Inga löften

Jag har skrivit tillrättalagda texter. Jag har gått den enkla vägen, lyssnat av mig själv innan publicering. Inte riktigt vågat. Det är mänskligt, men inte alltid att göra sig själv rättvisa. Att vilja nå fram till någon annan kräver nyanser som förklarar, men i nyansen kan klarheter bli grumliga.

Under några månader har jag nu lyssnat till hur ledare och spelare i klubben sagt att kraven är tydligare, kommunikationen rakare och spelidén gemensam. Jag tror dom.

Men. För det finns alltid ett men.

Det finns något också skört, något skirt, över Brynäs. Den aggressiva, konsekventa och hårt arbetande maskin som inledde säsongen saknar nu olja, bensin och känns oerhört trött just nu. Jag ska inte säga att man uppträder ängsligt för det stämmer inte. Vilset känns bättre.

Jo. Jag vet. Alla lag har svackor. Brynäs är i en svacka och kommer att komma ur den. Men i svackan får vi se karaktärerna i laget. Vilka som gnuggar på, vilka som försöker, vilka som väljer den enkla vägen. Det kan ta sig olika uttryck.

På några ser man att det är sirap i grejerna. För dom är jag aldrig orolig. Det är en formfråga. Hos andra kan man se frustration. Det kan också vara bra – om den riktas åt rätt håll. Hos ytterligare några flyttar man ansvaret från sig själv till andra. Ibland får man till och med se helt nya sidor hos en spelare. Spelare som alltid annars står upp lägger sig plötsligt ner när någon varit lite tjabbig med dom. Det är det värsta. När man får se det man inte vill se.

För att komma ur en formsvacka finns inte många mirakelmediciner. Men en medicin värd att pröva är att idka självrannsakan utan att det blir självplågeri. Om var och gör en justering var till det bättre kommer det att ge 25 små förbättringar. Ibland krävs det inte mer.

Jag ger inte mycket för nyårslöften. Därför skulle jag vilja att spelare och ledare fokuserar på sig själva och vad var och kan göra en aning lite bättre och släppa fokus på vad andra gör eller inte gör.

Det är inte nya löften som skapar förändring. Det är förändring som skapar nya löften.

Jag passar också på att önska alla ni som läst, kommenterat, talat och mejlat med mig under året ett riktigt Gott nytt år!

 

Det känslomässiga infernot som kom av sig

Ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Istället för ett känslomässigt inferno där bultande, frustande och pustande hjärtan skulle leda laget till seger blev det istället en annan sorts upplevelse. En inte lika härlig upplevelse som jag föreställt mig, men likafullt en upplevelse.

Det började beskedligt. Snudd på stillsamt. Till och med en aning rogivande. Om det fanns någon eufori över matchen inom spelarna tog den sig ett mer stillsamt uttryck på isen. Brynäs skapade mer chanser än Djurgården, men ineffektiviteten och ett mycket skärpt defensivt bortalag förhindrade Brynäs från att ta målmässig kontroll i matchen.

Visserligen gjorde Greg Scott 1-0 till hemmalaget efter en snabb spelvändning men det var också det enda målmässiga som hände under den första perioden. Brynäs vann överlägset skottstatistiken men det var – åtminstone inte i mina ögon – ingen särskilt bra spegling av vad som faktiskt hände i matchen. 

När Djurgården tidigt i den andra perioden kvitterade kändes det på något sätt naturligt och kanske till och med rättvist. Men mest av allt kändes det typiskt. Något senare fick Brynäs möjligheten att komma in i matchen – och man tar den.

Det skedde inte som brukligt via ett powerplay utan genom ett tre mot fem spel. Lucas Carlsson leder laget rätt. Hans aggressivitet i egen zon lockar andra att plocka fram sina bästa jag. Plötsligt smäller det i sargerna, passningarna blir hårdare och skridskoåkningen blir mer distinkt. Även mitt hjärta börjar pumpa igång. Jag hinner tänka att fint folk kommer sent och att det nu skulle börja.

Infernot.

Under några minuter spelade Brynäs sitt bästa spel under matchen och kanske hade matchen slutat annorlunda om laget belönats med ett mål. Det blev inget mål framåt, det blev ett mål bakåt. Till en början verkar inte heller baklängesmålet störa den ambition som väckts hos hemmalaget. En stund senare kvitterar också Brynäs. Tror jag och många andra. Istället väljer man att döma bort målet efter videogranskning och efter det infinner sig en känslomässig och spelmässig pyspunka. Sakta men säkert tar sig Djurgården tillbaka och till slut fick även min förhoppning kapitulera. Vi hade sett det sista av Brynäs offensiva kvaliteter för den här gången.

