Ingen är oersättlig

Ingen är oersättlig. Ingen. Men det betyder inte heller att saknaden kan vara stor. Till och med så stor att den påminner om oersättlig.

 

Idag blev det klart att Bill Sweatt lämnar Brynäs. En spelare vi lärt oss att tycka om, att förvänta oss något av och en spelare att sätta vårt hopp till.

 

Jag har stor respekt för honom och jag önskar honom lycka till i fortsättningen. Bill Sweatt är värd möjligheten att ta sitt nästa steg till en miljö som han tror och hoppas passar honom bättre.

 

Good luck, mr Sweatt. I miss you already.

Det är inte dom bästa spelarna Bengtzén letar

Stefan Bengtzén ska nu bevisa varför han är så skicklig som sportchef, men det är inte dom bästa spelarna han kommer att leta. Det är helt andra spelare.

 

Sportchefen har börjat städa. Det har hittills inneburit att korttidskontraktet med Tomáš Slovák inte förlängs. Jag delar den Bengtzéns bild såsom den är presenterad i Gefle Dagblad även om jag tycker att sportchefen inte är särskilt generös i sina omdömen. Slovák kom in i laget sent och levererade precis det jag ville ha. Att han var dyr i förhållande till det han kunde var knappast hans problem. I sak håller jag dock med. Han är inte den spelare Brynäs ska bygga sin framtid på.

 

När det gäller Wallace och Lindgren är jag också överens med Bengtzén. Lindgren har sin bästa hockey framför sig och behöver nog en aning mer utbildning innan han är färdig. Han kommer att bli en SHL-spelare. Jag hoppas han blir det i Brynäs, men jag skulle inte vara överraskad om det blir i en annan klubb. Wallace presterade inte sin bästa hockey i Brynäs. Orsakerna till det är alldeles säkert flera, men faktum kvarstår.

 

Den siste som fick lämna in nycklarna idag var Jonas Nordquist. Jag har en lite speciell relation till honom. Det är något med honom jag tycker mycket om. Jag önskar honom ett stort lycka till i nästa klubb. Frågan är vilken? Karlskrona eller ett topplag i allsvenskan gissar jag på.

 

Men hur var det nu? Bengtzén letar inte dom bästa spelarna? Nä. Så är det.

 

Brynäs bygger om och det är rörigt. Bengtzén har mycket att bevisa med tanke på hur han uttryckt sig mot det som varit och det är nästan tvunget att han letar andra typer av spelare än dom som lämnat.

 

Han säger att han letar spetsvärvningar. Han vill ha en bättre andraformation på forwardssidan. Om vi leker med tanken att Scott, Sweatt och Rödin spelar tillsammans nästa år så skulle alltså Ollas och Enterfeldt inte räknas som andralinjespelare. Dom skulle hamna i en tredje formation. Det skulle i så fall innebära att spelare av typen Bröderna Westerholm, Oskar Lindblom, Jens Lööke och andra juniorspelare skulle reduceras till fjärdeformationsspelare och det skulle i sin tur betyda att Brynäs satsning på egna juniorer i representationslaget skulle bli mindre än vad som varit fallet hittills. Rätt eller fel? Ingen aning, men jag ställer mig ändå frågan.

 

Jag ritar på ett scenario. Jag säger inte att det blir så här, men jag funderar vad innebär på sikt.

 

Bengtzén försöker vara tydlig med att det är spetsvärvningar som saknas. Det låter bra. Jag hoppas det blir så. Om han med spetsvärvningar menar kreativa spelare vill säga.

 

Nåja. Nu är det en härlig tid. Vi leker alla värvningsansvariga. Sociala medier svämmar över med önskelistor på spelare. Det är roligt, men det spelar ändå ingen roll.

 

Stefan Bengtzén letar inte dom bästa spelarna. Han letar efter spelare som ska bli det bästa laget. Jag önskar honom lycka till.

Så når vi egen och gemensam framgång

En mentalt lång säsong är över. En säsong där spelet på isen har kännetecknats av att skador – små som stora, lätta som allvarliga – varit mer vardag än undantag. En säsong där en orolig och ibland ängslig klubb satt i förändring gjort sig av med tränare, ledare och spelare som på olika sätt och i olika grad symboliserat det Brynäs som reste sig, utvecklades, tog ett guld, satsade på juniorverksamheten, ställdes inför nya utmaningar.

 

Brynäs har alltid varit en klubb som skapat känslor hos medlemmar, supportrar, spelare och ledare. Det har varit en klubb där ishockeyn och Brynäs satts främst. Jag har gillat den utveckling som skett sedan millenieskiftet. Klubben har vågat ta nästa steg. Man har försökt, vågat och på flera sätt också visat att en elitklubb kan vara en del av det övriga samhället. Engagemanget tillsammans med Unicef är ett sådant exempel. Man har vågat sticka ut, man har. Vågat.

 

Jag tyckte om modet att våga satsa på det egna, modet att våga stå för sina beslut och modet att sätta klubben före jaget. Den vi-känsla som fanns i klubben byggde verkligen på stolthet, hunger, gemenskap och engagemang för Brynäs. Klubben slöt upp framför, bakom, bredvid varandra. Den stod upp för sin idé och sakta men säkert togs nya steg i klubbens utveckling. Det har varit en rolig tid. Är den tiden nu förbi?

 

När Micke Sundlöv klev av som sportchef blev jag orolig. Det brukar vara så när ledare eller spelare jag tycker symboliserat klubbens ambition och framtid bestämmer sig för att göra annat. Jag ville tro att det arbete han och andra gjort för att utveckla klubben hade satt sig som en kultur i klubben. Att det skulle vara ett framtida sätt att arbeta på.

 

Sundlöv blev för mig – och många andra – en person som symboliserade klubbens utveckling. Han skyddade spelare, pratade inte för mycket om värvningar, spred inte för många rykten och han stod pall när kritikerna inte bara ställde relevanta frågor utan också ibland bedrev regelrätta smutskastningskampanjer. Han satte klubben främst och inte ens när han klivit av släpper han på sin egen integritet och berättar om spelet som funnits. Han visar att Brynäs är viktigare för honom än vad jag tror vi andra förstår.

 

Det hade varit lätt för honom att kasta skit tillbaka. Istället har visat vad värdeorden stolthet, hunger, gemenskap och engagemang betyder i praktiken. Det är i motgång vi får reda på en ledares verkliga ansikte. Jag gillade det ansikte Sundlöv visade oss.

 

Jag har stor respekt för Sundlövs beslut. Kanske var det också rätt. Rätt för honom och rätt för klubben. Det som skulle komma efter honom har jag låtit bli att kommentera då jag ville ge de nya makthavarna i klubben en ärlig möjlighet och chans att visa vilka dom är och vad dom går för. Jag har haft överseende med några inledande kommentarer om det som varit innan de kom till klubben – då jag med övertygelse trott och sett att en klubb med stark självkänsla visat var gränserna går.

 

Jag har levt med devisen – en gång är ingen gång, två gånger är ett mönster – framför mig. Men är det bara jag som ser ett mönster? Kanske är det bara min oro för framtiden som söker syndabockar. Jag vet inte.

 

Om man som ledare tagit sig an en uppgift är det viktigt att man lär sig klubbens kultur, vilka förväntningar som finns och respekterar det förtroende man givits. I Brynäs fall handlar det om att leda en förening som sysslar med ishockey. En klubb med ambitionen om att vara en del av den yttersta eliten. En förening med lång tradition, höga förväntningar och med krav och förhoppningar om inget mindre än titlar. Vi får tycka vad vi vill om det.

 

Det må vara naivt, drömmande eller kanske till och med korkat, men det är så det är. Brynäs IF är Brynäs IF därför att Brynäs IF ÄR Brynäs IF.

 

Idag leds klubben av många personer som har spetskompetenser på viktiga områden för klubben. Jag önskar dom lycka till med sina uppdrag. Jag vill och hoppas att dom lyckas.

 

Men. För det finns alltid ett men.

 

Glöm inte bort klubben. Sätt inte det egna före klubben. Vi förväntar oss att spelarna ska spela för klubbmärket på bröstet och inte för namnet på ryggen. Vi förväntar det oss av oss själva och av varandra.

 

Om ni tycker att föregångare har gjort misstag – håll det för dig själv. Visa istället vad du vill och kan. Så vinner man förtroenden och respekt.

 

Om du är ny på högsta nivå – se och lär av andra innan du fattar besluten.

 

Om du är ny i en klubb med långa traditioner ska du givetvis inte vara rädd för att bidra med din kompetens till klubbens positiva utveckling. Det gör man bäst genom att respektera klubbens historia. När kulturkompetens saknas är ödmjukhet viktigt.

 

Om du vill nå egen framgång är det klubbens prestation som bedöms. Om man inte förstår att det är så kanske inte genom lagidrotten är det bästa stället att nå varken egen – eller gemensam – framgång.

 

 

 

 

Jag ska aldrig mer hoppas

Jag ska aldrig mer hoppas. Genom att följa Brynäs har jag lärt mig mycket om livet. Om lojalitet, vänskap och snabba vändningar.  Jag har genom mitt intresse tvingats lära mig att hantera förluster på ett mer klädsamt sätt och jag har blivit mer ödmjuk i framgång utan att för den skull vara särskilt bra på någondera.

 

Ikväll lärde jag mig ytterligare något. Jag ska aldrig mer hoppas.

 

Jag ville så gärna att det här laget skulle få fira åtminstone en seger till den här säsongen, men redan när Oscar Eklund gjorde matchens första misstag anade vi mer än oråd. Skellefteå straffar Brynäs innan ens minuten av matchen är gången. Visst fanns förståelsen för att det skakade om Brynäs.

 

Men. För det finns alltid ett men.

 

När Thomas Berglund tar timeout tio minuter in i perioden och det enda resultatet av den blev att än mer fokus lades på det som inte handlar om ishockey var matchen förlorad trots att fyrtio minuter återstod och underläget bara var 0-1. Jag tyckte det var synd. Mycket synd.

 

Min förhoppning var att laget skulle samla sig, att varje spelare skulle känna stolthet, hunger, engagemang och gemenskap, att det skulle innebära kalla hjärnor och varma hjärtan. Så blev det inte. Det blev faktiskt nästan tvärtom. Synd. Mycket synd.

 

Det är inte förlusten i sig. Det är hur den förlorades som gör ont. Skellefteå är ett mycket bra lag. Brynäs har gjort det bra, men 0-4 i matcher är 0-4 i matcher. Det avgjordes inte på grund av tur. Det var skickligt, effektivt och väloljat Skellefteå som vann med hjälp av just kalla hjärnor och varma hjärtan.

 

Ja. Jag vet. Jag är en bitter förlorare som inte lärt mig tillräckligt, men när Brynäs åker ur en kvartsfinal på det här sättet kan jag inte vara annat än bitter.

 

Säsongen är över. Lamporna släcks, spelarna skingras och om några veckor kommer det att börja om. Värvningar som kommer, spelare som lämnar, överraskningar, besvikelser.

 

Bara en sak är säker; jag ska aldrig mer hoppas.

 

Tre saker efter den här kvartsfinalförlusten

  • Brynäs var inte tillräckligt förberedda inför den här kvällen. Synd.
  • Skellefteå var bra, men jag undrar om dom överlever en semifinal?
  • Nu väntar den mentala barmarksträningen. Häng med. Det kommer mera på den här webbplatsen inom de närmaste dagarna.

Jag hoppas på upprättelse för Brynäs

Om elitidrotten vore rättvis skulle kvällens match innehålla mycket nerv, mycket puls och kännas som ett avgörande ögonblick. Istället kommer kvällen att handla om stolthet, upprättelse och karaktär.

 

Brynäs har varit nära att vinna i två av dom tre spelade matcherna. Nära betyder egentligen ingenting annat än att laget trots allt förlorade. Att se matcherna har varit som att tillaga en god gryta bara för att märka att det noga utvalda vinet förstörde måltiden. Det var nära att bli succé men slutade i komposten.

 

Den senaste månaden har Brynäs blivit ett lag som spelat med hjärtat utanpå tröjorna. Med desperation, lojalitet och hängivenhet har man inte brytt sig om vilka lag som stått på andra sidan. Man har istället intalat sig själva om att det är Brynäs som bestämmer på isen. Inställningen har varit att det är Brynäs som ska ha taktpinnen, diktera villkoren och krävt anpassning från motståndet.

 

Jag tycker om den övertygelse som spridit sig till mig. Jag har älskat att se det jag sett. Klubbhjärtat har slagit snabbare och i takt med varje tackling, varje vunnen tekning, med varje mål.

 

När jag den 30 december såg Jonas Nordquist bli intervjuad i paus fanns det inget i blicken som berättade om att han trodde att Brynäs skulle vända den matchen. Nu ser jag spelare som inte bara har övertygelse i blick. Jag ser spelare som valt den hårda vägen till upprättelse. Jag älskar det jag ser.

 

Nu väntar en ny match. En match som ska definiera hur stolthet, upprättelse och karaktär ser ut för just det här laget. Jag vill så gärna att matchen ska ge spelare och ledare ett litet kvitto på att allt arbete inte varit förgäves.

 

Tre uppmaningar till Brynäs spelare inför kvartsfinal IV mot Skellefteå

  • Våga, våga, våga. Låt inget grumla blicken för den idé ni satt upp.
  • Lita, lita, lita. Alla gör det dom ska. Du kan lugnt göra det du är bra på.
  • Du är matchhjälten. Det är sedan gammalt.

Ishockey handlar om mer än att vilja

Om ishockey bara hade handlat om vilja hade Brynäs haft 2-1 i matcher mot Skellefteå. Men ishockey handlar om så mycket mer än vilja. Det handlar också om kyla, taktik och självförtroende. Därför leder inte Brynäs matchserien. Man är faktiskt inte ens nära att göra det.

 

Jag lider med Brynäs. Jag må vara enögd och naiv, men jag tycker faktiskt att Brynäs var klart bättre än Skellefteå den här gången. Att tala om klasskillnad är att ta i, men att Brynäs var bättre håller nog dom flesta – undantaget skellefteåpubliken – med om.

 

Brynäs valde ett sätt att försöka vinna matchen. Man höll fast vid den idén och jag hade unnat laget en belöning för sitt mod och sin arbetsinsats.

 

När jag tänker på hur Anton Rödins mål kom till och hur flera andra anfall såg ut är det en gåta att inte Brynäs lyckas göra fler mål. Det hade inte varit ett mirakel om segern varit klar redan efter två perioder. Nu blev aldrig segern klar. Istället fick en gammal krögare avgöra under den plötsliga döden.

 

Jag tycker det var orättvist, jag lider med laget och jag känner frustration.

 

Brynäs har överpresterat i tre matcher och ändå har man inte vunnit någon. Det säger en del om hur skickliga Skellefteå är. Dom har kunnat använda sig av fler spelare under långa perioder av matcherna och har så gjort under hela säsongen. Därför är dom starkare än många andra lag under slutet av matcherna.

 

Vi har sett, känt och mått dåligt över konsekvenserna från dom senaste tre matcherna. Jag vill aldrig uppleva det igen, men är rädd för att jag får vara med om det en gång till inom en alltför snar framtid.

 

Mitt i den känslomässiga stormen som infinner sig efter slutsignalen vill jag ändå ge Brynäs min uppskattning. Man gör det mesta rätt. Skellefteå måste ta till sitt bästa spel och det är Brynäs som tvingar dom till det.

 

Men. För det finns alltid ett men.

 

Jag skulle vilja – med övertygelse – säga att matchserier som den här bygger karaktärer, utbildar unga spelare, skapar revanschlust och är motiverande när försäsongens värsta mjölksyra infinner sig. Men när mörkret sänker sig är det ändå bara segrar som räknas. Inget annat.

 

Ishockey handlar om mycket mer än vilja. Ishockey handlar också om kyla, taktik och självförtroende. Därför leder inte Brynäs matchserien. Man är faktiskt inte ens nära att göra det.

 

Därför kommer den här förlusten att dröja sig kvar. Länge. Mycket länge.

 

Tre saker efter kvartsfinal III mot Skellefteå

  • Rättvisa finns inte inom elitidrotten. Det var den här matchen ett bevis på.
  • Skellefteå är bättre i udda spelformer och när det skulle avgöras. Det svider.
  • Laget, laget, laget. Brynäs var det lag som var det bättre Laget, men Skellefteå var det bättre laget.

 

 

 

 

Kalla hjärnor och bultande hjärtan

Efter att Brynäs har förlorat två matcher på rad mot Skellefteå är uppförsbacken lång och besvärlig. Omöjlig? Inte alls. Svår? Givetvis.

 

Brynäs har inte varit utspelad i någon av dom två kvartsfinalerna. Tvärtom har möjligheterna till seger varit goda, men även om möjligheten till seger varit goda har det egentligen aldrig varit riktigt nära.

 

Skellefteås spetskompetens är bred, omfattande och varierad. Brynäs spetskompetens ligger i hårt arbete och disciplin. Matchen i Gävle senast var ett exempel på vad jag menar och vad som krävs.

 

Brynäs var bra. Under stundom riktigt bra. För att laget ska kunna vinna match tre behöver Brynäs göra en än mer helgjuten match. Inga misstag får ske och möjligheterna som laget ges måste tas. Powerplayspelet senast höll god klass, den kontrollerade aggressiviteten likaså, men hjärnorna måste vara kallare än i Gävle.

 

Det gäller både spelare och ledare. Samspelet mellan kalla hjärnor och bultande hjärtan måste fungera – och mest viktigt – det får aldrig vara bultande hjärnor och kalla hjärtan.

 

I mina ögon är det lagets enda möjlighet att ta sig tillbaka in i matchserien.

 

Kalla hjärnor och bultande hjärnor. Gäller både spelare och ledare.

 

Tre saker inför kvartsfinal III

  • Nu är det dags för en målvakt att stå på huvudet.
  • Inga utvisningar är bra utvisningar, men det finns onödiga utvisningar. Låt bli dom.
  • Laget, laget, laget. Inget annat. Nu Gävlar.

Ge Brynäs en chans

Brynäs förlorade även den andra kvartsfinalen. Den förlorades på isen, men förlusten väckte också andra tankar.

 

Den första perioden var härlig. Det var en period där det blev tydligt hur enskilda spelares misstag leder fram till mål för motståndare. Lagen stod för var sitt misstag eller – om man så vill – lagen hade var sin medstuds. Ändå var det inte misstagen jag minns mest. Det var modet, farten och kampen. Brynäs tar också ledningen i powerplay – en spelform som fungerade riktigt bra under matchen. Den första perioden var inte bara bra för att Brynäs tagit ledningen. Den var bra därför att den var bra.

 

Brynäs fortsätter spela bra och om laget hade gjort både ett och två mål till innan Skellefteå sent i perioden kvitterade tror jag inte ens en orolig Stefan Klockare på Skellefteås bänk hade sagt så mycket.

 

Känslorna är stora och yviga. Gruff, knuff och väldigt lite omfamningar kännetecknade spelavbrotten. Med andra ord; precis som det brukar vara i slutspelet. Matchen var så känslostyrd att spelare bytte av varandra i utvisningsbåset eller hade för bråttom in från spelarbänken. Ett tecken på att man vill mer, vill framåt, vill vinna, men också ett tecken på att handlingen går före tanken.

 

Den avslutande perioden var Skellefteås. Bortalaget inleder med att sätta ett ordentligt tryck på Brynäs och tvingar Berglund till att ta timeout. Ett känslomässigt riktigt beslut och sakta brottar sig Brynäs loss ur Skellefteås grepp. Brynäs skapar några bra chanser, men Skellefteå skapar bättre och fler.

 

Med kort tid kvar avgör Skellefteå efter ett fint anfall, en vacker passning och ett brutalt skott. Helt i sin ordning sett över spelet i perioden. Det var Skellefteå som var kallare, som hade känslorna under kontroll.

 

Den match som hade varit Brynäs, den match som kändes som en bra möjlighet ödelades med en och en halv minut kvar.

 

Just där och då hade jag hoppats att timeooutmöjligheten varit kvar, att ett reklamavbrott varit möjligt eller att en kall hink med vatten hade kylt ned Brynäs bänk.

 

Istället för att behåll kylan, hålla känslorna under kontroll och samla laget genom en trasig målvaktsutrustning bestämde sig Berglund och dom andra för att direkt plocka ut Starkbaum för att satsa framåt.

 

Istället för möjlig kvittering tog det bara sekunder innan Skellefteå definitivt avgjort i tom bur.

 

Jag kommer inte ifrån att det hade varit intressant att vad Brynäs mäktat med i slutminuterna om bara kylan funnits där. Det får vi aldrig veta.  Synd.

 

Brynäs arbetade hårt, gjorde sitt bästa och var nära att avgöra matchen tidigare än i slutperioden. Nu spelar det ingen roll.

 

Jag hoppas att det är många som ger sig själv chansen att se Brynäs på onsdag. Jag hoppas Brynäs också ger sig själv chansen.

 

Tre saker efter matchen

  • Daniel Mannberg. Kall, kylig och smart i spelet utan puck. Bra.
  • Jonas Nordquist var kall, kylig och smart vid kvitteringen till 1- 1. Bra.
  • Adam Brodecki gör några dragningar i tredje perioden som skickade rätt signaler till laget. Bra.

 

 

Vinn matcherna i matchen

Kvartsfinal II. 0-1 i matcher. Hemmaplan. Visst låter det vackert? Det ska bli oerhört intressant att se vad Brynäs hittar på för att slå Skellefteå.

