Starkbaums blick berättade något

Bernhard Starkbaum tittade mot bänken när Skellefteå hade gjort 3-0 efter knappt halva matchen. Det fanns något i blicken som berättade något om att visste att det kanske var dags att bli utbytt. Jag förstår att han kände så. Det kunde ha stått 6-0 och ändå var inte Bernhard Starkbaum sämre än någon annan brynäsare den här kvällen. Men Bernhard fick stå kvar. Oväntat med tanke på att Brynäs är pigga på att ta ut målvakter i andra sammanhang. 

Brynäs var inte bara chanslösa mot Skellefteå. Man var avklädda, man var statister, man satt kvar i flygplan, man kom inte upp i sin normala standard. Det fanns många sätt att förklara varför det såg ut som det gjorde. Det finns bara en förklaring. Brynäs var sämre än Skellefteå eller om ni så vill Skellefteå var alltför bra.

Det är kanske drastiskt, onyanserat och direkt fel att påstå att Brynäs förlorade lördagens match redan i fredagskväll. Men vet ni vad? Jag tror att det var precis så det var.

Brynäs var inte beredda när pucken släpptes i Skellefteå. Det var som om dom inte själva trodde på uppgiften. Tommy Sjödin sa något i den första pausen som handlade om att det var upp till laget att komma förberedda till match. Jag förstod att han vädjade till spelarnas professionalitet, men att en ledare flyttar över ansvaret till spelarna efter en period ishockey som inte var bra kändes ovant. Särskilt med tanke på att ledarna kvällen innan inte lät spelarna få avgöra själva.

Skellefteå var givetvis mycket bra. Jag slår igen en öppen dörr, men den som vill kan redan nu boka in en mycket intressant finalserie mellan Frölunda och Skellefteå. Det är inte att Brynäs förlorar som är det smärtsamma, det är hur Brynäs förlorar. Det var ett lag som mötte 20 spelare.

Ni som läser mig vet att jag alltid försöker vara nyanserad. Jag försöker det även efter den här matchen och även om jag vet att det finns spelare som tar den här förlusten hårdare än vad jag gör vill jag också vara ärlig och säga att det här var ingen match i min smak. Däremot var det en match att lära sig av.

Fanns det då inget som var bra? Absolut. Lucas Carlsson fortsätter växa. Spelar moget och idag syntes det extra mycket när någon gjorde något rätt. Lucas var en av dom. Det var kul att få se Marcus Ersson i några byten. Hans tacklingsspel lovar gott. Tycker också att kedjan med Brodecki, Blomqvist och Alcén får godkänt. Dom försöker verkligen och under stundom lyckades dom ganska bra.

Nu spelar det ändå ingen roll. Brynäs förlorade. Klart och tydligt. Utan resonemang. Skellefteå är värda allt beröm dom kan få. Det är förståeligt att Starkbaums blick efter 3-0 berättade något om hur det kändes, om hur det var att spela, men den berättade inget om hur det kunde bli så här.

På torsdag har Brynäs möjligheten att möta ett rimligare motstånd. Djurgården på bortaplan. Jag hoppas ingen sitter kvar på någon buss då, jag hoppas ingen säger åt någon annan vad den ska göra. Jag hoppas – och tror – att alla ser sig i spegeln och förväntar sig mer och bättre av sig själv och av andra.

Tre saker efter matchen mellan Skellefteå och Brynäs

Lucas Carlsson. Än en gång. Låt killen spela så mycket han orkar och tills han stupar. Bäste brynäsare idag.

Anssi Salmela saknas. Salmela saknas, men det räcker inte som förklaring. Han är viktig för Brynäs, men så här viktig är han inte.

Nya matcher. Sådana här matcher vill man bara att dom ska ta slut. Nu längtar jag till på torsdag. Då Gävlar…

 

 

 

Klasskillnad

Inför match hade jag tagit fram tre punkter jag tyckte var viktiga att påminna om. Jag ville att Brynäs skulle njuta och nog tyckte jag det såg som dom gjorde det. Kreativt, fartfyllt och roligt såg det ut att vara. Jag vill också att Brynäs skulle spela ut sitt sätt att spela ishockey. Även det tyckte jag att man gjorde. Vi fick se det Brynäs vi alltid vill se. Ett Brynäs som spelar sitt spel oavsett vilka man möter. Jag njöt. 

