Jag glömmer honom aldrig

Han har på ett påtagligt sätt bidragit till min egen utveckling, mina försök att hantera med och motgång, min syn på människor och mitt sätt att se på ishockey. Jag kände honom aldrig. Idag skulle han ha fyllt 70 år. Hans namn var Tommy Sandlin.

 

Få ledare inom vår sport – om ens någon – har lämnat så stora avtryck efter sig som just Tommy Sandlin. Alla hade en åsikt om honom och hans idéer. Han utvecklade sporten på många sätt. Hans framgångar var odiskutabla. Mängder av SM-guld med Brynäs, VM-guld med Tre Kronor är några exempel. Trots dessa är det inte segrarna jag minns mest och bäst.

 

Jag minns samurajtal under finalspelet 1993, jag minns hur han talade om öppet sinne och nästa byte, jag minns hur han talade om hela människan i en tid när det var omöjligt. Jag minns lag som firade jul mitt i sommaren bara för att man brukar vara bäst efter jul. Jag minns hur han gick till presskonferenser när laget förlorat och skickade sin assisterande när laget vunnit. Jag minns.

 

Jag har skrivit om det förut, men citatet från boken Ett spel för livet formulerar väl mina egna förväntningar, förhoppningar och önskningar om vår sport. Han skrev ”kväll efter kväll spelar livets mysterium upp inför oss därute på banan”. Det är samma insikt som drabbar mig varje kväll jag njuter av ishockey. Det är bara bättre formulerat.

 

Dom senaste åren har jag flera gånger velat haft möjligheten att ringa honom, samtala med honom. Jag ville ställa frågor om ledarskap, konkurrens, vinnarskallar, skyttekungar och backspel. Det hade jag givetvis aldrig vågat, men jag hade gärna haft möjligheten att göra det.

 

För mig är han alltid saknad. Det bästa sättet att sakna är att minnas och hedra honom. Mitt sätt att hedra honom är att våga tro på det jag gör, tänka på andra sätt än jag gjort tidigare, tro på att jag tillsammans med andra kan överraska och uppnå resultat.

 

Ikväll tar jag fram Ett spel för livet och Bjud på dig själv. Jag kommer att läsa, bläddra och minnas.

 

Det märkliga är att jag aldrig kände honom. Ändå känns det så. Jag hade gärna gjort det. Idag skulle han ha fyllt 70 år. Hans namn var Tommy Sandlin. Jag glömmer honom aldrig.

 

Tre saker om någonting helt annat

  • Johan Harju lämnar. Väntat, nödvändigt. Vem vilka kommer?
  • Rykten. Får förhöjd magsyra varje gång. Är Niclas Andersén ens möjlig?
  • När kommer värvningsbomben? Kommer den? Jag tror det.

Våldet får aldrig vinna

Det handlar inte om klubbfärger. Det handlar om våld och det handlar om dig och mig.

 

Under söndagseftermiddagen nåddes vi av den tragiska nyheten om att en supporter till ett fotbollslag dödats i samband med match, vi lyssnade på hur en fotbollsplan stormats, hur en seriepremiär i fotbollsallsvenskan blivit stoppad och vi fick ta del av rapporter om mer våld och ännu mer våld. Jag vill inte att våldet ska ta upplevelsen, samhörigheten och idrotten ifrån oss andra.

 

Det som hände i Helsingborg är djupt tragiskt. Våldet i samband med idrotten måste få ett slut. Det bara är så. Det våld som användes i Helsingborg är inget annat våld än det våld som varje dag sker i samhällets övrig delar. Det är våldet i sig vi måste hitta lösningar på.

 

I efterspelet av det som hänt hör, ser och lyssnar jag till personer som aldrig annars uttalar sig om våldet i samhället säga saker om hårdare tag, avstängningar och böter till klubbarna. Naturligtvis behöver idrotten, klubbarna och idrotten själva hitta lösningar. Klubbarna har ett stort ansvar, men kommer man att kunna lösa det själv? Jag tror inte det.

