Vem backar upp Starkbaum nu?

Säsongen har inte ens börjat och mitt vanliga försäsongslugn när det gäller resultat, spelsätt och uppträdande på isen har fått sig en törn.

 

När jag lämnade Gavlerinken i torsdags var jag glad över att ha sett Oscar Eklund backspel, imponerad av Pathrik Westerholms spelförståelse och glad i Ponthus Westerholms handleder och energi. Om det endast handlat om dessa tre spelares insats mot Djurgården hade jag varit nöjd – oavsett resultat. Men tyvärr är det andra saker som – där och då – fick mig att fundera.

 

Jag tror ni vet vad jag menar. Det handlar om dom insläppta målen.

 

Brynäs gör en helt okej första period. Man ställs inte på särskilt svåra uppgifter, men dom målchanser som Djurgården ändå skapade avfärdades med viss kontroll. Men så kom det sena målet. Det såg inte otagbart ut och det är möjligt att det tänkta aggressiva försvarsspelet redan tagit periodvila. Ett misstag gör ingen förlorad match, men det fick mig att vackla en aning.

 

I den andra perioden spelade Brynäs en attraktiv, offensiv ishockey. Precis på det sätt som laget vill spela. Jag lekte med klyschan om att anfall är bästa försvar och det såg ut att stämma. Men. Tyvärr slutade den andra perioden på samma sätt som den första. Med ett baklängesmål. Visserligen i boxplay, men ändå i slutminuten.

 

Den uddamålsledning som Brynäs sedan försökte kontrollera i den tredje perioden kändes inte – och blev inte kontrollerad. Det slutade dessutom i ett sent avgörande till förlust. Det fanns något darrigt över målvaktsspelet. Bernhard Starkbaum gjorde inte sin bästa match i brynäströjan. Han skulle nog ha haft lite bättre fysisk hjälp av lagkamrater vid några tillfällen, men det räcker inte som förklaring.

 

Jag vet inte om det beror på att Starkbaum och Pecka Alcén tränar på detaljer, justerar positioner eller bara om han har haft bättre dagar. Jag hoppas att det är så. Om det inte är så och det istället handlar om något annat är det nog fler än jag som kommer att skaka lite lätt på huvudet när returerna åker åt ett håll och Starkbaum letar dom på ett annat.

 

Det är min förhoppning att försäsongsträning, dom nya skottvinklarna på grund av större zoner och den inte alltid så självklara förmågan att vara fullt koncentrerad när det är träningsmatcher är förklaringen.

 

Någon dag senare får jag veta att Christian Djoos några veckor före seriepremiären tar flyget till Washington för att träna med Capitals. Det tyder på ett tydligt intresse från ett Washington som bygger om sitt lag. Jag hoppas givetvis att Djoos får uppleva möjligheten till NHL-spel, men jag skulle ljuga om jag inte samtidigt önskade att han stannar i Brynäs ytterligare en säsong. Jag hoppas han gör det för Brynäs skull, men inte minst för min egen.

 

Det offensiva backspelet i Brynäs har på många sätt satt sitt hopp till Djoos. Inte minst när det gäller spelet med en man mer på isen.

 

Med några dagars perspektiv är det en fråga som växer fram – vem backar upp Starkbaum om alla – och, men och om – inte är förklaringar utan någonting annat?

 

Under tiden medan frågan får svar lutar jag mig tillbaka, spelar upp några sekvenser med Eklund och Westerholmarna och hoppas att det är mer av den varan jag får se när serien snart börjar.

 

http://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef

Det finns en del att önska

Jag skulle ljuga om jag inte berättade att jag åkte till Gavlerinken för att se vad bröderna Westerholm kunde åstadkomma mot Djurgården. Deras sätt att spela ishockey var sevärt, men det är en annan spelares prestation som gjorde starkast intryck på mig.