Men på den tredje punkten – disciplinen – var det klasskillnad mellan lagen. Inte så mycket på isen, men väl mellan båsen. Jag återkommer till det lite senare.

Vi fick se en mycket bra hockeymatch mellan två lag som vill vinna matcherna på egna framgångar och inte andras misstag. Ändå var det defensiva spelet som gjorde matchen än mer jämn. Två skickliga målvakter och ordning och reda i försvarsarbetet gjorde det svårt för dom offensiva kreatörerna att skriva in sig i poängprotokollet.

När Skellefteå mitt i matchen tagit ledningen var det ingen slump. Skellefteå var det bättre laget även om Brynäs frejdighet kanske trängde sig in i min upplevelse av matchen. Brynäs övertag var lite av en chimär. Inte blev det enklare för Brynäs när Skellefteå utökade sin ledning tidigt i den tredje perioden. Man liksom kände att Skellefteå var aningen bättre i spelet och det var inte ologiskt att bortalaget ledde med några mål.

Men. För det finns alltid ett men.

På något sätt hittade Brynäs ett sätt att komma tillbaka i matchen. När Brynäs får spela powerplay lyckas Nick Johnson reducera Skellefteås ledning efter ett i mina ögon odisciplinerat beslut av Brynäs att ta ut målvakten, men det gick hem den gången. Det skulle det inte göra nästa gång.

Med tre minuter kvar ger Brynäs bort möjligheten att ta poäng i matchen. Med möjligheten att spela med två man mer på isen tar Brynäs återigen ut målvakten. Sekunderna senare har Skellefteå avgjort matchen. Visserligen reducerar Brynäs med minuten kvar, men möjligheten till poäng var redan förbrukad.

Det är mycket jag tycker om med årets Brynäs, men bristen på disciplin och kyla i matchavgörande lägen är en akilleshäl. Det har skett några gånger tidigare den här säsongen. Den hetsiga coachningen idag resulterade alldeles säkert i att ansvariga ledare bad laget om ursäkt för att man inte gav dom möjligheten att spela till sig ytterligare en poäng. Om dom inte gjorde det bör dom göra det imorgon innan match. Många spelare mindes säkert fjolårets sista kvartsfinal mot Skellefteå som avgjordes på ett liknande sätt.

Det är ingen skam att förlora mot Skellefteå, det var en rättvis seger för Skellefteå. Men. Ibland kan man också ta orättvisa poäng och den möjligheten gav Brynäs bort ikväll.

Det är tur att det är ny match imorgon. Då får Brynäs möjligheten att revanschera sig. Jag hoppas få se ett Brynäs som njuter, spelar ut och som är disciplinerade. Såväl på isen som i båset.

Tre saker efter Brynäs – Skellefteå

Lucas Carlsson. Klass rakt igenom i onsdags och han gjorde likadant idag. Vi kommer att få se mer av honom.

Kylan. Kanske kan Skellefteå bjuda på en köldknäpp imorgon. Det kan behövas när det drar ihop sig till matchavgörande.

Fokus. Fokusera på det egna uppgiften. I matchen i Skellefteå fungerar inget annat.

 

Nu är offerkoftan undanhängd

Två lag, två dagar, två matcher. Brynäs och Skellefteå ska med början idag mötas i två så kallade back to back matcher. Tanken är att det ska säljas mer biljetter och skapas ett större intresse för morgondagens match än vad det normalt skulle göras. Intressant upplägg, men det krävs nog att det händer något utöver det vanliga i kvällens match för att det ska bli verklighet.

Skellefteå är igång. Dom spelar sin effektiva ishockey och livet går sin gilla gång däruppe. Dom är tunga, snabba och smarta. Dom är bättre än alla andra. I alla falla om man frågar Skellefteå AIK. Problemet är bara att det tycker många andra lag också. Ett av dom är Brynäs.

Brynäs har börjat klä av sig offerkoftan, lagt undan underdogperspektivet och istället börja tala om hur bra det känns, att man kan slå alla lag och att man siktar på att gå långt i slutspelet. Jag hoppas man kan leverera.

Skellefteå är som sagt bra just nu. Det defensiva spel som Brynäs visade upp mot Färjestad måste vara minst lika bra mot Skellefteå. Kanske ännu bättre. Den disciplin som också visades upp i onsdags är viktig då Skellefteå trivs i powerplay.

