Var det en försiktig vändning vi fick se?

I matchen mot Linköping är det ett byte som dröjt sig kvar. Det kanske låter orättvist efter en viktig seger på hemmaplan att fokusera på ett enda byte, men jag ska försöka förklara vad jag menar.

 

Kommer ni ihåg matchens sista powerplay? Med åtta minuter kvar av matchen gör ledarstaben något oväntat – eller i alla fall något jag inte förväntat mig. Istället för den förväntade powerplayuppställningen skickade man in en ny formation. En formation och ett spel jag hoppas få se mer av.

 

Det gav inte något målmässigt resultat, men det var andra saker som gjorde mig varm. Den första minuten av det powerplayspelet var ett litet, tydligt och konkret steg framåt. Det fanns en rörelse, en ambition och ett mod som tydligt signalerade att man ville vinna matchen utan rädsla för att en offensiv satsning skulle straffa sig.

 

Passningarna var hårda, spelarna gav varandra passningsmöjligheter, positionsbytena gjorde Linköpings spelare villrådiga och avsluten kom från flera positioner. Det blev inget mål, men det var en förändring i det så viktiga powerplayspelet som väckte förhoppningar om en framtid.

 

Tyvärr resulterade det inte i något mål framåt och när trepoängaren skulle säkras föll Brynäs tillbaka i den gamla synden som handlar om att inte våga vara stora i sitt försvarsspel. Men jag bryr mig inte.

 

När matchklockan slog 51.50 tog Brynäs ett steg framåt.

 

Jag tror – eller i alla fall hoppas – att det var en försiktig vändning vi fick se.

 

Tre intryck från matchen mot Linköping som också dröjde sig kvar

  • Lööke, Brodecki och Nordquist ser ut att vara en kedja att spara. Pappa Nordquist låter ungdomarna spela sitt spel. Det ger Lööke och Brodecki trygghet och visst ser väl Nordquist ut att trivas?
  • Om Christian Djoos ändå är ombytt och spelar; varför spelade han inte i 5 mot 3 läget?
  • Kan inte släppa tanken på vad en riktig playmaker skulle kunna skapa i det här laget.

 

En match avgör ingen säsong

En match avgör ingen säsong, men inför Brynäs hemmamatch mot Linköping kändes det nästan som en match som skulle kunna ge säsongen dess ansikte.

 

Några offensiva tacklingar senare vispade Greg Scott iväg pucken mot mål och på den retur som följde gjorde Jens Lööke sitt första SHL-mål.

 

Inspirerad av det tidiga målet fortsätter Brynäs spela hyggligt och efter 12 minuter visar Bill Sweatt att Mattias Pettersson slipat hans skridskor. Sweatt driver mot försvarande back och när backen stöter mot Sweatt drar han in pucken mot sin kropp och med backen som skydd trycker han in 2-0 till Brynäs.

 

Sedan kom två och halv minut som förändrade matchen. När Brynäs får möjligheten att fem mot tre är jag långt ifrån ensam om att tro att det var läget att – om inte avgöra matchen så i alla fall göra uppförsbacken lång för Linköping.

 

Så blev det inte. Powerplayspelet blir statiskt och LHC reder relativt enkelt ut det numerära underläget. Istället reducerar bortalaget direkt efter man blivit fulltagliga på isen. Pausen kom lägligt, men jag undrar om inte brynässpelarna pratade om andra saker än hur dom två målen framåt kom till.

 

Målvaktsbyte i LHC i pausen mellan första och andra perioden. Signaler från ledningen? Intressant i så fall.

Brynäs gör ett powerplaymål i den andra perioden. Efter en låst situation vid sargen kommer Greg Scott ut med pucken och han hittar Jonas Nordquist som efter en aning besvär kan sätta pucken lågt bakom den inbytte David Rautio.

 

Målet skapade viss trygghet, men även vid den här tvåmålsledningen tillåts Linköping komma tillbaka in i matchen. Bekväma i egen zon ger LHC möjligheten att etablera tryck mot Starkbaum. Niclas Hardt kan till slut göra Linköpings andra reduceringsmål.

 

Med åtta minuter kvar av ordinarie tid får Brynäs möjligheten till ett powerplay. I mina ögon säsongens bästa. Rörligt och idérikt men tyvärr mållöst.

