte hittills gett den effekt jag hoppades på.
  • Tre dagar till OS-uppehållet. Jag behöver det. Tre.

Vill känna segerns sötma

Ny match väntar. Allmänna Idrottsklubben står för motståndet. Jag söker ingen annan känsla än segerns.

 

Dom små stegen i rätt riktning som Brynäs tagit dom två senaste matcherna måste nu bli ett stort kliv framåt. Vi har fått se minuter av ishockey som känts riktigt bra, men nu vill jag se 60 minuter av högklassig ishockey när den är som allra bäst.

 

Jag vill känna en segerns sötma som saknar sur eftersmak. Jag vill känna segerns sötma som ger mersmak.

 

Tre saker före match

  • Michael Nylander kommer på ett oväntat besök. Han ska inte vara skillnaden mellan seger eller förlust.
  • Petteri Nokelainen gjorde en bra match senast. Kan han vara skillnaden mellan seger eller förlust?
  • Farten, skärpan, beslutsamheten. DET är skillnaden mellan seger och förlust.