 

I kvartsfinal I avgjordes matchen i spelet med en man mer eller mindre på isen. Skellefteå var bättre i dessa spelformer. Om Brynäs kan hitta en medicin för att freda sig från utvisningar och vara bara ett uns mer effektiva i powerplay ger laget sig själv en riktigt bra chans att vinna.

 

Något som gjorde intryck på mig i matcherna mot Färjestad var att Brynäs hittade flera olika sätt att vinna matcher på. Kan man göra det mot ett Skellefteå? Jag hoppas det.

 

Brynäs är naturligtvis beroende av en förstakedja som leder laget. Jag tycker man gör det. Kan dom vinna sin match i matchen är mycket vunnet.

 

Jag längtar till nedsläpp. Slutspel. Det är banne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig. Släpp pucken!

 

Tre saker inför kvartsfinal II mot Skellefteå

  • Vinna alla matcher i matchen.
  • Behåll kylan i alla lägen. Panik ger inga vinster.
  • Våga, våga, våga. Nu Gävlar.

När klockspel behöver kylas ned

Det har gått en dag sedan Brynäs förlorade den första kvartsfinalen i SM-slutspelet. Med tanke på hur hårt Brynäs matchat den senaste veckan gör laget en riktigt bra match. Tempot i inledningen av matchen vittnade inte om någon trötthet och under resten av matchen håller man väl så hög klass som sina motståndare.

 

Det ska dock erkännas att tankarna om huruvida Skellefteå inte behövde göra mer än nödvändigt funnits i tankarna. Men det förtar ändå inte prestationen från Brynäs.

 

Tyvärr – om än fullt förståeligt – kommentarerna efter matchen mest handlat om ett klockspel som behövde kylas ned. Ni vet redan att Pontus Petterström gjorde en sådan där sak som nästan inte ens får hända, men när det nu har hänt givetvis får konsekvenser på hans framtida spel i den här kvartsfinalserien.

 

För egen del känns det helt naturligt med några matchers nedkylning på Petterström. Jag tror det är bra för honom att låta sina slutspelsambitioner svalna en aning innan han beträder isen igen.

 

Slutspel ska vara hett. Det ska smälla på, det ska vara känslor, det ska – till och med – vara ett och annat tjynyp. Däremot får det fortfarande inte gå över den gräns som åtminstone jag tyckte Petterström gick över.

 

Jag ska erkänna att jag har stor respekt för domarnas arbete. Jag känner ingen som vill byta med dom. Gå ned och ställ er vid sargen och försök blicka över det som händer i din närhet och du förstår hur svårt det kan vara. Men den här gången måste jag erkänna att överraskelsen över att förseelsen inte renderade minsta lilla höjd arm var stor.

 

Nåja. Historia är historia. Åt den matchen går inget att göra. Redan spelade matcher kan aldrig spelas om.

 

Nu är det inte bara klockspel och slutspelsambitioner som måste kylas ned. Det är också andra hjärnor. Under matchen hade Brynäs flera mycket goda möjligheter att både reducera och kvittera det målmässiga underläget. En rad frilägen hade med lite mindre överhettad hjärna slutat med mål istället för som nu hyggliga avslut.

 

Brynäs har inte råd med några misstag mot ett så skickligt lag som Skellefteå. Därför hoppas jag att fokuseringen på den egna prestationen – som har varit en viktig förklaring till Brynäs framgångar sedan Berglund och Nilsson tog över – fortsätter. Det är det enda spelarna kan påverka.

 

Brynäs gör som jag redan varit inne på en riktigt hygglig match, men är ändå inte riktigt nära att vinna. Nu spelar det inte så stor roll. Ingen – åtminstone inte jag – hade väl i planeringen räknat in flera segrar på bortaplan? Nej. Tänkte väl det. Brynäs måste vinna hemmamatcherna och en bortamatch.

 

Med andra ord har egentligen ingenting hänt. Det enda som behöver göras är att kyla ned ett och annat klockspel, en och annan hjärna och en och annan handlingsförlamad domararm.

 

Med tanke på det spelar inte resultatet från den första matchen så särskilt stor roll. Om förlusten däremot var Brynäs bästa chans att vinna i Skellefteå återtår att se.

 

Tre kylpåsar efter kvartsfinal I

  • Den första går till Anton Rödin. Av förklarliga skäl.
  • Den andra går till Pontus Petterström. Av helt andra skäl
  • Den tredje går till Brynäsare som kommer i friläge. Av målmässiga skäl.