 

Linköpings sista anstormning kom direkt efter powerbreak. Man skapar direkt tryck och när Brynäs faller ned mot egen bur och då blir till slut Broc Little sist på pucken.

 

Avslutningen blev mer känslosam än välspelad. Linköping hade kanske mer ork, tempo och teknik kvar i tanken i slutskedet av matchen, men avgörandet skulle komma.

 

I sudden death är Brynäs det bättre laget och får också avgöra. Oscar Eklund blir frispelad av Jacob Blomqvist. Brynäs tar extrapoängen.

 

Det är matcher som dessa Brynäs behöver vinna. Inte bara för dom viktiga poängen utan också för att öka självkänsla och självförtroende. För hur det än är; en match avgör ingen säsong. En säsong avgörs över 55 matcher och det är matcher som den här som kan stärka ryggrader hos både spelare – och supportrar.

 

Tre saker efter matchen mot Linköping

  • Viktigt att forwards gör dom tillsynes enkla målen. Slår in returer, nyttjar svagheter hos försvars och levererar sin kompetens i avgörande lägen.
  • Brodecki och Lööke underhållande och nära att göra flera mål. Klokt att ha Jonas Nordquist med i den kedjan. Ger ungdomarna en ärlig chans på seniornivå.
  • Daniel Brodins inställning i den tredje perioden. Drev på mål, täckte skott och jobbade hem. Inställning som får mitt hårda hjärta att smälta. Får symbolisera det täckande Brynäs den här kvällen.

 

Det handlar inte om ett misstag

Såg om delar av förlustmatchen mot Skellefteå och konstaterar att Brynäs inte förlorade på grund av ett misstag. Det handlar faktiskt om att Skellefteå är ett mycket bättre offensivt lag än vad Brynäs är.

 

Bernhard Starkbaums misstag vid Skellefteås ledningsmål kommer vi att komma ihåg. Länge. Det kommer inte han – och tack och lov för det. Hans misstag kommer vi att få se många gånger, om och om igen. I årskrönikör kommer reprisen att vevas och i sportbarer kommer några att le och vi andra att skaka på huvudet.

 

Men. Det var inte Starkbaums fel att Brynäs förlorade. Han gjorde ett misstag, men ett misstag avgör sällan en match. Han gjorde långt fler rätt i matchen än antalet fel. Avgörandet stavas spetskompetens och offensiv spelidé.

 

Brynäs är ett defensivt skickligt lag. Det tål att upprepas, men offensivt saknas det en hel del. Ett ineffektivt powerplay, en stringens i uppspel och förmågan att göra sig spelbar för att ta emot passningar är några tecken. Det är ett offensivt spel som ser tvekande ut.

 

Jag undrar vad Ove Molin, Andreas Dackell och – just idag särskilt aktuelle – Janne Larsson tänker när dom ser matcher som den vi fick se igår?

 

Dom tre spelarna var spelare som hade förmågan att själv förändra en matchbild. Genom sitt kunnande, kompetens och erfarenhet visade dom flera gånger – genom sitt sätt att vara på isen – hur laget skulle spela. Deras offensiva kvaliteter är tre exempel på vad som saknas just nu. Kompetens nog att förändra det som sker på isen med hjälp av egen spelförståelse, taktiskt kunnande och förmågan att göra det oväntade.

 

Jag vet. Dom spelar inte längre och dom är var för sig tre spelare som låg långt över genomsnittet på dessa områden. Dom berörde och hade förmåga att avgöra matcher till Brynäs fördel.

 

Det är inte rättvist att göra någon parallell mellan dessa spelare och den situation som just nu utspelas på isen.

 

Nu stundar en ny match. Vad hinner man rätta till på 21 timmar och 60 mil? Inte mycket. Det som skiljer är två saker. För det första är det en ny match och för det andra ett annat motstånd. I övrigt är det samma mått på rinken, samma lagkompisar, samma spelidé. Nu handlar det om att leverera bättre än vad som varit fallet den senaste veckan.

 

Det handlar inte om ett misstag. Det handlar om göra fler rätt än misstag.

 

Tre saker som handlar om supporterångest en lördag i september

  • Den offensiva idén? Hur ser den ut?
  • Skadorna och jetlaggade spelare? Är det skillnaden? Hm…
  • Janne Larsson får en vepa i taket. Jag kommer att stå upp länge. Som en kärleksfull hyllning till en spelare som spelade spelet på ett sätt att min förälskelse till sporten blev djupare och mer innerlig.

