För en kväll hade Brynäs en ny lagkapten

Brynäs vann mot Frölunda. Jag hade kunnat skriva något om en laginsats utöver det vanliga, om en matchtröja utan karaktär – om än med ett gott syfte, om hur bra Jesper Ollas är på bortais eller om några Bernhard Starkbaums viktiga räddningar. Men det här inlägget kommer inte att handla om det.

Det kommer inte heller att handla om en fantastisk inledning på matchen, om hur jag än en gång tackar Frölunda för den ishockey de bjuder upp till, om hur detaljer som Nick Johnsons tappade klubba kan leda till baklängesmål, om hur viktig Zanettis brytning i slutperioden var, om klassen på Salmelas avslutning, om attityden kring Frölundas målområde.

Inlägget kommer inte heller att handla om ett bortdömt mål som aldrig blivit bortdömt om det skett 65 meter i motsatt riktning eller i en match som inte varit helt jämn. Det hade kanske inte ens blivit bortdömt i Gavlerinken. Jag vill inte uppehålla mig kring det. Brynäs vann. Det räcker. Laget gjorde en oemotståndlig insats. Det var en kärleksfull handling till alla oss som följer laget och klubben.

Men det fanns en person som avgjorde den här matchen, en person som förtjänar uppmärksamheten mer än någon annan. Ni vet givetvis vem jag menar. Hans namn är Greg Scott och i min värld uppträdde han som Brynäs nye lagkapten.

Greg Scott är en av ligans ärligaste spelare. Han vet hur spelet går till. Scott kan ta tugget från motståndare, han kan göra en dragning, slå en passning, utföra och ta emot en tackling, göra mål och en kväll som denna leda ett lag på sina axlar.

I matchminut 34 hände det som fick mig att förstå att var det någon som skulle avgöra matchen mot Frölunda till Brynäs var det fördel var det Greg Scott. Minns ni? Oskar Lindblom har pucken och av någon för mig okänd anledning får han inte iväg passningen och istället tvingas Scott åka offside. Kameran zoomar in Scott när han sitter på bänken. Hans ögon berättade vad han kände. Lindblom vandrar förbi, men Greg söker inte upp Lindblom. Han kommenterar det inte ens.

Istället visade Greg Scott upp ett ledarskap som jag inte sett i Brynäs sedan Anders Huss dagar. Efter det bytet var Scotts passningar hårdare, hans skär mer bestämda och hans attityd gentemot Frölundas mål mer resolut. Han skällde inte, han blev inte förbannad på domare, han slängde inte grejer omkring sig, han skyllde inte ifrån sig. Istället gick han ut på isen och visade hur Brynäs IF ska uppträda.

Redan i nästa byte började uppvisningen och i den tredje perioden belönades han med både mål och assist till dem två mål som vänder matchen till Brynäs fördel. Inte ens när man dömt bort ett mål visade han oro. Han lät inte så ovidkommande saker som känslomässiga oförätter stå i vägen mellan honom, Brynäs och en seger.

Jag njöt av hur han drev på laget genom sitt spel. Han visade alla i hela Scandinavium att det är så här Brynäs vill spela och om det ska bli verklighet måste alla göra det. Det var som om han var lagets kapten. Greg Scott förkroppsligade tränarens dröm den här kvällen, han gav näring till lagkamraterna, han ingav hopp när tvivlet fanns, han visade vägen till en ny seger.

Ibland behöver en kapten inget C på bröstet. För en kväll var Greg Scott Brynäs nye lagkapten. Jag längtar redan till nästa lektion i ledarskap.

Tre saker efter Frölunda – Brynäs

Inledningen. En bra start kan ge framtida segrar. Gäller både på och vid sidan av isen.

Tömda tankar. Nu väntar uppehållet och Brynäs såg ut att tömma sina tankar på syre och styrka. Man fyllde på tankarna med karaktär och vinnarkänsla. Bra val om ni frågar mig.

Greg Scott. Tack för lagkaptenuppvisningen. Den värmde, stärkte och lärde oss alla något viktigt. Som ledare går man före med gott exempel.

 

 

Leta inte den svarta lådan

Brynäs är i Göteborg. Några av spelarna tar säkert en stillsam promenad längs Avenyn på förmiddagen. Några andra gör ett cafébesök, några vilar någon timme på hotellrummet. Flera tänker tillbaka på hur det kändes i matcherna mot Växjö och själv funderar jag fortfarande på gåtans svar från i torsdags.

Efter några avklädda prestationer mot Växjö och en vändning mot MoDo som vi kommer att minnas länge går det inte att väja för frågan om hur det ska gå när nu Brynäs ställs mot seriens absolut bästa lag?