 

Jag tror lösningen är mycket närmre än så. Jag tror lösningen handlar om ditt och mitt ställningstagande. På arenan och i andra sammanhang också för den delen.

 

När jag blev pappa såg jag fram mot att min son skulle få uppleva den alldeles särskilda gemenskap som uppstår inom supportergrupperna. Den gemenskap som hjälpt mig genom svåra stunder i livet och som alltid varit förknippad med gemenskap, glädje och diskussioner.

 

Min son kommer aldrig att – av mig – få lära sig att välja plats på ståplatssektionen. Han kommer heller aldrig att få lära känna människor från världens alla hörn genom att följa ett lag. Han kommer aldrig att få följa med mig till en bortamatch.

 

För några år sedan betraktade jag en ensam supporter från motståndarlaget. Han stod där alldeles ensam. En enkel banderoll med klubbmärket hängde längst upp på den inhägnad som kallas för bortastå. Lite blygt höll han sig i räcket och jag tänkte för ett ögonblick att jag hellre stått bredvid honom. I min värld representerade han den här dagen det fina med att vara supporter. Det som handlar om respekten för sporten, kärleken till laget och lidelsen för resultatet.

 

Han stod där lika ensam och utlämnad som vi alla gör ibland. Lika ensam och utlämnad som han var just då – lika omgärdad av fördomar om kvinnor, sexuella läggningar och människors ursprung var jag. Jag kände mig handlingsförlamad. Jag försökte säga något till dem som stod närmast, men deras vana av att höra det som ropades visade sig i deras ögon och jag märkte att det skulle krävas något mer.

 

Precis då – just precis då – hade jag önskat att jag stått med honom istället. I det ögonblicket hade han och jag mycket att tala om.

 

I pausen övervägde jag att gå över till honom för att prata lite, men säkerhetsvakterna hade säkert hindrat mig. Någonstans är jag glad över att han skyddades från oss som tysta stod och hörde vad vuxna män sade om andra vuxna män medan idrotten vi samlats kring utspelade sig framför våra ögon.

 

Det är kanske trots allt bra att nutidens arenor präglas av ett säkerhetstänk. Frågan är bara vad vi ska skyddas från? Jag vet vad jag tycker. Vad tycker du? Är det inte du och jag som ska säga ifrån?

 

Våldet i Helsingborg är djupt tragiskt. Jag vill att det ska vara ogjort, jag vill att den avlidne ska få möta sin familj igen. Det går inte. Det är inte ditt och mitt fel, men hur ska vi göra för att hindra att det aldrig händer igen.

 

Jag tror det handlar om ditt och mitt ställningstagande, vårt sätt att vara och reagera.

 

Jag lovar att säga ifrån, skärpa mig när det gäller egna kommentarer om det som sker på banan och runt omkring mig i vardagen. Ska våldet stoppas på och vid arenorna, i samhället i stort handlar det om dig och mig,

 

Våldet får aldrig vinna över idrotten. Det handlar inte om klubbfärger. Det handlar om dig och mig.

Det största dom kommer att uppleva

Idag spelar Brynäs U16 lag SM-final. Igår spelade J20-laget till sig en semifinalplats nästa helg och J18 har möjligheten att göra likadant idag. För några av spelar blir det här slutspelet det största dom kommer vara med om på isen.

 

Jag vill givetvis att alla ska lyckas med sin hockeysatsning, men faktum kvarstår. Alla kommer inte att nå till eliten. Därför är det viktigt att idrotten skapar förutsättningar för unga spelare att utvecklas på andra områden än bara ishockeyn.

 

Vi vet alla att dom spelare som når längst inte alltid är dom som har störst talang. Dom som når längst är dom som har talangen att göra mest av sina förmågor.

 

Idrott ska vara glädje. Den har unika möjligheter att möta unga människor där dom vill vara. Idrotten kan vara stödet i livet när det inte fungerar. Idrotten har möjligheten att skapa värden, synsätt och sammanhang där unga människor möts med respekt.