Kreativa karaktärer

Jag vet. Säsongen har precis börjat och än är det ingen fara på taket, men jag känner ändå en viss oro. Min oro är hämtad från det jag sett av Brynäs offensiva spel. Eller snarare bristerna i det offensiva spelet.

 

Det defensiva spelet fungerar väl. Jag gillar backarnas vilja att stå i vägen för motståndarnas skottförsök, men jag är än mer förtjust i samspelet mellan Starkbaum och laget i övrigt. Starkbaum får se skotten och har bra hjälp med eventuella returer. Ett klart fall framåt från fjolåret. Laget får Starkbaum att se bra ut och Starkbaum håller laget kvar i matcherna. Så långt allt väl.

 

Men när det gäller det offensiva spelet känns det ängsligt, tveksamt och kanske till och med osynkroniserat. Laget gör få mål – med undantag av matchen mot Leksand – och då är det svårt att vinna matcher även om man bara släpper in ett eller två per match.

 

Men skadorna då? Finns inte förklaringen där? Nja, säger jag. Visserligen kan laget struktureras om när Jesper Ollas och Sondre Olden är tillbaka i spel och Greg Scott är i full fart, men ingen av dessa spelare känner jag som avgörande offensiva kreatörer. Jag har stor respekt för deras kunnande och ser dom som självklara om Brynäs endast spelade med åtta forwards, men jag ställer mig frågan om deras kreativitet är det som saknas.

 

Christian Djoos vänder åter från utflykten till Washington och Brynäs får tillbaka en kreativ back. Han blir särskilt viktig i powerplay, men förändrar det lagets offensiva spel i övrigt? Nja, jag undrar jag.

 

Men Oskar Lindblom, Adam Brodecki och dom andra ungdomarna då? Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Dom kommer att vara skillnaden i flera matcher, men att lägga förhoppningarna att dom i år – match efter match – ska bära Brynäs offensiva spel hoppas jag, men ställer mig tveksam till. Några av dessa spelare kommer att slå igenom i år, men jag har högre förhoppningar på dessa spelare nästa säsong.

 

Brynäs har hittills mött svåra lag. Frölunda borta, Leksand hemma, Växjö hemma och nu senast Luleå borta. Det är möjligt att jag är orättvis i mina funderingar kring det offensiva spelet, men frågan dröjer sig kvar.

 

Vad ska Brynäs göra för att få fart på det kreativa anfallsspelet?

 

Jag är inte sorten som kräver nyförvärv. Det vore att sätta sig över allt det arbete, alla överväganden och alla beslut som fattats av sportchefer, tränare och andra ledare. Beslut av personer som kan sporten bättre än mig och känner klubbens inre väsen bättre än alla. Dom har fattat beslut som inte endast är baserad på att ge effekt idag utan också imorgon.

 

Det är min förhoppning att Firma Brodin & Enterfeldt fortsätter på sin fina säsongsinledning och att Tommy Jonsson kan hitta lösningar i dom andra formationerna som får spelarna att tro på sin idé, vågar fatta rätt beslut och njuter av möjligheten att få avgöra matcher offensivt.

 

När nya spelare kommer till klubben får vi veta att spelarna har rätt karaktär för att spela i klubben. Brynäs har redan hittat sin defensiva karaktär.

 

Nu hoppas jag att man också hittar sin offensiva och kreativa karaktär.

 

Tre saker om karaktär

  • Karaktär handlar ibland om att bryta ett invant mönster som inte är hälsosamt.
  • Karaktär handlar också om att varje dag stå för det man är och kan erbjuda.
  • Karaktär handlar slutligen om att då och då visa prov på svag karaktär. Att våga ta den sista trillingnöten i asken utan att fråga.

 

http://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef

Andreas Dackell och 377

Idag fyller SVT Text TV 40 år. Jag vill bara tacka för dom första 40 åren.

 

Innan internet – det är länge sedan – var vi många som var hänvisade till SVT Text sidan 377 för att få dom aktuella ställningarna i pågående matcher. När man som jag njöt av Sportradions sändningar – men fick rejäla och direkt farliga pulshöjningar när måljingeln hördes – blev jag snabbt en mycket god vän med rapporteringen från text-tv under Brynäs bortamatcher.