Ledarstaben har påmint laget om att man faktiskt redan slagit Frölunda den här säsongen. Brynäs är det enda lag som mäktat med att vinna under ordinarie tid den här säsongen. Matchen mot Frölunda i Gävle var något utöver det vanliga. En modern hockeymatch där bägge lagen ville vinna av egen kraft och inte på grund av motståndarens misstag. En match med två lag i hysterisk form. Ett idrottsminne även för de med andra klubbfärger.

Sedan dess har former sviktat, spelet varierat och humör sviktat. Frölunda har trots sitt lite sämre spel ändå hittat sätt att vinna sina matcher. Det tyder på styrka och klass. Jag är imponerad av Frölunda. Mycket imponerad.

Brynäs kommer från en match där vändningen var och är samtalsämnet. Brynäs vann matchens sista 35 minuter med 6-0. Det var en bedrift, en prestation och en upplevelse som skapar ryggrad långt bortom omklädningsrum och kansli. Det skapade stolthet i hela hallen och långt ut i tv-sofforna.

Men. För det finns alltid ett men.

Brynäs prestation var minnesvärd. MoDos dito en taktisk katastrof som saknar motstycke, ett organisatoriskt haveri som gjort det omöjligt att hitta den svarta lådan och individuella och kollektiva prestationer som under stundom var så svaga att långt fler än MoDo-supportrar ville gömma sig i sina handflator. Allt det här vet spelare och ledare i Brynäs. Men jag skriver det som en påminnelse till mig själv.

Idag ställs Brynäs mot ett Frölunda som inte genomför taktiska katastrofer, som är välorganiserade och som har ett lag bestående av individuella kvaliteter som just nu är utan konkurrens i SHL. Jag är inte ens säker på att det finns en svart låda inmonterad i Frölundas lagbygge. Oavsett om så är fallet eller ej kommer den inte att behövas.

Därför krävs det en absolut toppresentation av Brynäs för att hemresan inte bara ska bli lång utan också ha en poäng med sig. Brynäs har hittills under säsongen spelat sin bästa ishockey mot seriens bästa lag och kanske blir det så även idag. Jag skriver kanske då jag ändå känner mig en aning tveksam.

Brynäs själva har inför många matcher på sista tiden sagt att man vill komma ut och vara sitt bästa jag för att sedan visa upp någonting annat. I vanliga fall brukar jag och många andra mena att i ett lag måste man se varandra i ögonen och lova varandra att man kan lita på var och en i kollektivet.

Idag vill jag att varje spelare drar sig tillbaka till sitt hotellrum, tittar sig själv i spegeln, lovar sig själv att plocka fram den bästa prestationen, går ut på isen och levererar det. Hur Brynäs ska spela, det vet alla redan.

Att sedan göra det är upp till var och en som är på isen. Jag hoppas ingen behöver leta den svarta lådan efter matchen.

Tre saker inför Frölunda – Brynäs

Sondre Olden och Mathias Porseland. Nu har de två spelarna fått några matcher i sig och visst börjar det se bättre ut. Idag får bägge räkna med mer istid och jag tror det kommer att göra dem gott.

Målvaktsspelet. En bra organisation i försvarsspelet gör målvakterna bättre, men det är idag viktigt att Starkbaum gör en egen prestation utöver det vanliga.

60 minuter. Frölunda spelar alla sina matcher i 60 minuter. Ibland lite mer, ibland lite mindre. Det matchklockan i Göteborg avgöra. Brynäs måste också spela i 60 minuter. 35 minuter kommer inte att räcka.

 

 

 

 

 

Ishockey är ett märkligt spel

I boken Ett spel för livet skrev Tommy Sandlin att ”kväll efter kväll spelas livets mysterium upp för oss därute på banan.” Det är ett vackert sätt att beskriva ishockeyns allra innersta kärna och i matchen mellan Brynäs och MoDo fick vi ett exempel på vad han menade.

Ibland får man se matcher som är omöjliga att förstå sig på. Matcher som lever sina egna liv, som skriver sin egen oförutsägbara berättelse, som innehåller ett stort känsloregister och som med all önskvärd tydlighet låter oss uppleva dramatik. Matcher som är okontrollerbara.

Brynäs segermatch mot MoDo var precis en sådan match.

Den inleddes med några skräckfyllda minuter. Modo tog inte bara ledningen, man gjorde det två gånger. Det var svårt att tro att Brynäs var på plats i arenan. I allt väsentligt var MoDo det bättre laget. När Modo hade ideér såg Brynäs problem. När MoDo hade svar hade Brynäs frågor.

När Felix Sandström kom upp med en jätteräddning mitt i den första perioden kändes det inte bara nödvändigt. Det kändes matchavgörande – och kanske var den också det? 

