Ibland är hockey smärtsamt

Jag ville så gärna skriva om fallet framåt. Om hur laget samlat ihop sig, slipat på detaljerna, tänt till, krävt något av varandra. Det blev inte så. Istället blir det ett försök att formulera intryck som jag inte ville uppleva.

 

Ishockey kan – och kanske ska den alltid – vara smärtsam. Idag var det en smärtsam upplevelse att se Brynäs. Det var inte mycket som fungerade. Dom enda linjer som kunde ses på isen var blåa, röda eller Växjös.

 

Brynäslagets hängande huvuden efter 0-1 och deras krumma ryggar efter 0-2 förstärkte intrycken av ett lag i motgång, ett lag utan kraft, och ett lag som kanske ville men inte kunde. Det var smärtsamt att se. Det måste vara än värre att vara en av dom spelare som inte kunde prestera.

 

Redan innan slutsignalen ljöd hade mejlen och meddelanden börjat pipa i telefonen. Några ställde frågor, andra skällde och en tredje krävde avgångar. Själv stod jag där och försökte förstå.

 

Under den andra perioden fick jag syn på sportchefen. Han vankade av och an. Han kramade ett räcke med sina händer och det kändes som att han kramade det hårt. Jag vet inte vad han tänkte, men jag är övertygad om att en sammanfattande rubrik skulle kunna vara; förändring.

 

Han funderade säkert över vad han skulle kunna göra. Vilka beslut han kan, bör eller måste fatta. Vilka beslut som gynnar och är för klubbens bästa både på kort och lång sikt? Han övervägde säkert alla variabler, alla alternativ och alla möjliga lösningar. Besluten är hans. Beslut måste fattas och ingen annan än just han kan fatta dom. Ingen enkel uppgift, men det är en del av hans jobb.

 

Det är rimligt att förvänta sig en förändring. Något måste göras. Det är Stefan Bengtzén som måste fatta beslutet. Det beslutet kommer inte att dröja. Frågan som söker svar är därför inte om det blir förändring utan när.

 

Spelare och ledare hyllas i framgång och kritiseras i motgång. Sällan står varken det ena eller andra i proportion till den egentliga prestationen, men det är en del av elitidrottens villkor. Publiken betalar direkt via entrébiljetten eller indirekt via sponsorers vilja att sponsra klubben på grund av att sporten och klubben är ett bra skyltfönster för företaget. Därför är det också rimligt att publik och supportrar är besvikna när det inte går som vi alla hoppas. Hur besvikelsen sedan tar sig uttryck måste var och en ta ansvar för, men besvikelsen i sig är rimlig.

 

Jag ville ju så gärna att det här skulle vara fallet framåt. Så blev det inte.

 

Ishockey kan sannerligen vara smärtsamt. Den här gången till och med mycket smärtsam.

 

 

Tre saker efter matchen

  • Vishet, mod, besinning och rättrådighet är kardinaldygder. Dom är också viktiga egenskaper för en sportchef.
  • En ny back på väg in i laget. Är han en ledare, kreatör och orkar han spela 30 minuter per match?
  • Nästa gång vill jag se ett fall framåt.

Rätten till en åsikt

Alla har rätt att ha en åsikt, men med den rätten kommer också ett ansvar. Ett ansvar att inte tappa fattningen, hålla sig till sanningen, ge utrymme för samtal och söka svar. Varför tar jag upp den här frågan här – på en blogg om ishockey – och inte någon annanstans?

 

Ni vet varför. När man sysslar med elitidrott har man både talangen att utföra idrottsliga prestationer på toppnivå och modet att låta den beskådas av andra. Intresset för vår sport och vår klubb är stort. Den skapar känslor. Både glädje och sorg. Många av oss har haft förmånen att dela den ohämmade glädjen som en sportslig framgång kan ge och den glädjen ställs alltid i perspektivet av att också ha delat klubbens nederlag och förluster.

 

Även om det är lätt att tappa fattningen är det viktigare att i motgången behålla värdigheten och istället vara konstruktiv. Jag sitter inte på en så hög häst att jag inte medger att även jag både sagt och skrivit olyckliga formuleringar, men jag har alltid ambitionen att kunna säga samma sak direkt till den mina ord handlar om.

