Inför Brynäs – Frölunda

Det är inte marginalerna som skiljt Brynäs från fler poäng i dom senaste matcherna. Det är motståndarna, det egna självförtroendet och en gnutta medgång. Nu väntar Frölunda på hemmaplan och det kan väl inte ge några poäng det heller?

 

Nej, så är det. Inte kan väl Brynäs vinna en hockeymatch? Det är väl något orealistiskt, något fullständigt omöjligt och bortom allt vett att ens antyda att det skulle kunna ske? Jag menar det handlar ju om ishockey. Där är allt på förhand givet.

 

Det är min förhoppning att den ironiska undertonen ska framgå. Det är klart att Brynäs kan vinna hockeymatcher och varför inte den mot Frölunda? Jag ser inga hinder för det.

 

Nu är det bara poäng som räknas. Inga krav på elegans finns. Just nu hoppas jag mer på en ful seger än en vacker förlust.

 

Brynäs matchar sina bästa spelare hårt. Förhoppningen är att det ska ge tidiga ledningar, trygghet och något att försvara. Tyvärr har tidiga ledningar omvandlats till något senare underlägen och till slitna och trötta spelare som ska lyckas kvittera i slutminuterna.

 

Mot Frölunda hoppas jag på en match då motståndarna har en sämre dag, det egna självförtroendet vuxit och jag hoppas givetvis på en gnutta medgång.

 

Tre saker inför matchen mot Frölunda

  • Full fart framåt i den första perioden.
  • Kontrollerat spel i den andra perioden.
  • En ledning att försvara i den tredje perioden. Tack på förhand.

Det handlar inte om att klyva atomer

Det finns kvällar då intrycken av en förlustmatch kan formuleras i ord som handlar om enskildas prestationer, ett spel som skapar förtroende och om att man förlorat mot ett lag som helt enkelt var bättre. Det här skulle kunna vara en sådan kväll, men det är ändå inte det.

 

Det här är en av dom kvällar då jag nästan önskade att jag hade en annan känslomässig relation till klubben och laget.

 

Desto längre en säsong pågår desto mindre spelar sådana betraktelser roll. När tabelläget berättar om press, poängbehov och stela handleder i avgörande lägen bryr man sig allt mindre om hur poängen hamnar på klubbkontot. Det är poängen i sig som blir det viktiga.

 

Det här är en kväll då det fanns stunder då jag hann hoppas, tro och längta till den där lättnadens suck vi alla vill andas ut när slutsignalen går. Den här kvällen fylldes lungorna med något helt annat än lättnad.

 

Raderna som formuleras vill så gärna beskriva hur stolpskott gick in, hur frilägen avgjorde eller hur ett avspänt powerplay inte gick att stoppa. Så blev det inte. Istället tog det stopp vid en poäng.

 

Tankarna rusar runt i huvudet. Frågorna är många och svaren så få att det inte ens känns lönt att söka dom.

 

Brynäs försöker och försöker. Om elitidrott hade handlat om att det lag som försöker mest belönas med poäng hade Brynäs belönats.

 

Jag vill med övertygelse i rösten hävda att det är i motgångens stund vi får reda på vilka vi är. Att det är just nu vi får veta vad vi är gjorda av, vilken karaktär vi byggt upp och vilken förmåga vi har för att möta svåra utmaningar. Dessvärre infinner sig inte den övertygelsen. Den finns inte där. Jag är besviken på mig själv för att jag inte gick den extra milen för att finna svaret, men jag klarar det inte.

 

Kan det vända? Det är väl klart att det kan. Går det att klyva atomer kan Brynäs vinna hockeymatcher igen. Frågan är bara när och mot vilket lag?

 

Jag vill blicka framåt mot nästa match, börja hoppas, längta och glädjas med en framgång. Ikväll lyckas jag inte med det. Frågan jag ställer mig är när jag ska känna den känslan igen?

 

Tre saker om matchen mot HV71

  • Publiken. 3 800 på plats. Publiksnittet börjar ställa andra frågor till mig än den som handlar om vilket stöd laget får av publiken.
  • Nu finns spelidén. Den är på plats. Kommer det att räcka? Vi får se.
  • Trots allt längtar jag till nästa match. Varför? Ingen aning. Det är bara sådan jag är.

