Märkligt är bara ett ord att beskriva det på

Jag är ledsen Brynäs, men det här känns märkligt. Vi har visserligen vetat – utan att veta – att Mattias Nørstebøe lämnar klubben till förmån för Frölunda. Har ni inte läst intervjun med Nørstebøe i GD kan ni göra det här

Att han talar väl om sina erfarenheter i klubben hedrar honom. Det hade varit enklare att tala väl om den klubb han ska till. Jag kommer att njuta av Nørstebøes sätt att spela ishockey under många år framåt. Frölunda är bara att gratulera.

Men. För det finns alltid ett men.

Jag är naturligtvis inte nöjd och jag är det av några anledningar.

För det första är det märkligt att klubben väljer att utbilda unga spelare som är konstruktiva i sitt spel och sedan överlämna deras examensarbete till andra klubbar. Jag har varit inne på ämnet i tidigare inlägg.

För det andra finner jag det lika märkligt att klubben inte kan vara öppen i sin dialog med supportrar. Vi är tänkande varelser som bryr oss om klubben. Vi förstår om det kan handla om pengar eller om sättet Berglund och Bengtzén vill att laget ska spela på. Vi förstår att klubben ibland måste göra svåra avvägningar.

Jag menar att det alltid kommer att finnas många känslor kring spelare som kommer och går i klubben, men att klubben underlättar för spekulation genom att inte vara rak med sina supportrar känns bara onödigt.

Kanske har klubben gjort ett vägval jag inte känner till? Kanske är det så. Jag håller Brynäs arbete för att utbilda unga spelare högt. Jag har bidragit med pengar till det, jag har försvarat det och jag har känt stolthet över det.

Det som till slut ändå stör mig mest är att vi under den här säsongen fått se Jens Lööke spela allsvensk hockey, att Adam Brodecki inte erbjuds kontrakt och att nu Mattias Nørstebøe går till en annan klubb. Det är märkligt att ha en juniorsatsning som resulterar i att när spelare antingen är nära att blomma ut eller har tagit ett stort steg framåt inte vill, kan eller får vara kvar i klubben.

I rättvisans namn ska jag också erkänna att jag känt stolthet över Lucas Carlssons framfart på isen den här säsongen. Att han förmodligen inte fått lika mycket istid om inte Brynäs haft många skador på backar är en annan sak. Carlsson har utbildats som en del av den juniorsatsning Brynäs stått upp för. Det känner jag stolthet inför.

Märkligt är bara ett ord att beskriva det jag känner just nu.

Å glöm inte. Allt är skrivet i en anda av stolthet, hunger, engagemang och gemenskap sedan 1912.

Honken har bestämt sig

Jag har aldrig varit så intresserad av någon matchserie där inte Brynäs ingått som den som just nu spelas mellan Karlskrona och Allmänna Idrottsklubben. Anledningen är enkel. Det vimlar av personer i bägge lagen som på olika sätt påverkat mitt sätt att se på vår sport. 

Mästarna Melin och Gozzi mot Mästaren Molin är bara en av många kamper jag njuter av att följa. Men mest njuter jag av att följa Mästaren Johan Holmqvist.

Jag blev lite skämtsamt uppläxad av en KHK-supporter när jag ställde mig frågan om Johan Holmqvist verkligen kan förlora tre matcher i rad? Supportern menade att Honken är viktig, men att det är ett helt lag som vinner och förlorar. Han har givetvis rätt, men det finns också spelare som genom att leda sig själv också leder andra. Jag tror Johan Holmqvist är en sådan. 

I tv-intervjun efter KHK-segern på Hovet var det ingen skämtsam nolla som svarade på frågorna. Det var en målmedveten målvakt som inte hade vunnit något alls, som inte var färdig och som var väl medveten om att när nästa match börjar är matcherna som spelats ingenting annat än statistik. Jag gillar den där typen av ledarskap.

Jag gillade också hur Roger Melin inför den tredje perioden tog ansvar för att hans AIK inte riktigt var på plats. Han skyllde inte på någon enskild spelare, sitt lag eller något annat. Han rannsakade sig själv och tog ansvaret för sitt lag och sitt ledarskap. Jag gillade hur Roger Melin agerade, men jag älskade Johan Holmqvist blick. Så ser man ut när man är professionell, målmedveten och en vinnare. 

Många har redan fastslagit att Johan Holmqvist är Micke Sundlövs bästa värvning den här säsongen. Jag håller med. Om det inte är den bästa så är det den viktigaste.

Men. För det finns alltid ett men.

KHK behandlas fortfarande som något katten släpat in i SHL. Jag håller inte med. KHK tog klivet upp för ett år sedan. Man har visserligen förlorat många matcher, men man har också under perioder spelat den typ av ishockey som man visade upp på Hovet senast och då har betydligt bättre lag än AIK haft stora problem med Karlskrona.