 

Den mest nötta knappen av alla på fjärrkontrollen var knappen som ledde fram till sidan 377.

 

Med tiden utvecklades innehållet på sidorna. Rapporteringen och uppdateringen av  resultaten från NHL blev snabbt ett morgonbehov. Dom var först, bäst och gav en public service jag gärna betalade TV-licensen för.

 

Under Andreas Dackells NHL-karriär tog jag mitt Text-tv intresse till en ny nivå. Jag följde hans karriär noga och efter att man en gång missat att uppdatera någon av Dackells mål- eller assistpoäng kände jag mig tvungen att kontakta dom för att korrigera statistiken. Jag vet. Jag hade lite för lite input i livet just då. Men det beskriver också relationen till kanalen SVT Text.

 

SVT Text-TV fyller 40 år och även om jag numer är mer trogen deras webbaserade resultatservice så är jag oerhört tacksam över den service man gett och ger många människor när det gäller nyhetsflöde, uppdateringar om stora händelser och om Andreas Dackells assistpoäng.

Nöjd

Nöjd? Några synonymer till nöjd är; tillfreds, mätt, belåten, lycklig.

 

Jag vet att det är elakt att noga välja synonymer som passar in utifrån vad man vill säga, men nöjd är inte ett av dom ord jag letar för att beskriva intrycken från matchen mot Luleå.

 

Jag förstår vad Tommy Jonsson menar i CMore-intervjun efter matchen.

 

Tommy är givetvis inte nöjd med poänglösa matcher. Han menar inte att han är nöjd när laget förlorar. Han är givetvis inte nöjd med att lämna Luleå med obesvarade frågor.

 

Tommy Jonsson praktiserar ett sedan länge genomtänkt, medvetet och precist ledarskap. Han försöker utåt svara på frågor, men jag är övertygad om att han inte är nöjd. Han är allt annat än nöjd. Jag tror till och med att han är lite förbannad. Kanske en aning konfunderad, men mest förbannad.

 

Jag är inte Tommy Jonsson. Långt därifrån. Mina kunskaper om gruppdynamik inom högpresterande system är låga, mina färdigheter om ishockey för begränsade och för känslostyrda. Min förmåga att förändra en matchbild är så sparsam att ord som obefintlig känns passande.

 

Kanske är det därför jag blir en aning förvånad över ordvalet. Nöjd?

 

Jag förstår Tommy när han säger att den här matchen kunde Brynäs ha vunnit. Möjligheten fanns till och med när bara minuten återstod att spela. Hade Brynäs kvitterat och vunnit på straffar hade jag nog varit just nöjd. Men nöjd är inte det ord jag söker.

 

Jag förstår Tommy Jonsson om han med nöjd menar det uppoffrande försvarsspelet, men det är bara en del av spelet.

 

När Luleås Kristian Näkyvä avgör matchen var det en symbolisk gest mot det jag tror Tommy Jonsson mesta av allt skulle vilja se i Brynäs. Kreativitet, mod, teknik, vilja och förmåga att i ett avgörande läge göra det svåra enkelt.

 

Jag tror på Tommy Jonssons ledarskapsfilosofi. Han kommer att fortsätta att säga ord som nöjd fler gånger. Särskilt efter insatser som den mot Luleå. Han letar det positiva i motgången när frågan ställs, han letar svar och lösningar på utmaningar hos sig själv, i ledarstaben och i laget.

 

Brynäs var nära att vinna mot Växjö, inte lika nära att ta poäng mot Luleå. Kanske ska vi vara nöjda med tanke på att det är två lag som mycket väl kan vinna guld i år? Nej. Inte nöjda.

 

Nöjd blir i alla fall jag bara när laget vinner matcher som dessa. I matchen mot Luleå såg jag saker som jag tyckte mycket om. Det mesta av det utspelade sig i Brynäs försvarszon. Jag hoppas att det fortsätter och förflyttas till andra zoner också.

 

Det är supporterna privilegium att tycka, tänka, uttrycka sina känslor efter en förlust. Även om jag tycker att det ska ske med behärskning och med ömsesidig respekt.

 

Det är Tommy Jonssons ansvar att gå till jobbet imorgon för att hantera förlusten och förbereda laget inför nästa match. Vi har onekligen olika roller i efterdyningarna av en seriematch.