 

När väl artigheterna innan matchstart var över var det andra saker som tog över. Jag blev en aning överrumplad av Brynäs offensiva ambition. Med aggressiv forchecking på Djurgårdens backar skapades tryck. Under perioder av matchen visade Brynäs backar följsamhet genom aktiva platsbyten i anfallszon. Något som skulle löna sig senare i matchen.

 

En olycklig – och kanske även slarvig – avslutning på perioden resulterade istället i ett ledningsmål för bortalaget. Ahlén vispar iväg pucken mot mål och den letar sig in bakom Starkbaum.

 

Men dom där Westerholmarna då? Lugn. Det kommer, men först skulle Mattias Nörstebö kvittera för hemmalaget. Ett litet brynästryck och några passningar genom anfallszon resulterade i att Nörstebö gjort Brynäs första mål i den här upplagan av Gavlerinken.

 

Så. Då var det dags för Westerholmarna. Bröderna kommer i en kontring som resulterar i ett straffslag. Kallt, lågt och distinkt ger Ponthus Westerholm Brynäs ledningen.

 

Men periodens vackraste mål är inte något av dessa två. Målet görs av Lukas Kilström som stöter fram mot mål efter att Brynäs visat att hela isen kan användas för att slita isär ett försvar. Ett mål av ett lag. Kilström blev glad. Jag har lätt att förstå varför.

 

Men det där med slutminuter var inte Brynäs starkaste gren den här kvällen. När målskytten Kilström blir utvisad med sekunder kvar av perioden lyckas Mattias Guter reducera från nära håll.

 

Djurgården kvitterar i powerplay efter åtta minuter av den tredje perioden. Brynäs fina andra period är nu bara ett minne. Tråkigt med tanke på en så rar andraperiod av försäsongshockey.

 

Bortalaget går för seger då Brynäs spel i egen zon sviktar, målvaktsreturer studsar åt allehanda håll och Djurgården spelar upp sig. Dom avgör också med dryga minuten kvar av matchen efter ytterligare ett tafatt spel i egen zon.

 

Det går aldrig att dra några slutsatser av en träningsmatch, men visst har Brynäs en del att jobba på innan seriepremiären. Tro inget annat.

 

Visst blev jag glad över Westerholmarnas framfart. Härlig fart, trevliga handleder och med vilja att underhålla. Men det var trots allt en annan spelare som gjorde starkt intryck på mig.

 

Oscar Eklund kommer jag att följa noga i vinter. Det tror jag ni också kommer att göra. Hans smidighet, rörlighet, fysik och spelförståelse i bägge zonerna kommer att bli en tillgång för Brynäs. En spelare som är en tillgång för Brynäs gör mig alltid glad.

 

Det finns en del att önska efter den här matchen. Om man inte heter Oscar Eklund vill säga.
Tre saker efter matchen

  • Inser hur mycket jag tycker om den här sporten när jag är på plats i Gavlerinken.
  • Jesper Ollas och Simon Bertilsson saknas den här kvällen – och alla andra kvällar
  • Det lag som vågar spela med högst fart i anfallszon vinner SM-guld. Ytor finns det gott om

Bra att Djurgården är tillbaka

Djurgården är tillbaka i högsta serien och jag är förvånansvärt glad. Djurgården hör hemma i SHL. Det är ett lag och en klubb jag respekterar, men den egentliga anledningen till min glädje har andra motiv. Jag tycker om när Brynäs vinner hockeymatcher mot Djurgården. Jag tycker visserligen alltid om när Brynäs vinner matcher, men segrar mot Djurgården är lite extra roliga, extra trevliga och extra sköna.

 

Djurgården är visserligen nykomling i serien, men det är långt ifrån någon nykomling. Även om avancemanget kom lite oväntat från mig finns det mycket rutin och erfarenhet kring laget. Det syns inte minst i den laguppställning som man lyckats sätta ihop.