Om jag har förstått saken rätt är det dags för Felix Sandström att återigen vara Brynäs målvakt. Jag tror det kan vara klokt. Inte bara för att Felix är en bra målvakt utan också för att Brynäs inte har någon uttalad förstemålvakt. I sådana lägen måste målvakterna spela kontinuerligt för att känna att tävlingen mellan dom pågår.

Jag ger Brynäs hyggliga chanser, men inte mer. Skellefteå är bra, känns trygga och har kvaliteter som är spridda på många händer. Betyder det då att jag givit upp på förhand? Inte då.

Vi har ju Jesper Ollas.

Tre saker inför Brynäs – Skellefteå

Disciplinen. Mot Skellefteå handlar det inte bara om att hålla sig utanför utvisningsbåset. Det handlar om att vara disciplinerad i allt som sker på isen.

Njut. Brynäs har roligare än Skellefteå just nu. Skellefteå spelar med viss press och trivs med det. Brynäs har överraskat och skrattar på träningen. Njut av det.

Spela ut. Om Brynäs kan spela ut på det sätt som man gjorde i onsdags kan man slå alla lag. Även Skellefteå.

Inte målen som avgjorde

Det kanske bara är jag som gjort det, men jag måste erkänna att jag funderat en hel del sedan matchen mot Luleå. Jag hade längtat till matchen mot Färjestad i hopp om att från den få nya intryck, nya svar och kanske också någon ny fråga att fundera över. Brynäs besegrade Färjestad och utan att tveka kan jag säga att jag fick en hel radda av nya intryck, nya svar och ingen nya fråga.

Det här kvällen kom känslorna tillbaka för det Brynäs jag vill så väl. Efter några välbetalda insatser där poängen kommit trots att spelet varit sämre än sådär visade Brynäs mot Färjestad att man fortfarande kan. Man visade att det finns något i laget som gör att man studsar tillbaka även efter tveksamma insatser.

Brynäs spelade rakare, enklare, bättre. Redan vid det första bytet kunde man med blotta ögat se att laget bestämt sig för att dom tre poäng som stod på spel innan match aldrig skulle lämna Gävle – och så blev det också.

När matchen var färdigspelad kom jag på mig själv att inte känna dom känslor jag brukar känna efter en match mot Färjestad. Jag hade aldrig varit särskilt orolig. Brynäs var helt enkelt för bra för Färjestad den här kvällen.

Det här var Brynäs bästa hemmamatch sedan Frölunda den 10 oktober. Om matchen mot Frölunda var en klang och jubelföreställning, en offensiv propagandauppvisning för den moderna ishockeyn, en fröjd för ett sargat hockeyhjärta var matchen mot Färjestad något annat. Jag njöt varje minut och jag älskade Brynäs sista period.

Jag hamnade i lätt eufori när Nick Johnson gav hemmalaget ledningen i powerplay efter tio minuter. Jag tappade fattningen när jag fick uppleva Oskar Lindbloms 2-0-mål i den andra perioden. Så olika mål men ändå lika värdefulla för lagets seger. Även om Johnsons effektivitet i powerplay och Lindbloms blandning av teknik, talang, vilja och styrka är idrottsliga upplevelser värmde  fanns det andra upplevelser som värmde än mer.

Det som imponerade mest på mig var något helt annat. Något som många menar är tråkigt, något som bara ska fungera, något som ska vara enkelt att utföra. Jag talar om det defensiva spelet. En lika viktig del av sporten som det offensiva spelet. Jag har uttryckt oro för försvarsspelet. Jag har tvekat om kompetensen varit tillräckligt god för att genomföra matcher som den vi fick uppleva. Jag tvekar inte längre. Brynäs kan. Det här var den bästa defensiva insatsen på mycket länge.

Det kändes som poetisk rättvisa när Daniel Mannberg fick fastställa slutresultatet till 3-0 i ett övergivet Färjestadsmål i slutminuterna. Mannberg gjorde inte många defensiva fel den här kvällen. Han var jobbig att möta, han störde och till och med upprörde Färjestad genom sin beslutsamhet. Han var inte ensam. Lukas Kilström, Jörgen Sundqvist, Lucas Carlsson, Jakob Blomqvist, Johan Alcén är några namn på matchhjältar.