 

Att kommentera, skälla och känna frustration är enkelt. Att leda något annat.

 

Men tro mig; ingen av oss är nöjd.

 

Tre saker efter matchen mot Luleå

  • Brodeckis bästa match? Tror det.
  • Powerplay känns inte som en framgångsfaktor just nu. Om ni förstår vad jag menar.
  • Vet inte vad Bill Sweatt sa till funktionären eller motståndaren, men det måste ha varit grovt. Om inte känns det lite som en bamsepysselutvisning.

 

http://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef

Ingen picnic i parken som väntar

Luleå på bortaplan. Ett förväntat topplag med ett leende på läpparna som dessutom redan har hittat sin trygghet i spelet. I min – något inskränkta hockeyvärld – är Luleå det lag som möjligen kan utmana Växjö om titeln i april månad. Däremot var jag säker på att det skulle dröja en tid innan dom skulle finna spelet. Jag hade fel. Dom är redan där – eller i alla fall – väldigt nära.

 

Mitt minne sviker mig ibland, men när jag letar efter minnesvärda matcher i Luleå som jag haft förmånen att se på plats är det inte många segrar som tränger sig fram. Dom segrar jag sett har sällan varit särskilt övertygande. Finns det då någon anledning att slå sig ned i soffan, slå på tv-apparaten och ens hoppas på poäng? Nej, säger ryggmärg och mage. Kanske, säger förnuftet.

 

I matchen mot Växjö senast fanns det några saker som visade prov på styrka. Jag tänker givetvis inte på dom slarviga, snöpliga och onödiga – välj själv beskrivning – slutsekunderna. Men dom första 59 minuterna och 57 sekunderna av matchen var Brynäs mycket disciplinerade, tydliga och respektfulla mot sin motståndare. Man var det så till den grad att jag bitvis tyckte det gick till överdrift.

 

Vi vill ju alla att hemmaspelet ska bestå av formidabla skönhetsupplevelser i teknisk överlägsenhet, fysiska kraftmätningar som laget alltid går segrande ur och en känslomässig upplevelse som låter hjärtat slå dubbelslag av passion.

 

Så var det inte, men på ett område var Brynäs nästan perfekta och det var i disciplinen. Få onödiga utvisningar – Sweatts är undantagen – och konsekvens och omdöme i närkampsspelet.

 

Det är troligt att slutsekundsförlusten satt sina spår och visst hade det varit bra om laget hade belönats med tre segerpoäng istället för en poäng förlust.

 

Luleå är ett riktigt bra hockeylag. Intressant på många olika sätt. Det är lite old school Luleå över årets upplaga. Kamp, fart och stora känslor väntar Brynäs där ute på industriområdet.

 

Lyckas Brynäs spela det spel vi fick se mot Växjö i sextio minuter kan en poäng vara möjlig. Poängen kan ligga sådär mysigt inbäddad bland spelarnas necessärer, kortlekar och grabbiga tråkningar. När bussen tar vänster från hallen på väg mot flygplatsen kan spelarna blicka ut över den lilla fjärd som skiljer dom och Norrbottensteaterns vackra upplysta fasad åt. Förhoppningsvis kan dom njuta av prakten. Jag hoppas det.

 

Jag hoppas få se dom äldre spelarna leverera mot Luleå. Den ungdomliga entusiasmen och talangen är glädjande, men det dagliga och återkommande jobbet, spetsen och kvaliteten ska dom färdiga spelarna stå för. Enterfeldt och Brodin har händerna fulla mot Luleå också.

 

Luleå på bortaplan är ingen picnic i parken. Det är hårt arbete på ett industriområde som gäller.

 

Tre saker före matchen

  • Granström, Abbott och Abott. Rätt laddade en kedja för rörliga huvuden på motståndare. Fel laddade en möjlig belastning. Jag tror Brodin löser det där.
  • Målvaktsspelet var godkänt mot Växjö. Det krävs mot Luleå med.
  • Powerplay? Visst har Brynäs powerplay en dimension till. Hoppas det.

 

http://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef

 

Vet inte om jag tycker om det jag ser

En hygglig beskrivning av matchinledningen mot Växjö är avvaktande. En mer riktig beskrivning är tempofattig, utan kamp och initiativlös. Det var inte ett hemmalag som ville visa att man bestämde.