 

En Mikael Tellqvist i form kommer inte att ge upp kampen om att vara en av ligans bästa målvakter. Han är rutinerad, meriterad och vet att han kommer att få mota många puckar. En mycket viktig och avgörande värvning. Bakom honom ser det yngre ut och även om det inte nödvändigtvis behöver vara ett problem så är ingen överraskad om Tellqvist står 50 matcher i grundserien.

 

Djurgårdens backar är lagets svaghet. Daniel Fernholm kommer att få precis så mycket istid som alla ledande spelare önskar sig. Skadar han sig vill jag påstå att laget har något mer än en utmaning att hantera när det gäller backspelet. Jag menar inte att backsidan är tunn, men det är inte heller särskilt djup.

 

Forwardssidan känns däremot både spännande och av några anledningar vital. Jag vill nog påstå att Djurgårdens eventuella framgång avgörs av den intressanta cocktail av huruvida gammalt och ungt levererar. Svenska mästarna Sebastian Lauritzén och Mikael Samuelsson blir inte mästare i år, men deras rutin och ledarskap på och utanför isen ska bli intressant att följa. Jag tänker också hålla ett av mina extra ögon på Mikael Holmqvist. Det känns bäst så.

 

Det är ett tungt ansvar som vilar på årets upplaga av Djurgården. Dom har publiken, stödet och traditionen. Om man klarar uppgiften kan det vara lyftet för stockholmshockeyn, men om dom inte klarar uppgiften? Ingen vet. Jag tror i så fall att det kommer att ta tid innan Djurgården spelar i den högsta serien igen.

 

Det är bra att Djurgården är tillbaka i högsta serien, men glad blir jag bara om Brynäs vinner matcher mot Djurgården.

 

Tre saker Brynäs måste ta med sig ut på isen när man möter Djurgården

  • Isen är lika stor på Hovet och i Globen som i Gavlerinken
  • Eventuella segrar mot Djurgården under säsongen kommer att vara viktiga i mars
  • Hårt tryck på Djurgårdens backar kan vara ett framgångsrecept

Brynäsare förenas kring Unicef

När jag läste kloke Viktor Alner, redaktör på Svenska Fans Brynäsblogg, kan man inte bli annat än glad. Vi är många som samlas kring den gemensamma insamlingen Brynäsare för Unicef och vi har inget emot att bli fler.

 

Själva grundtanken när man startar insamlingar är att göra det tillsammans. På samma sätt som vi förenas i gemensamma förhoppningar om att vårt lag ska vinna matcher hoppas vi nu att vi tillsammans ska kunna samla in ännu mer pengar till Unicef.

 

Det finns inga summor som är för små och inga som är för stora. Det handlar inte om vem som ger mer än någon annan. Det handlar om vad vi tillsammans samlar in.

 

Finns det idéer och uppslag på hur vi kan samla in pengar på är det bara att skicka dom hit så ska vi sprida dom vidare.

 

I sitt inlägg skriver Viktor Alner om Brynäs IF och dess ledord. Ni minns dom, eller hur? Stolthet, hunger, engagemang och gemenskap sedan 1912. Dessa ledord fungerar i många olika sammanhang.

 

Definitivt i det här.

 

http://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef

 

 

Två lag saknade samma kompetens

När det blev klart att Brynäs skulle möta Jokerit fylldes jag av en känsla av saknad. Trots endast tre säsonger och 200 tävlingsmatcher i Brynäs ville jag så gärna se Ryan Gunderson spela ishockey igen.

 

Jag ville se hans lilla vickning på offensiv blå linje, jag ville träna mitt tålamod under dom tiondelar han höll inte det skott vi ville skulle komma och jag ville se hans glädje när det resulterat i ett mål. Nu fick jag inte göra det. Men det var inte bara jag som saknade Gunderson. Både Brynäs och Jokerit hade mått bra av att ha honom på isen.