Brynäs såg tafatta, vilsna och ängsliga ut. Nästan som en orienterare som saknade karta, kompass och kontroll. Absolut ingenting talade för Brynäs.

Det blev inte bättre av att MoDo också gjorde 0 – 3 tidigt i den andra perioden. Att det dessutom skedde när Brynäs spelade med en man mer på isen gjorde inte saken bättre. Mysteriet vi fick se på isen hade fått ännu ett kapitel.

Visserligen kom det en snabb reducering, men det dröjde inte förrän tremålsunderläget återigen fanns där som ett öppet sår utan plåster.

När känslan av uppgivenhet återigen infunnit sig hände något jag kanske tillskriver för stor betydelse, men som ändå blir en inledning på en scenförändring vi inte kommer att glömma.

Ponthus Westerholm blir hårt tacklad av Gustav Possler och blir liggande på isen. Innan domarna hunnit blåsa av för hans skada lyckades Daniel Mannberg reducera MoDos ledning. Jag vet inte om det var känslorna som väcktes i Brynäs efter Westerholms skada eller om det var Mannbergs reducering som var väckarklockan – men det var i det bytet som hela matchen förändrades.

Plötsligt var inte Brynäs bara bättre, man var mycket bättre. Innan den andra perioden var slut hade Brynäs kvitterat. Där, då och nu kändes inte Mathias Porselands mål som en kvittering. Det kändes som ett segermål.

Ett ängsligt MoDo utan självförtroende och utan strukturer i spelet mot ett aggressivt och förbannat Brynäs kunde inte stå emot. Det hade blivit Brynäs match.

I den tredje perioden strök inte Brynäs under det påståendet. Man skrev det med bläck, man tatuerade in det i kroppen, man högg det i sten. Det mentala spelet hade vunnits av Brynäs och när den insikten föll på plats fortsatte också målen att trilla in. Brynäs vinner till slut med 7-4 efter att ha vunnit matchens sista 34 minuter med 6-0.

Inför matchen hävdade jag att det var bredden som skulle avgöra matchen. Jag säger inte att jag fick rätt, men jag hade inte heller fel. Med målskyttar som Porseland, Olden, Lindblom och Mannberg hade jag rätt. Med målskyttar som Nick Johnson och Anton Rödin hade jag fel. För mig är det skitsamma. Det handlar inte om att ha rätt, det handlar om att vinna och vann det gjorde sannerligen Brynäs.

”Kväll efter kväll spelas livets mysterium upp för oss därute på banan.” Sällan har dessa ord passat bättre in än på Brynäs segermatch mot Modo.

Tre saker efter Brynäs – MoDo

Sondre Olden. Han är från och med idag med på min lista av nio forwards. Ikväll var han en härlig kombo av teknik, fart, storlek och inte minst viktigt – målskytt. En morsom blandning om ni frågar mig.

MoDos haveri. Laget visade upp ett organisatoriskt defensivt haveri det var länge sedan jag sett. Det förtar inte Brynäs prestation, men MoDo har en del att arbeta med.

Ponthus Westerholm. Att bli skadad och få passningspoäng i en och samma sekvens tillhör inte vanligheterna. Jag hoppas han snart är tillbaka på isen.

 

Ikväll är det bredden som avgör

MoDo börjar få ordning på sitt spel och det oroar mig. Medan Brynäs gjorde det man mäktade med mot Växjö i tisdags gjorde MoDo en bra insats mot Frölunda. Uddamålsförlust mot seriens absolut bästa lag under hösten imponerade på mig. Särskilt med tanke på hur MoDo hittills uppträtt den här säsongen.

Brynäs såg slitna ut och det bekräftades under onsdagens träning då flera spelare vilade istället för att träna med laget. Alldeles säkert en klok bedömning. Spelarna känner sina kroppar bäst och ibland är vila det bästa sättet för att komma i bättre form.

I matchen mot Växjö var spelet inte på topp, men åt matcher som spelats kan inget göras. Det är precis tvärtom med dem matcher som väntar. Dessa matcher är möjliga att påverka. Kanske till och med vinna. 

Thomas Berglund och övriga ledare coachar varje match – precis som alla andra ledare för elitklubbar – för att vinna den.

Det har den senaste tiden betytt att några formationer i allmänhet och några spelare i synnerhet nyttjats hårdare än andra. Det handlar om att utsättas för hård fysisk press, men också om att att spela under mental press. Den mentala pressens konsekvenser är möjligen förklaringen till det mer statistiska och mindre fantasifulla spelet vi fått se under några matcher den senaste tiden.