Inför Brynäs – HV 71

Två matcher med Berglunds Brynäs är avklarade och än hur gärna jag vill berömma laget för det mod man visat och hur lyhörd man varit för nya instruktioner kvarstår ett dystert faktum. Inga poäng har hamnat i Gävle.

 

Nu väntar HV71 på hemmaplan. Ett HV som inte firat triumfer under januari månad men som ändå knapprat till sig poäng dom senaste omgångarna.

 

Hemmapremiär för Brynäs tränarduo väntar. Dom har arbetat hårt, spelat dom bästa hårt och senast mot Leksand var det nära att ge poäng då resterande formationer kunder producera tillräckligt för att åtminstone jag skulle tycka att Brynäs var värda åtminstone en poäng. Men skillnaden mellan att vara värd poäng och att ta poäng är stor när man läser tabellen.

 

Det här blir en match då dom små segrarna i varje enskilt byte avgör. Tekningar, tacklingar och täckta skott måste vinnas av enskilda spelare – för laget.

 

Tre saker inför matchen mot HV71

  • Disciplin. Utvisningarna var för många senast. Inga ursäkter efteråt. Tack på förhand.
  • I likhet med dom två senaste matcherna kommer det att avgöras av andra spelare än dom vi brukar hoppas på. Det är i det lilla, i varje byte, i varje period matcher avgörs. Inte bara genom vackra mål.
  • Brynäs vinner målvaktskampen oavsett vem som står. Men vinner Brynäs resten? Jag hoppas det, jag hoppas verkligen det.

Det handlar inte om Mannberg

Med några dagar kvar av transfersäsongen väljer Brynäs att plocka in Daniel Mannberg. Utlånad från Luleå till Asplöven och nu vidare till Brynäs. Kanske är Mannberg ett episkt fynd som är handplockad av den nya tränarduon.

 

Kanske är han en spelare som kommer att övertyga från första skäret, som vet sin roll och som utan att tveka kommer att bidra till att Berglunds Brynäs blir ett bättre Brynäs. Kanske är det så. Klart grabben måste få chansen att visa att han är rätt för klubben.

 

Men jag skulle ljuga om jag påstod någonting annat än att jag blev överraskad över att han nu – i det här läget – är den spelare Brynäs väljer att plocka in.

 

Jag vill verkligen inte Mannberg illa. Det är min ärliga förhoppning att han kommer att vara den pusselbit som saknas, men likafullt är jag överraskad.

 

När ryktet om Patrik Cehlin slutade i Leksand, när drömmen om Johan Harju blev ett återvändarkontrakt i Luleå och där förhoppningen om ett överraskande bra namn stannade vid just en förhoppning ställer jag mig frågor som inleds med ett varför, hur tänker man och vad vill man uppnå?

 

Med några dagar kvar tills dess den här säsongens trupper sluts, förseglas och låses in ska vi nu få se vilket förtroende sportchefer och coacher har för den trupp som nu finns. Är det den här gruppen spelare som ska lösa uppgiften eller finns det resurser och/eller ambition att göra ytterligare ett drag? Jag tror snarare på det första än det senare.

Det modigaste laget vann inte

Brynäs förlorade mot Leksand. Det berodde inte på bristen av mod eller för att man var sämre än Leksand. Det berodde på helt andra saker.

 

Det var en match som på många sätt inte såg ut att vara en match mellan två bottenlag i desperat behov av poäng. Spelet böljade fram och tillbaka. Lagen skapade chanser och att det bara gjordes ett mål på dom två första perioderna kändes märkligt. Men det var ett vackert mål. Adam Brodecki vilar kyla och klass när han ger Brynäs ledningen.

 

Jag påstår inte att Brynäs var det bättre laget, men det var definitivt det modigaste. Man vågade spela det spel vi fick se mot Växjö. Låt vara med något lägre intensitet än då, men ändå med övertygelse. Man vågade överbelasta, man vågade störa, man vågade forechecka, man vågade. Det kan ingen ta från laget. Ingen.

 

När den tredje perioden inleddes fanns förhoppningar om tre poäng. Jag menar det. Mina förhoppningar var tydliga, men när Anton Rödin gör det enkla svårt fick Lukas Kilström betala priset för hans misstag och i det kommande powerplayspelet kvitterar Leksand.

