Stålbadets sommar

Under dom senaste veckorna har SHL-lagens trupper inför kommande säsonger börjat ta form på allvar. Flera lag har kvar att värva både ledare och tränare. I Brynäs fall inväntas en center och en back. Allt enligt klubbens sportchef.

Bengtzén vet att det kommer att krävas värvningar av en speciell sort. Jag skulle vara mycket överraskad om inte namnen på spelarna känns igen. Jag skulle bli överrumplad om det inte vore värvningar med dokumenterad erfarenhet från högsta nivå. Jag skulle nästan sättas i chock om det inte vore namn som även andra klubbar längtande slängde blickarna på.

Varför tror jag det? Inte är det för att jag tror att laget nödvändigtvis blir så mycket bättre. Etablerade stjärnor kan mycket väl fungera i ett lag, men visa trötthetstecken i ett annat. Jag har två argument till varför jag tror det är viktigt för Bengtzén att finna två kända spelare.

Det första handlar om biljettförsäljning. Vi må tycka vad vi vill om namn som Pavel Brendl, Jevgenij Davydov och Marko Tuulola. Jag gillade alla tre väldigt mycket. En sak hade dessa tre spelare gemensamt. Dom sålde biljetter. Deras spelsinne, oförutsägbarhet och sätt att spela ishockey gav oss på läktarna något att se fram emot. Det fanns ingen statistisk ”gå-på-jobbet” mentalitet hos dom. Det var passion, kunnande och underhållning på absolut högsta nivå.

Ena bytet fick vi se kraftfulla tacklingar, nästa eleganta dragningar och ett tredje ett matchavgörande skott. Det skapades känslor hos både supportrar och motståndare, det skapades hopp när det gick emot och det fanns ett artisteri som fångar både det tränade tränarögat och supporterns vilja om att stå upp för laget, klubben och indirekt supportern själv.

Det andra argumentet handlar om Bengtzén själv. Han har utlovat värvningar som ska stärka laget från fjolåret. Visst. Han har också sagt att alla spelare som är kvar från ifjol också ska bli bättre. Jag hoppas han får rätt – även om jag just idag tycker alltför många lag ser bättre ut än vad Brynäs gör just nu.

Jag tillhör dom som gärna låter LAGEN visa vad dom går för innan deras prestation ska bedömas.

Men. För det finns alltid ett men.

Brynäs behöver spelare som av sig själva kan förändra en matchbild, som kan avgöra matcher och som är oförutsägbara.

Spelare som Pavel Brendl som helt själv kunde slå passningar som såg ut som felpass, men som när dom var slagna var så genialiska att en blind kunde se deras kvalitet.

Spelare som Jevgenij Davydov som ena stunden uppträdde som cirkusartist med dragningar och skott som fick oss att ställa oss upp för att i andra stunden göra något knasigt som vi fortfarande skrattar åt.

Spelare som Marko Tuulola som kunde slå stenhårda förstapassningar från egen zon, som kunde tackla som kunde leda med sitt sätt att vara.

Jag tror att Stefan Bengtzén behöver två spelare av den kalibern för att känna sig nöjd och konsekvent med det han sagt om lagets potential. Annars tror jag att vi brynäsare kan tvingas genom ett stålbad. Ett stålbad som möjligen stärker och härdar oss, men som också kan vara en mycket plågsam erfarenhet medan det pågår.

Om du läser det här och tycker jag är väl hård med det lag som redan finns är det inte min mening. Jag tror på alla dom killar som representerar Brynäs kommande säsong. Jag hoppas dom kommer att överträffa både dom gemensamma och dom individuella målsättningar dom satt upp.

Däremot menar jag att Brynäs behöver en center och en back som säljer biljetter, underhåller, gör det oförutsägbara och som vi kan hoppas ge oss supportrar en dröm.

 

Ett sätt att visa vad Brynäs står för

Tillsammans med Viktor Alner på Svenska Fans startade jag en insamling till förmån för Unicef. Vi valde att kalla den för Brynäsare för Unicef. Brynäs IF:s samarbete med organisationen var inspirationen även om både jag och Viktor varit intresserad av och arbetat med frågorna redan innan Brynäs samarbete med Unicef.

I dagarna har insamlingen uppmärksammats av Brynäs IF och vi hoppas att det ska ge insamlingen ytterligare ett lyft.

Unicef gör varje dag viktiga och avgörande insatser runt om i världen. Det handlar om att finnas på plats när naturkatastrofer, svält och krig pågår. Det är alltid en mängd oskyldiga som drabbas i dessa sammanhang och det är viktigt att vi som sitter i vår trygga del av världen visar medkänsla och empati för dessa människor.

Ett enkelt sätt att visa just medkänsla och empati genom är att stödja organisationer som motarbetar dom värsta konsekvenserna av dom humanitära katastroferna som uppstår.

Du gör som du vill, men jag väljer att om och om igen stödja Unicef. Så länge det finns behov att hjälpa oskyldigt drabbade barn, kvinnor och män vill jag på det här enkla sättet visa att jag gör något – om än det lilla – för att göra livet drägligare för alla dom som inte har vatten för dagen, för alla dom som saknar mat, mediciner, tak över huvudet, utbildningsmöjligheter, vård och en trygg plats att andas ut på.

Det är självklart för mig att ge pengar till Unicef. Jag begär inget av dig, men om du vill göra skillnad för en annan människa får du gärna stödja Brynäsare för Unicef.

Det är ett sätt att visa vad vi brynäsare står för. Stolthet, hunger, engagemang och gemenskap sedan 1912.

Om om

Om några veckor går Brynäs på is. Försäsongen går in i nästa skede och allt börjar bli mer på riktigt. Jag har tyckt mig se ett annat Brynäs växa fram. Ett Brynäs som handlar om – om.

Ett lagbygge består av många delar. Det handlar om att samla spetskompetenser inom många områden. Defensiva torn ska blandas med offensiva drag. Kungar ska skyddas, drottningens frihet ska ges utrymme, löparen ska ges korridorer. Ni hajar. Det handlar om strategier. Strategier som ska ge kortsiktiga fördelar och långsiktiga vinster.

Ni vet sedan tidigare vad jag tycker om den kunskapsdränering som skett i klubben på ledarsidan. Den är beklaglig och för en utomstående till viss del skapad utan riskanalys. Jag håller fast vid vad jag tycker, men inser att endast framtiden får visa vad som blev utfallet. Det kommer att finnas anledning att återkomma till ämnet, men nu är det redan som det är. Nu måste Brynäs lösa dessa utmaningar med den uppställning som faktiskt finns på plats.

Detsamma gäller laget som ställs på isen. Brynäs har tappat, inte försvarat och förlorat ett flertal viktiga spelare under den här våren. På backsidan märks i mina ögon särskilt Andersén och Djoos. Bland forwards Sweatt, Brodin och Nordquist.

Alla lag måste göra förändringar och några bestämmer man inte själv över.

Med handen på hjärtat vet vi alla att fjolåret mycket väl kunnat slutat sämre än vad det gjorde. Det var därför naturligt att tro att klubbens ambition var att bygga ett starkare lag inför året som kommer.

Hittills har Brynäs gjort en på förhand riktigt bra värvning. Nick Johnson är en klassvärvning helt i klass med Bill Sweatt. Han är i mina ögon dessutom bredare i sin kompetens än vad dom som lämnat var. Det är en bra värvning. Men det är också den enda som jag kan se göra laget bättre.

Stefan Bengtzén har två drag kvar att göra. En center och en back. Jag hoppas att han visar spetskompetens och ser till att det blir två spelare som bidrar till att laget blir starkare. Bengtzén har givetvis ingen annan ambition, men om han inte lyckas får vi förlita oss på om.

Om Ollas, Enterfeldt och Bertilsson håller sig friska, om dom unga spelarna fortsätter sin utvecklingskurva uppåt, om nyförvärven trivs i sin nya miljö. Om.

Om är ingen pålitlig variabel inom idrotten. Om är en förhoppning, om är en dröm, om är något annat än att veta.

 

Kaptenen har lämnat oss

Tanken var att få skriva ett inlägg om hur skönt det kan vara för en klubb att få ha ett årsmöte och samtidigt befinna sig i någon sorts mediaskugga. Ni vet. Att inte behöva vara ett hela-havet-stormar HV71, inte ett Timrå IK där arenor köps och säljs och ändå får ingen betalt eller för den delen ett svenskt hockeyförbund som väljer en ordförande som inte var valberedningens ursprungliga kandidat.

Jag hade tänkt få skriva några kommentarer om ett småputtrigt, välregisserat årsmöte för Brynäs IF där några ord ekade lite ihåligt, där andra andades trovärdighet. Där en styrelse visade tålamod och där tjänstemännen gjorde det bra som lyckades andas framtidstro och förhoppningar. Ett årsmöte där en sorts öppenhet visade att mångmiljonverksamhet kan vara medlemsägd.

Jag hade hoppats att när den sista artigheten hade avslutats med kvällens sista klubbslag, men så blev det inte. Istället – om inte briserade – så kom kvällen stora överraskning någon timme senare.

Brynäs lagkapten Niclas Andersén är inte längre lagkapten. Han spelar inte i Brynäs nästa säsong. Han är nu en spelare som byter ut bortamatchsadresser som Ängelholm och Karlskrona mot Toronto och New York.

Nästan varje säsong lämnar en spelare klubben lite överraskande. Överraskande i alla fall för oss som står utanför. I år heter den överraskningen Niclas Andersén.

Så här är det inom elitidrotten. Det är bara att önska Niclas lycka till.

Den stora frågan är vad som nu händer. Klubben är mitt uppe i ett paradigmskifte. Den är erfarenhets- och kunskapsdränerad och dessutom pressad av en ekonomisk situation som behöver åtgärdas. Brynäs hade behövt en lugn sommar när det gäller det manliga representationslaget. Så blir det inte.

Tvärtom kommer sportchefen att få visa vad han går för. Det ska bli intressant att se hur han löser sin uppgift.

Under tiden konstaterar jag att kaptenen har lämnat oss. Det smärtar, värker och gör ont. Men det spelar ingen roll. Brynäs måste vidare på sin färd.

Frågan är nu vem som ska leda laget?

Sju miljoner anledningar

Brynäs IF presenterade ett gigantiskt underskott och jag förbannar mig själv. Varför har jag som medlem i klubben inte gjort mer för att ställa frågorna som funnits där? Varför var jag bara en av de som med gnagande oro – och med ett för stort förtroende för klubben – inte efterfrågade fler besked? Svaren måste ha funnits där hela tiden.

Jag efterfrågade aldrig kvartalsboksluten, jag räknade aldrig ut vad de tomma stolarna på riktigt kostade och jag satte mina förhoppningar till att klubben skulle berätta om det var riktigt illa ställt.

Jag borde ha vetat bättre. Jag bekymrade mig över spelet på isen, jag oroade mig för konsekvenserna av förändringarna på ledarsidan, jag gladdes åt juniorframgångar och såg något genuint och äkta i damlagets framtid. Men jag förbannar mig själv över att jag aldrig och på riktigt tog reda på svaren. Jag borde ha vetat bättre.

Jag hade önskat att klubben berättat tidigare. Underskottet var väntat, men omfattningen på det var större än vad åtminstone jag kunde förutse.

Jag tyckte om – och tycker fortfarande om – klubbens sociala satsning. Det är ett ställningstagande många fler klubbar skulle göra. Det är logiskt att den satsningen kommer att ifrågasättas. Jag tycker det är synd, men jag förstår att det kommer att bli så. Varför?  Därför att många medlemmar ser Brynäs IF som en hockeyklubb och ingenting annat.

Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att många menar att det endast är herrarnas a-lag som är Brynäs IF. Det andra är förutsättningar för att bedriva elitverksamhet. Jag delar inte den uppfattningen, men jag är övertygad om att den finns bland klubbens medlemmar.

Frågan är vilken väg Brynäs nu väljer? Hålla ut och tro på den inslagna vägen, eller välja en ny? Jag tror man väljer den inslagna. Rätt eller fel får framtiden visa.

Jag var en av de som anade men inte ville se. Det misstaget tänker jag aldrig mer göra om. Jag har sju miljoner anledningar till det.

Vann hjärtan utan att sälja biljetter

Mads Hansen har slutat spela ishockey. Varje spelares dagar på isen är räknade och jag är glad över att jag fick se honom spela i Brynäs.

Hansen tillhör kategorin spelare som inte sålde några extra biljetter för att han med elegans, teknik och fart underhöll och trollband sin publik.

Mads Hansen vann våra hjärtan genom att skapa utrymme för andra att skina, genom att låta klockan räkna ned och – kanske mest viktigt – för att han lärde långt fler än bara sina lagkamrater vad som krävs för att vinna matcher.

Vår norske vän gav aldrig upp. Kväll efter kväll gjorde han sitt yttersta för att detronisera motståndarnas bästa spelare och när jämna matcher slutade med seger för Brynäs vill jag tro att många av hans lagkamrater gick förbi honom i omklädningsrummet, knackade honom på benskydden och nickade ett stillsamt tack för allt det ”osynliga” arbete han lagt ned.

Ibland när jag undrar hur lojalitet ser ut på isen tittar jag på matcher med Mads Hansen. Då blir det tydligt. Hårt arbete, spelidén och ärligheten i spelet kommer jag för alltid att förknippa med honom.

Det är dom små gesterna som avgör de stora matcherna. Hansen är ingen yvig, stöddig, välgödd gutt. Han visade hur lagidrotten blir komplett. Ingen stjärna lyser stark utan spelare av hans sort.

Jag vill uppmana alla – och jag menar alla – unga spelare att sätta sig ned och ägna några hundra timmar åt att studera Mads Hansens sätt att uppträda på isen.

Jag vill att Mads Hansen föreläser, sammanställer diagnostiska prov och genomför tentamen hos varje juniorakademi i ämnen som handlar om lojalitet, lagidrott och modet att hålla sig till en gemensam idé. Jag vill att varje ung spelare då ska ha fyra öron att lyssna med, ödmjukheten att förstå och ta till sig budskapet och förmågan att ta vara på sin talang oavsett hur den ser ut.

Mads Hansen sålde kanske inga extra biljetter, men han vann mångas hjärtan. Däribland mitt.

Tack för allt, Mads. Tack.