Därför tror jag inte lösningen ligger i att låta nyckelspelare få mer istid utan att ge fler spelare nycklarna till spelet. Vad jag menar är att jag gärna ser mer av spelare som Nick Johnson, Jesper Ollas, Sondre Olden, Jacob Blomqvist, Adam Brodecki, Pathrik och Ponthus Westerholm, Daniel Mannberg, Johan Alcén och kanske framförallt Linus Ölund.

Det är dags att Brynäs bredd och Laget Brynäs kliver fram igen. Det är dags att visa att Laget Brynäs är att räkna med. Det är dags att visa förtroende för bredden i laget. För den som vill att spelarna ska få konkurrera om istiden är det nu ett bra tillfälle att också ge dessa spelare möjligheten att få spela mer. 

MoDo kommer stärkta till Gävle. Det oroar mig, men det stör mig inte. Varje lag står varje match inför en ny utmaning. Jag väljer att tro och hoppas på Brynäs bredd.

Jag tror det kan gå. Varför? Därför att matcher som redan spelats inte går att påverka. Det är precis tvärtom med matcher som väntar.

Tre saker inför Brynäs – MoDo

Modo är på gång. Det kan Brynäs göra någonting åt. Kom ut hårt, bestämt, resolut. Visa vilka som bestämmer. På så sätt skapas tvivel i ett skört självförtroende.

Jacob Blomqvist och Sondre Olden. Ser jag fel eller har dem något på gång? Jag tror på det senare. Ge dom tid och istid. Låt dom avgöra.

Enkelhet kan också vara elegant. Även om jag älskar snabba spelvändningar och ett förstapass från egen back som öppnar upp dryga 2 000 kvadratmeter is så vill jag att man ser sig för. Det enkla är ibland oerhört vackert.

 

 

Ingen idiot på nästa träning

Tanken – eller snarare förhoppningen – var att få skriva något om hur ett lag tog sig samman, reste sig, såg varandra i ögonen och gick ut på isen för att spela för en klubb, en stad. Det blev inte så. Istället fick vi se något vi redan sett förut.

Brynäs förlorade med uddamålet och ändå var förlusten större än så. Växjö Lakers dominerade under stora delar av matchen. Bortalaget styrde och ställde när man hade puck och man var ännu bättre i spelet utan puck. Det hade kunnat vara en fröjd att uppleva om det inte vore för att Brynäs var motståndaren.

Brynäs kom ingenstans. Kanske kunde man inte. Kanske gick det för långsamt, kanske var det för tveksamt, kanske räckte man inte till. Å andra sidan är det inget nytt som kommit fram. Det är mer troligt att en skicklig motståndare klädde av Brynäs. Att det var Växjö som gjorde Brynäs sämre än vad man egentligen är.

Nej. Visst var Växjö bra, men Brynäs gör sannerligen ingen bra match. Tvärtom. Segt, trubbigt, skäret efter sina motståndare. Fokus ser ibland ut att ligga på andra saker än att göra rätt. Det känns inte bra när man tittar på domaren istället för att plocka upp den klubba man slappt tappat ur sin hand. Det känns inte heller bra att så många ser fundersamma ut när de får pucken. Det känns obehagligt när spelet går på chans.

Jag har varit inne på det förut. Brynäs spelar en energikrävande fysisk och psykisk hockey. Mot Växjö såg varken kropp eller tanke ut att vara i topptrim.

Det finns få anledningar att leta, gräva och lyfta fram bristerna, men det finns en situation i matchen som jag ändå känner mig tvungen att kommentera lite extra. I slutet av matchen får Brynäs möjligheten att spela fem mot tre i över en och en halv minut. Får är rätt ord då Växjös bägge utvisningar kan signeras slarviga och onödiga.

Det var fem minuter kvar av matchen och ett bättre läge för kvittering kan nästan inte ges. Brynäs skapade ingenting. Man såg inte ens ut att ha en riktigt bra idé på hur man skulle lösa uppgiften. Det kändes märkligt och en smula oroande. Eller snarare oroande och en smula märkligt.

Det enda som är helt säkert är att de som vet bäst, förstår varför det blev som det blev och som faktiskt kan göra någonting åt det är Brynäs själva. Jag tänker inte vrida om några knivar, skälla besinningslöst, beordra idioten på nästa träning eller klaga högljutt. Istället förväntar jag mig något annat av Brynäs.

På torsdag hoppas jag få skriva något om hur ett lag tar sig samman, reser sig, ser varandra i ögonen och går ut på isen för att spela för en klubb, en stad.

Vi får väl ser hur det blir med den saken.

Tre saker efter Brynäs – Växjö

Richard Gynge. Oj, vad bra han är.