Jag har utelämnat ett namn medvetet. Det handlar givetvis om Jesper Ollas. Han var planens defensiva fjärrkontroll. Han styrde och ställde varje gång han var på isen. Det var en fröjd att se honom i spelet utan puck. Hur han stängde ytor stora som fotbollsplaner, hur han bara genom sin närvaro på isen fick motståndare att tappa självförtroendet, hur han genom att vinkla skridskor och klubba tvingade motståndare till det svåraste valet. Hur han bestämde vad dom andra skulle göra. Jesper Ollas var min matchhjälte. Han har länge haft min respekt, men i kväll tog han tag i mitt hockeyhjärta och där kommer han att vara kvar.

Brynäs tredje perioden var magnifik. Man spelade med kontroll, man uppträdde rejält och ett allt mer frustrerat och uppgivet Färjestad var kvittot på det.

När FBK försökte uppröra brynäsarna på isen var det bara Berglund i brynäsbåset som skällde så det märktes. Spelarna visste att det var deras match. Spelarna fick rätt.

Med all respekt för matchens målskyttar, men det var inte målen som avgjorde. Det var det defensiva spelet. Det defensiva spelet – och Jesper Ollas.

Tre saker efter Brynäs – Färjestad

Oskar Lindblom. Vilket mål, vilken prestation, vilken spelare. Han brukar finnas i bakgrunden när dom andra i formationen glänser. Den här gången var det dom som fick se honom skina.

Lucas Carlsson. Uppträdde som om han hade 100 SHL-matcher i kroppen. Tryggt, rejält, enkelt. Gjorde inte några misstag. Bedömde det mesta som vilken rutinerad senior som helst. Imponerande.

Anssi Salmela. Mot Färjestad saknade vi honom inte, men hans frånvaro får inte bli långvarig. Han är alltför bra för att inte spela. Hoppas han snart är tillbaka. Riktigt snart.

Det blir en känslomässig tillställning

Den här veckan får vi veta vad Brynäs herrlag är gjort av. Tre matcher. Först ut är hemmamatch mot Färjestad. Matcherna mot Färjestad brukar vara känslomässiga tillställningar och det finns ingen anledning att den här matchen skulle vara något undantag. Jag tycker om förutsättningarna.

Visst har Färjestad problem med en del skador just nu och visst har Brynäs haft problem med sitt spel den senaste tiden, men kanske är det just därför jag ser fram emot matchen lite extra.

Brynäs har den här veckan möjligheten att visa att det aktuella tabelläget inte är någon tillfällighet utan något vi som följer laget ska ta på allvar och kanske till och med vänja oss vid. Lyckas Brynäs göra tre riktigt bra matcher mot Färjestad och sedan dubbelmötet mot Skellefteå visar man en kapacitet många hoppas laget besitter.

Färjestad är ett av dom lag i SHL som genomgått en ombyggnation till årets säsong. Ett lagbygge som känns igen. Det verkar som om FBK i år har hittat fler spelare som passar in i den ishockey värmlänningarna vill spela. En ishockey jag själv aldrig fastnat för.

Om – och jag säger om – Brynäs kan hitta igen sitt eget tempo, hårdhet och konsekvens är jag övertygad om att man har en bra chans mot Färjestad. Om – och jag säger om – Brynäs spel påminner om det vi sett i dom senaste matcherna är jag inte alls lika säker på poäng. Det spelet kommer Färjestad att äta upp ganska enkelt.

Jag sätter min främsta hopp till formationerna bakom förstalinan. Brynäs känns bredare än Färjestad just nu. Givetvis mycket beroende på det frånfall av skadade spelare Färjestad ska hantera.

Lyckas Ollas, Vraná och Johnson göra ytterligare en bra match, kan spelet med udda antal spelare på isen bli bättre och om fokus ligger mer på den egna prestationen än på vad motståndarna gör eller inte gör är jag övertygad om att vi kan få en trevlig kväll i Gavlerinken – oavsett resultat.

Brynäs öde avgörs av Brynäs själva. Nu är det dags att omvandla dom välformulerade artigheterna, dom tillrättalagda uttalandena om inställning, hemmaborg och kampvilja till praktisk handling.