Djurgården gjorde en bit in i den sista perioden ytterligare ett mål framåt och därefter var matchen över. Det fanns inga fler verktyg i Brynäs verktygslåda. Brynäs gjorde sina försök och skapade en hel del chanser i slutminuterna, men inget som belönar laget målmässigt.

Brynäs gjorde inte årets bästa match, men Djurgården visade också upp ett bortaspel som skulle gjort den tidigare djurgårdstränaren Lasse Falk stolt. Man styrde varifrån Brynäs skott skulle komma, man hjälpte sin målvakt att se skytten och vid dom tillfällen det behövdes fanns stolpar och backar på plats för att få undan pucken. Jag såg ett skickligt spelande bortalag avväpna ett i mina ögon delvis frustrerat Brynäs.

Nä. Det blev ingen sprudlande känslomässig kavalkad som avslutade brynäsåret 2015. För det var Djurgårdens defensiv alltför bra.

Tre saker efter Brynäs – Djurgården

Lucas Carlsson. Han gjorde mig stolt, rörd och förhoppningsfull. Mer om det en annan gång.

Publiken. 7 513 på plats i Gavlerinken. Fortsätt komma. Det är värt varenda krona.

Sondre Olden. Ge honom en plats i laget. Sluta larva er. Klart gutten ska spela. Punkt.

 

Gör det enkla enkelt

Djurgården på hemmaplan. En bit över 7 000 på läktarna. Revanschsuget lag och lagledning. Bultande hjärtan. Ett klubbmärke som vibrerar på bröstet. Lamporna släckta. Förväntningar, sorl som växer till vrål. Lamporna tänds. Spelarpresentation. Pulsar som höjs. Pucken släpps. Jag längtar.

Efter insatsen i Jönköping finns det anledning att tro att matchinledningen mot Djurgården kommer att bli ett inferno av glödande skridskoåkning, avlossade skott och tacklingar som känns långt upp till skybaren.

Jag både vill tro – och tror – att matchen mellan Brynäs och Djurgården kommer att bli någonting extra. Även om jag inte tror att spelet kommer att infinna sig är jag övertygad om att kampen kommer att vara lagets bästa vän.

Det är min absoluta övertygelse att Brynäs möjligen inte vinner matchen, men det råder inget som helst tvivel att dom tröjor som kommer att vara mest fuktiga är hemmalagets. Det är i alla fall vad jag förväntar mig.

Men. För det finns alltid ett men.

Hårt arbete är inte detsamma som att spelet fungerar. Brynäs måste få igång det enkla spelet. Det är i det spelet lösningarna finns. Börja med det enkla så kommer det svåra. Hetsa inte, försök inte leda genom soloåkningar. Gör det enkla, men gör det tillsammans. Vårda det enkla spelet, vårda pucken, vårda den kollektiva insatsen. Låt oss slippa varumärkesbyggnadshockey. Låt oss få se klubbmärkeshockey.

Jag bryr mig inte ett dugg om vilka namn det står på ryggen eller om hur spelet på isen ser ut. Det enda jag bryr mig om i matchen mot Djurgården är att få se ett Brynäs som spelar för varandra och för klubben. Inget annat. Matchhjältarna får heta vad dom vill. Om Brynäs vinner vill jag att det ska vara en seger av Brynäs, för Brynäs.

Om jag är laddad? Japp. Intill självantändning.

Djurgården på hemmaplan. En bit över 7 000 på läktarna. Revanschsuget lag och lagledning. Bultande hjärtan. Ett klubbmärke som vibrerar på bröstet. Lamporna släckta. Förväntningar, sorl som växer till vrål. Lamporna tänds. Spelarpresentation. Pulsar som höjs. Pucken släpps. Jag längtar.

Gör det enkla enkelt.

Tre saker inför Brynäs – Djurgården

Publiken. Alla på plats i Gavlerinken kan bidra. Alla. Visa laget att klubben är på plats.

Poängen. Det här är en slutspelsmatch. Allt eller inget. Det lag som vinner kampen vinner poängen.

Passionen. Ishockey är en sport fylld av känslor och passion. Jag hoppas få se en passionerad match.

 

Det handlade om bristen på ledarskap

Brynäs förlorade borta mot HV71 med 5-2 och det var smickrande siffror. För Brynäs. HV71 vann för att man var det bättre laget, man var snabbare, enklare, smartare, bättre. HV71 var ett lag som fick möta 20 spelare. Mina intryck färgas inte av att HV71 tillintetgjorde Brynäs utan av hur Brynäs förlorade. 