Växjös sätt att spela utan puck. Fem mot fem eller i udda spelformer spelar ingen roll. Jag hade velat njuta mer av det. Tyvärr gick inte det då motståndet hette Brynäs.

Ollas, Johnson och Brodecki. Formationen som lyckades bäst. Bröt sitt eget mönster, slet, ville och var nära. Försökte, men räckte inte till.

 

 

 

Anssi Salmela gör skillnaden för Brynäs

Jag lägger ansvaret på Anssi Salmela. Han är skillnaden mellan Brynäs i Växjö och Brynäs i Gävle. Jag hoppas innerligt att han visar hur jobbet ska göras.

Efter några mindre goda insatser – Skellefteå hemma undantaget – blev förlusten mot Växjö i Lakers i lördags en match som inte bara resulterade i en förlust utan också förde med sig att några tidigare funderingar nu blivit frågor. Har Brynäs överpresterat? Saknar Brynäs stabilitet i spelet? Är Brynäs bara i en formsvacka?

Thomas Berglund och Tommy Sjödin har vid flera tillfällen dem senaste veckorna talat om att klara det defensiva spelet, visa ödmjukhet och behålla attityden. Jag tycker om att man talar om det och jag hoppas att man gör det för att påminna och inte om att efterfråga det. Jag tror det handlar om att påminna, gnugga in och ställa krav möjliga att infria. Åtminstone vill jag tro det.

Nu är det dags för match i Gavlerinken och sällan har ett lag haft en så god möjlighet att besvara frågor som just den här gången.

Det torde vara ett revanschsuget Brynäs som kliver in på isen. Det är min övertygelse att man pumpat upp varandra, tillfört energi och att man än en gång vill visa hemmapubliken att Gavlerinken är Brynäs arena och hit kommer man inte och glider hem poäng.

Förstaformationen ska visa vägen. Det handlar givetvis om att göra poäng, men också om hur man uppträder om och när det går emot. Jag vill se ett ledarskap som är praktiskt, inte teoretiskt och vältaligt. Ett ledarskap som värmer ett hockeyhjärta och inte bara ger trevliga efter matchen intervjuer.

Jag hoppas att Sondre Olden får spela med Jacob Blomqvist och Johan Alcén. I mina ögon hjälper det laget bättre än det som prövats tidigare. Det är alltid svårt att utifrån – till och med omöjligt – att veta vilka motiv som styr laguttagningen, men om jag utifrån det jag sett fick bestämma tror jag mer på Adam Brodecki tillsammans med Jesper Ollas och Nick Johnson.

Ändå är det inte dem små justeringarna bland forwards som skapar hopp hos mig. Jag sätter mitt hopp till Anssi Salmela. Med honom i laget höjs den offensiva och defensiva kvaliteten. Med honom i laget får man tillbaka ett praktiskt ledarskap. Med honom i laget får man tillbaka ödmjukhet och attityd.

Om det sedan räcker mot Växjö är en helt annan sak.

Tre saker inför Brynäs – Växjö

Anssi Salmela. Kvalitet, spets, ledare. Egenskaper alla lag behöver, men som inte alltid finns hos en spelare. Kolla in honom. Alltid sevärd.

Attityden. Tänk att få se en reaktion på lördagsmatchen som andades en ishockey som spelas som om det vore spelarnas sista i karriären.

Ödmjukheten. Att vinna skapar självförtroende. Att vinna långsiktiga framgångar kräver ödmjukhet.

 

Tillbaka till underdogs?

Brynäs har inlett säsongen på ett bra sätt. En fjärdedel är spelad och om poängutfallet skull vara lika bra när seriespelet är över skulle det betyda 96 poäng. En slutpoäng som mycket väl skulle räcka till en topp tre placering.

Det tror inte jag är möjligt.

Brynäs spelar en energikrävande ishockey. Ska laget lyckas krävs det hårt arbete, hög fart och mental fokusering som kräver energi. Ett rimligt antagande mot bakgrund av det är att ett lag inte kan besitta den energin under 52 matcher. Det faller på sin egen orimlighet.

Det man kan hoppas är att svackorna varken blir långa eller många.

Brynäs förstaformation har levererat en ishockey utöver det vanliga. Man har lett laget på isen, man har ryckt med sig fler spelare. Deras spel har gjort andra spelare tryggare. Dessa spelare har vågat mer, riskerat mer och lyckats oftare än vad som skulle vara fallet om förstaformationen inte lyckats med sitt uppdrag. Det har jag tyckt om.

Spelare som bröderna Westerholm, Mannberg, Johnson och Ollas har kunnat spela ut när man varit säkra på att förstaformationen åtminstone gjort några poäng – och allt som oftast – mål i varje match.