 

Idrotten har unika möjligheter att förbereda unga människor för livet genom idrotten. Genom åren har jag mött många talanger som inte nått hela vägen till den yttersta eliten utan att vara förberedd på vad som händer om så inte blir fallet.

 

Men. Idag hoppas jag att Brynäs unga spelare vinner. Jag vill att dom ska få känna segerglädje, gemenskap och framgång.

 

Jag vill att dom ska få uppleva det största i karriären. Hittills…

 

Tre saker inför avgörande matcher

  • Lita på dina lagkamrater. Gör dom bättre genom att vara ditt bästa jag.
  • Det är dom här matcherna du drömt om att få spela. Njut.
  • Någon blir hjälte. Är det du som är hjälten?

 

 

Jag vill se spelare som sticker ut.

Ishockey är i grunden en vacker sport. Den handlar om fart, teknik, kraft och inte minst viktigt; kreativitet. Brynäs kändes väl förberedda inför och under den säsong som nyss är avslutad när det gäller flera av dessa punkter, men när det gäller kreativitet var bristen tydlig.

 

Det är därför viktigt att rekryteringsgrupper, sportchefer och coacher inte söker spelare som passar in. Jag vill se spelare som sticker ut.

 

Ishockey handlar om att få ta del av det oväntade, om att inte kunna förutse vad som ska hända på isen. Det handlar om att du och jag ska bli överraskade, överrumplade och överväldigade.

 

Jag har mitt hjärta hos spelare som är lojala, håller sig till spelidén och alltid kommer till jobbet. Tyvärr är det inte sådana spelare som säljer biljetter till andra än dom som är hopskruvad på samma sätt som jag är. Exempel på spelare som sålt biljetter dom senaste 10-15 åren är Jakob Silfverberg, Pavel Brendl, Jevgenij Davydov, Ove Molin.Den gångna säsongen är det möjligt att Ryan Gunderson sålt några biljetter extra, med det stannar där.

 

Kreativa spelare är dyrare än dom andra, men om jag fick bestämma skulle jag satsa dom stora pengarna på kreativiteten. Jag är säker på att det skulle löna sig direkt. Det behövs inte många hundra extra besökare på läktaren för att en sådan investering skulle löna sig.

 

Vare spelare som nu ersätter måste vara bättre spelare än dom som lämnar.

 

Jag vet att kreativitet kostar, men jag vet också att det är värt varenda krona. Det stora frågan är snarare; om Brynäs väljer bort det kreativa har man inte råd med det andra.

 

Brynäs borde därför ha modet att välja det kreativa för det andra. För till syvende och sist vill jag se spelare som sticker ut och inte spelare som passar in.

 

Tre saker som är aktuella

  • Sara Grahn förlänger med Brynäs. Viktigt, roligt och helt rätt.
  • Jacob Blomqvist kommer tillbaka till Brynäs. Inblandad i drygt 20% av sitt forna lags målskörd den gångna säsongen. Välkommen.
  • Både J18 och J20 har vunnit sina första matcher i kvartsfinalserien. Två möjligheter till avancemang. Lycka till.

 

Ett försök att blicka framåt

Det har gått några dussin timmar sedan den plötsliga döden slog till. Inget kan förändra resultaten. Det som är gjort är gjort. Nu kan vi bara blicka framåt. Vad är det klubben kan göra bättre för att den kommande säsongen ska bli längre än den som just avslutats?

 

Jag kommer att ägna några inlägg den närmaste tiden åt vad jag tycker. Det blir återblickar, men fokus kommer att ligga på framtiden. Vi kommer inte att tycka lika. Jag har dock en förhoppning om att vi kan mötas med respekt för varandras olikhet. Dom bästa idéerna brukar finnas i nyanserna. Dom tydligaste förhoppningarna kan uttryckas på många sätt. Jag ska försöka hålla mig sansad och hoppas ni som eventuellt kommenterar inläggen tänker ha samma ambition.

 

Varje årgång av Brynäs ska bedömas för sin prestation. Ibland står den sig inte i förhållande till förhoppningar och drömmar och ibland överträffar den våra fantasier.

 

Innan varje säsong börjar försöker jag att bedöma Brynäs mot andra klubbars laguppställningar.När den nu avslutade säsongen inleddes var det min bestämda uppfattning att Brynäs stod sig väl i konkurrensen. Den enda kompetens jag bedömde Brynäs hade reell brist på var kreativitet. Det sena beslutet av Elias Lindholm blev det yttersta tecknet på att bristen var ett möjligt problem. Förhoppningen stod till några nyförvärv som kanske kunde leverera och i att några redan kontrakterade spelare skulle anta utmaningen.

 

60 matcher senare fick vi ett resultat. Brynäs var ett jämnt, hårt arbetande lag som trots så många olyckliga skador placerade sig som nummer fyra i tabellen. En prestation i sig, men i slutspelet krävdes det något mer. I samtliga slutspelsmatcher vill jag se någon spelare som själv kunde förändra matchbilden genom teknik, kreativitet och intuition. Det saknades.

 

När nu Sundlöv med flera blickar framåt är det min förhoppning – och övertygelse – att det är just det han kommer att leta.

 

Att vara sportchef är komplicerat. Brynäs har valt en väg där satsningen på unga egna spelare ska ge resultat på seniornivå. Varje spelare utbildas inte i första hand för topprestation som junior utan för att nå sin fulla potential som seniorspelare. Vilka unga spelare förutom dom extrema talangerna tar det sista steget? Blir det i år? Blir det nästa? Blir det i Brynäs? Oavsett vilket ligger uppdraget fast. Spelare från egna led ska ledas in i seniorverksamheten.

 

Varje sportchef oavsett klubb arbetar med det långsiktiga och blir bedömd för den senaste matchen. Sportchefen planerar för flera säsonger parallellt. Vilka spelare vill man ha? Vilka kommer att lämna? Vilka resurser står till förfogande? Vilka spelare ska ha överlappande kontrakt? Att vara sportchef är alldeles säkert ett spännande arbete, men enkelt är det sannerligen inte.

 

Vad hoppades jag då få se i nästa säsongs Brynäs? Jag hoppas på ett lag som står sig lika bra i seriespelet som i år, men som tillförts spetskompetens när det gäller kreativitet.

 

När truppen är spikad ska laget bedömas. Inte före. Inte av mig i alla fall. Jag ska försöka blicka framåt.

 

Snart släpper nog den plötsliga döden taget om mitt sargade brynäshjärta.

 

Tre saker efter säsongen

  • Inom en snar framtid kommer ett inlägg som kommer att handla om försvarsspelet.
  • Jag kommer att sakna Ryan Gundersson. Mycket, länge och ofta.
  • Den fåniga säsongen är här. Det betyder att den här säsongen är över. Skräp.

 

 

 

 

 

När tomheten infinner sig

Smärtan i den plötsliga döden är inte lik någon annan. Tomheten, tystnaden, ensamheten är skoningslös. Men vad spelar förklaringar för roll när tomheten infinner sig? Känslan av att vilja vara någon annanstans än just här och nu är så påtaglig att den inte har förmågan att kläs i ord.

 

När Starkbaum stod i gången innan match ville jag att han skulle stå på huvudet, rädda med tur, skicklighet och vara skillnaden mellan lagen. Jag tänkte på möjliga reaktioner från den senaste matchen i Karlstad. Jag hoppades, ville och önskade.

 

Efter en trevande inledning sätter Granström med vänner igång det fysiska spelet. Det väcker matchen och när Johan Harju träffas av Christian Djoos skott i powerplay tar Brynäs den mycket viktiga ledningen i matchen.

 

Känslorna blev yvigare, kampen tilltog och klubbmärkena på brösten såg ut att ha verklig betydelse.