 

Det är med dov stämning jag tar del av vad enskilda personer sagt, skrikit och förmedlat till andra inom klubben. I dessa stunder är det inte min klubb. Jag vädjar till alla att behålla den egna värdigheten, men också respekten för varandra och klubben.

 

I en tid när näthat är en del av människors vardag vill jag att alla tänker sig för. Det går inte att finna konstruktiva lösningar i ett känslomässigt tillstånd där eftertanke är en bristvara.

 

Vi är alla en del av vår klubb. Vi är det på olika sätt. Några har sin inkomst från klubben och vi andra vill att vår klubb ska ha framgång. Därför kan jag inte stillatigande se på när några vill något annat.

 

Brynäs ledord – Stolthet, hunger, engagemang och gemenskap sedan 1912 – har jag ända sedan den dag dom blev offentliga tagit till mig. Jag tycker om dom. För mig betyder det att vi alla möter varandra med just dessa egenskaper främst. Den här dagen skulle jag vilja lägga till en bisats. Den lyder: … och det ska ske i ömsesidig respekt för varandra.

 

Alla har rätt till en åsikt, men med den rätten kommer också ett ansvar.

 

Stolthet, hunger, engagemang och gemenskap sedan 1912 och det ska ske i ömsesidig respekt för varandra.

Det är dom som har svaren på frågorna

Brynäs möter Växjö och gör det på hemmaplan. När bortaspelet inte har fungerat på ett tag känns det viktigt att hemmaspelet gör det.

 

Många frågor har ställts kring lagets aktuella status efter dom två senaste matcherna och det är skönt att veta att det är laget som är på isen som har svaren på frågorna. Varje enskild spelare och ledare abetar varje dag för att söka lösningar, finna svar och på så sätt göra sina egen arbetsplats trevligare och sina supportrar gladare.

 

Växjö kommer som på besök och det är ett bra lag. Ett riktigt bra lag. Det känns som en bra uppgift för Brynäs. Jag kommer att hålla koll på Tomi Kallio och tycker att både du och Brynäs ska göra detsamma. Han brukar trivas mkt Brynäs.

 

Låt oss hoppas på enkelhet i spelet, avspända spelare och medstuds när det behövs.

 

Jag hoppas och tror på en jämn match som mycket väl kan gå till förlängning. Jag längtar efter tre poäng och hoppas på två.

 

Om några timmar har vi svaret.

 

Tre saker inför matchen mot Växjö

  • Aggressiviteten i försvarsspelet 
  • Ta tag i matchen själva
  • Ge laget ditt stöd. Det är nu det behövs mer än någonsin.

När orden saknas tar något annat vid

Brynäs tionde förlust på bortaplan och känslan jag har inombords är att jag sett allt förut. Ska jag vara riktigt ärlig är det svårt att klä intrycken i ord. Formuleringarna känns igen och är tyvärr alltför bekanta för både dig och mig. 

 

När det inte längre finns ord gör man bäst i att låna av andra. Jag lånar mina av den dansk/norske författaren Aksel Sandemose. ”Nederlag ska upp i ljuset, inte grävas ned. Det är på det sättet man blir människa.”

 

När matchen mot Djurgården var över hade jag blivit väldigt mycket människa. 

 

Brynäs förlorade klart mot Djurgården. I mina ögon för klart, för mycket och för smärtsamt. Visst var Djurgården effektiva, men det var mer en förlust för Brynäs än en seger för stockholmarna.

 

Ni har redan sett matchen och sammandragen, läst referaten, lyssnat på intervjuerna, läst krönikorna. Det är ingen idé att beskriva matchen. Den var en varken bättre eller sämre insats än den mot HV71. Den var densamma.

 

Stillsamheten i försvarsspelet, tveksamheten i anfallsspelet och bristen på ledarskap. Det sista är det intryck som starkast bitit sig fast. Ledarskapet.

 

Från sidan är upplevelsen att laget inte riktigt är förberett till match. Jag har tagit upp det tidigare, men det har jag också gjort om målvakter, målskyttar och annat också. Det är givetvis varje enskild spelares skyldighet att ha fullt fokus när pucken släpps. Jag vill gärna tro att det är så, men om så är fallet är andra lag bättre på den punkten.