Att balansera ett lag är svårt. Hur formerar man sitt lag för att få ut bästa möjliga resultat av laget. Jag är en produkt av en tradition som tyckt om att ha en förstaformation som kan ta en tekning varhelst på banan och ändå avsluta den med en farlig målchans innan det är dags att byta.

Jag har tyckt ännu mer om ett lag där lagets andra och tredje formationer varit mer än formationer med uppgiften att spela oavgjort i sina matcher.

Brynäs ledare har i mina ögon en delikat uppgift. Givetvis ska man inte förändra i förstaformationen. Den är bra och även dessa spelare måste tillåtas lämna isen efter match utan att alltid ha avgjort densamma.

Jag vill påstå att formationen med Ollas, Johnson och Brodecki är en andra lina som mycket väl – och på egen hand – skulle kunna avgöra matcher till Brynäs fördel. Det är likadant med Westerholmarna och Mannberg. I sina bästa stunder är Brynäs ett mycket offensivt starkt lag. Lägg till Sondre Olden visar klass och  att när Petr Vraná är tillbaka blir Brynäs än mer offensivt starka.

Den stora utmaningen är inte den offensiva balansen, det är den defensiva. Under tiden som Anssi Salmela och Simon Bertilsson varit avstängda respektive fortsatt skadad har det märkts. Brynäs får gå hårt på andra spelare och med mer istid kommer också möjligheten till fler misstag.

Anssi Salmela kommer snart tillbaka och det kommer att ge ny injektion till försvarsspelet. En viktig injektion. Förutom hans spetskompetens på snudd på alla områden kan ledarstaben balansera försvarsspelet på ett annat sätt. Jag är ändå inte alldeles säker på att det räcker.

Min uppfattning är klar. Vi kommer att fler gånger den här säsongen få se Brynäs spela en fantastiskt, intressant och modern ishockey, men jag tror vi ska vara medvetna om att det kostar på och att det i sin tur kan ge oss hockeyminnen som det vi fick se mot Växjö i lördags.

Jag har återkommande pratat om kalla huvuden, ispåsar i hjälm och kavajfickor och om att vara fokuserad på just sin uppgift. Det tjatet känns mer aktuell än någonsin.

Brynäs byggde upp ett underdogperspektiv på sin säsong. Med den här inledningen har det blivit svårare att behålla det. Den fråga jag funderar mest över är hur Brynäs ska hitta tillbaka till underdogmentaliteten? Den visade sig vara en vinnande mentalitet.

 

 

Brynäs vet, kan och är bättre

I inlägget inför matchen mot Växjö skrev jag något om att efterfesten för Lakers varit onödigt lång. Efter den här matchen är efterfesten inte bara över. Den är bortstädad. Det tråkiga med alltihop var att de som fick tömma den sista sophinken som symboliskt får känneteckna festen sista minne var Brynäs IF.

Växjö var så mycket bättre. Redan i matchens tidiga byten förstod de flesta hur det skulle sluta. Brynäs var artiga gäster. För artiga för min smak. Ni kan välja vilket av Växjös mål och där få se exempel på ett så artigt försvarsspel att man med fog kan ställa sig frågor kring hur det utfördes.

Men jag vill inte förta Växjö Lakers insats. Jag vill ge inte förta ett endaste småländskt skär. Laget är bra, mycket bra. Skulle jag bara ha den här matchen i åtanke skulle jag vilja justera några formuleringar i inför-inlägget. Växjö kan mycket väl försvara sin titel.

Richard Gynge och de andra i Lakers visade prov på kvaliteter som måste glädja dem flesta Växjö-anhängarna. Richard Gynge var magnifik. Jag har inte ens brytt mig om att kolla hur många poäng han gjorde i matchen. Det spelar ingen roll. Han var mycket bra och han var inte ensam. Om någon i Växjö inte tyckte om Lakers den här kvällen är dom förmodligen Öster-supportrar.

Växjö var bra, men Brynäs då? Ja, det finns många detaljer i spelet som inte fungerade ikväll. Det försiktiga försvarsspelet sticker ut bland andra. Inte ens Brynäs två mål – som bägge två tar Brynäs till uddamålsunderläge – skapade någon riktig känsla av att laget skulle vara nära poäng, än mindre vinna.

Däremot är jag mycket glad över att både Adam Brodecki och Lukas Kilström fick göra mål. Två spelare som i mina ögon gnuggat på bra den här hösten även om den individuella poängutdelningen inte varit särskilt omfattande. Kul för dem och kul för Brynäs. Lite individuellt självförtroende hos dessa spelare skadar inte i ett i övrigt blekt Brynäs.