 

När Brynäs väl fick chansen i anfallszon kändes det segt, omständligt och överlåtande. Jörgen Sundqvist säger i pausen att Brynäs måste spela rakare och enklare. Han har rätt, men för det krävs det spelare som fattar beslut.

 

Det tog 19 sekunder in på den andra perioden innan svaret kom. Sebastian Enterfeldt gör målet, men egentligen är det tre spelare som gör det. Enterfeldt trampar runt målet och slår in pucken, men Jens Lööke vinner kampen framför mål medan Daniel Brodin får med sig sin bevakning ut i sarghörnet. I sin enkelhet ett mål för lagidrottare.

 

Brynäs blir bättre när tempot höjs. Vi vaggas in i en sorts trygghet som hos mig skapar oro.

 

Desto längre perioden gick  desto mer slafs och hafs fick vi se. Lite som en McDonalds-restaurang en sen lördagkväll. Ni förstår. Enkel mat utan finess, men som fyller sin funktion.

 

Tidigt i den tredje perioden får Brynäs spela med en man mindre. Växjö sätter ett oerhört tryck mot en storspelande Berhard Starkbaum och ett brynäsförsvar som med disciplin reder ut stormen. Då och där kändes det matchavgörande.

 

I slutet av matchen fick vi se ett försvarsspel som var så uppoffrande att jag påminde mig själv om Tommy Melkersson. Men det skulle inte räcka.

 

Respekten för motståndaren och lojaliteten med matchplanen tog nästan tre poäng åt Brynäs, men med tre sekunder kvar av matchen dundrar och kvitterar Tomi Kallio för Växjö.

 

Matchen avgjordes med straffar och extrapoängen tog bussen till Växjö.

 

Jag vet inte om jag tyckte om det jag såg. Det finns en del att göra.

 

Tre saker efter matchen

  • Men oj vad jag tycker om hybridicing.
  • Respekten för motståndaren får aldrig vara så ödmjuk som den var under den första perioden.
  • Oskar Lindblom och Jens Lööke. Titta på dom med, men också i spelet utan puck. Dom kan bli något.

 

http://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef

Hoppas på väl godkänt

Brynäs har spelat två matcher i årets SHL. En förlust och en vinst. Laget har haft flera skador och fått förlita sig på sin egen bredd. Lägg till att personliga angelägenheter dessutom stört laguttagningen. Går det då att dra några provisoriska slutsatser?

 

Nej, det gör det inte.

 

Mot ett riktigt bra Frölunda hade man inte mycket att hämta och mot ett betydligt sämre Leksand dröjde en klar seger till ett sent avgörande. Jag skulle vilja påstå att det är motståndet som gett Brynäs två olika utseenden.

 

Brynäs ska nu möta Växjö – dom blivande svenska mästarna om man ska tro mig och några till – och det ska onekligen bli riktigt intressant hur laget presterar mot Lakers.

 

Lukas Kilström är tillbaka och då får vi nästan se den backuppsättning Tommy Jonsson & co tänkt sig spela med under inledningen. Nästan därför att det finns en spelare vi fortfarande saknar – och kanske sett för sista gången. Jag tänker givetvis på Christian Djoos.

 

På forwardssidan saknas Jesper Ollas mer än vi förstår och om också Greg Scott spelade skulle forwardsformationerna få en annan tyngd och ett annat utseende. Om ni så vill; ett bättre lag.

 

Ingen ska medvetet missförstå mig och påstå att jag inte låtit mig förundras över hur skickliga ungdomarna som kliver in i laget presterar. Tvärtom har jag svårt att ta in att klubben kan fostra spelare efter spelare efter spelare som med någon sorts självklarhet kliver in och faktiskt inte bara avlastar utan faktiskt presterar. Däremot är jag inte lika säker – om än inte tvärsäker – att dom skulle klara det kväll efter kväll, vecka efter vecka.

 

Nu väntar Växjö i nästa match. Om matchen mot Leksand var ett läxförhör är den här matchen mer ett diagnostiskt prov på hur väl Brynäs hemmaspel står sig i konkurrens med ett tänkt topplags bortaspel.

 

Jag hoppas betyget ska bli väl godkänt, men då krävs det ytterligare något mer än det vi fick se i segern mot Leksand.