Är jag hård i mina omdömen? Kanske. Kanske är det min besvikelse, min brustna förhoppningar som färgar orden, men jag har hållit det inom mig under någon månad nu. Jag har velat, jag har antytt, jag har velat ha fel, men nu måste även jag lätta på trycket.

Till matchen mot HV71 kom Brynäs illa förberedda. Under matchens första tio minuter ställde jag mig frågan om man förberett sig överhuvudtaget. Det enkla svaret är att vissa dagar stämmer inte spelet, men ska jag vara helt ärlig vill jag påstå att det inte bara handlade om att spelet havererade. Det handlade om brist på ledarskap.

Jag vill tänka gott om Thomas Berglund – även om jag börjat irritera mig på det ständiga ifrågasättandet av domslut när Brynäs är i underläge. Berglund är inte längre spelare. Han är tränare och hans uppgift är att hålla lagets skärpa, hitta lösningar som kan hjälpa spelarna. Att ifrågasätta domslut skärper ingen spelare, ger inga lösningar och hjälper inte laget. Det skickar helt andra signaler.

Berglund kan inte avsäga sig ansvaret – vilket jag inte heller tror att han gör – för att laget ska vara på tå när pucken släpps. Det var inte laget mot HV. Men Berglund är inte ensam ansvarig.

I laget finns det spelare som är såväl informella som formella ledare. Dessa spelare har ett särskilt ansvar för att själv vara ett föredöme inför och under match. Även dom misslyckades inför och under matchen mot HV71.

Ni som läser mig vet att jag försöker vara nyanserad i mina inlägg och det här inlägget är inget undantag.

Det finns alldeles säkert dom som menar att det här bara var en match av många och att det är klart att man måste få göra mindre goda insatser under en lång säsong. Jag håller med. Jag kan alltid köpa att man förlorar, men har svårare att hantera hur det gick till.

Jag har snuddat vid ämnet tidigare, men jag vill ändå påminna om något viktigt. Varje högpresterande system har ett inneboende regelverk som har till uppgift att som en kritisk vän ställa frågor, klargöra och söka svar på varför det inte alltid fungerar som man vill. Jag utgår från att ett sådant regelverk finns inom Brynäs också. Ett system som hjälper gruppen att komma vidare efter ett nederlag som det vi fick se i Jönköping. Jag utgår från det.

Visst avslutade Brynäs matchen bättre än man inledde den, men det var när man inte längre brydde sig om vad man kommit överens om. Det var när det mesta gick på chans. Det var en sorts lycka till hockey som ibland kan vända en match och Brynäs var nära att reducera till 4-3 och vem vet; kanske hade det hjälpt för att ta en poäng? Jag tvivlar dock och det hade varit en stöld, ett rån och ett hån mot HV71 och deras insats.

HV71 var allt det jag ville att Brynäs skulle vara. Det var fart, kamp, teknik, taktisk finess, individuella prestationer av bästa märke och framförallt var HV71 förberedda. HV71 och dess informella och formella ledare hade förberett sig själva och sina kamrater på bästa sätt. Det imponerade.

På onsdag väntar Djurgården. Då vill jag inte se några nedstämda kommentarer från spelare och ledare. Jag vill se beslutsamhet. Jag förutsätter att ingen spelare vill vara med om det som hände i Jönköping en gång till. Låt matchen mot HV71 bli en upplevelse som ger laget dess ryggrad tillbaka. Låt Djurgården få känna på hur ett besviket, ett lärande och ett till tänderna förberett Brynäs är.

Förlusten mot HV71 handlade om bristen på ledarskap. Låt det inte ske på onsdag.

Tre saker efter matchen mot HV71

Mathias Tedenby. Alltid underhållande, alltid ett vapen, alltid redo.

Chris Campoli. Spelade han hela matchen? Gjorde han några misstag?

Johan Lindbom. Guldmakare anno 1995 som genom sitt ledarskap är på väg att skapa något stort i HV71. Inte den här säsongen, men kanske redan nästa?

 

 

Andas med hjärnorna, Brynäs!

Om isen håller blir är det match i Jönköping som väntar i kväll. Brynäs ska möta HV71 på bortaplan och det är en motståndare på jakt efter en bättre tabellplacering. HV71 har den här säsongen drabbats av en massa skador och en del självförvållade avstängningar vilket gjort att det får ses som en smärre bedrift att efter halva säsongen vara ett mittenlag.

Med det sagt vill jag påminna om att Brynäs möter ett kompetent, skickligt och mycket ryggradsstarkt HV71.

