För mig är Brynäs något viktigt

Den här tiden på året handlar om att summera och blicka framåt. Vi som följer klubben brukar ägna tiden åt att fundera över vad nästa steg i klubbens utveckling ska bli.

Våra åsikter har ofta gått isär. Inget konstigt med det då vi ser olika saker som viktiga för klubbens utveckling. Den här våren har jag stannat upp för att på allvar fundera över vad jag tycker om hur klubben agerat, vilka vägval man gjort och vilken långsiktig strategi man verkar ha.

Mina funderingar har resulterat i några provisoriska slutsatser.

När det gäller klubbens agerande det senaste året har många säkert redan kunnat läsa in vad jag tycker. En försök till sammanfattning är att jag ställer mig tveksam till de lösningar man valt, tveksam till att man respekterat den erfarenhet och kompetens som lämnat klubben och fundersam över hur dessa kompetenser och erfarenheter har ersatts.

Det ska inte uppfattas som negativ kritik utan som funderingar, tankegångar och frågor som jag inte funnit svar på.

När det gäller klubbens vägval påminner mina reflektioner mycket om de som gäller för den första frågan, men med en viktig skillnad. När gjordes vägvalet och på vilka grunder? Finns det anledning att tro att de välartade svar klubben gett i intervjuer egentligen har en annan bakgrund än den som berättats? Jag vill inte tro det, men farhågorna finns där. Jag hoppas – som så ofta förr – att jag har fel, men jag känner mig osäker och det är ingen bra känsla.

Den tredje frågan handlar om klubbens nya krafter. Jag har inte deltagit i rekryteringsprocesserna och har inte klubbens alla motiv klart för mig, men det är min uppfattning att man har en del att bevisa.

Det är tydligt att man vill bygga något nytt, något bättre. Jag vet att det då krävs tålamod, kompetens och erfarenhet. Mitt stillsamma förslag är att berätta om den plan man har tänkt sig. Inte med välartade svar och publikfriande kommentarer om hopp om SM-guld inom några år utan med svar med en djupare substans. Hur har man tänkt?

För att göra något bättre finns det några frågor att ta hänsyn till. Vad är bättre? Vad ska bli bättre? Bättre i förhållande till vad? Hur tänker man ta de nödvändiga stegen för att bli bättre? Vilka realistiska delmål finns på vägen och hur ska det kommuniceras med medlemmar, supportrar, sponsorer, media och andra intresserade?

Det är min absoluta övertygelse om att alla arbetar för Brynäs bästa. Det är bara det att när man byter en färdriktning utan att ge klara motiv och skäl till varför uppstår det fler frågor än de som fanns innan. Det har klubben givetvis redan tänkt på, men det är inget som nått fram till mig.

Jag förväntar mig inga svar på frågorna. Svaren är alltför komplexa och svåra att ge på ett kortfattat sätt, men se mina funderingar som ett försök att med återhållsam tveksamhet reda klarhet i egna tankar om klubbens framtid.

För mig är Brynäs viktigt. Jag vill att Brynäs ska stå för stolthet, hunger, engagemang och gemenskap.

Tuggummi-Tommy är tillbaka

Tommy Sjödin är klar som assisterande tränare i Brynäs kommande säsong. Att döma av reaktioner på sociala medier och i mobiltelefonen är dom allra flesta reaktionerna positiv. Beskrivningar som kulturbärare, hjärta, attityd och brynäsare som vet vad det handlar om dominerar. Beskedet från sportchefen ser jag som ett litet svar – om än helt oavsiktligt – på dom frågor jag ställt mig den senaste tiden. Men mer om det i ett kommande inlägg.

I likhet med många andra är jag positiv – om än något försiktigt positiv – till valet av assisterande tränare. Som spelare har Sjödin varit med om mycket i Brynäs.