 

Brynäs hade flera möjligheter att göra 2-0, men några minuter in i den andra perioden gör Bernhard Starkbaum en Fredrik Pettersson-Wentzel och istället för utökad ledning var det kvitterat.

 

Frustrationen satt inte i särskilt länge. Minuten senare hade Sweatt gjort en Sweatt, Ollas en Ollas och Djoos en Djoos. När ledningsmålet kom så tätt inpå FBK- kvitteringen tändes det där hoppet igen.

 

Det hjälpte föga. Färjestad äter sig in matchen igen och trots att Brynäs krånglar sig ur greppet för ett ögonblick kan FBK kvittera. Tidigt i den andra perioden kan också Färjestad ta ledningen efter bekväm målvaktsretur som bara Milan Gulas visade intresse för.

 

Skulle Brynäs ha tålamodet och orken att vända tillbaka matchen? Inget tydde på det förrän Brynäs med fem minuter kvar får möjligheten att spela powerplay, ett lyckosamt powerplay dessutom. Sist på pucken blev Greg Scott.

 

Matchen gick till den plötsliga döden och det är Brynäs som drabbas av den. Från nära håll kan Patrik Lundh styra i säsongens sista mål.

 

Vi kan leta detaljer som gick laget emot och vi kan finna marginaler som gick med. Det spelar inte längre roll. Det är över. 4-1 i matcher handlar inte om detaljer och marginaler. Det är lika bra att få det överstökat; Grattis FBK.

 

Vilka förklaringar finns att ge? Många och olika. Jag har valt ut tre.

  1. Brynäs vinner inga hemmamatcher. Man kan inte gå vidare i ett slutspel utan att vinna hemmamatcher. Så är det bara.
  2. Skadorna tog till slut ut sin rätt. I slutet av perioder, i sluter av matcher, i slutet av säsongen syntes det tydligt på bärande spelare.
  3. Det jämna laget. Brynäs breda trupp tog laget till en fjärde plats i tabellen, men avsaknad av spets under slutspelet saknades. Spetskompetenser med fräscha ben som kunde ändra på matchbilder på någon minut och inte på 55 omgångar.

 

Men vad spelar förklaringar för roll när tomheten infinner sig? Känslan av att vilja vara någon annanstans än just här och nu är så påtaglig att den inte har förmågan att kläs i ord.
Tre saker efter matchen

  • När Daniel Brodin täcker skott med tre minuter kvar av matchen känner jag smärtan. När slutsignalen kom vill jag dela den med honom.
  • Klacken. Bra jobbat under hela matchen och under säsongen. Ni har min respekt.
  • Nu ska jag rehabträna med att följa U16, J18 och J20. Det lindrar inte smärtan, men kanske kan det ge hopp om en framtid.

En liten påminnelse

Det är matchdag och jag minns vad pappa ofta sa till mig när det gick emot för mig som barn:

 

Det som är svårt gör man på en gång, det som är omöjligt tar bara lite längre tid.

 

Ringer som vanligt pappa under dagen för att lite uppsnack inför matchen ikväll. Det är inte omöjligt att han påminner mig om dom orden.

 

Tre saker inför matchen

  • Måstematch II. Det var fyra i rad som gällde. Nu är det plötsligt ”bara” tre. Jag hoppas,  inget annat.
  • Jag har svårt att se vad som skulle hindra Brodin, Granström, Enterfeldt med flera från spel. Inte några skott på foten i alla fall.
  • Din insats blir viktig. Du som är på läktaren. Kämpa!

 

 

 

Fråga inte vad Brynäs kan göra för dig

Inför match IV i Karlstad letade jag halmstrån att hålla i. Jag fann ett. Det handlade om förhoppningen att Brynäs skulle sudda ut namnen på ryggen och spela för klubbmärket på magen. Jag vet att det är en kliché och en metafor, men det fina med sådana är att dom alltsomoftast är sanningar som blivit sagda många gånger.

 

Jag minns inga namn, inga individuella prestationer som avgjorde. Jag såg ett Lag som bestämt sig. Årets slutspel skulle inte ta slut där och då. Inte i Karlstad.

 

Det var som om Brynäs spelare valde att inte fråga vad Brynäs skulle göra för dom utan istället svara på frågan vad dom var och en kunde göra för Brynäs, laget och supportrarna. Svaret var magnifikt. Det var ingen vacker seger, men det var en skön.

 

Brynäs gjorde det viktiga första målet i matchen. Ett enkelt mål. Inte för att det var enkelt utan för att det inte var tillkrånglat. Jesper Ollas lägger en puck på mål och Bill Sweatt styr in ledningen. Alla mål är givetvis viktiga, men det här målet – i den här matchen – kändes mer viktig än merparten av säsongens andra mål.

 

Den andra perioden inleds med en tidig utvisning på Brynäs. Färjestad rycker till sig ett initiativ tack vare det och på den vägen är det. Utvisningarna fortsätter och likaså Färjestads tryck mot Bernhard Starkbaum. Brynäs ger inte efter i det fysiska spelet. Man är inte rädd för fler utvisningar. Laget spelade som om det inte fanns någon morgondag vilket i sig är sant. I alla fall om man ser det ur ett slutspelsperspektiv.

 

Mitt i FBK-pressen lyckas Petterson-Wentzel krångla till det bakom eget mål. Johan Harju snor åt sig pucken, passar Jesper Ollas som sätter 2-0 i en övergiven färjestadsbur. Rättvist sett om man räknar till svettigaste tröjor, men knappast sett utifrån spelövertaget.

 

När den tredje perioden började – påminde den i allt väsentligt om den andra – vilket på något märkligt sätt lugnade mig. Brynäs skulle inte förlora. Det hade laget bestämt sig för. Det var imponerande att se. När Färjestads spelare fick något obekvämt och ängsligt i ögonen visade alla brynäsare beslutsamhet och tilltro.

 

Det är inte den vackraste seger jag sett Brynäs vinna mot Färjestad, men när det gäller karaktärsdanande segrar ligger den här högt upp på listan. Mycket högt.

 

Det var Brynäs som vann matchen. Inte för att våra spelare var bättre än Färjestad. Brynäs vann för att Laget inte frågade vad Brynäs skulle göra för dom utan vad dom skulle göra för laget.

 

Jag vill inte se något annat Brynäs än det jag såg den här gången. Mot just Färjestad vill jag se det här laget spela så här. Om och om och om igen.

Tre saker efter matchen

  • Liten spelarinformation. Don’t ask what Brynäs can do for you. Ask instead what you can do for Brynäs. Check!
  • Liten ledarinformation. Det är besluten man inte tar man ångrar. Inte dom man tar. Bra timeout, Tommy! Bra coachning, bra förberedelse. Check!
  • Liten publikinformation. Det är i motgång klubben behöver stödet mest. Starkt jobb av brynäsare på plats. Check!

Kan Brynäs vinna fyra i rad?

Kan Brynäs vinna fyra matcher i rad? Är det möjligt? Det är klart det är möjligt. Är det svårt? Visst är det svårt, men omöjligt?

 

Laget har gjort det tidigare så varför skulle det inte gå att göra nu? I början på säsongen – var det oktober? – vann Brynäs flera matcher på rad. Visserligen med övertid och straffläggningar som naturliga inslag, men ändock segrar.

 

Det är klart att det är möjligt att vinna fyra matcher i rad. Det är samma mått på rinken nu som då. Det är samma spel, likadan utrustning, samma domare, samma publik, samma spelarbuss. Det mesta är sig likt.

 

Nu återstår bara måstematcher för Brynäs. Måstematcher.

 

Jag tror Brynäs står inför en uppgift som kommer att bli mer än svår att lösa. Färjestad spelar ett styrspel som verkligen styr spelet. Dom spelar ett screeningspel som gränsar till interference, men ändå inte. Dom trasar sönder den kreativitet som krävs för att bryta upp deras kassaskåpsishockey.