Nu väntar Färjestad. Ibland påstås det att vissa matcher är viktigare för supportrarna än för spelarna som spelar matchen. Så är det alldeles säkert. I mitt fall är matcherna mot Färjestad viktiga – kanske till och med viktigare än andra matcher – och med det sagt är det lika bra att säga som det är. 

Jag bryr mig inte om hur det ser ut. Vinn bara. Vinn.

Tre saker inför Brynäs – Färjestad

Kom till Gavlerinken. Ishockey upplevs bäst live och om du vill se matcher som handlar om mer än mål, dragningar och tacklingar får du inte något bättre tillfälle.

Jacob Blomqvist. Av någon anledning har jag en känsla av att det här blir en match i precis hans smak. Krydda det med en aning Daniel Mannberg så förstår ni vad jag menar.

Målvakterna. Jag vill att en målvakt ska se alla skott och jag vill att den andra ska ha ugglenacke efter matchen på grund av att han letat skyttarna.

 

Det är idag matchen mot Färjestad börjar

Efter några matcher där Brynäs fått bra betalt för sitt spel – även om spelet inte alltid varit det bästa – vill jag påminna om att det är idag matchen mot Färjestad börjar.

Jag har ältat och trätat, funderat och grubblat, tänkt och värderat. Det finns inga definitiva slutsatser att dra.

Brynäs har inte sett riktigt beredda ut för match, men har ändå lyckats krångla sig igenom matcherna med heder och också poäng i behåll. Det är kanske det som oroat mig mest. Att ta poäng utan att spela övertygande kräver att den interna kravbilden är hög, tydlig och konsekvent.

Ledare och spelare i Brynäs talar ofta om konkurrensen i laget, hur bra fart det är på träningen och om det man vill bevisa för dom som inför säsong tvivlade på Brynäs. Jag tror dom. Jag tror på den bild man vill sprida om laget.

Men. För det finns alltid ett men.

Om Brynäs ska lyckas med sitt uppdrag krävs det att den bilden visas upp varje match. Jag vill inte höra något om att sitta kvar i bussen eller omklädningsrummet, något om att det är sådant som händer när en förlust ska förklaras, eller något om man inte riktigt kom upp till sin bästa prestation.

Brynäs kommer att förlora matcher, men jag vill att dom förlusterna ska kännetecknas av ett bättre motstånd än av en svag egen prestation.

Matchen mot Färjestad i Gavlerinken börjar 19.00 på onsdag. Men det är idag den egentliga matchen börjar. Den match som handlar om fokusering och mental förberedelse.

Smärta är vekhet som lämnar kroppen

Ibland blir det så tydligt varför vissa spelare får ett A eller ett C på sin tröja. Ledarskap kan se olika ut. Några är bättre på att leda genom att inspirera, tala, samtala och företräda. Andra bara är ledare och visar genom handling vad laget ska göra, hur det ska uppträda och vad det kommer att kosta.

Jag påstår inte att något är bättre än det andra, men jag konstaterar att ibland får vi praktiska exempel som talar för sig själv.

Idag såg jag en film på Hockeysverige.se hämtad från Viasat och en match mellan Montreal Canadiens och New York Islanders. Den innehåller en skada och det finns inget vackert eller heroiskt med skador. Däremot berättar den här situationen någonting om Montrealspelaren Brendan Gallaghers karaktär och inställning till sitt lag.

Istället för att kasta sig på isen, släppa allt han håller i, väljer han att försöka återta sin position i banan och göra det bästa han kan för laget. Till slut blir dock smärtan för stor och när reprisen visas förstår alla varför.

Kanske tycker någon att det här är ett manschauvinistiskt inlägg där smärta hyllas. Det är inte min avsikt även om jag också slänger mig med uttryck som handlar om att smärta är vekhet som lämnar kroppen. Nej, jag vill bara på det här sättet försöka visa på att ledarskap ibland kräver att man sätter lagets bästa före sitt eget ego och bästa. Ett ledarskap som företräds av Lukas Kilström och några till.

Givetvis och självklart hoppas jag få se Brendan Gallagher på isen så snart som möjligt. Det är alltid intressant att följa spelare som leder genom sitt eget exempel.

Oavsett hur smärtsamt det är.