Han lämnade ett Brynäs säsongen innan SM-guldet 1993 och kom tillbaka till ett Brynäs på nedgång säsongen efter SM-guldet 1999. Nio säsonger senare och tre kvalserier senare lämnade han isen som spelare. Han vet med andra ord hur det är att spela med hårt negativt tryck på sig. Det tror jag kan komma att vara en stor tillgång i arbetet. Därmed inte sagt att Brynäs nästa säsong kommer att spela med stor negativ press på sig. Vad jag menar är att det är bra att ha den typen av erfarenhet då man ska leda ett lag från bänken.

Tommy Sjödin är en omtyckt person och en person som kan klubben inifrån. Han kommer säkert att kunna ge dom nya krafterna i Brynäs vägledning för hur klubben fungerar och vad som gäller när man spelar i Brynäs. Det känns bra.

Är han då den stabilisator, det bollplank och den taktiker Thomas Berglund behöver? Blir dom en dynamisk duo vi kommer att minnas? Kanske. Det får tiden utvisa.

Min inställning är alltid att dom som gjort valen har en bättre helhetsbild över läget än vi som sitter vid sidan och tycker. Jag respekterar deras val och önskar Tommy Sjödin stort lycka till i sin nya roll i Brynäs.

Jag längtar till att återigen få se Tuggummi-Tommy i Brynäs bås. Om än i en lite annan roll än tidigare.

En sak är i alla fall helt säker. Det är nog bäst att Ponthus Westerholm sköter sig kommande säsong. Det finns en annan nummer sju som kommer att ha koll på honom.

Brynäs är satt i förändring

Lyssnade på Stisse möter Hans-Göran Karlsson. En intressant halvtimme där klubbdirektören ger slipade svar på komplexa frågor. Men det finns också en fråga som aldrig får svar. Frågan är om vi någon gång får det?

Vi fick reda på att klubben kommer att redovisa ett minusresultat på mellan 5 – 7 miljoner kronor, att inget ska skäras i a-lagstruppen och att underskottet beror på ett vikande publikunderlag, skadade spelare och förändringar i ledarstaben under säsongen.

Klubbdirektören är skicklig. Han kryssar sig fram mellan skären och får det mesta att trots allt låta positivt. Det är en bra egenskap hos en ledare i det här läget.

Klubben visar handlingskraft, ser över kostnader och agerat snabbt genom att göra sig av med sju tjänster.

Även om jag givetvis tycker det är tråkigt att personer som arbetat i och för Brynäs tvingas lämna klubben måste jag erkänna att jag tycker reaktionen och konsekvensen av den ekonomiska situationen är förståelig. Det är tråkigt, beklagligt och jag önskar att alla drabbade snabbt hittar annan sysselsättning.

Beslutet att säga upp personal visar att klubben har kompetens att själv agera istället för att vänta och låta någon annan – i ett senare skede – betala kostnaderna. Jag uppskattar det.

I poddavsnittet säger också klubbdirektören att man inte ska göra avkall på ungdomsatsningen, men att det är tvunget att klubben visar bättre sportsliga resultat, att Brynäs måste leverera en bra produkt och A-laget ska dra klubben och att resten ska vara stödfunktioner.

Jag har svårt att ta till mig formuleringar som beskriver ishockey som en produkt med kringarrangemang. När man talar om SHL som en koncern som omsätter 1 600 miljoner är det svårt att säga emot.

Däremot måste jag tyvärr ta upp en annan oro som Hans-Göran Karlsson undviker. Jag säger tyvärr då jag skulle vilja visa samma typ av värdighet och klass som flera av de hockeyledare som det senaste året lämnat klubben. Jag hade önskat att jag att det för mig varit ett alternativ att bara vara tyst, visa i blicken vad jag tycker eller på annat sätt inte ställa frågorna offentligt. Tyvärr klarar jag det inte.

Ni som läser mig kontinuerligt vet att jag i tidigare inlägg berört det kompetenstapp som infunnit sig på den sportsliga sidan. Ni vet alltihop. Sundlöv, Jonsson, Molin, Dackell, Gällstedt är de första namnen som dyker upp. Namn som jag inte längre kan förlita mig på leder klubben från båsen och kontor.