Brynäs kommer givetvis att genomföra vissa förändringar i laget. Det känns givet efter ett antal matcher med formationer som trampat vatten. Att Sondre Olden går in i laget känns naturligtvis lika självklart som att det sker på bekostnad av en Phontus Westerholm. När Oskar Lindblom och Jens Lööke är tillbaka från JVM blir det allt svårare för Tomas Berglund att motivera istid för Phontus. Phontus vill säkert annorlunda och då är det hög tid att visa det. 

HV71 gjorde ingen bra match mot Malmö senast. Det talar ännu mer för att HV kommer att vara bra ikväll. Smålännningarna gör sällan två dåliga hemmamatcher i rad på hemmaplan. Med andra ord; ska Brynäs ha med sig någon poäng med sig hem till Gävle måste man inte bara vara bättre än vad man var mot Linköping. Man måste vara mycket bättre.

Personligen tycker jag att bortamatchen i Jönköping kommer väldigt lägligt. Brynäs måste bli mer noggranna, andas med hjärnorna och inte förivra sig. Något som måste fungera och praktiseras mot HV71. 

Innan säsongen startade hade jag nog inte satt min förhoppning för poäng till Jacob Blomqvist, Daniel Mannberg, Johan Alcén, Bernhard Starkbaum och Lucas Carlsson men så är det. Under flertalet matcher den senaste tiden är det spelare som dessa som hållit ihop laget, som visat vägen och som vågat vara sina bästa jag. Jag hoppas fler spelare tar efter och följer deras exempel. Om dom nu får den ordern av tränarna vill säga.

Ledarstaben signalerar att man vill vara seriens hårdast arbetande lag. Det vill jag också. Det är ett tag sedan vi fick se en sådan arbetsinsats. Kanske sker det idag. Jag hoppas.

Om isen i Jönköping håller för det vill säga.

Tre saker inför HV71 – Brynäs

Ge målvakten chansen att bli matchhjälte. Alla måste hjälpa till i defensiven. Det är i det defensiva arbetet man finner lojaliteten till spelidé och varandra.

Udda spelformer. Inga onödiga utvisningar och effektivitet i powerplay önskas.

Sondre Olden. Idag tar Olden chansen. Han spelar till sig en plats bland nio forwards. Tro mig.

 

 

 

 

 

Ser ni stjärnan på isen?

Vi har alla sett honom, njutit av honom och förstått att den här 18-åringen kan vara någonting alldeles extra. Någon vi kommer att minnas, någon vi kommer att nämna med stor respekt, någon vi kommer att berätta om att vi såg göra en SHL-debut som väckte förhoppningar. Ni vet redan vem det handlar om.

Lucas Carlsson.

Junior-VM i ishockey brukar betyda att det kommer fram någon ny ung spelare slår igenom i Brynäs. I år skedde det innan jul och dessutom på en position i laget som inte har någonting alls att göra med JVM.

På grund av Brynäs skadesituation tidigare i år fick Lucas Carlsson möjligheten att spela i SHL. När jag nu har sett honom göra några matcher kommer jag att tänka på vad Tomas Thelin, Brynäs utvecklingsansvarige, berättade för något år sedan. Han menade att dom unga spelarna som tog steget upp till a-laget inte ska fundera särskilt mycket på anpassning. Istället ska man fortsätta göra det man är bra på. Det spelas a-lagshockey från tidig ålder – om ni förstår hur jag menar.

Om Lucas Carlsson tänkte att han skulle fortsätta göra det han är bra på när han klev in på isen iförd a-lagströjan vet jag inte. Däremot kan jag konstatera att Lucas Carlsson i så fall är duktig på väldigt mycket.

Han tillhör den där typen av välutbildade spelare som kommer beredd till SHL. Han vet att han hör hemma där, han har respekt, men är inte rädd. Han vill delta, inte titta på. Han vill bidra, inte beundra.

Lucas Carlsson har fortfarande mycket att lära, men han lär också ut. Jag har sällan sett en så ung spelare ha ett så gott omdöme när det gäller att värdera situationer. Visst blir det fel ibland, men det har inget att göra med orutin. Det har med vår sport att göra. Man gör misstag.

Han kliver fram vid rätt tillfällen, han faller av när det krävs, han står upp när det är det rätta och han visar ryggrad varje sekund han får spela. Lucas Carlsson hade mot LHC den kanske enklaste uppgiften av alla på isen. Han spelade med Anssi Salmela och det skulle göra många bättre än vad man egentligen är, men det spelar ingen roll.

Lucas Carlsson var fantastisk. Han var rejäl, konsekvent, han spelade ett backspel som gjorde mig glad. Han över- och underordnade sig sina lagkamrater. Han chansade inte, han yrade inte runt. Lucas Carlsson spelade back på precis det sätt jag älskar. Han sökte inte det spektakulära, inte heller den avgörande tacklingen, passningen eller skottet. Ändå var hans spel spektakulärt, eller snarare; just därför var hans spel spektakulärt. 

