Spänningen stiger för unga brynäsare

Årets NHL-draft närmar sig och för några unga brynäsare stiger spänningen. Jag förstår dom. En dröm om ett äventyr kan realiseras genom att bli draftad.

 

Jag tillhör dom som visserligen följer draften med visst intresse, men som är mer intresserad av hur skickliga dom unga spelarna kommer att bli om några år. Huruvida dom nyttjar sin talang och vilka titlar dom kommer att vinna bestäms inte av draften. Den bestäms av träningsvillighet, förmågan att lyssna på andra och – framförallt – viljan att göra båda delarna.

 

Vi har vant oss vid att varje säsong få se några av klubbens unga talanger bli en av de utvalda. Jag hoppas mycket på Jonas Johansson och Oskar Lindblom. Jag tror dom kommer att gå tidigare än vad ryktet gör gällande.

 

Draften är inte bara intressant att följa utifrån talangernas perspektiv. Den är än mer intressant ur klubbarnas. Vilka spelare väljer man? Vilket lag vill man ha i sin organisation om några år? Vad saknar dom idag och vad hoppas dom finna i just den här årskullen?

 

Det är frågor som mer än påminner om sportchefens och därför kan jag inte låta bli att välja ut några NHL-organisationer och se vilka dom väljer.

 

Om dessa talanger kommer att ta steget för att bli skickliga seniorspelare återstår att se. Det bestäms inte av draften. Det bestäms av helt andra saker. Men det visste ni redan.

 

Tre spelare apropå tidiga i draften

  • Henrik Zetterberg valdes som nummer 210 1999.
  • Niclas Wallin valdes som nummer 97 2000.
  • Andreas Dackell valdes som nummer 136 1996.

Don Quijote eller Sancho Panza

I krig och kärlek är allt tillåtet” är ett citat som tillskrivits författaren Miguel de Cervantes Saavedras. Ni vet. Han som skrivit en av litteraturhistoriens mest lästa böcker. Boken om Don Quijote.

 

Det är ingen hemlighet att jag känner stolthet över den utveckling Brynäs tagit vid sidan av ishockeyn. En stor elitklubb som försöker göra skillnad på andra sätt än genom ishockeyn har min respekt. Det gäller oavsett klubb. Jag tycker det är viktigt att stora klubbar av nationellt intresse vågar vara något mer, vågar se sin roll i lokalsamhället och att det också måste få konsekvenser.

 

Det är inte heller någon hemlighet att jag blev glad över att namnet Gavlerinken var på väg tillbaka. När kommunen visade intresse för det avtal som redovisades i Gefle Dagblad (se länk i slutet av artikeln) såg jag möjligheterna för ett långsiktigt samarbete mellan ett av Gävles kommun och ett av stadens starkaste varumärken; Brynäs.

 

För mig som inte är bosatt i Gävle – och det är nog viktigt i sammanhanget – såg jag bara fördelar för alla inblandade parter. För Brynäs, för Gävle, för gävleborna och för dom människor som Brynäs genom sitt samarbete med Unicef ska nå.

 

Jag såg i Brynäs verksamhetsområde En bra start få – om ens några – förlorare. Jag hade fel.

 

Nu har tiden gått och jag har nu tvingats lära mig den lokalpolitiska kulturen. Jag har stor respekt för den. Beslutsfattare måste känna sig trygga med dom beslut som ska fattas. Politikerna har fått ett mandat av dom som röstat och ska vårda det på bästa sätt. Nu väntar en ny tur genom den demokratiska kvarn som till slut spottar ut det bästa beslutet för alla inblandade.

 

Jag kan inte bestämma mig om jag likt Don Quijote förläst mig på riddarromaner och därför drömt mig bortom det som är möjligt eller om jag mer liknar den Sancho Panza som drömmer om ära och rikedom och genom att vara skeptisk ser världen lite mer såsom den är till skillnad från den naive Don Quijote.

 

Det är möjligt att jag jagar väderkvarnar ridande på en åsna. Det är möjligt att jag drömt mig bortom det rimliga. Det är möjligt att jag låtit känslorna bestämma. Det är möjligt att jag är Don Quijote och Sancho Panza på en och samma gång. Eller så är jag bara åsnan dom rider på.