Varför skriver då jag ett inlägg som handlar om KHK och AIK? Av den enkla anledningen att vi har något att lära av dessa klubbar. Det är två klubbar som visar värdighet och respekt för varandra. Det är en kamp på isen som är intressant att följa. Dom bägge lagens taktiska drag är lärorika att följa. Ta bara hur Karlskrona nyttjade linjerna på isen till sin fördel under den senaste matchen. 

Men mest av allt visar klubbarna upp en passion och respekt för vår sport. Hur mycket längtan det finns för att tillhöra eller åter tillhöra SHL, hur mycket arbete som måste läggas ned för att få framgång och hur mycket det betyder att ha målmedvetna och till gränsen på självutplåning ledare och spelare som är beredd att göra det som krävs för att få fira framgången med varandra.

Men mest av allt vill bägge lagen ha en Johan Holmqvist i målet. Tro mig. 

Hur slutar det då? Jag tror KHK spelar i SHL nästa säsong. Det ser ut som om Johan Holmqvist bestämt sig och då brukar det bli så.

Imorgon vet jag kanske bättre

Som vi hoppades. Vi ville ju så gärna tro att det skulle vara möjligt. Jag var en av dom som hoppades, ville och längtade efter en framgång. Det blev inte så. Brynäs förlorade mot Djurgården.

Några av oss har fastnat i domarnas val att ta eller inte ta utvisningar under matchen, andra på ett dåligt powerplay, ytterligare några på ett svagt försvarsspel. Jag påstår att alla har rätt och alla har fel.

Brynäs har spelat med en spelidé som kräver hög kompetens på spelare och ledare. Den sortens infarkt- eller stressishockey Brynäs praktiserat är i sina bästa stunder njutbar, men när den inte fungerar har man inte haft ett inbyggt trygghetssystem att falla tillbaka på.

Det vill jag mena har varit en bidragande orsak till avslutningen på säsongen. Alla lag drabbas av skador och visst har Brynäs skador varit kännbara, men det är inte hela förklaringen. Att ett lag har svårt att genomföra sin maxprestation när spetskompetens är borta på grund av skador är rimligt, men att inte ha fler sätt att vinna matcher på än genom dessa spelare är en svaghet.

Att värva konstruktiva spelare som exempelvis Petr Vrana och Mathias Porseland som vill vårda puck och beordra dom att istället gå på chans är märkligt. Jag försvarar inte enskilda spelares misstag, men varför värva spelarna när deras kompetens inte ses som en styrka? Jag tycker faktiskt synd om Porseland och Vraná. På riktigt. Att Sondre Olden inte varit given på tolv forwards har också förvånat mig. 

Att utbilda unga spelare som är konstruktiva i sitt spel och sedan överlämna deras examensarbete till andra klubbar eller återigen låta de spela i ett lag som inte vill ta vara på dessa kompetenser är för mig en fråga som jag hoppas få svar på. Lööke, Brodecki och i viss mån Lindblom har fått lida för sättet laget valt att spela på.

Mattias Nørstebøe blir inte kvar i klubben. Om klubben inte hade råd att behålla honom är en sak, men berätta då det. Dom som befinner sig på läktarna, följer laget och genom sin biljett och engagemang betalar för att Brynäs ska spela i SHL förtjänar kanske den öppenheten från klubben.

Jag brukar med en dåres envishet låta bli att kommentera – utan snarare konstatera – att Brynäs värvar, släpper eller förlänger med spelare och ledare. Visst brukar jag bli mer glad över vissa och visst vill jag gärna veta mer, men jag brukar ändå alltid ge spelare och klubben en chans att visa skälet, motivet och anledningen till varför man valt att agera som man gjort.

Ni som läst mig tidigare vet att det finns många anledningar till varför en spelare eller ledare kommer eller lämnar en klubb. Personliga, ekonomiska och kompetens tillhör de vanligaste skälen, men det finns också fler. Skäl som handlar om i vilket skede det långsiktiga lagbygget befinner sig i är ett. Kontraktssituationen för laget som helhet ett annat. Vilka spelare och ledare som är lediga på marknaden är ett tredje.

Jag har stor respekt för sportchefers och andra ansvarigas beslut. Vi som följer laget kan omöjligt ha all och samma information och kunskap som dessa personer. Men vi har möjligheten att ställa den kritiska vännens frågor. Frågor som är ställda i all välmening med en förhoppning om att det ska stödja klubben i dess utveckling. Jag vet att ingen kommer att svara mig, men jag vill tänka högt för att se om mina tankar lämnar okunnighetens skugga för att hamna i kunskapens ljus.

Brynäs IF har inte ambitionen att bli ett topp sex lag i SHL. Man har inte heller ambitionen att bli ett topp fyra lag. Klubbens vision lyder. Brynäs IF ska leda utvecklingen inom svensk ishockey.  Det är ingen dålig vision. Jag gillar den och jag utgår från att alla brynäsare också delar den uppfattningen. Vem vill inte att klubben man älskar ska vara ledande inom sitt område? Nä. Tänkte väl det.

Klubben har valt att bli en kraft i lokalsamhället genom En bra start, en resurs till stöd för att minska utsatta människors lidande genom samarbetet med Unicef och man har också medvetet och aktivt sett till att Brynäs i många och ibland oväntade sammanhang ses som en part värd att samarbeta med. Även det tycker jag om. Jag vill vara en del av en klubb som inser sin betydelse för långt fler än bara sina medlemmar.

I den verksamhetsberättelse för 2014/2015 som årsmötet beviljade ansvarsfrihet för kunde vi läsa: Målsättningen i Brynäs juniorverksamhet är inte att samla troféer och medaljer i högar. Istället ligger fokus på individens utveckling för att spelare senare ska kunna ta klivet upp till A-laget, men en välmående grupp med spelare som fortsätter att utvecklas och fortsätter att älska det de gör visar sig ofta i ett bra resultat. Låter som ljuv musik för alla som tycker om klubbar som tänker i större banor än bara nästa match.

När det gäller juniorverksamheten upplever jag att det fanns en tydlig strategi som fungerade. Under den här säsongen har vi fått ta del av vad den betyder för a-laget när skadorna kommer. Problemet är att det känns som att det som en gång kändes som en uttalad strategi idag inte känns lika tydlig. Utan skadorna hade vi till exempel inte fått se Lucas Carlssons genombrott.

När det gäller En bra start och samarbetet med Unicef ser jag en tydlig strategi för hur det arbete klubben gör idag kommer att ge långsiktiga och positiva effekter på klubbens framtid.

När det gäller hur klubben ska göra verklighet av visionen – Brynäs IF ska leda utvecklingen inom svensk ishockey – upplever jag inte att strategin är lika tydlig för oss som följer klubben. Jag ser strategin när det gäller innovativa samarbetspartners och kvalitativ juniorverksamhet vilka var för sig – och än mer tillsammans – kan utgöra viktiga byggstenar för det konkreta arbete som krävs för att göra verklighet av visionen.

Men. För det finns alltid ett men.

Jag ser inte en lika tydlig strategi för hur visionen ska realiseras när det gäller klubbens olika seniorlag. Jag ser den inte. Jag är kanske helt fel ute och det är kanske solklart för alla som arbetar i och nära klubben, men den är det inte för mig.

Kanske ska det vara så. Vad vet jag? Idag ställer jag mig tveksam. Imorgon kanske jag vet bättre? En sak vet jag dock. Jag tror vi behöver fundera, diskutera frågor liknande mina. Kanske är Brynäs IF svaret oss skyldig? Det vet bara klubben själv.

Å glöm inte. Allt är skrivet med begrepp som stolthet, hunger, engagemang och gemenskap sedan 1912 som grund. Glöm inte det.

 

En gång är ingen gång, två gånger är en vana

Det är om avgörande ögonblick alla matcher handlar om. Allt som skett innan är förberedelser. Förberedelser som innebär att man byggt upp sin egen och andra kompetenser för att i ett visst givet ögonblick ha förmågan att genomföra en maxprestation. Det är därför vardagen är så viktig. Det är därför föraktet för serielunken är så fel.

Det är i dom avgörande ögonblicken vi får veta vad vi är gjorda av, om allt nedlagt arbete givit resultat.

Ikväll står Brynäs inför ett avgörande ögonblick. Inför ett fullsatt Johanneshov ska det avgöras. När slutsignalen eller förlängningsmålet kommit fortsätter festen för halva gänget som spelat medan resten möter våren på något annat sätt än genom fortsatt spel i SM-slutspelet i ishockey. 

Det finns spelare som krymper i dessa sammanhang. Spelare som öst in poäng under seriespelet, men som när ögonblicket är här blir mindre, sämre och ganska mediokra.

Det finns andra spelare som behåller sin nivå. Spelare som tycks bli bättre för att andra blir sämre, men egentligen beror det på att dessa spelare behållit sin nivå. 

Det finns också spelare som blir bättre när morgondagen kanske aldrig kommer. Spelare som inte ristar in sitt namn i strandens fuktiga sand utan som graverar in sina namn i pokaler, eller åtminstone i supportrars hjärtan och minnen.

Vi har alla våra favoriter. Genom åren har dom varit många. Även den här säsongen är det några spelare som jag tagit till mig av den anledningen. En tydligare än andra. 

Ni vet redan vem det är. Jag är ganska säker på att några av er har samma favorit. Exakt. Marc-Anthony Zanetti. Han älskar att våga när andra tvekar, han vågar ta plats när andra gömmer sig, hans puckar mot mål verkar missa allt utom nätet bakom valfri djurgårdsmålvakt. Han älskar uppmärksamheten.

Under den avgörande matchen mot Djurgården kommer han att ställas inför ytterligare en utmaning. Ingen kommer att bli särskilt överraskad om han blir utbuad varje gång han har pucken. I alla fall till en början. Somliga spelare skulle tycka illa om det. Jag tror Zanetti kommer att älska det. 

En eventuell framgång eller motgång kan inte lastas på en spelare, men Zanettis form kom i rättan tid.

Trycket mot Djurgården är stort. En missad sjätteplats och därmed kvartsfinalplats kan resultera i ett uttåg redan i åttondelen. Kanske inte ett misslyckande sett ur ett försäsongsperspektiv, men definitivt ur ett marsperspektiv. 

Djurgården svaghet är det aningen nervösa och tveksamma backspelet. Kan Brynäs lyckas med sin stressande forechecking är det inte omöjligt att kombinationen tveksamhet och stress kan ge Brynäs framgång.

Brynäs å andra sidan har andra bekymmer. Slarvet runt den egna blå linjen har Djurgården nu läst sönder. Man lämnar sin siste forward högt i zon då man vet att stridsropet i Brynäs bås när det gäller backarna är framåt. För att lyckas med sin idé krävs det att Brynäs är mer än disciplinerade runt den egna blå linjen. Misslyckas Brynäs med den uppgiften finns risken att säsongen tar slut strax före 22.00 ikväll. 

Brynäs ska givetvis fortsätta med Felix Sandström i målet. Han gör många bra räddningar och laget vann med honom senast. Får han bara ordning på plockhandsken kan mycket vara vunnet.

Låter jag positiv? Ja. Kanske är jag det. Jag ger Brynäs hyggliga möjligheter att gå vidare i slutspelet. Något jag inte trodde var möjligt. Inte efter torsdagen. Jag var övertygad om att Brynäs inte skulle kunna göra två matcher i Stockholm som skulle ge laget möjligheten att vinna. Nu är jag mer positiv. 

Jag menar att en gång är ingen gång medan två gånger en vana. Låt det bli en vana.

Det är om de avgörande ögonblicken all idrott handlar. Ögonblicken som gör spelare till legender, ögonblicken som gör supportrar gråtmilda och ögonblicken som trots sin skoningslösa dom ändå innehåller essensen om varför vi som sitter på läktaren betalar för sporten. 

Vem ska bli en legend, vem ska göra oss gråtmilda och vem ska överlämna den skoningslösa domen? Jag säger Adam Brodecki.

Tre saker inför Djurgården – Brynäs

Anssi Salmela ser allt bättre ut. Han kommer allt mer för varje byte. Han kan mycket väl bli den avgörande spelaren. Se vad han försöker göra med pucken, se hans kroppsspråk, se vad han gör. Han gör mycket rätt. Det mesta faktiskt.

Infarkthockey att vänta. Matchens första tio minuter kommer att stressa upp många spelare. Det är inte omöjligt att det redan i inledningen kommer att göras stressrelaterade misstag som kan komma att bli matchavgörande.

Skydda den egna blå linjen. Jag har under säsongen gått från en förhoppning om fler och bättre linjer i spelet till en förhoppning om variation. Något vi faktiskt fick se lite av under slutperioden senast. Nu har jag bara ett litet krav kvar. Skydda den egna blå linjen med allt vad ni har. Lova mig det.

Brynäs damlag, jag och Thomas Berglund har något gemensamt

Brynäs damer, jag och Thomas Berglund har något gemensamt. Vad det är? Min farfars potatisland och en klubb som heter Munksunds/Skuthamns Sportklubb.

Brynäs damer mötte MSSK i kvartsfinalspelet om SM-guldet. Jag kallar Luleå/MSSK för just MSSK för det är det namn jag vuxit upp med, som funnits med i historierna på allehanda högtider och för att MSSK är ett mycket tuffare namn än Luleå/MSSK.

MSSK är en klubb inte olik många andra klubbar som växte fram på bruksorterna runt om längs norrlandskusten. På programmet stod de för tiden stora lagidrotterna. Fotboll och bandy var självklara och även om det skulle dröja en bit in på femtiotalet innan klubben på ett organiserat sätt bildade ett hockeylag hade man prövat på sporten långt tidigare. Redan på på 1930-talet faktiskt.

Efter många år utan ishockey hade min pappa och två av hans vänner upptäckt den nya, lite tuffare, lite roligare sporten ishockey. Deras passion för idrotten ledde till att man spolade is på farfars potatisland, man byggde en egen sarg och hängde upp en 100 watts lampa och började sedan spela spelet. Jag ska låta det vara osagt om det här var startskottet för det som sedan skulle bli MSSK Hockey.

En sak är dock säker. Pappas vänner – Bo Anderssson och Birger Sjöberg – blev med tiden riktiga MSSK-profiler. Andersson och Sjöberg gjorde mycket för klubben både som aktiva och ledare under många år framgent. I en av klubbens jubileumstidskrifter pekas just dessa två herrar ut som pådrivande för att lägga ned bandyn till förmån för ishockeyn.

Min farfars bror – Göran Sandberg – blev invald i den nya hockeysektionen. Farbror Göran var för mig en jovialisk, rolig och och omtänksam person när jag som barn var på besök. På Munksund var han nog mer känd som spelaren och ledaren inom MSSK. Otaliga historier om matcher, personer och minnen som dröjt sig kvar. Historier som berättar något om en annan tid, andra förutsättningar, andra drivkrafter inom idrotten.

Det är lätt att bli nostalgisk och prata om äkthet och passion. Jag försöker undvika det och istället påminna mig själv om vad ishockey är. Alldeles oavsett om det spelas på ett vintrigt potatisland eller i en multiarena där evenemanget och arrangemanget också är viktigt så är det i grunden samma sport. Det är vårt intresse. Ibland lär den något om oss själva. Andra gånger något om varandra. Det spelar ingen roll var den spelas.  

Ibland undrar jag vad pionjärerna skulle säga om de fick berätta sin historia om sportens utveckling. Farbror Göran skulle definitivt ha mycket att säga. Han var sådan.

Kanske är det därför inte så konstigt att det är just MSSK som nu har sportsliga framgångar inom Riksserien och det pågående SM-slutspelet för damer. Kanske har MSSK tagit med sig passionen som damishockeyn alltid burit på och när det nu tillförts ekonomiska förutsättningar för att träna, spela, resa och värva och därför befinner sig i ett läge där man på riktigt kan vinna SM-guld. Jag hoppas Brynäs damer också kommer att få jämförbara förutsättningar med tiden. Jag hoppas. 

Farbror Göran skulle vara stolt som en tupp över att MSSK har möjligheten att vinna SM-guld. Pappa är det också – om än mer en aning lågmält. Själv är jag glad över att fått ta del av deras berättelser och erfarenheter. Det har gett mig ett viktigt perspektiv på idrotten då, men kanske främst på elitidrotten idag.

Vad har då Thomas Berglund och jag gemensamt? Jo, han spelade ungdomsishockey i MSSK. Kanske har han tagit med sig något från MSSK historia, vad vet jag? Jag hoppas det i alla fall.

Om inte annat har vi det gemensamma intresset att det ska gå bra för Brynäs herrar.

 

Brynäs vann säsongens sista match

Det finns en match man vill vinna mer än andra och det är säsongens sista. Inför den andra åttondelsfinalen mot Djurgården spelades den första av alla matcher som kan bli säsongens sista. Brynäs vann och jag tänker vara glad fram till lunch på söndag. 

Brynäs började matchen som man slutade den innan. Full fart, kamp och utebliven finess. Djurgården hängde på och då är Brynäs bättre än sina motståndare. Till och med oväntat mycket bättre. Låt vara att det till viss del berodde på en och annan djurgårdare med dåligt humör. Brynäs var bättre.

Djurgården kommer tillbaka i matchen och även om åtminstone jag trodde på ytterligare en förlängning så lyckades Brynäs hålla undan och vinna.

Vi borde ha förstått det tidigt. Kanske redan när Marc-Anthony Zanetti gjorde 1-0 tidigt i matchen, mer troligt när Pathrik Westerholm gjorde 2-0 – såg ni Oskar Lindbloms lilla finess på offensiv blå? – och vi borde definitivt förstått den när Gregg Scott gjorde 3-0.

Men trots en imponerande första halva av matchen blev det jämnt. Riktigt jämnt. Anförda av inte minst Daniel Brodin kom Djurgården tillbaka och inte förrän djurgården inte hanterade pressen under slutminuterna kunde Brynäs avgöra i powerplay. 

Brynäs har all anledning att känna sig nöjda med den här insatsen. Inte nog med att man vann den första av säsongens sista matcher, man genomförde det på det sätt som krävs för att Brynäs ska kunna vinna matcher överhuvudtaget. Hårt arbete, högt tempo och liten tanke. Med stress på motståndarna skapas trygghet hos Brynäs.

Ett stressat Djurgården är inget bra Djurgården medan ett Brynäs som känner trygghet är ett bra Brynäs.

Allt som oftast hör man talas om rollspelare. Spelare som har spetskompetens inom ett visst specifikt område. Brynäs är närmast att beskriva som ett rollag. Man är mycket bra inom vissa områden och då ska man hålla sig till det och inget annat.

För hur det än är finns det en match man vill vinna mer än andra och det är säsongens sista. Det gjorde Brynäs den här gången. Jag hoppas man gör om det på måndag. 

Tre saker efter Brynäs – Djurgården

Klart att Felix Sandström ska stå. Brynäs vann med honom i målet. Klart han ska stå på måndag. Jag vet. Jag såg också hans brist på ingripande vid Djurgårdens andra mål, men han gjorde också en del annat under matchen.

Marc-Anthony Zanetti har bestämt sig. Låt han spela tills dess han faller ihop av utmattning. Han är het nu, hans puckar går in. Låt han spela. Mycket.

Försvara aldrig en ledning. Brynäs ska inte försvara någon ledning. Brynäs hade medgång den här gången. Försvara därför aldrig en ledning. Gå för ännu ett mål framåt. Det känns tryggare.

Kan Brynäs vinna två av två matcher?

Pulsen har lagt sig. Jag är dålig på att ta förluster och jag är usel på att ta plötsliga förluster. Trots det vet vi att när morgonen kommer drabba vi av insikten om att det kommer nya och än mer avgörande matcher. Den mot Djurgården idag är en sådan. 

Jag ska inte gnugga in det, men jag måste ändå nämna det. Om Brynäs inte vinner idag är säsongen för herrlaget över. Det finns ingen nästa omgång, inget nästa byte, ingen nästa match. Allt är slut. Allt. Å då har ändå bara kalaset börjat för dom andra lagen.

Därför vill jag se ett Brynäs som visar att man gärna återvänder till Johanneshovs Isstadion för ett avgörande. Det skulle i så fall vara ett Brynäs som sätter press på oroliga djurgårdsbackar, som neutraliserar djurgårdens bästa spelare och som låter Adam Brodecki, Oskar Lindblom, Lucas Carlsson, Mattias Nørstebøe och varför inte Jens Lööke och Jesper Boqvist visa att framtiden är Brynäs ungas. Låt dom visa att dom är cupspelarna vi behöver för att vinna. Låt dom fortsätta sin utbildning genom att visa dom förtroendet att vara vägledande i avgörande situationer. 

Alla sex har en gedigen grundutbildning, är orädda, hungriga, ambitiösa och skickliga spelare som vet hur matcher kan vinnas. Ge dom chansen.

Ja, jag vet. Det kommer inte att hända.

Det finns alltför många som tycker att matchen är alltför viktig för att låta unga spelare avgöra. Självklart sätts hoppet till en första- och andraformation som levererar. Lika självklart hoppas vi att Brodecki fortsätter att hålla samman sin formation i defensiven och täcker upp den i offensiven. Vi vet redan att fjärdeformationen leder laget på områden som handlar om defensiv och lagmoral.

Om Brynäs kan spela som man gjorde under torsdagens fyra sista perioder ger jag dom goda chanser att vinna både matchen och matchserien mot Djurgården. Den fartfyllda och lite chansartade ishockey Brynäs valt att spela kräver stora lungor, men mindre finess. Det kan räcka mot Djurgårdens lite ängsliga försvarsspel. 

Jag ber inte längre om variation i spelet. Det kommer inte att ske. Brynäs vill inte styra matcher genom variation, man vill försöka styra genom press, press, press. Smaken är olika, men en sak har vi gemensamt och det är en längtan om att Brynäs ska nå framgång med sitt spel. Till syvende og sist handlar det ändå om att vinna matcher. Hur dom vinns är underordnat i ett slutspel.

Självklart kan Brynäs vinna två av två matcher. Jag till och med tror att det är möjligt. 

Men. För det finns alltid ett men.

Då krävs det alla spelare och ledare är på plats när matchen börjar och inte man inte går hem förrän matchen är slut. 

Tre saker inför Brynäs – Djurgården

BEA-kedjan var bra senast och kommer att vara det igen. Den oömma spelstilen skickar signaler jag hoppas andra tar till sig.

Om Zanetti orkar stå upp efter matchen senast utesluter jag inte en ny maxprestation. Sundqvist och Kilström blir också viktiga defensiva befälhavare.

Målvaktsvalet. Jag vet vem jag skulle valt i den första matchen. Nu har Berglund och hans assistenter gjort sitt val för det här slutspelet. Hoppas dom gjort rätt val.

 

 

Den plötsliga döden är smärtsam

Det här är ishockey. Jag både älskar och hatar att jag en gång för länge sedan blev våldsamt förälskad i den här sporten. Det gör ont när den plötsliga döden infinner sig. 

Brynäs förlorar den första åttondelsfinalen och man gjorde det på ett sätt som känns igen. Djurgården fullkomligen kör över Brynäs i den första perioden. Visst är stockholmarna bra i den första perioden, men klichén som handlar om att stå på hälarna illustrerades väldigt väl av Brynäs.

För mig är det en gåta att ett lag som längtat och väntat på att få spela cupmatcher inte är bättre förberett när väl pucken släpps. Ja, jag är förvånad, överraskad men också en aning besviken. 

Trots den katastrofala inledningen på matchen ska Brynäs ha beröm för att man ändå blev desperata i sitt spel. Man struntade i stallordrar och spelade ishockey som om det inte fanns en morgondag. Det fanns något ryggradsmässigt i laget.

Terry Broadhurst hade mer fart än någon gång tidigare. Jacob Blomqvist använde hela sin kropp när han berättade för Djurgården att matchen inte var över. Johan Alcén täckte skott som om Jesper Ollas skada aldrig inträffat. Marc Anthony Zanetti spelade så mycket att han inte kunde stå upp. Bernhard Starkbaum började ta dom enkla puckarna och han började rädda de svåra. 

Det var nästan som om Brynäs den här kvällen skull hämta in ett till synes omöjligt tremålsunderläge för att därefter avgöra till egen fördel. Så blev det inte. Djurgården vann efter att Daniel Brodin – vi minns honom alla – såg ut att ha bestämt sig för att avgöra matchen på egen hand, men istället valde att passa fram Lukas Vejdemo som efter 95 minuter ishockey tog död på matchen.

Även om jag är svag för Daniel Brodins sätt att spela slutspelsishockey så vann inte Djurgården matchen där och då. Det gjorde man medan Brynäs satt kvar i bussen, omklädningsrummet eller vad ni nu vill använda för metafor. Brynäs var inte förberedda, tog inte chansen att sätta stor press på ett aningen darrigt Djurgården. Man tog inte chansen. 

Den plötsliga döden är smärtsam, men att laget satte sig i en så svår situation så tidigt i matchen smärtar än mer.

Nu väntar ett enda långt sudden death. Förhoppningsvis sträcker sig den över två matcher och att det slutar med att Brynäs jublar inför tillresta supportrar på Hovet. 

Men. För det finns ett men.

Då måste laget kliva av bussen, man måste lämna omklädningsrummet i tid och man måste spela den ishockey man mäktade med i den tredje perioden. Den ishockeyn kan leda långt. Åtminstone till kvartsfinal. 

Tre saker efter Djurgården – Brynäs

Cupspelarna visade upp sig. Ni såg dom, eller hur? Några exempel är Jacob Blomqvist, Terry Broadhurst och Jörgen Sundqvist.  Jag vill också framhålla Adam Brodecki som den här gången visade att han kan mycket mer än att hålla ihop sin kedja.

Fler backar på väg in? Om någon av Pudas och Bertilsson tillbaka finns det goda möjligheter att Zanetti och Salmela inte behöver nyttja syrgastuben i samma utsträckning som den här gången.

Utvisningarna avgjorde. Jag har inga åsikter om utvisningarna Brynäs drar på sig. Jag bara påstår att utvisningarna avgjorde matchen. Brynäs tappade återkommande initiativet man skaffat sig. Onödigt. Jag ordinerar samma hårdhet, men bättre självkontroll.

Kan Brynäs vinna två av tre matcher?

16 mars 1999. Brynäs börjar slutspelet med att möta Djurgården på bortaplan. Brynäs vann med några mål och det var som om laget började tro på sig själva. Inte bara laget för övrigt. Snacket på stan, snacket på Sätra, snacket bland supportrar förändrades.

Jag menar inte att det går att jämföra dessa två årgångar. 99-laget hade en bredd på kompetenser, en bredd i sitt spel och en variation på sitt spel som saknas i det lag som nu representerar Brynäs. Kanske skriver jag om historien när jag påstår det då många menade att det bara var Brynäs förstaformation som var riktigt bra. Jag håller inte med.

Tommy Melkersson, Marko Tuulola och Niclas Wallin spelade inte i förstafemman. Det gjorde inte heller Anders Huss, Teppo Kivelä, Mikko Louvi, Roger Kyrö, Daniel Rudslätt eller – en lite bortglömd guldhjälte – Johan Lindström heller.

Även om jag älskade och fortfarande älskar den ishockey som Larsson, Bisset, Molin, Djoos och Löfström presterade så är jag övertygad om att just dom är dom första att säga att det var många andra som var skillnaden mellan en tidig semester och ett långt slutspel.

Man ska inte blicka bakåt när man har möjlighet att skriva historia. Det som skrivs till historieböckerna är sådant som är skapat i nuet. Det nuet börjar med en match mot Djurgården på bortaplan. 

Jag vill påstå att Brynäs har små möjligheter – om ens några – att göra något minnesvärt av den här säsongen. Det är ett sargat Brynäs som kommer att kliva ut på Hovets is. Ett lag som inte spelat bra på länge, men som tack vare goda resultat tidigt under säsongen ändå får en möjlighet att göra sin egen prestation minnesvärd. Jag hoppas man tar den möjligheten.

Dom vanor laget lagt sig till med under säsongen ska nu praktiseras. Det är i slutspelet allt avgörs. Om du så vinner 52 matcher av 52 under seriespelet eller om du som Brynäs tar den sista platsen att vara med i slutspelet så finns det en gemensam nämnare – alla lag står på noll igen. 

Det kommer att krävas en målvakt som står på huvudet. Är Felix Sandström valet och är han en cupmålvakt? Har Berglund retat upp Bernhard Starkbaum genom att låta honom öppna båsdörren ett tag och är han en cupmålvakt? Kanske. Jag litar på att Alcén bestämmer och att det valet är det rätta.

Det kommer att krävas ett backspel som tar det målvakterna inte kan ta. Det spelet fanns och kanske är det på plats nu när morgondagarna blir allt färre. Jag tillåter mig att hoppas. Inte mer. 

Det kommer att krävas ett uppoffrande spel från forwards. Dels i egen zon, men minst lika viktigt i anfallszon. Gör det överenskomna och inte det andra. Lägg inte problemen hos din lagkamrat. Visa att du är beredd att lösa problemen själv och att du vill göra din lagkamrat bättre.

Det kommer att krävas en ledarstab som har en plan, har kalla huvuden som stödjer och inte stjälper laget. En ledare på bänken som manar på när det behövs, korrigerar när det krävs, men som alltid har huvudet kallt. 

Kan Brynäs vinna två av tre matcher mot Djurgården? Kanske, men då ska mycket stämma.

Tre saker inför Djurgården – Brynäs

Dom unga kan vara skillnaden. Lucas Carlsson, Oskar Lindblom och Mattias Nørstebøe skulle spela till sig istid. Kanske krävs det att dom nu leder laget.

Djurgårdsinfernot. Den första perioden brukar vara en upplevelse för alla på plats. Jag har alltid tyckt det varit inspirerande att vara motståndare i en sådan atmosfär. Jag hoppas Brynäs känner likadant.

Spela ut det här kontraktet istället för att spela för ditt nästa. Det är din prestation under dom närmaste matcherna som kommer att vara avgörande för ditt nästa kontrakt.

 

 

Det är nu det börjar

Efter 52 omgångar har seriespelet slagit fast sin dom. Brynäs slutade på tionde plats och inget kan förändra det. Den känslomässiga berg- och dalbana seriespelet brukar vara tydlig och den här säsongen har inte varit något undantag.

Från topplag till den sista platsen i slutspelet på bara några månader, från en möjlig sjätteplats till en tionde på bara några veckor, från möjlighet att möta Örebro i en åttondel till att möta Djurgården på bara några minuter.

Jag är nöjd. Djurgården är ett bra motstånd. Brynäs får möta ett målmedvetet lag som gjort stora framsteg de senaste säsongerna och som alldeles säkert kommer att ta ännu fler. Kanske redan i år. 

Brynäs har inte firat några stora framgångar den senaste tiden och går in i cupsspelet utan det spelmässiga självförtroende ett mår bra av.

Har Brynäs då någon chans att ta sig till kvartsfinal? Ja, varför inte? Det är ishockey och då kan ett lag vinna två av tre matcher utan att det är särskilt konstigt. 

Det kommer att krävas ett målvaktsspel utöver det vanliga, ett bestämt försvarsspel och ett oväntat anfallsspel. Finns det i laget? Kanske.

Jag borde inte ens snudda vid ämnet då den senaste tidens matcher inte varit de bästa exemplen på vad jag hoppas på. 

Men. För det finns alltid ett men.

Seriespel är en sak och cupspel något helt annat. När morgondagen kan innebära fortsatt cupspel eller försäsongsträning händer det något med vissa spelare. Spelare som väljer att se avgörande matcher som sitt naturliga sammanhang. Ett sammanhang där sådana spelare trivs, mår bra och känner sig trygga. 

Finns det sådana spelare i Brynäs? Det återstår att se.

Jag tänker inte ge upp innan matcherna är spelade. Jag tror ingen spelare gör det heller. 

Vem skulle inte vilja gå in i ett rödklätt inferno på Johanneshov och där tömma kroppen på alla krafter för att kanske få känna segerns glädje? Vem skulle inte vilja vända hemåt till Gävle med en positiv anda, hopp och ett djävlaranamma i laget som går att ta på? Nä. Ingen.