Lucas Carlsson är långt ifrån färdigutbildad. Men han har en stor talang, fallenhet och besitter redan ett kunnande som gör mig mycket glad. Jag hoppas vi får följa hans utveckling dom kommande säsongerna och att han tillåts göra dom misstag alla unga spelare måste få göra för att utvecklas och att han inte bänkas, lånas ut eller på annat sätt hämmas i sin utveckling.

Ni som ännu inte sett Lucas Carlsson spela har gjort ett misstag. Skynda dig att skaffa en biljett. Du kommer inte att bli missnöjd. Tvärtom kommer du att få se hur en ny stor talang är på väg att slå igenom på allvar.

Jag antar att det är sådana här inlägg som kan skada en ung spelares ödmjukhet, men jag hoppas och tror att Lucas Carlsson behåller sin ödmjukhet. Han om någon vet vad som krävs för att lyckas på allvar.

Därför törs jag fråga er andra; ser ni stjärnan på isen?

Tänkte väl det.

 

En säsongsavgörande seger?

Brynäs vann mot Linköping och så långt var allt väl. Det hade varit roligt att skriva att den sista perioden var en styrkedemonstration av ett topplag i SHL, men det är inte möjligt. Det som är möjligt att skriva är att Brynäs hade lite tur i den sista perioden och att man förvaltade den medstudsen på bästa sätt.

Jag vill vara ärlig. Därför tvingar jag mig själv att redovisa att under dom två första perioderna såg många spelare ut att tänka på andra saker än den match som spelades. Jag vet inte om det var julmaten eller nästa års kontrakt som dom funderade på, men när ett lag ska prestera tillsammans krävs det att alla drar åt samma håll och inte ger sig ut på egna utflykter.

Under matchens första 40 minuter var det egentligen bara Anssi Salmelas kvittering som visade att när lagets kvaliteter får gå före individuella prestationer ger det resultat. Ja, jag är lite besviken och en aning orolig. Om Brynäs tänkt sig vara ett topplag den här säsongen kommer det att krävas mer än det vi fick se idag.

Jag borde kanske ägna mer tid åt att hylla Daniel Mannbergs vackra 3-1 mål istället för att fundera över den kollektiva försvarskollapsen vid 0-1. Borde jag inte resonera högt om hur Anton Rödin lyckas göra 2-1 med både bollkänsla och tur och inte fastna i Daniel Rahimis skratt åt samme Rödin när han får ont i fingret efter en närkamp. Givetvis borde jag ägna mig mer åt hur Anssi Salmela sprider något sorts lugn när han är på isen och inte vrida mina tvivel ut och in när jag tänker på hur chansartat spelet ser ut under långa perioder av matchen.

Men. För det finns alltid ett men.

Även om jag tror att Linköping gärna vill spela om den sista perioden så förtar det inte Brynäs insats. Brynäs tog vara på sina möjligheter och i ärlighetens namn lyckades inte LHC med särskilt mycket efter att Brynäs tagit ledningen i matchen. Brynäs var bättre när det gällde som mest.

Det finns vissa matcher som man i efterhand kan säga avgjorde en säsong. Jag utesluter inte att Brynäs seger mot LHC var en sådan match. Brynäs vann trots ett spel som andra dagar inte skulle ha räckt till. Det är matcher som dessa som ger poängen som kan ge fördelar när seriespelet avslutas. Att vinna dom matcherna är viktigare än hur segrarna kommer till.

Kanske är det jag som vill se mer av ordning och reda, mer av intränade kollektiva insatser och mer av spela för sitt nuvarande kontrakt och mindre av det som kommer sedan. Kanske är det bara jag, vad vet jag? Under tiden jag söker svar på den frågan nöjer jag med att njuta av segern mot Linköping och att längta till nästa match i Gavlerinken. Djurgården hemma.

Jag längtar.

Tre saker efter Brynäs – Linköping

Publiksiffran. Kul att det kom så många till Gavlerinken. Fortsätt komma.

Defensiven. Enterfeldt, Blomqvist, Ollas, Alcén, Kilström är några namn på matchhjältar den här kvällen. Jag gillar det.

Sätta tryck eller gnälla? Skillnaden mellan att medvetet sätta tryck på matchfunktionärer och att gnälla är hårfin. Tänk på det.

 

Jag har Brynäs damer att tacka för påminnelsen

Jag vet inte om ni i likhet med mig ibland ställer er frågan om vad intresset för ishockeyn och det på gränsen till maniska behovet att följa det som händer inom Brynäs bottnar i?

Vad är det som gör att det egna känslomässiga tillståndet regleras av hur ett klubblag presterar på isen och hur en klubb utvecklas och utmanas? Under hösten har jag tagit den frågan på stort allvar och en del av svaret fann jag högt upp, strax under Gavlerinkens tak. Ibland finns faktiskt svaren närmare än man tror.

Allt började med att jag under en längre tid – lite på håll och utan deras vetskap – beundrat spelarna i Brynäs damlag. Det fortsatte med att jag vågade mig till att byta några ord med damlagets tränare, Madeleine Östling, och det slutade – eller kanske bara började? – med att jag fick förmånen att se en herrmatch tillsammans med henne. Jag frågade om saker som handlade om vad hon såg i matchen, vad hon skulle ha gjort i vissa situationer och vad hon ville uppnå med sitt ledarskap. Vi samtalade om likheter och skillnader mellan dam- och herrishockeyn, vad hon ville utveckla inom sporten och en sak är säker. Svensk ishockey behöver inte en Madeleine Östling. Svensk ishockey behöver många. 

Det blev ett möte jag aldrig kommer att glömma. Det var ett ärligt, rakt, öppet samtal  där det jag redan trodde om henne bekräftades. Madeleine Östling är en passionerad, kunnig, ambitiös och mycket intressant framtidsledare inom svensk ishockey.  Under dom två timmar vi samtalade lärde jag mig mycket, men det kanske viktigaste av allt; hon hjälpte mig få fatt på början till svaret på min fråga.

Många av oss som följer sporten har egna karriärer bakom oss. För några av oss har det inneburit att vi spelat dom stora matcherna och för andra – som i mitt fall – har karriären saknat talang, kunnande och slutat med en petning i tidiga ungdomsår. Några andra har stannat i sporten som ledare, materialare, publik och supporters. En sak vi har gemensamt och det är den förväntan vi kommer med till varje match.

Det märktes att Madeleine också bär på förväntningar. Förväntningar på sig själv, på sitt lag och på hur damishockeyn kan utvecklas. När hon berättar om vad hon vill är det med en blandning av iver och eftertanke. Hon pratar så passionerat att det inte går att värja sig. Jag följer herrarnas match med hennes kommentarer och svar på mina frågor och jag suger i mig av hennes kunskaper. Jag inser att hon och jag inte är så olika. Hennes övertygande sätt att prata får mig att förstå varför jag en gång inledde en livslång relation med sporten.

Vi talade inte om varumärken, om jaget före laget, om produkten ishockey eller om artistkontrakt. Vi talade om hur ungdomsishockeyn ska få fler aktiva flickor, om ledarskap på och utanför isen och vi talade om det oväsentliga i att jämföra herr- och damishockey och om att skillnaden mellan dam- och herrhockeyn visserligen är många, men att likheterna är fler.

Jag ställde dom naiva frågorna. Frågorna som är formade utifrån mitt herrperspektiv. Frågor som handlar om ekonomiska villkor, löner, resor, värvningar. Madeleine svar var slående. När löner kan formuleras i antalet klubbor, skridskor och handskar en spelare får under en säsong slår det mig att det säkert finns juniorer som inte ens skulle byta om under sådana villkor. När jag förstår att trots att laget håller till i vårt lands högsta serie så är deras villkor så oerhört främmande herrarnas. Jag känner att jag är på väg att bli bitter. Men bitterhet finns det inte hos Madeleine. Istället drivs hon av andra saker. Saker som handlar om att förändra, förbättra och utveckla.

Jag frågade om sponsorer och hon svarar att det finns ett företag i Gävle som är deras bästa sponsor. Företaget har anställt flera av spelarna och är hyggliga nog att anpassa deras arbetsscheman efter hur laget spelar sina matcher. En bild jag i sig tycker berättar något om vilka villkor klubbens kvinnliga representationslag lever med. En bild av flera som får mig att vilja göra mer för att villkoren för damerna ska bli bättre. Frågan är vad, frågan är hur och frågan är om jag kan? Jag vill. Lär mig. 

Brynäs herrar vann matchen vi såg tillsammans. Jag var glad, Madeleine likaså. Hon hade under några timmar lärt mig mycket om sporten och om hennes vardag, men hon hade också hjälpt mig få svar på min inledande fråga. Minns ni? Frågan om vad intresset för ishockeyn och det på gränsen till maniska behovet att följa det som händer inom Brynäs bottnar i?

Madeleine hade gett mig svaret. Det handlar inte om titlar, om ekonomiska villkor, om varumärken. Det handlar inte om artisteri. Det handlar om någonting helt annat. Om något som jag blev påmind om.

Intresset för ishockeyn handlar först och främst om passion och kärlek till en sport. Trots att Brynäs damspelare förmodligen aldrig kommer att kunna leva på sin sport så kommer dom att göra villkoren bättre för dom generationer som följer dom i skäret. Madeleine Östling står för det äkta inom sporten. Det som handlar om hur man som spelare och lag, som ledare och förening kan få uppleva något bra och utvecklande tillsammans.

Samtalet gjorde något mer med mig än bara gav mig insikten tillbaka. Den gav mig framtidstro och den gav mig hopp.

Men min fråga innehöll också något om det maniska för Brynäs? Det, mina vänner, det är en helt annan historia.

Många frågor men bara en Johan Alcén

Efter att ha sett Brynäs vinna på övertid mot Rögle stod jag i valet och kvalet om vad jag skulle skriva. Skulle jag välja den enkla vägen och skriva om hur lägligt ett uppehåll i seriespelet kunde komma eller vilken lagom fin julklapp Brynäs gav sina supportrar så här dagarna före jul? Eller skulle jag skriva något om varför jag tror Johan Alcén är anledningen till varför Brynäs kan ha en framtid även efter jul? Var det inte dags att skriva något om bristen på  ledarskap eller om hur vissa spelare inte ser ut att fungera tillsammans trots att dom i teorin är som gjorda för varandra?

Den text som nu följer har ingen ambition om att svara upp på alla frågeställningar. Däremot kommer jag nog att snudda vid flera av dom. Några kommer jag garanterat att återkomma till i något annat sammanhang. Alldeles oavsett om jag vill det eller inte.

Brynäs vann och det var varken en stor match mellan lagen som deltog eller en stormatch av någon enskild spelare. Brynäs – Rögle var tyvärr en serielunksmatch. En match som spelades av. En match utan egentlig intensitet eller nerv trots det jämna resultatet. Jag tycker inte om sådana matcher. Jag blir på dåligt humör.

Ett av få glädjeämnen var Johan Alcéns mål. Ska jag vara helt ärlig var det inte ens målet som gladde utan reaktionen efter målet. Istället för att vända upp mot publiken, ta fram någon inövad målgest och eller fira i ensamhet sökte Johan Alcén direkt upp Jacob Blomqvist för att tillsammans med honom fira en gemensam prestation och framgång. Det skapar hopp hos mig. Det angav en ton, signalerade och skrek ut att för Johan Alcén är den egna framgången resultatet av vad många gör tillsammans. Jag log med hela ansiktet. Det gav hopp om ett bättre Brynäs efter jul. Tack för det, Johan.

Vi säger det tillsammans. Jesper Ollas och Nick Johnson är aningen för artiga med varandra. Bägge spelarna är mycket kompetenta. Det är två av mina favoriter i årets Brynäs men dom känns lite för väluppfostrade när det gäller spelet med varandra. Ska dom fortsätta spela med varandra hoppas jag dom slutar hålla upp dörrarna för varandra och istället spränger gränser. Potentialen finns men just nu saknas dynamiken. Märkligt med tanke på att dom i min teori är som gjorda för varandra.

Hur kan det komma sig att ett lag som skaffat sig ett välförtjänt utgångsläge i tabellen genom hårt arbete, inget fuskande i hemjobb och genom att fullfölja varje på förhand given överenskommelse några matcher senare kan komma till match och spela enhandshockey, glida fram när det krävs full fart hemåt och istället för att brösta upp sig i närkampsspelet krypa ihop och se ängslig ut? Jag förstår att dagsform kan vara skillnaden, men är det inte märkligt att det sker? Jag tycker det.

Jag hoppas att dom veckor som följer innan det återigen är dags för match kommer att kännetecknas av att leta fram positiva minnesbilder från hösten, men också av rannsakan av varandras och egna insatser. Jag hoppas kapten Rödin och hans assistenter tar frågan på allvar. Jag hoppas huvudtränare Berglund och hans assistenter gör likaledes. Jag hoppas att dom tillsammans hittar en väg där det inte har betydelse vilket namn man bär utan vad man presterar för att uppnå det gemensamma målet. 

Ja. Jag är en aning bekymrad. Det har givetvis inte endast att göra med insatsen mot Rögle att göra. Det har med fler matcher och situationer att göra än så.

Oavsett vad som händer dom närmaste veckorna är det inte bara Johan Alcéns sätt att fira sitt mål som jag tar med mig från den här matchen. Det är en sak till. Såg ni när samme Alcén efter slutsignalen på vägen fram för att tacka klacken stannade till som för att skoja med vaktmästaren som redan var inne på isen.

För mig symboliserade det för mig att Johan Alcén både i teori och praktik förstår att Brynäs är en angelägenhet för långt fler än bara laget som spelar. Tack Johan! Jag lägger min förhoppning hos dig och det du representerade idag. Det var mer än bara ishockey.

Tre saker efter Brynäs – Rögle

Ludvig Rensfeldt. Först skadad, sedan omplåstrad för att därefter assistera till Rögles kvitteringsmål. Imponerande.

Johan Alcén. Kvällens spelare. Utan jämförelse och på så många olika sätt.

Publiken. Nästan 7 000 kom till Gavlerinken. Bra. Fortsätt komma.

 

 

Säger någon serielunk blir jag förbannad

Nu väntar match mot Rögle och säger någon serielunk blir jag förbannad. Halva serien är spelad och visst känns det långsökt att Rögle och Malmö ska ta sju segrar fler än Brynäs under dom matcher som återstår och Brynäs därmed skulle kunna sluta på elfte eller tolfte plats i tabellen. Men känns det lika långsökt att lag som Färjestad, HV71, Luleå, Linköping och Djurgården skulle kunna vinna några fler matcher än Brynäs? Nä. Tänkte väl det.

Därför är matchen mot Rögle något helt annat än serielunk. Det är en av många tidiga slutspelsmatcher.

Senast vann Brynäs mot Karlskrona och dom flesta brynäsare är nog överens om att segern inte bara satt hårt inne utan att den också kom till utan att Brynäs glänste. Tvärtom faktiskt. Låt vara att det var starkt av laget att inte nöja sig med att kvittera utan också att se möjligheten – och också ta chansen – att vinna när Karlskrona darrade i slutminuterna. 

Rögle är ytterligare ett lag som i likhet med Karlskrona fått dåligt betalt för sitt arbete även om ängelholmarna lyckats bättre i slutminuterna av sina matcher. Av dom matcher jag sett med RBK är det sin vana trogna alltid övertygade om att dom kan vinna. Alla deras succéer i den gamla kvalserien har byggt en kultur i klubben som på något sätt smittat av sig till kommande generationer. Man ger sig aldrig.

Skåningarna gjorde en klart godkänd insats borta mot ett bra Luleå och när man nu är på väg hem till Ängelholm för att fira jul gör man det med en mellanlandning i Gavlerinken. Jag känner mig inte orolig inför match, men respekten finns där.

I laget finns det en blandning av spelare som bygger en framtida karriär och spelare som vet om att dom i och med spel i Rögle fått en ny chans i SHL. Sådana lag måste man ha respekt för. Det finns något mer än bara kunnande i lag som dessa. Där finns det passion, lidelse och revanschlusta. Det är egenskaper som med ojämna mellanrum skapar lag som kan prestera mer än bra ishockey.

Brynäs då? Efter torsdagen i Karlskrona har nog många spelare och ledare rannsakat såväl sin egen som lagets insats. Det är med övertygelse jag påstår att Brynäs mot Rögle kommer att vara ett betydligt bättre Brynäs än det vi fick se mot KHK.

Mot Rögle finns det förutsättningar för att det är slitvargarna som kommer att avgöra igen. Blomqvist och Alcén kommer inte nödvändigtvis att göra nya mål, men att spelare som dom och andra i Brynäs som påminner om dom har en viktig roll för att seger ska vara möjligt är min bestämda uppfattning.

Jag hoppas få se ett Brynäs som håller i klubban med bägge händerna, som tar alla extra skär som behövs och som gör färdigt varje situation utan att lämna något efterarbete till någon lagkamrat. Jag vill se ett Brynäs som spelar som om det vore säsongens viktigaste match. För det är precis vad det kan vara.

För kom ihåg. Det krävs inte mer än några segrar för lagen som jagar för att att Brynäs ska hamna i en position som inte motsvarar det utgångsläge man givit sig själva efter höstens fina spel.

Säger någon serielunk blir jag förbannad. Säger någon att slutspelsmatch blir jag på bättre humör.

Tre saker inför Brynäs – Rögle

Slutspel. Min rekommendation till varje spelare i Brynäs är att tänka att man i matchen mot Rögle spelar för en slutspelsplats.

Jesper Ollas. Säkert revanschsugen efter matchen i torsdags. Hoppas han leder laget och genom sitt sätt att uppträda visar hur man vänder en svacka till framgång.

Julklappar. Ni som ska till Gavlerinken ska inte glömma bort att ta med en julklapp. Ta möjligheten att visa omtanke om dom människor som behöver vår hjälp. Läs mer här.