Jag tyckte insatsen mot Skellefteå senast var bra, ett fall framåt och att det gav lugnande besked. Brynäs är ett bra hockeylag, men när det går emot – som det gjorde mot Växjö – blir fallet hårdare då man vet att Brynäs har ett bättre spel inom sig.

Det bästa med den här matchen är att det kommer en ny på tisdag. Mot Växjö. I Gävle. Jag tror mig veta att den här insatsen inte kommer att upprepas då. Tvärtom kommer vi att få se ett annat Brynäs då.

Det här är en förlust jag kommer att minnas. Men jag längtar redan till tisdagens nedsläpp.

Tre saker efter matchen mot Växjö Lakers

Brynäs kan bättre. Det här är inte det Brynäs vi vant oss med och inte heller ett Brynäs vi behöver vänja oss vid.

Brynäs vet bättre. Ska laget lyckas vinna matcher är det inte välkammat eller artigt försvarsspel som gäller. Tvärtom. Släpp ut håret, grabbar!

Brynäs är bättre. Med bättre disciplin, bättre organisation och med mer beslutsamhet är Brynäs bättre. Mycket bättre. Jag är inte orolig.

 

Ett korrigerat Brynäs kan bli ett bättre Brynäs

Brynäs åker till Växjö med ett lugnande besked till oss som följer laget, med några korrigeringar i laguppställningarna och förhoppningsvis lite mer fokus på vad laget själv presterar och mindre på vad andra pysslar med på och vid sidan av isen.

Växjö har verkligen kommit igång efter en lite trasslig inledning. Efterfesten från vårens SM-guld blev onödigt lång. Dessutom tappade laget flera viktiga profiler inför den här säsongen. Tomi Kallio var en och jag är ganska säker på att de insatta i Lakers också saknar vår numer egna Nick Johnson.

Nu verkar efterfestens sista glas ha blivit diskad och då spelar återigen Växjö Lakers en riktigt bra ishockey. Vilket inte är så konstigt med tanke på sitt spelarmaterial. Det kanske inte är ett namedroppinglag på alla positioner, men det finns många kvaliteter i laget. 

Personligen är jag väldigt förtjust i Richard Gynge, Robert Rosén och Cory Murphy. Kalasspelare i mina ögon. Håll ögonen på dem. Eller. Du kommer att märka när de är på isen.

Även om jag kanske inte riktigt tror att Växjö försvarar sin titel är jag tämligen säker på att de kommer att vara ett lag som är med och krigar om en semifinalplats.

Med andra ord; Brynäs kommer att möta ett bra Växjö Lakers som dessutom har fått fart på sitt spel

Jag är inte särskilt orolig för matchen.  Lag som har fått smak på segrar längtar till varje match. Brynäs och Växjö är vinnande lag.

Det är med stor respekt för Lakers, men med viss förväntan, jag ser fram emot matchen i Växjö.

Som vanligt kommer Brynäs förstaformation spela en avgörande roll. Förutom deras offensiva kvaliteter hoppas jag också att de visar ledarskap på andra områden. Det gäller särskilt Anton Rödin. 

Det är givet att en het spelare som Anton Rödin måste få uttrycka sig känslomässigt, det är givet att lagets lagkapten tar snacket med både media och matchfunktionärer och det är givet att när upplevda orättvisor infinner sig så måste dessa också få uttryckas.

Men. För det finns alltid ett men.

Det börjar bli mycket nu. Thomas Berglunds pratar om motståndares eventuella skådespelartalanger och Anton Rödin fyller i. Det finns en risk för att om det upprepas för ofta går det inflation i färgglada formuleringar. En vanlig effekt av det är att ingen lyssnar – eller än värre – avfärdar kritik som gnäll. Det tycker jag vore synd.

Men mer allvarligt är att jag som åskådare oroar mig en aning för att klagomålen är ett sätt att flytta bort ansvaret från den egna prestationen från sig själv och istället ligga den i en ganska förutsägbar ”det-var-domarens-fel-korg”.

Jag hoppas – och egentligen tror jag också – att det inte är bristande självrannsakan utan istället uppumpat adrenalin hos känslomänniskor som är förklaringen. Kanske blir det bara värre om de lägger band, munkavle och koppel på sig själva. Men tanken – och därmed en viss oro – har infunnit sig under dem senaste matcherna.

Brynäs gör några korrigeringar i formationerna. Bland annat belönas Sondre Olden för sin utomordentliga comeback och placeras tillsammans med Nick Johnson och Jesper Ollas. En bra kedja och det mesta talar för att det blir med tre kedjor och en avlastningsformation som Brynäs ska ta sig an Växjö.

På kort sikt är det en bra lösning och när – och om – Sebastian Enterfeldt och Petr Vraná är tillbaka får nog ungdomarna svårt med istid. På kort sikt en bra lösning för laget. På lång sikt blir det mer intressant att se vilka vinster det ger.