Oavsett vad man själv tycker om dessa personer kan vi bara konstatera att närmare ett århundrade av hockeykunskap, brynäserfarenhet, kompetens och ledarskap lämnat föreningen på ett enda år.

Vi kan tycka vad vi vill om det, men en form av kompetensoro har infunnit sig hos mig. Jag borde givetvis ha det största förtroendet för dom som redan ersatt och för dom som kommer att ersätta, men jag är ledsen. Hittills har ersättarna inte ingivit det förtroendet. Jag har inte det förtroendet. Inte än i alla fall.

All förändring kräver förändring

Jag är kanske orättvis. Det är möjligt att jag kommer att ändra mig, men jag vill mena att Brynäs IF är satt i förändring och den förändringen är här.

Hans-Göran Karlsson ger kanske det tydligaste exemplet på att klubben förändras. När Brynäs förlorade fyra raka matcher i slutspelet ropades lag och ledare in på isen. Klubbdirektören tyckte det var vackert. Thomas Berglund reagerade med att han aldrig varit med om något liknande. Det ses som en styrka. Jag nöjer med mig att konstatera att klubben är satt i förändring.

Hans-Göran Karlsson tippar ett nytt SM-guld inom några år. Jag hoppas givetvis han får rätt även om jag just nu inte ser det han ser.

Kanske beror det på att jag saknar 100 år av brynäskomptens, brynäserfarenhet och brynässtolthet.

Frågan jag sökte svar på fick aldrig ett svar. Frågan som handlar om när klubben bestämde att Brynäs skulle välja den väg man nu valt?

Tack för det, Noppa

Brynäs J18 vann SM-guld. Det var en seger för spelarna, för Brynäs men kanske framförallt för lagidrotten. Jag tänker inte på de spelare som vann guldet, jag tänker inte heller på tränare och föräldrar. Jag tänker på den som tände lampan innan någon annan kom och som släckte den när alla gått hem. Ni vet vem. Karl-Göran ”Noppa” Erixons.

 

Det här var Noppas-guld. Det sa alla spelare och ledare i laget. Så är det, men i min värld var guldet också ett guld som påminner oss om vilka som skapar förutsättningarna för den sport som vi alla älskar.

 

Kanske tänker vi inte tillräckligt ofta på Noppa och hans kollegor, kanske ser vi dom inte i vardagen och kanske har vi inte vett nog att uppskatta deras insatser. Det är människor ofta är djupt förälskad i sporten och den klubb de arbetar för. Det är personer som aldrig sett början av en period och aldrig heller slutet.

 

Det är de som ser till att bananerna ligger på plats, vattnet är framställt, underställena är tvättade och omklädningsrummet är välordnat. Jag håller dem högt, men jag nämner det för sällan. Det är vardagens hjältar som skapar förutsättningar för andra att skära guld.

 

Det krävs talang för att spela sig till ett guld. Det krävs en annan sorts talang för att hantera alla spelare, ledare och yttre förutsättningar. En talang som inte syns i matchprotokollen och som oftast tar sig uttryck i laginsamlingarna vid säsongens slut. En uppskattande gest på vad jag menar.

 

Brynäs unga juniorer tog Noppa till sig, förstod hans värde, spelade för honom och segrade. De gjorde oss brynäsare stolta som tuppar, glada som ystra hönor och får oss alla att värpa gyllene ägg. För det är jag tacksam.

 

Jag tror att alla i Brynäs lärde sig någonting mycket viktigt på resan mot ännu ett guld.

 

Lärdomen om att se alla i en förening. Den enskilde medlemmen är lika viktig som sportchefen. Man är varandras förutsättningar. Den välavlönade stjärnan är lika mycket  värd som programförsäljaren inför a-lagets matcher. Man är varandras förutsättningar. Den unge talangen är inte viktigare än den enskilde supportern. Man är varandras förutsättningar.