 

När laget dessutom ser ut att sakna strukturer i den mest inövade av alla spelformer – boxplay – ställer jag mig återigen frågan om laget är rätt förberett. När enskilda spelare tappar fokus och tar onödiga utvisningar i ett läge i matchen då poäng – trots det svåra målmässiga underläget – fortfarande är möjliga funderar jag på om dessa spelare verkligen sätter laget före jaget.

 

Jag vill påstå att när väl pucken släpps kan ledare bara justera detaljer i laget, men innan match kan ledare påverka laget. En ledares viktigaste uppgift är att leda laget utifrån den spelplan man satt upp. Det är också ledares uppgift att korrigera beteenden, stödja rätt insatser och sätta laget före relationer till spelare.

 

Det är naturligtvis möjligt att ledarna i laget ställde spelarna som tog dom synnerligen onödiga utvisningarna till svars och det får anses som självklart att Tommy Jonsson övervägde att bänka samma spelare för att på så sätt visa laget att det inte är okej att uppträda såsom man gjorde. Om det sedan hände vet jag inte. Jag bara utgår från att så blev fallet.

 

Det måste till en förändring. Jag vill inte sparka på den som redan ligger, men exemplen jag nämnt är knappast exempel på lojalitet med spelidé eller lagkamrater. Det är ett exempel på frustration och kanske ett rop på hjälp. 

 

Vilken förändring som måste till vet bara den sportsliga ledningen inom Brynäs.

 

Ni kände kanske igen formuleringarna, men jag försökte. Kanske blev det inte bra – kanske lyckades jag inte – men jag försökte.

 

När det inte längre finns ord gör man bäst i att låna av andra. Jag lånar mina avslutande ord av W.C Fields.

 

”Om du inte lyckas första gången, prova igen. Prova ytterligare en gång. Sen är det dags att ge upp. Det finns ingen anledning att skämma ut sig helt. ”

 

Tre saker efter matchen mot Djurgården

  • Vad kan jag lära mig av matchen? Ska jag vara ärlig handlar lärdomarna mer om sådant jag inte ville lära mig.
  • Det är bara ishockey påstår vissa. Trott det den som vill.
  • På tisdag är det ny match. Trots allt längtar jag dit.

Inför Djurgården – Brynäs

Brynäs lämnade Jönköping med ytterligare en förlust. En förlust som var klar, tydlig och rättvis. Kan Brynäs vända den förlusten till något annat mot Djurgården? Det mesta talar för att så inte blir fallet. Ytterst lite i spel och attityd visade några sådana tendenser i matchen mot HV. 

 

Jag hoppas att Brynäs försvarsspel utvecklats sedan mötet med HV71 och jag vill tro att rosten på skenorna nu är borta.

 

Djurgården var målmässigt ineffektiva mot Leksand senast, men glöm inte att dom gjorde sju mål på Brynäs senast lagen möttes i Gavlerinken. Djurgården förlorar sällan två matcher i rad på hemmaplan – även om vi vet att laget trivs betydligt bättre på Hovet än i Globen – vilket talar för att Brynäs har en svår uppgift framför sig.

 

Jag sätter återigen mitt hopp till en lyckosam brynäsmålvakt, ett effektivt powerplay och ett Djurgården som än en gång inte levererar på hemmaplan.

 

Även om jag inte är djurgårdare tycker jag den här kommentaren från Djurgårdens vice VD, KG Stoppel, också kan vara en uppmaning till Brynäs representationslag och till dom tusentals Brynässupportrar som är på plats i Globen.

– I Djurgården tror vi inte på tomten. Vi tror på hårt jobb.”

 

Jag har inga förhoppningar om poäng, jag tror inte på tomten och jag tror inte på tur. Däremot tror jag att hårt jobb kan ge framgång.

 

Tre saker inför matchen mot Djurgården

  • Förstaformationen producerade mot HV71 och kommer att göra det mot Djurgården också.
  • Brynäs har bara en formation som fungerar offensivt därför är det nu dags för Wallace och Niinimäki att kliva fram.
  • Saknar Brodecki och Lindblom. Trodde inte att jag skulle göra det redan nu.

https://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef

Poänglös ishockey

Efter flera veckors uppehåll fanns förhoppningar om att få se ett Brynäs som rättat till dom problem laget brottats med under hösten, ett Brynäs som var beredda när pucken släpptes och ett Brynäs som skulle visa att den högstanivå laget haft under hösten inte var undantagen som bekräftar regeln.

 

Så blev det inte. Istället fick vi återigen se ett Brynäs som valde att svälja den sista skinkbiten under den första perioden, som låtit Samarinen verka under den andra perioden och som aldrig var riktigt nära i den tredje perioden. 

 

Var det något jag var säker på innan match var det att fokuseringen, aggressiviteten och lusten att spela skulle finnas från första nedsläpp till sista. Min nyanserade sida letade efter just dessa ingredienser, men jag fann något annat.

 

All lagidrott bygger på över- och underordning. Det som sker på isen är resultatet av inövade beteenden och strategier. Lite slarvig kallar vi det ofta för den gemensamma spelidén. Poängen med en spelidé är att den ska skapa struktur, trygghet och en individuell frihet där dess yttre gränser är villkorslösa.

 

Det finns anledning att ibland ifrågasätta lag som ser ut att ha tappat bort den gemensamma kartan. Just nu känner jag mig tvungen att ställa mig frågan om hur Brynäs karta ser ut och om den är gemensam?

 

Varje lag måste tro på sin idé. Försvara den och utveckla den, men tänk om idén inte finns? Vad finns det då att tro på?

 

Den aggressivitet och beslutsamhet som krävs i försvarsspelet lyser med sin frånvaro. Det ser ängsligt, oroligt och passivt ut. Puckar som ska ut ur zon fastnar på vägen, innan pucken är blockerad har man åkt och bytt och även om ambitionen med snabba omställningar från försvar till anfall bygger på att man inte leker hambo med någon motståndare kan det inte betyda att man inte gör färdigt försvarsarbetet innan anfallsspelet tar vid.

 

Jag vet. Skador på viktiga spelare och nyförvärv som ännu inte presterar på den nivå vi kanske lite till mans hade hoppats på är en delförklaring, men det förklarar inte allt.

 

Jag tvingas erkänna att jag återigen är besviken efter en match.

 

Nu väntar ett fullsatt Globen mot ett revanschsuget Djurgården. Är det en lämplig uppgift för Brynäs? Kanske.

 

Dessvärre förbereder jag mig återigen för en poänglös ishockey. Brynäs får mer än gärna visa att jag har fel.

 

Tre saker efter matchen mot Hv71

  • Erik Christensen! Klass rakt igenom. Lite för bra för Brynäs den här gången.
  • Det känslomässiga uttryck Brynäs visar upp i slutskedet av matchen hade jag gärna omvandlat till fokusering och konsekvens några timmar tidigare.
  • 2-3 reduceringen var ett mål i min smak. Fler sådana mot Djurgården. Tack på förhand.

https://unicef.se/egna-insamlingar/brynasare-for-unicef

 

 

Inför HV71 – Brynäs

Annandagen betyder omstart i SHL och Brynäs inleder med en bortamatch mot HV71. Dom tidigare mötena mellan lagen den här säsongen kan inte ens den mest enögde brynäsaren beskriva som minnesvärda matcher. 0-5 på bortaplan och 4-7 på hemmais är resultat som talar det tydliga språket.

 

Jag hoppas att Brynäs kommer väl förberedda till Jönköping. Det förhoppningen har jag visserligen varje gång laget spelar match, men laget har inte råd med någon tafatt inledning i någon av perioderna. Personligen tror jag att det är just den här detaljen som laget arbetat mest med under serieuppehållet.

 

Greg Scotts, Anton Rödins och Bill Sweatts fina höstspel får gärna hålla i sig och kanske är det också direkt nödvändigt. Dom nya spelarna som kom till Brynäs i början på december har nu tränat med lagen under några veckor vilket gör det möjligt och rimligt att öka förväntningarna på deras prestationer. 

 

HV71 är ett skickligt lag som utmanar alla lag. Jag förväntar mig därför en ganska traditionell bortamatchbild. Brynäs får fokusera på ett lojalt försvarsspel och ett effektivt powerplay. I spelformen powerplay är Brynäs bäst i ligan just nu, men effektivitet är en färskvara. Vi får därför hoppas att effektiviteten finns kvar. 