Med andra ord; med ett delvis korrigerat Brynäs är det rimligt att tro att Brynäs ger Växjö Lakers ett mer än värdigt motstånd.

Tre saker inför Växjö – Brynäs

OJO-kedjan. Olden, Johnson och Ollas kan göra dagen till en bra dag för Brynäs och därmed för mig.

Anton Rödin. Ledaren, poängmaskinen, landslagsmannen kommer att väcka känslor hos många. Mest positiva för oss brynäsare. Hoppas jag.

Marc-Anthony Zanetti. Jag blir nästan lika glad som han när han gör mål. Han är det största och mest förvånande utropstecknet av nyförvärven. Han får gärna fortsätta göra mig glad under matchen mot Lakers.

 

 

 

 

Brynäs ordinerar lugnande medicin

Idag var jag inte i Gavlerinken. Jag ber om ursäkt för det. Jag borde ha varit där. Det spelades en mycket bra hockeymatch där. En match mellan två lag som vill spelet ishockey väl.

Brynäs förlorade och ändå är de vinnare. Reaktionen på prestationen i tisdags var den rätta. Återigen kunde vi se ett ödmjukt, hårt arbetande och konsekvent Brynäs. Det var ett svar på tal, en lugnande tablett och en prestation i sig.

Brynäs vann mer än en poäng. Man vann tillbaka sin stolthet, man hade gjort läxan. Att det sedan inte räckte till seger är en helt annan sak. Det berodde på att man helt enkelt mötte ett mycket bra Skellefteå.

Sondre Olden gör sin bästa match i Brynäs tröja. Förutom det vackra kvitteringsmålet till 1-1 belönas han med mycket istid i slutet av matchen. Roligt att se hans talang blomma ut. Det känns som han har någonting intressant på gång. Han kan mycket väl spela till sig en bra position i laget under tiden som Vraná och Enterfeldt är skadade.

Jag njöt av viljan att ta poäng när Marc-Anthony Zanetti kvitterade. Det fanns något kraftfullt i hela bytet, beslutsamheten från alla som var på isen. Det var ett mål som väl sammanfattar Brynäs inledande omgångar av seriespelet. Det är så Brynäs ska och måste spela för att vinna matcher.

Kanske är Brynäs ett lag som inte har många sätt att spela ishockey på, men när man spelar som man gjorde vid 2-2-målet är det få lag som besegrar Brynäs.

Ni förstår kanske att jag är nöjd med insatsen, missnöjd med poängutdelning och mycket tacksam över att min nattvila inte kommer att störas av hockeymässiga prestationer. Jag kommer att somna ovaggad, trygg med att Brynäs är tillbaka på spåret igen.

Men. För det finns alltid ett men.

Det här har varit ett svårt inlägg att skriva. Kanske borde jag inte ens ha skrivit det, men nu är det gjort.

Efter ha tagit del av nyhetsrapporteringen om det avskyvärda som hänt i Trollhättan blev jag oerhört berörd. Under kvällen anordnade sonens skola en insamling till förmån för UNHCR vilket också berörde mig på ett konkret sätt.

Kanske är det i dessa motsatser av empati och ohyggligheter mitt intresse för ishockey har sin viktigaste funktion.

Att balansera livets olika delar. Att i ishockeyn finna det klara, det enkla, det som är rätt och det som är fel. Att för en stund få lämna livets svårigheter och glädjeämnen och kliva in i vår bubbla av åsikter, känslor, attityder och vänskap.

Efter en dag med alla dessa intryck väljer jag bort att kommentera Pesonen, Wallson, Rödin, Kilström och andra namn som uttalat sig om matchen. Det känns inte för mig nödvändigt även om jag anar att ni vet vilka jag sympatiserar med.

Ett svårt inlägg att skriva är nu klart. Nu ska jag krama om min son, ljuga och säga att inget ont kommer att hända honom så länge jag finns och sedan ska jag gå in i bubblan igen. Jag vill vara lika glad som Zanetti är när han gör mål. 

Tre saker efter Brynäs – Skellefteå

Sondre Olden. Han är tillbaka – om han nu någon gång kom hit? Han ser pigg, glad och lycklig ut. Han går in på nio forwards just nu. Ska bli spännande att se hur det är med den saken när Enterfeldt och Vraná är tillbaka.

Skellefteås ispåsar. Kilströms klubba tog säkert illa på Pesonen, men ispåsen som används i Skellefteåbåset måste vara magisk.

Den lugnande tabletten. Det olycksfall i arbetet vi fick se av Brynäs i Örebro var ett olycksfall och ingenting annat.