 

Men som ni redan vet; i krig och kärlek är allt tillåtet.

 

Tre saker inför kommande säsong

  • Jag vill ha en bra start.
  • Jag vill att det ska vara lapp på luckan inför varje match.
  • Jag vill att Niclas Andersén blir en kapten att minnas.

Brynäs är något mer än bara Gavlerinken

Gavlerinken. Jag kunde inte tro att ett namnbyte skulle bli så känslosamt. Många av oss skulle lika gärna stå vid en uterink en snöig februarikväll bara för att se Brynäs, men när det blev klart att Gavlerinken återigen skulle få tillbaka sitt namn blev det tydligt att namnet hade verklig betydelse. Jag blev känslomässigt berörd. På riktigt.

 

Brynäs är starkt förknippat med Gävle och Gavlerinken är starkt förknippat med Brynäs. När ombyggnationen av Gavlerinken gjordes förstod många av oss att namnet på arenan skulle vara förlorat. Vi till och med välkomnade intäkterna den dåvarande sponsor satsade på att få sätta sitt namn på arenan. Vi ville klubben väl och – där och då – var det synonymt med ökade intäkter. När produktloggan sattes fast på arenan kändes det som om vi sålt oss billigt, men att det var något vi fick leva med i en tid när ishockey skulle utvecklas i symbios med sponsorernas behov. Det är nog därför namnbytet känns extra bra.

 

Klubben står inte längre på knä. Den tackar inte för det lilla, den vill något mer. Samarbetet med Unicef är ett exempel på det vad jag menar, men framförallt synen på vad klubben kan och vill åstadkomma på isen har fått många brynäsare att räta på ryggen, möta blicken på våra motståndare och med fast stämma hävda att vi är ute på ett uppdrag. Brynäs ska tillbaka till toppen av svensk ishockey. Det bara är så.

 

Innan någon av er ilsknar till och formulerar en arg kommentar eller ett anonymt mejl till mig vill jag säga att jag med det inte menar att Brynäs IF nått slutstationen, nått målet eller är färdiga. Tvärtom finns det mycket kvar att göra – väldigt mycket – men jag vill ändå påstå att Brynäs är på väg att ta sig an ansvaret som en viktig aktör i regionen. Såväl inom sporten, men också som förebild för andra. Brynäs IF har mycket kvar att göra, men varje steg framåt är ett steg framåt även om det är ett litet steg.

 

Klubbens kritiske vän säger direkt att det väl ändå är så att Brynäs IF först, främst och alltid ska ha sitt absoluta fokus på att representationslagen ska vinna titlar? Absolut, svarar jag. Om inte Brynäs är en förening som på allvar är med i kampen om titlarna är klubben heller inte exemplet att följa. Det är därför det känns extra intressant när klubben håller fast vid traditioner, utvecklar det nya och har modet och orken att göra det även när andra väljer andra vägar.

 

Jag hoppas få se utveckling där jakten på titlar blir tydligare och där vägen till gulden kommer att kantas av berättelsen om hur Brynäs blev något större än vad vi kanske hade tänkt oss.

 

Brynäs är något mer än bara Gavlerinken, men Gavlerinken är mer Brynäs än vad jag förstod innan det nygamla namnet hittade hem.

 

Tre saker jag tycker om med den nygamla Gavlerinken

  • Den nygamle Niclas Andersén
  • Dom nygamla biljettpriserna
  • Det nygamla namnet Gavlerinken

Stefan Bengtzén är modig

Brynäs nye sportchef Stefan Bengtzén är en modig person – en mycket modig person.

 

Det är genom mod utveckling kommer. Klubben har dom senaste gjort en resa där den tidigare sportchefen Michael Sundlöv var utomordentligt viktig – och modig.

 

Nu har klubben hittat en efterträdare som bara genom att visa intresse för jobbet och än mer när han tackade ja till erbjudandet visade prov på mod.

 

Stefan Bengtzén är ett aktat namn i hockeysverige. Han har visserligen inte prövats i SHL tidigare, men det betyder egentligen bara att han lärt sig hantverket. Nu kommer han till en klubb där förväntningarna på hans beslut är större än vad han är van vid, där kritiken är snabbare, större och inte alltid genomtänkt.

 

Hans arbete i Karlskoga ingav respekt, hans insats i Karlskrona var mer än intressant. Han har visat prov på förmågan att bygga långsiktigt och målmedvetet. Han ser inte ut att ha blivit skrämd när framgångar uteblivit och han har inte varit förvånad när dom infriats. I mina ögon två utomordentliga egenskaper för en sportchef.

 

Nu har Bengtzén hamnat i ett större sammanhang. Inget ont om Karlskoga och Karlskrona. Jag har stor respekt för bägge klubbarna, men trycket på honom kommer att vara – låt oss säga – annorlunda än vad han är van vid.

 

Det fanns en symbolik i att samma dag som Bengtzén presenterades fick vi veta att Gavlerinken nu återfått sitt riktiga namn. Klubbens historia ska vårdas, men den är också ett arv och ibland ett ok för dom som nu skriver sitt eget kapitel.

 

Den stora frågan jag kommer att söka svar på är hur Stefan Bengtzen ska bära vårt gemensamma ok?

 

Jag är inte särskilt orolig. Varför? Stefan Bengtzén är modig – mycket modig.

 

Tre saker om varför mod är viktigare än mycket annat

  • Den modige letar lösningar när andra letar bristerna.
  • Den modige agerar när andra tvekar.
  • Den modige blir sportchef i Brynäs.

Det är inte samma Andersén

Niclas Andersén är nu officiellt klar för Brynäs. Men det är inte samma Niclas Andersén som en gång varit i Brynäs. Det är en annan spelare som nu vänt åter till klubben som gav honom resan österut.

 

När Andersén för sex år sedan avslutade sin första säsong i Brynäs var det två saker jag lade på minnet.

 

För det första var det hans vilja, ambition och entusiasm. Man kunde redan innan nedsläpp – och från läktaren – se att han var på plats. Han signalerade gameday på så många olika sätt. 20-år gammal tog han plats på is och i lag. Han visade att han inte kommit till klubben för att bli en parantes. Han ville verkligen bli en brynäsare att minnas.

 

Det andra intrycket var att han inte var riktigt färdig. Hans ungdom gjorde att den förlåtande handen strök ett streck över några i övermod utförda aktioner på isen, men inget kunde förta att hjärtat i Niclas Andersén pumpade ishockey.

 

Under dom kommande fyra säsongerna blev han en alltmer viktig spelare i laget. Han var en av dom som gjorde resan genom Stålbadet. Ekonomi skulle saneras, en satsning på unga spelare skulle genomföras och varje match betydde mer än bara tre poäng. Han visade sig vara mogen uppgiften.

 

Inför guldsäsongen 2011/2012 hade Andersén utvecklats ytterligare. I en miljö där värdegrunder ifrågasattes, målbilder hånades och juniorsatsningar inte älskades av alla hade han fostrats och själv bidragit till att Brynäs var redo för ännu ett SM-guld.

 

Jag och många med mig har hyllat Jakob Silfverbergs och Johan Larssons insatser under den slutspelsserien, men Niclas Andersén bidrog inte bara till sin egen och Niklas Svedbergs osannolika slutspel – han bidrog i allra högsta grad till ett försvarsspel som gav dom offensiva krafterna trygghet, utrymme och möjlighet att kreera.

 

När Andersén erbjöds KHL-kontrakt var ingen överraskad. Hans sätt att spela ishockey brukar uppskattas och rikligen belönas.

 

Under åren i KHL har Niclas utvecklats ytterligare. Han har ledaregenskaper på isen som kommer genom noggranna förberedelser och uppoffrande spel. I mina ögon kan han vara den enskilt viktigaste spelaren Brynäs värvat dom senaste två säsongerna.

 

Det är inte samma Niclas Andersen som vänt åter till Gävle. Det är en äldre, klokare och – kort sagt – bättre Andersén.

 

Det är jag glad för.

 

Välkommen hem, Niclas Andersén!

 

Tre saker för motståndarforwards att tänka på under kommande säsong

  • Gävle har fått en ny sheriff i stan.
  • Han kan mer än ni tror.
  • Han drar inte snabbare än sin egen skugga men han är hård mot dom hårda.