 

Jag fick istället se en försäsongsmatch med vissa kvaliteter. Felix Sandström i målet stod kanske inte på huvudet, men han var riktigt bra. Jacob Blomqvist går inte att undvika att se när han är på isen och det beror inte bara på att han rent fysiskt syns. Han blir en tillgång under den säsong som väntar.

 

Jokerits nya lag för KHL var namnkunnigt men är inte färdigt. Allt har inte kuggat i som det ska. Därför tycker jag Brynäs förlust med 1-2 är svårbedömd. Jag gör som många andra och lägger den här matchen till handlingarna som en träning under matchförhållanden.

 

När lagen samlas imorgon förmiddag för att träna kommer man säkert att prata om powerplay- och boxplayspelet. Det skulle överraska på mig om inte spelarna i dom bägge lagen ägnar en stunds tanke åt saknaden av Ryan Gunderson.

 

Men det det är inte bara lagen som saknar Ryan Gunderson. Det gör jag också.

 

Mycket.

 

Tre saker efter matchen

  • Jere Karalahtisåg ut att jubla på vägen ut efter matchstraffet. Kändes lite osmakligt.
  • Felix Sandström övertygade. Han rankas som fyra, eller?
  • Längtar till Gavlerinken för varje match som går. Vi ses på torsdag.

 

http://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef

Örebros svåra år

Örebro tog steget upp i SHL förra året och höll sig kvar, men det är den kommande säsongen som blir deras svåra år.

 

Det är svårt att etablera sig i SHL. Det krävs både kunnande och ekonomi. Växjö gör det på sitt sätt, Skellefteå gjorde det som en kombo och Linköping på sin tid på ett tredje.

 

Örebro spelade en lojal ishockey förra säsongen och det finns ingen anledning att tro att det kommer att se annorlunda ut. Laget lever varje dag med insikten att ett kval är möjligt. Jag tror det är klokt även om jag inte är säker på att säsongen slutar där för Örebro.

 

Lag som är förberedda för värsta möjliga scenario strider hårdare under oktober, november och december än vad lag som inbillar sig själva att slutspelsplatser är klara.

 

Örebro ser ut att vara ett något starkare lag på förhand i år än vad som var fallet förra säsongen och flertalet spelare har nu vant sig med allt det nya som spel i SHL innebär.

 

Tränarparet Kent Johansson och Johan Thornberg har en trupp med spelare från många platser på jorden. Jag får det till åtta nationaliteter. Det som förenar dom är att dom är hockeyarbetare som alltid är rejäla och att dessa spelare – i dom flesta fall –  har några bra kontrakt kvar innan karriären tar slut.

 

Tim Wallace kommer jag att hålla ett extra öga på. Han visade kvaliteter och producerade redan under sitt första år i Europa. Finns anledning att tro att det bli likadant i år.

 

Laget är mer meriterat och internationellt än ungt. Inget Kent Johansson är ovan vid.

 

Jag tror inte att Örebro får en särskilt lång säsong, men vad spelar det för roll. Dom kan ha anledning att fira andra saker istället. Nämligen att man klarat av sitt svåra år.

 

Tre saker Brynäs måste ta med sig ut på isen när man möter Örebro

  • Ordet serielunk finns inte i någon örebrospelares ordförråd
  • Dom har många rävar på isen, i båset och bakom öronen
  • Kan vara ett lag som inte mår så bra av att spela i egen zon även om dom kommer att bli vana med det under säsongen

http://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef

Wille Löfqvist har rätt – men ändå inte

Brynäs nya tröja är vacker. Jag tycker om det mesta med den, men det spelar ingen roll. En vacker tröja gör inget lag.

 

Wille Löfqvist skrev på twitter häromdagen följande: ”De reklamfria tröjorna i all ära men jag får känslan av guld när jag ser vilka som är i dom.”

 

Även om jag inte tror att Brynäs är med i guldkampen så har Wille en poäng. Man spelar för klubbmärket på bröstet, men det viktiga är vad varje spelare gör av möjligheten att spela i klubbens tröja.