 

Halvminuten senare visar Bertilsson lite sårad stolthet och då tar Leksand ledningen. Just där och då talade inget för Brynäs. Ingenting. Under några minuter spelade några spelare mer för sig själv än för varandra och sådant straffar sig alltid i matcher som dessa.

 

Men det var inte över. Jag hade fel.

 

Brynäs hittade ny energi och när Christian Djoos visar spelsinne, generositet och kyla när han spelar fram Tim Wallace till ett öppet mål var det kvitterat. Matchen går in i ett läge där lagen ser ut att tveka. Där spelarna som har självförtroende nog att vilja avgöra blir färre och där det enkla spelet dominerar.

 

Dom av er som läser mina rader ofta vet att jag sällan klagar på domarinsatserna, men det beslut som fattas av matchfunktionärerna 58:43 in i matchen var inte deras bästa. Inte ens deras näst bästa. Det var ett dåligt, okänsligt och mycket tveksamt beslut. När korrekta tacklingar på öppen is och där den som blir tacklad är beredd på vad som ska hända straffas med utvisning då måste vi ändra regelverket.

 

Jag vet. Domare måste också få göra fel. Jag vet. Domaren som tog beslutet vet också det. Det blev fel. Det hade inte gjort så mycket om inte Leksand avgjort matchen under utvisningsspelet. Men nu blev det förödande. Jag vet att mina glasögon är färgade, men innerst inne tror jag det finns många leksingar som håller med.

 

Nu är matchen slut, domslutet finns kvar där och ingen kan göra något åt det. Jag sträcker fram näven som för att visa att jag förstår domarens svåra situation. Jag hoppas dom tar min hand och att jag i deras ögon kan se att det blev fel.

 

Leksand var bättre i matchens tredje hälft. Så var det. Inget snack om saken. Det var synd att inte det fick vara skillnaden.

 

Brynäs var det modigare laget av dom två som möttes. Men ibland räcker inte mod till seger. Det krävs också disciplin, självkontroll och medstuds i några domslut.

 

Tre saker efter matchen mot Leksand

  • Att Johan Holmqvist skulle stå såg jag inte komma. Han gjorde det bra. Till och med mycket bra. Han kommer att stå fler matcher.
  • Att Adam Brodecki fick göra mål gladde mig. Han får gärna göra fler.
  • Att Christian Djoos var värd att rädda en poäng efter den dragningen och den passningen är jag nog inte ensam om att tycka.

 

Det modigaste laget har fattat poängen

Det har inte gått en dygn sedan Thomas Berglunds Brynäs förlorade mot Växjö Lakers. Dom flesta av oss ansåg att Brynäs tagit ett steg framåt, men vad spelar ett steg framåt när det ändå inte gav några poäng?

 

Nåväl. Gårdagens match är spelad, poängen är fördelade och åt det går inget att göra. Däremot kan kvällens match mot Leksand påverkas. Ett Leksand som hade en kämpig torsdagskväll i Skellefteå. Det är med andra ord två lag som haft bättre självförtroende under säsongen.

 

Brynäs visade stort mod och vilja mot Lakers. Det finns all anledning att förvänta sig att modet och viljan idag ska kryddas med dom känslor som brukar infinna sig i matcherna mot Leksand. Jag tycker mig ha sett en tendens där matcherna skapat större känslor hos supportrar än hos spelare.

 

Nyckeln till poängframgång är inte kampen mellan lagens respektive förstalinorna. Matchen avgörs av dom andra formationerna och målvaktsspelet. Efter insatsen igår är Starkbaum alldeles säkert mycket laddad idag.

 

Ishockey ska vara roligt – och är det för det mesta – men idag handlar det om tabelläget, klubbmärket och känslor. Det är tur att det laget Brynäs som spelar på isen och inga andra.

 

Det lag som spelar mest avspänt skapar sig fördelar, det lag som har roligare än det andra ger sig själv chansen, men det lag som är modigast vinner poängen.

 

Tre saker inför Leksand – Brynäs

  • Jag kan inte ljuga. Det finns matcher jag hellre vill att Brynäs ska vinna än andra. Den här vill jag vinna.
  • Berglunds Brynäs borde passa Blomqvist. Visa det idag.
  • Oskar Lindblom, Jens Lööke och Adam Brodecki. Namn på potentiella matchvinnare? Hoppas det.