 

Det första målet är viktigt i alla matcher. Men idag är det viktigare än annars. Om Brynäs tar ledningen kan det ge hopp och tro om en framtid. En öppnad dörr till kassaskåpet.

 

Om Färjestad ger sina hemmasupportrar det första jublet i matchen är jag rädd för att Färjestad plockar ur nyckeln ur skåpet, kastar den i Vänern och förbereder sig för semifinal.

 

Tre saker inför match

  • Liten spelarinformation. Don’t ask what Brynäs can do for you. Ask instead what you can do for Brynäs.
  • Liten ledarinformation. Det är besluten man inte tar man ångrar. Inte dom man tar.
  • Liten publikinformation. Det är i motgång klubben behöver stödet mest.

 

 

Hans namn är Ole-Kristian Tollefsen

Han heter Ole-Kristian Tollefsen. För några dagar sedan stod han i Läkerol Arena – med bara minuter kvar av matchen – med ett skadat ben. Han manade på sitt lag, drev dom framåt bara genom att stå där och visa dom andra i Färjestad att smärta inte betyder att man lämnar laget under match.

 

Några dagar senare var han deras viktigaste spelare i hemmamatchen mot Brynäs. Spekulationer och rapporter talade om en skada som skulle förhindra spel, men han inte bara spelade. Han styrde och ställde med de sina, han styrde och ställde med de våra och han var kanske Färjestads bäste spelare i matchen. Jag tycker inte om hur han spelar ishockey, men just då önskade jag att han spelat i vår tröja.

 

Ytterligare några dagar senare stod han återigen i Läkerol Arena. Som en installation av ledarskap, fysisk övertygelse, som en general redo för strid. Han fullföljde anfall, han täckte skott, han gjorde allt som låg på gränsen till utvisning. Han var Färjestads svettigaste spelare och den minst omtyckte av oss som följer Brynäs.

 

Det är min övertygelse att han älskar varje sekund han är på isen, i båset, i bussen, på träningen. Jag tycker inte om hans sätt att spela ishockey, men om någon berättade att han nästa säsong skulle bilda backpar med Simon Bertilsson skulle jag ha svårt att hantera det på ett värdigt sätt.

 

I kvartsfinal III tacklade han sönder Andreas Thuresson. Jag tillhör en av dom som tycker att tacklingen var regelrätt, men med en mycket tråkig konsekvens. Jag skämdes när jag såg färjestadsspelarnas high-five i båset och glädjen från Färjestadssupportrar. Det kändes mer än onödigt med tanke på att en kollega blivit skadad. Mycket onödigt och mycket ovärdigt.

 

Ole-Kristian Tollefsen är omtyckt av sina lagkamrater. Dom litar på honom, dom lyssnar på honom, dom följer honom. Han leder sitt lag genom att vara exemplet att följa. Han spelar inte min typ av ishockey, men ledarskap har han så det räcker och blir över. Man kan nästan se lagkamraterna spänna musklerna och vässa hörseln när han säger eller gör något. Känslan är att ingen vill fuska på isen för då får dom med sin lagkapten att göra.

 

Han heter Ole-Kristian Tollefsen och den här slutspelsserien avgjorde han själv.

 

Men matchen då? Den vann Färjestad. Jag skulle kunna ägna tid och utrymme åt dom två insläppta målen, Brodins mål framåt och skillnaderna i kvalitet när det gäller passningsspel och destruktivt styrspel. Kanske skulle jag formulera något om hur vissa spelare ser ut att ha fler idéer än andra.

 

Det går inte heller att utesluta att jag skulle kunna skriva något om målvaktsreturer och om hur nära det var att Brynäs skulle kvittera i slutet av matchen. Alldeles säkert skulle jag skriva något om hur illa jag tycker om att förlora mot just Färjestads BK. Det kommer jag att göra en annan gång.

 

Men den här matchen tillhörde inte Brynäs. Den tillhörde Färjestads lagkapten.

 

Hans namn är Ole-Kristian Tollefsen.