 

Brynäs möjligheter till framgång ligger i varje spelares förmåga att på varje träning och varje match gör sitt yttersta för varandra. Det är inget unikt för Brynäs. Tvärtom är det något som gäller för alla lag. Det lag som får framgång är det lag som lever upp till sin potential – och lite till – och som inte slarvar med detaljerna.

 

En detalj jag noterade under Brynäs träningsmatch mot Örebro var Jörgen Sundqvist fysik. Utan att veta så såg han en aning lättare ut, mer distinkt och snabbare ut. När jag såg bilderna från när den nya tröjan presenterades tyckte jag mig se samma sak.

 

Kanske är det inte så konstigt att det är just Sundqvist som går före och visar vägen. En före detta lagkapten med en mindre framgångsrik säsong bakom sig visar både sig själv och laget att han vill mer.

 

Om det jag tycker mig sett stämmer och alla andra spelare gjort hemläxan, sprungit en extra gång i dom tunga backarna och svettats en extra gång efter en tempoträning finns det kanske anledning att tro att laget inte fuskat med detaljerna. Hur långt det sedan räcker är en helt annan fråga.

 

Brynäs nya tröja gör inget lag, ger inga framgångar, vinner inga segrar. Det är spelarna i tröjan som gör det.

 

Det har Wille Löfqvist alldeles rätt i.

Dom nya och unga levererade

Brynäs vinner träningsmatchen mot Örebro med 4-3. Kanske beror det på att det är dom unga spelarna och nyförvärven jag följde mest under matchen och kanske är det alltid så att det är det just dessa spelare som har mest att bevisa för sig själv – och för omgivningen – under försäsongen men jag tycker faktiskt att den här gången var det just dom spelarna som utmärkte sig positivt.

 

När den första perioden såg ut som en orienteringstävling utan både karta, kompass och kontroller var jag nog inte den ende som bytte ut en längtan till en seriepremiär mot en inre tillfredsställelse om att det är en månad kvar till serienedsläpp.

 

Dom stora zonerna skapade en viss vilsenhet i spelet och positioner, men det kom en förändring. Redan i den andra perioden såg det bättre ut. Allt fler kom rätt i spelet och det resulterade i en tydligare struktur. Så mycket struktur begär inte jag i mitten av augusti.

 

Jag blev glad av att se Jacob Blomqvist konsekventa spel, Vesterholmarnas kreativa ådror och naturligtvis Oskar Lindblom. Dom gjorde mål, dom var konstruktiva och dom såg ut att trivas i klubbens vackra bortaställ. För övrigt Brynäs Vit första seger i år.

 

Det är visserligen tidigt på säsongen, men mitt intresse för huruvida Vesterholmarnas och Oskar Lindbloms sätt att spela ishockey ska räcka i SHL fick ett första svar.

 

Å andra är steget från träningsmatch till tävlingsmatch lika stor som mellan ett diagnostiskt prov och examensarbete. Det är större än vad man kan tro.

 

Spelet fem mot fyra och den omvända spelformen hade en del att önska, men återigen. Augusti månad är inte månaden för dom udda spelformerna.

 

Jag är nöjd. Med vändningen till seger, med dom unga och dom nya och med att hockeypulsen steg ytterligare någon grad.

 

Tre saker efter matchen

  • Sändningen utan kommentatorer och repriser gav en bra känsla. Fullt fokus och inga störningsmoment. Saknar dock experterna till bänkgrannar i Gavlerinken.
  • Hade gärna åkt till Finland för att se vilka detaljer Brynäs slipar mot dessa lag.
  • Suget ökar och är nöjd med att jag bokat in Brynäs – Djurgården den 28/8. Vi ses väl?

Glöm inte bort Brynäsare för Unicef

Det handlar inte bara om klubbhjärta

Det här inlägget handlar inte om klubbhjärtan. Det här handlar om att visa hjärta på ett annat sätt.