Brynäs trodde på det

Brynäs förlorade mot Lakers. Inget konstigt i sig då Lakers är ett bra lag. Kanske ett lag som spelar – och förlorar – SM-finalen, men Brynäs gjorde något jag inte sett dom göra på ett tag. Dom trodde på det dom gjorde på isen och dom gjorde det nästan hela matchen.

 

Thomas Berglunds Brynäs skiljer sig inte så mycket från Tommy Jonssons. Det är samma spelare, samma tröjor och nästan samma formationer. Men skillnaderna var ändå tydliga. När Brynäs tidigare tvekat, sett vilsna ut och undrat vad andra gör såg man i den här matchen mer resoluta, beslutsamma och övertygade ut.

 

När Greg Scott var på väg att ge Brynäs ledningen i den första perioden, men istället för att göra mål gjorde en Ryno hann jag tänka att det här skulle bli en match där Brynäs skulle vara nära, men ändå inte där. När Greg Scott direkt efteråt kom till båset, fick en klapp på axeln och log lite skamset förstod jag att något hade hänt.

 

Det handlade inte längre om missade målchanser, det handlade om att man skapat målchanser.

 

När forecheckingen var så hög att varje defensiv back genom tiderna drog efter andan och sträckte sig efter något lugnande fortsatte Brynäs framåt.

 

Det handlade inte längre om rädslan över att misslyckas, det handlade om förhoppningen att lyckas.

 

När passningarna skar genom mittzonen och pucken höjde tempot sjöng det i mitt av försiktighet och passivitet sargade hjärta på ett sätt det inte gjort den här säsongen.

 

Det handlade inte om tvekan, det handlade om att tro på det man gör.

 

Visst oroades jag av att orken inte skulle räcka, att aggressiviteten skulle medföra alltför många utvisningar och visst anade jag att Lakers var det bättre laget. Men trots min egen svaga tilltro till den upplevelse jag tog del av fortsatte Brynäs.

 

Det handlade inte om vad vi såg, det handlade om vad Brynäs tillsammans gjorde på isen.

 

Brynäs fick jobba hårdare för att skapa sina chanser och mål. Lakers målchanser var mer avslappnade och två av deras mål var målchanser som vi inte tänkt på en vanlig dag.

 

När Brynäs lät pucken göra jobbet höjdes tempot. Under dessa – förvånansvärt långa – perioder av matchen kändes brynäspoäng möjliga. Faktiskt både en, två och tre poäng. Men matchen avgjordes dom andra stunderna.

 

Om inte tabelläget och poängbehovet varit så stort hade kanske känslan varit en annan. Jag hade bortsett från dom individuella matchavgörande misstagen, jag hade struntat i att det bara var första formationen som producerade mål och poäng och jag hade istället fokuserat på det som komma skall med någon sorts framtidstro och hopp.

 

Problemet är att framtiden redan är här och hoppet måste bli verklighet.

 

Brynäs gör två riktiga hockeymål. Det fanns tanke och teknik bakom bägge. Tyvärr räckte det inte till poäng då gamla synder begicks vid åtminstone två av deras mål. Gamla vanor bryts inte på några dagar. Det tar längre tid än så. Jag tröstar mig med att Brynäs är på väg att skapa nya vanor.

 

Den Berglundska blicken vid slutsignalen talade sitt tydliga språk. Han ville annorlunda. Han var inte nöjd med brutna vanor. Han ville ha poäng. Det gillade jag.

 

Brynäs trodde på det dom gjorde. Jag hoppas dom tror det lika mycket i nästa match.

 

Tre saker efter matchen mot Lakers

  • Pecka Alcén, hans kavaj och slips påminde om en annan tid. Ändå är det hans arbete i klubben som är framtiden.
  • När puckarna lades mot mål fanns det någon där. Någon som hade en tanke med vad han gjorde där. Sweatts 1-1-mål får tjäna som ett gott exempel.
  • Försvarsspelet var långa stunder bättre, men inte stabilt. En bra början, men trots allt – bara en början.

Ett aggressivare Brynäs?