 

Brynäs J18 vann SM-guld och på många sätt var det Noppas guld. Men det var också något mer. Guldet speglade oss själva, vilka vi är och hur vi ser på varandra. För det är jag tacksam.

 

Någonstans mitt i glädjen, mitt i sorgen är det om just det Brynäs IF handlar om.

 

Tack för det, Noppa! Det var mer än guld värt.

 

 

En försvårande omständighet

Malmö IF spelar i SHL nästa säsong. Det kan vara ytterligare en försvårande omständighet för Brynäs. Det finns fler sådana omständigheter, men till dom får vi återkomma till senare.

 

Malmö är tillbaka i SHL. Den här gången kommer det att vara för all överskådlig framtid. Klubben tog sitt ekonomiska ansvar när så krävdes. Man byggde om, man byggde nytt. Man skapade en kultur som inte byggde på en nykomlings kaxighet. Istället förlitar man sig på en dynastis tålamod, självkänsla och framtidstro. Det är inte längre det kortsiktiga målens Malmö IF som gått upp i SHL. Det är det målmedvetna.

 

MIF är en förening som lärt sig sin läxa och det är en klubb som samlat kunnande, kompetens och strateger på kansliet. Det är en klubb med fokus på ishockeyn.

 

Det finns dessutom pengar och man verkar i en region av Sverige som andas framtidstro och ambition.

 

Jag är övertygad om att Malmö IF kommer att tillhöra den absoluta toppen av SHL inom tre år och där kommer man att stanna.

 

Det är alltså ingen vanlig nykomling Brynäs ska tampas med. Tvärtom.

 

Brynäs ska dock inte stirra sig blind på vad andra gör och vilka förutsättningar dessa klubbar har för att nå framgång. Brynäs har valt sin väg. Även den vägen behöver tid för att lyckas.

 

Oavsett vad vi tycker om den vägen, oavsett om vi tycker den är galen eller klok, så har man valt väg. Det ska bli intressant att se om den kommer att ge resultat.

 

Hur som helst; Malmö IF är tillbaka i högsta serien och det är en försvårande omständighet för Brynäs.

En Pudas att minnas?

Då var den första värvningen klar. Jonathan Pudas har skrivit på ett kontrakt med Brynäs. En back som mäktade med 25 poäng den gångna säsongen. Det är en modig back med spelsinne och förmåga att hålla i pucken när så behövs.

 

Håller han då i SHL? Det vet man aldrig. Han kan mycket väl göra det. Exemplen på spelare som tagit steget upp till SHL och lyckats är många, men att på förhand avgöra om dom lyckas är svårt att avgöra på förhand.

 

Ryan Gunderson är ett exempel på när det bara behövdes en halv säsong för att han skulle kliva fram och bli en tongivande spelare i ett framgångsrikt lag. Ett mer aktuellt exempel är bröderna Westerholm som under den nu avslutade säsongen alltmer började hitta sin väg in i SHL.

 

Men det finns också andra exempel. Minns ni Daniel Olsson? En spelare jag hade förmånen att se en hel del i Sundsvall Hockey. Han var ”för” bra för Allsvenskan. Jag var positiv när han skrev kontrakt med Brynäs, men det lyfte aldrig för honom i dåvarande Elitserien. När kontraktet gick ut vände han hem och fortsatte vara ”för” bra för Allsvenskan.

 

Om det var personliga egenskaper, tidpunkten eller klubbval som avgjorde hans elitserieäventyr vet jag inte. Däremot vet jag att även om spelare är ”för” skickliga för en lägre serie betyder det inte att dom är tillräckligt bra för den högsta.

 

Jag hoppas Pudas blir en Gunderson eller Westerholm och att jag inte kommer att minnas honom som en Olsson.

 

Det är troligt att sportchefen känner honom väl. Att han har vägt in personliga egenskaper, karaktär och det tillstånd Brynäs befinner sig sig i innan han skrev kontraktet med honom. Så är det givetvis. Om det sedan blir succé är upp till Pudas.