Brynäs spelade inte som Granström

Brynäs förlorade mot Luleå. Det skiljde till slut bara ett mål mellan lagen, men det skiljde mer än så när det gällde det mesta andra.

Visst ska vi hurra och gratta för Anton Rödin. En hattrick blev en fin födelsedagspresent till sig själv. Visst ska vi vara glada över fler individuella prestationer och ärligt talat var det inte långt ifrån att Brynäs också kvitterade i slutsekunderna. Men då hade det mer berott på Luleås ovana att vinna än på grund av en insats från Brynäs som förtjänade det.

Det började bra. Lite bättre än vad jag trodde inför match. Kanske skulle Brynäs kunna vinna den här matchen genom smartness och ett tokeffektivt powerplay? Det gick över.

Rödin slog in en målvaktsretur, Vraná missbedömde vinkeln i sarghörnet och det var kvitterat. Ollas gjorde ett shorthanded mål och Luleå fick ett mål bortdömt, men bryr sig inte nämnvärt utan gör ett till. Precis då blev det Luleås match. Kanske vänder hela deras säsong där och då. Jag tror den här segern närmast är att beskriva som en mental seger över sig själva, över Brynäs, över oron. Det var mycket starkt gjort av Luleå.

I den tredje perioden var det Luleås match. Det var ett hemmalag som trivdes med sig själva. För att besegra ett sådant lag krävdes det ett Brynäs som var lojala, ödmjuka och konsekventa. Ett sådant Brynäs fick vi inte se.

Det rann aldrig iväg målmässigt, men Brynäs har det jobbigt under första halvan av den sista perioden. Anton Rödin bjuder in Brynäs i matchen när han kvitterar. I det läget var det inget rättvist resultat, men det är i dessa lägen ödmjukheten är som viktigast. Exakt 21 sekunder senare hade Luleå tagit ledningen igen. I mina ögon helt i onödan.

Luleå och Brynäs gjorde varsitt mål till innan slutsignalen gick och det var som många vet nära, riktigt nära, att Brynäs skulle kvittera i slutsekunderna. Jag är om inte glad – så tacksam – över att idrotten ibland ändå är rättvis.

Jag saknade de resoluta besluten, ödmjukheten och kylan. Luleå spelade som Granström. Det gjorde inte Brynäs. Synd för Brynäs. Kul för Luleå.

Tre saker efter Luleå – Brynäs

Anton Rödin. Tre mål på födelsedagen. Grattis!

Luleås bortdömda mål. Även om det gav ryggrad åt Luleå måste regel och bedömning ses över. Det är klart det ska vara mål.

Färjestad och Skellefteå. Nu väntar matcher mot Färjestad och Skellefteå. Jag hoppas hemmaplanfördelen ska ge poäng.

 

 

Spela som Granström

Brynäs åker till Luleå och väl där väntar ett motstånd som lyckades krångla till sig en bortaseger mot Örebro i torsdags. En seger som inte imponerade på Örebros tränare men som säkert stärkte Luleå.

Samma kväll vann Brynäs en förlängningsmatch mot HV71 som inte imponerade på någon. Allra minst – tror jag – på spelarna i Brynäs. Den kollektiva glädjen efter slutsignalen värmde oss alla, men även om det avgörande målet var vackert så var inte matchen någon estetisk upplevelse.

Även om det skiljer några poäng mellan Luleå och Brynäs så är nog den största skillnaden mental.

Luleå gick in i säsongen med stora förhoppningar och Brynäs med många knutna nävar. För Luleå har det inte riktigt lossnat ännu – märk väl; ännu – medan Brynäs trancehockey håller i sig ännu. Eller trancehockey? Jag vet inte. Det handlar väl mer om att man vinner matcher och tar poäng än om att man spelar som i trance.

Inför matchen mot Luleå måste Brynäs inte bara vara bättre offensivt än vad som var fallet mot HV, man måste också vara förberedd på den delen av vår sport som handlar om kamp.

Mot Luleå kan man inte snegla på domarna istället för att göra hemjobbet. Det är ingen idé att släppa klubbor i syfte att göra något statement för publik och funktionärer. Nä. Det handlar om att oberoende av felaktiga domslut eller smärta fullgöra varje byte. Inget annat.

Mot HV71 stod jag och tänkte på Jonathan Granström. Jag tänkte på hur han sliter, river och tar i i alla matcher och varje byte. Han gör det alldeles oavsett om han är i form, får något uträttat eller har matchfunktionärer emot sig. Jag kom att tänka på att han imorgon kommer att trycka sin hjälm i någons visir, på att han kommer att leta varje tillfälle för att störa, böka och irritera motståndarna. Jag kom att tänka på att han imorgon än en gång är en av motståndarna.

Det ska bli mycket intressant att se hur Ollas, Johnson och Vraná följer upp torsdagens insats. Det såg riktigt lovande ut och det mesta talar för att Vraná kommer att bli än bättre desto fler matcher han får i kroppen och blir Vraná bättre blir den kedjan också bättre.

Det ska också bli intressant att se hur laget formeras på backsidan. Kommer backparen att hållas intakta eller kommer det att ske vissa justeringar? Jag blir inte överraskad om vi får se några ändringar i såväl backpar som i attityd.

Av någon märklig anledning hoppas jag få se ett Brynäs som spelar som Jonathan Granström. Eller märklig? Jag vet inte det. Jag gillar ju Granström.

Tre saker inför Luleå Brynäs

Resoluta beslut. Jag vill se ett Brynäs som inte tvekar i defensiva beslut och som är resoluta i offensiven.

Fokus på den egna uppgiften. Det enda man kan påverka är sin egen prestation. Lägg fokus där.

Kylbag i båset. Blödande hjärta på isen. Tänkande hjärna i båset.

Inte det Brynäs jag vant mig vid

Brynäs vann mot HV71 efter övertid, men det var nära att man föll på sina egna handleder. Ikväll försökte man spela smånätt och med försök till elegans. Brynäs är inget sådant lag. Det kraftfulla och rejäla hade stannat i omklädningsrummet.

Det märktes på tempo, passningsspel och det blev extra tydligt när Kevin Stenlund gav Hv71 ledningen i den första perioden. Bekvämt försvarsspel där försvarsspelet reducerades till utsträckta klubbor.

Vi har vant oss vid ett aggressivt försvarande Brynäs. Ett Brynäs som stressar, pressar och skapar misstag hos motståndaren. Av det såg vi inte mycket ikväll.

Hoppet tändes när Brynäs fick spela boxplay. Tillbaka till grunderna var instruktionen. Det var som om det blev en påminnelse om hur Brynäs ska spela. Aggressivt, modigt och enkelt. Enkelheten höll i sig även efter att utvisningen var avklarad.

Det gav också målmässig framgång. Jesper Ollas smeker in ett välplacerat dragskott när det var gott om spelare framför HV:s målområde. Jesper Ollas, Nick Johnson och Petr Vraná var Brynäs bästa offensiva formation sett över hela matchen. 

I slutperioden lurades vi in i att tro att Brynäs var bättre. Redan tidigt i perioden visade bortalaget ambitionen om att försvara sin poäng. Brynäs hade mycket puck och visst skapades det en del chanser, men inget som räckte till ett avgörande.

Hoppet tändes när Brynäs fick spela boxplay med åtta minuter kvar av matchen. Kanske skulle det ge samma effekt som i den andra perioden? Det började bra. Brynäs släppte inte in något mål och en känsla av att det kanske ändå var början på ett sista ryck för seger från hemmalaget.

Än en gång var det Ollas formation som visade vägen. Man slet, spelade rakt och visade varandra att man ville avgöra. Fler började göra likadant, men det räckte ändå inte till seger.

Matchen gick till övertid och där avgjorde Marc-Anthony Zanetti framspelad av Anton Rödin.

Trots poängen i matchen tror jag den viktiga poängen var att Brynäs inte är något smånätt och elegant lag. Det är ett kraftfullt och rejält lag. Jag hoppas få se den senare varianten av Brynäs på lördag mot Luleå.

Tre saker efter Brynäs – HV71

Oskar Lindblom. Oskar var tillsammans med Jesper Ollas Brynäs bäste spelare och i den här matchen var det inte svårt att se hur mycket Oskar bidrar med till sin formation.

Petr Vraná. Vraná gjorde en klart godkänd comeback. Visst syntes det att en del timing inte var på plats, men jag ger honom godkänt för spelet i övrigt. Det ska sägas att han hade bra draghjälp av Ollas och Johnson.

Ishockey är en kampsport. Det räcker så.