Det är naturligtvis med anspänning vi ser fram mot Brynäs bortamatch mot Växjö. Laget har som bekant bytt tränare. Aggressivitet är ledordet jag hör från många nära laget. Det ska bli intressant att se vad det betyder i praktiken.
Växjö borta är ingen enkel uppgift för vilket lag som helst, vilken dag i veckan som helst och kanske är det extra svårt med tanke på den senaste veckans förändringar i och kring laget? Jag tror tvärtom. Istället för att fundera allt för mycket på insatsen mot Skellefteå senast har laget fokuserat på nya detaljer, nya röster och nya direktiv. 
Niclas Andersén uttalade sig om att man nu får visa att man vill spela. Jesse Niinimäkis och Sondre Oldens fick lämna laget och det om något är en signal i sig. Det ska bli mycket intressant att se vilka som ikväll visar att man vill spela.
Thomas Berglund sätter samma spelare på isen som vi sett i många matcher under säsongen. Det är fortfarande samma grupp som ska lösa utmaningarna på isen. Jag längtar till nedsläpp.
Tre saker inför matchen mot Växjö
  • En kamera på Berglund under hela matchen hade varit önskvärt. Reaktioner, instruktioner och frånvaro av frustrationer önskas.
  • Hårdast jobb vinner. Inga nyheter. Brodin kommer att trivas. Betyder tränarbytet något för Blomqvist? Kanske.         
  • Målvakterna. Starkbaum har vilat några extra dagar inför den här helgen. Bra att han nu får tävla med Honken. Gillar det.

Berglund har förstått

Thomas Berglund klev in efter en guldtränare och har förstått vad han ska göra. Han justerar snarare än förändrar, han snarare tydliggör än börjar om och – viktigast av allt – han har förstått att det viktigaste just nu är att flytta fokus från laget och till honom.

 

Jag är faktiskt lite imponerad av att han redan klarat av ABC-kursen i övertagande av ett lag i poängbehov och att han gjort det med – som det verkar – gott stöd från laget. Det senare uppskattar jag särskilt.

 

Nu väntar en helg med två diagnostiska prov. Två bortamatcher där poäng inte längre är önskvärda utan direkt nödvändiga. Jag hoppas på ett resultat som är väl godkänt, men förbereder mig för ett godkänt.

 

Idrottens psykologi är precis som livet i stort. Vi är vanedjur. Vi skaffar oss rutiner, olater, styrkor och svagheter som sker per automatik. Vardagen är full av små egenheter som för det mesta gör vardagen enklare för oss, men som många gånger kan vara det motsatta.

 

När Brynäs presenterade Thomas Berglund var det inte en trollkarl man rekryterade, det var en person som skulle bryta vardagens mönster. Brynäs har fått en ny röst i båset. Att hans röst kommer att höras långt utanför båset ser jag som en ren bonus.

 

Jag har bestämt mig för att ge Berglund den chans alla nya spelare och ledare förtjänar.

 

En spelare som fick kortare tid än vanligt var Jesse Niinimäki. Att det finns hockey i honom kunde en blind se, men den blinde kunde också se att han inte levererade på den nivå många – däribland jag – hoppades på. Berglund ställer tydliga krav på spelarna och kanske fick Niinimäki gå för att visa vad som nu gäller i laget.

 

Berglund har visat laget hockeyns ABC. Jag har mina aningar att budskapet nått fram. Hårt arbete ger istid, hårt arbete ger framgång och hårt arbete är Thomas Berglunds tanke om vad Brynäs ska stå för.

 

Thomas Berglund har förstått.

 

 

Rätt signal

Det har gått några dagar och överraskningsdammet har lagt sig. Thomas Berglund har haft dom första samtalen med laget och också praktiserat sin ambition på isen.

 

När jag såg Gefle Dagblads och Magnus Hägerborns intervju med Niclas Andersén idag kändes det som om rätt signaler nått fram till laget och att lagkaptenen också skickar rätt signaler angående förändringen.

 

För mig som utomstående är det ord, blickar och kroppsspråk som berättar hur stämningen i laget är. Jag tror på Niclas. Det verkar som om laget har hanterat den nya rösten på rätt sätt. Justeringar i spelet, skärpa, vilja att spela för sin plats och medveten om att det är nu det gäller – inte sedan – känns genuin. Om det nu inte var så att effekten av mötet med Nicklas Lidström dröjt sig kvar vill säga.

 

Jag känner redan matchanspänningen krypa sig på.

 

Jag kan bara hoppas att rätt signaler gett rätt effekt.