 

Med det sagt ber även jag att få hälsa Jonathan Pudas välkommen till Brynäs.

 

Tre saker om värvningar från Hockeyallsvenskan

  • Det finns guldkorn. Så är det.
  • Allt som glimmar är inte guld. Så är det.
  • Spetsvärvningar kommer sällan från Allsvenskan. Så är det.

Som en tandvärk som inte vill ge med sig

Jag hade tänkt skriva något om vilka förhoppningar jag har om spelare som ska lyfta Brynäs till nästa nivå. Jag hade tänkt skriva några rader om mina känslor när det gäller spelare som lämnat. Jag hade tänkt skriva något om hur en löjlig säsong påverkar oss supportrar. Kanske är det här en text som handlar om allt det, men det kan också vara ett inlägg som egentligen handlar om något mycket mer allvarligt.

 

För snart ett år sedan lämnade sportchef Sundlöv sitt arbete. Det var början på en sorts tandvärk som inte riktigt gett med sig. Jag ville att känslan skulle gå över, att den inte skulle göra mig sömnlös. Men det har den inte gjort.

 

Seriespelet började. Skadorna kom, spelet haltade och laget lyfte aldrig riktigt. Spelet såg ängsligt, tveksamt och under perioder underpresterade laget. Det fick konsekvenser. Tommy Jonsson fick gå. Ove Molin och Andreas Dackells framtid i klubben blev allt suddigare.

 

När säsongen var över valde Niklas Gällstedt att lämna sitt uppdrag som ansvarig för J20-laget och den numer molande tandvärken fick mig att se det mönster andra redan bett mig se. Om det nu är ett mönster och inte bara en ängslig supporters tvivel.

 

Under en säsong har ledande profiler i klubben lämnat. Personer som på olika sätt och i olika grad symboliserat det Brynäs som reste sig på nio 2008 och blev en mästarklubb 2012. Profiler som varit bärare av en lång tradition, personer som danats i klubbens historia och ledare som på och utanför isen – med övertygelse – visat vad klubben skulle stå för.

 

Under den tid som sedan gått har värken övergått till huvudbry. Det har kanske inte alltid gått som alla har velat och inte ens som de själva ville, men frågorna finns där. På vilket sätt ska klubbens nya profiler, ledare och personer bli bärare av den idé klubben vill stå för?

 

Den kultur som utvecklades i Brynäs under de redan nämnda åren byggde på en insikt om klubbens historia, om förväntningar och förhoppningar.

 

Jag vet att förändring handlar om förändring. Jag ifrågasätter inte de som nu ska leda Brynäs. Jag ställer frågor.

 

Förändring kräver förändringar. Spelare och ledare måste med ojämna mellanrum ersättas med nya. De nya måste få utrymme att pröva sina idéer och lösningar. Det medger jag, men jag ställer mig frågan om hur det kommer att gå.

 

Det är som en tandvärk som inte vill ge med sig. Nu är det dags att gå till tandläkaren och få det fixat. Någon som vet någon bra tandläkare som är beredd att behandla en supporter med molande tandvärk, känsliga tandhalsar och begynnande karies?

 

Jag plockar återigen fram klubbens värdeord. Stolthet, hunger, engagemang och gemenskap sedan 1912. Jag påminner mig om att det är omkring dessa ord vi enas. Att det är dessa ord jag vill klubben ska kännetecknas av, att de ska konkretisera på isen och det är kring dessa ord och vad de säger om Brynäs jag vill hänga upp mitt intresse för klubben.

 

Jag hade tänkt skriva något om hur en löjlig säsong påverkar oss supportrar. Kanske handlade den här texten om naturlig förändring, spelare och ledare som kommer och går, men det kan också vara ett inlägg som egentligen handlar om något mycket mer allvarligt.

 

Den kanske istället handlade om oss.