 

Brynäs har en god chans att ta en poäng i Jönköping, men då krävs en koncentrerad insats under matchens alla delar. 

 

Tre saker före matchen mot HV71

  • Hoppas Niclas Andersén fått stenhårda tacklingar i paketen. 
  • Hoppas Bill Sweatt behållit farten. 
  • Hoppas Tommy Jonsson, Andreas Dackell, Ove Molin och dom andra klargjort att matchen börjar 18.30 och att den inte är slut före klockan 21.30. 

Hoppas på ett sparat kvitto

Julklapparna är utdelade och några av oss har blivit glada medan andra försiktigt efterfrågar kvittot för klappen man vill byta. 

 

Svenska Hockeyligan gav hockeysverige en tidig och lite överlägsen klapp på huvudet när man presenterade hur man ytterligare vill försvåra avancemang till SHL genom idrottsliga prestationer och istället belöna ekonomiskt starka företag att vara med i SHL. Givetvis säger man att det inte långsiktigt handlar om en stängd liga, men den minnesgode kommer ihåg fjolårets debatt och den här gången flyttar SHL fram positionerna ytterligare. Jag vill byta den här klappen. Jag hoppas SHL har sparat kvittot. 

 

Hockeyligan har valt att kommersialisera sporten. Det ska vara en happening, ett evenemang, ett event eller affärsmässig mötesplats för näringslivet. Det är fullt rimligt att det är så. Vi vill ha bra ishockey, bra ishockey kostar pengar, pengar som sponsorer och tv-avtal kan ge. Men – för det finns som alltid ett men. SHL glömmer bort den vad som ger goda och ekonomiskt fördelaktiga avtal med sponsorer och tv-bolag. Ni vet vad jag menar eller hur? Det genuina intresset för klubbarna från supportrar och publik. 

 

Om intresset för matcherna i oktober, november och december blir ännu lägre vad vill då sponsorerna betala? Allt mindre kan jag tro. SHL drivs som ett bolag med ett eget intresse där svensk ishockeys utveckling lever på skuggsidan. Det är min uppfattning att SHL inte tänkt färdigt. Jag vill inte påstå att man har otur när man tänker eller att man medvetet vill försämra möjligheterna för sportens utveckling i Sverige, men jag vädjar till SHL att göra ett omtag. Den kommunikationsstrategi SHL använt sig av dom senaste åren har varit mycket lyckosam – det här inlägget är ett litet exempel på vilket sätt man arbetar – men om strategin varit lyckosam har idéerna inte haft samma kvalitet. 

 

SHL är för svensk ishockey vad en stormakt är för små nationer. Genom att skramla med inlindande och villkorslösa krav på den mindre tvingar man fram sin åsikt i ett ansträngt läge. Min lösning är istället att samla alla krafter som finns och vill inom ishockeyn och tillsammans söka gemensamma lösningar på framtidens utmaningar. 

 

Det borde vara en uppgift för Svenska Ishockeyförbundet, men när det gäller deras relation till SHL är den mest att likna vid underdånig. Tråkigt, beklagligt och besvärande för alla parter. Det kommer givetvis inte att ske. Ligan vill det inte, förbundet vågar inte och småklubbarna lägger så sakteliga ned sina verksamheter. 

 

Vad återstår då att göra? Det ena är att aktivt fortsätta arbetet för att svensk ishockeys samlade krafter ska utvecklas i samklang med sin samtid och det andra är att låta SHL äta julbordets alla läckerheter och överlåta lutfisken, grisfötterna och rödkålen till övriga. 

 

Jag inser att krafterna för en fortsatt kommersialisering av elitidrotten inte kan hejdas, men det betyder inte att jag tycker om det. Jag vill gå på matcher där alla spelare, alla ledare, varje enskild besökare för några timmar några timmar i veckan låter livets besvärligheter stanna upp. Några timmar när det enda som är viktigt är nästa byte, nästa mål, nästa tekning. Jag vill att ligan ska vibrera av passion och längtan. Så kommer det nog aldrig att bli igen. Om det nu någon gång varit så? 

 

Därför går jag till SHL och frågar om dom har kvittot kvar på den tidiga julklappen dom gav oss som gillar ishockey. Jag vill nämligen byta den mot något annat.