 

Runt om i världen finns det tusentals och åter tusentals barn som far mycket illa.

 

Ni har alla sett nyhetsbilderna. Det är barn som är offer för omständigheter dom inte kan rå på.

 

Naturkatastrofer, diktaturer och krig sätter hinder för dom att äta sig mätta, gå i skolan och leka som andra barn.

 

Sedan många år tillbaka har jag stött Unicef. Det är en organisation som alltid finns i dom områden där dom behövs mest och ditt varken du eller jag vågar.

 

Därför har startats en insamling kallad för Brynäsare för Unicef. Jag tror nämligen inte att jag är ensam hockeysupporter som tycker att det finns alldeles för många barn runt om i världen som inte förtjänar dom liv dom tvingas leva. Dom förtjänar något bättre.

 

Min kortsiktiga målsättning är att insamlingen ska ge 50 000 kronor. Det skulle ge hundratalet barn skolutrustning. Det skulle också kunna ge mängder av vätskersättningar, vattenreningstabletter, vaccinpaket. Det skulle förändra barns möjligheter i grunden. Det skulle kunna ge dom bättre förutsättningar att överleva. Ni förstår. 50 000 kronor skulle kunna göra skillnad. På riktigt.

 

Jag vädjar inte till dig som läser att stödja eller sprida information om insamlingen, men om du vill och känner att du vill är du varmt välkommen att göra det.

Här kommer en länk: http://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef

Frölundas tid kommer

När ska Frölunda vinna SM-guld igen? Många tror det blir i år, men jag är inte så säker på det. Att dom vinner SM-guld inom några år är jag mer säker på. Frölundas tid kommer.

 

Frölunda har efter några års sanering av både det ena och andra satt ett intressant lag på isen. Göteborgare, inhyrda experter, gammalt, ungt, hungrigt och rutinerat. Du väljer själv vad du vill sätta för etikett på laget.

 

Roger Rönnberg har nu fått en säsong på sig att sätta prägel på laget och dom verkar lyssna. Hur trogen Rönnberg än vill vara sina erfarenheter från juniortiden är jag ganska säker på att laget inte vill bjuda på mer än nödvändigt.

 

Backarna håller i mina ögon en mycket god klass. Christian Bäckman blir inte yngre, men hans ledarskap kommer inte att ifrågasättas. Den kommer väl till pass med tanke på några av dom yngre och mycket talangfulla backar som också finns i Frölundas backuppsättning.

 

Framåt har göteborgarna många spelare andra klubbar längtande tittar på. Dom norska importerna Olimb och Olsen gör många glada och nog ska väl unge talanger Lehkonen få istid så det räcker för att utvecklas ytterligare. Frölunda har också kontrakterat Mattias Janmark. En spelare jag länge vill skulle komma till Gävle. En underhållande spelartyp jag tror kommer att trivas bra i Göteborg och Göteborg med honom.

 

Frölunda har onekligen viss potential, men jag tror det är potential som levererar om något eller några år. I mina ögon är det kanske målvakterna som har mest att bevisa. Dom hade fina räddningsprocent under fjolåret och det är trots allt om just jakten på fina räddningsprocent spelet handlar om när man valt att stå i mål. Med andra ord håller även dom god kvalitet. Känslan är dock att Frölunda kommer att ha större utmaningar i egen zon än på andra sidan rinken.

 

Frölunda blir ett lag för övre halvan av tabellen, men så mycket mer tror jag inte det blir. Men å andra sidan; Frölundas tid kommer.

 

Tre saker Brynäs måste ta med sig ut på isen när man möter Frölunda

  • Våga gå hårt på deras backar när tillfälle ges
  • Aggresiviteten i försvarsspelet är alltid viktigt, men mot kreativa forwards blir det avgörande
  • Spela det egna spelet. Det räcker.