 

Tre saker inför Brynäs – Växjö

  • Vesterholmarna kan trivas men Blomqvist får gärna komma in i matchen.
  • Centerspelet kan avgöra. Om så blir fallet kan Brynäs centerbredd vara den spets som avgör.
  • Växjö har en mästarmålvakt i Christopher Nilstorp. Får han stå? Gör han det kan den farhåga om bristande kreativitet bli skillnaden mellan lagen.

 

http://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef

 

 

 

Ett sorts svar på tal

Brynäs vann hemmapremiären. Segern var ett bra svar på tal mot bakgrund av vad vi fick se mot Frölunda i torsdags. Brynäs vann matchen för att man var bättre än sina motståndare. Det var ingen tur med i sammanhanget. Man var bättre. Punkt.

 

Målen skulle dröja, men redan inledningsvis kunde vi se skillnaden. Närkamper vanns, farten var högre, men det var ingen sprudlande uppvisning av stringens och finess, men det var bättre. Viljan var tydligare i närkamperna, intentionerna och ambitionen var tydligare och pondusen fanns där även om tanken inte alltid omsattes till handling.

 

I slutminuten av den andra perioden kontrar Brynäs och där avgörs matchen. Daniel Brodin vispar in pucken mot mål, den spelar flipper med någon blåvit spelare och dimper ned hos Niclas Andersén som i sin tur kunde raka in ledningsmålet.

 

Jag vet inte om det var för att det var just Kaptenen Andersén som gjorde målet? Kanske var det den psykologiska tidpunkten? Möjligtvis var det signalen laget väntat på? Jag måste medge att det är en efterkonstruktion, men efter det målet var det klart.

 

Om målet var signalen från kaptenen var sätten Brynäs uppträdde i den tredje perioden svaret. Spelarna fortsatte framåt, man ville mer och man blev belönade. Om ni inte sett Brynäs 2-0 mål råder jag er att göra det. Titta på det många gånger. Bryt ned i dess minsta beståndsdel och ni kommer att finna viljan att återta pucken av Jens Lööke, den känsliga med bestämda passningen av Daniel Brodin och den beslutsamma hårdheten hos målskytten Sebastian Enterfeldt. Ett mål jag tycker mycket om.

 

Visst reducerar kvällens gäster någon minut senare, men det bekommer inte Brynäs. Man fortsätter framåt. Istället för att drabbas av nervositet, tappa spelet och förlora matchen fortsätter man att hålla sig till sin idé. Sådant skapar trygghet.

 

Det går inte att skriva en kommentar om segern utan att nämna dom unga. Felix Sandströms inhopp var modigt, djärvt och förtroendeingivande, men den av dom unga som gjorde starkast intryck på mig var Oskar Lindblom. Hans talang kände vi redan till, men det jag tog till mig och det jag vill se ännu mer av var hans attityd.

 

Lindblom tog och gav. När Jonas Frögren irriterade sig på honom såg jag något jag sällan ser hos unga spelare. Den sexton år yngre Lindblom hade inte bara tagit den plats som givits honom på isen. Han hade tagit för sig av motståndarnas tänkte defensive ledare. När Frögren påtalade något för domaren medan han skickade menande blickar mot Lindblom förstod jag att hans talang består av mer än bara hans förmåga att spela ishockey. Han har redan förstått det där andra spelet. Det där spelet som också avgör matcher.

 

Kanske är det också Frögrens reaktion som får mig att ställa frågan om hur bra egentligen Brynäs var? Gästernas många storväxta backar hade stora problem i slutet av dom inledande perioderna och genomgående under dom sista 20 minuterna.

 

Brynäs var bra den här kvällen. Men hur bra?

 

Jag har inget bra svar på den frågan, men en sak är säker; Brynäs var klassen bättre än mot Frölunda och klassen bättre än dalalaget.

 

Egentligen behöver frågan inget svar. Den här hemmapremiären handlade – som ni vet –  om mer än tre poäng.

 

Ni vet varför, jag vet varför.

 

Tre saker efter matchen

  • Ungdomarnas ungdomliga ungdomlighet skapar glädje en kväll som den här. Hoppas på fler liknande kvällar.
  • Daniel Brodin. Hårdheten i det fysiska spelet, passningen. Var det månne han som var den egentliga startsignalen?
  • Nu har det äntligen börjat. Ny match på onsdag. Jag är där. Kom du också.

 

http://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef