Bättre att tala med varandra än om varandra

Dialogmötet är avklarat och det finns anledning att ge Brynäs visst beröm. För öppenheten, för dialogen och för möjligheten. Det är först när många delar samma bild av föreningen som möjligheterna till utveckling kan ske tillsammans. 

Den möjligheten har nu Brynäs påbörjat.

Då jag av privata skäl inte kunde ta mig till Gävle för att delta på mötet har jag istället tagit del av Gefle Dagblads liverapportering från mötet, rapporter från personer som var vid mötet, men också den av Brynäs utlagda filmen från mötet. Bra gjort av alla inblandade. 

Brynäs är en förening vars medlemmar finns över hela landet och därför är det bra att vid sådana här tillfällen nyttja de möjligheter som finns för spridning.

Jag har fastnat för några saker. Johan Stark redovisning kring den ekonomiska situationen var begåvad, begriplig och skapade färre frågor hos mig. För min egen del har ekonomin aldrig varit den stora frågan. Alla investeringar som gjorts i föreningen när det gäller verksamheter som exempelvis den rena tröjan och En bra start har jag många gånger applåderat och jag är fortfarande övertygad om att det är riktigt bra investeringar i klubbens varumärke. 

Det är också mycket begåvat att använda sig av Ingvar Nilssons socioekonomiska beräkningar när det gäller förebyggande samhällsinvesteringar. Dessa kommer att redovisa på vilket sätt verksamheter som En bra start ger för samhällsekonomin. Helt rätt enligt mig.

Jag är ingen ekonom och jag konstaterar bara att för att ha bra elitlag på såväl dam- som herrsidan, för att ha en juniorverksamhet som håller fortsatt hög kvalitet och en ungdomsverksamhet på samma nivå krävs det ekonomiska resurser. Brynäs har valt väg för att skapa dessa förutsättningar och jag tror klubben är något på spåret.

I ett tidigare inlägg ställde jag några frågor jag sökt svar på. Fick jag svar på dessa? Ja och nej, men mest nja. Jag är inte besviken då mina frågor var av mer principiell art, en aning abstrakta och på många sätt mer handlar om den kultur som ska ge Brynäs möjligheten att leda utvecklingen av svensk ishockey än möjliga att besvara med konkreta ja eller nej svar.

Men. För det finns alltid ett men. 

På den sportsliga sidan finns det frågetecken. Svaren på dessa frågor är kanske lämpliga att ta upp vid ett senare tillfälle? Jag är bekymrad över att frågan om avsaknaden av en röd tråd inom klubbens sportsliga verksamhet blev hängande kvar i luften. Hur vill klubben spela ishockey? Hur ska det märkas i den dagliga verksamheten? Hur skapar vi en klubb där ingen avvikande detalj från strategin är för liten för att underskattas? Under dialogmötet fick vi veta att det är en fråga för styrelsen. Det kanske äger sin riktighet, men då är det mer än viktigt att styrelse, medlemmar och därmed klubben bestämmer sig.

Nåja. Vi kan konstatera att Brynäs prioriterat att skapa förutsättningar för brynäsare att tala med varandra. Det är alltid bättre att tala med varandra än att tala om varandra. 

 

 

Hur ska Brynäs bli bäst i Sverige?

Alla klubbar spelar mer än ishockey. Ibland kan man tycka att det borde räcka med ishockeyn. Att utveckla unga talanger till färdiga spelare, att bedriva en inkluderande verksamhet där många får delta och att vinna matcher på den absolut högsta nivån är tillräckligt svårt för vilken klubb som helst. Lägg därtill ambitioner, visioner och drömmar om vad klubben ska stå för och vi förstår att det kräver mycket av en organisation. 

Varje klubb som har ambitionen att göra något mer än att delta spelar långt fler matcher än dom som finns presenterade i spelprogrammet. Det handlar om ekonomiska matcher, kulturella matcher, strukturella matcher, strategiska matcher. Just nu går Brynäs en trovärdighetsmatch på några områden. En match man mycket väl kan vinna. En match jag hoppas man vinner.

Klubben har nu tagit initiativ till ett dialogmöte med supportrar. Jag gillar det, jag respekterar det och jag hoppas det är en början på en större öppenhet. Jag ska inte fastna i detaljer som handlar om att supportrar som inte bor i Gävle får svårt att delta då tidpunkten för mötet inte är optimalt. Att som i mitt eget fall ta ledigt från arbetet och bryta löften till familjemedlemmar på så kort varsel är inte möjligt. Men jag tänker inte fastna i den detaljen. 

Jag tänker inte heller fastna i detaljer i formuleringar som handlar om att ”det har skapats en oro kring vilken väg Brynäs ska ta.” Formuleringen skulle kunna tolkas som om att klubben inte gjort några misstag, men jag väljer att inte fastna i den detaljen. Jag konstaterar bara – och återigen – att det vore klädsamt om klubben la sitt fokus på vad man kan påverka och låta det andra vara.

Jag väljer bort att fastna i dessa detaljer då frågorna som behöver svar är större än så. 

Under en lång tid har jag ställt mig själv frågor om Brynäs framtid. Ofta har det skett genom blogginlägg. Ett inlägg som är ett år gammalt var kanske det första där jag försökte sammanfatta mina funderingar.

I det här inlägget kommer jag att presentera några frågor hämtade från egna funderingar, från samtal med andra supportrar och på reaktioner från läsare och i några fall frågor från personer som för mig är okända. Det som förenar oss alla är vår ärliga omtanke om en klubb som betyder väldigt mycket för oss.

En klubb som vänner och andra symboliserar med oss, som andra intresserat sig för bara därför att vi gör det. En klubb som ibland gör oss glada bortom det ofattbara, en klubb som smärtar oss när det går emot.

I ett försök att kort sammanfatta vilka frågor jag haft under det senaste året och som jag önskar få början på ett svar på tänker jag redovisa några av dem: 

Vilka ekonomiska risker var – och är – klubbens operativa ledning beredd att göra för att nå en sportslig framgång?

Hur vill klubben att klubbens sportsliga ledning ska uppträda mot unga spelare som för tillfället inte passar in i klubbens lagbygge? 

På vilket sätt tycker klubbens ledning att erfarenheter från tidigare år har värderats och respekterats i klubbens nuvarande arbete?

Hur skulle klubben vilja beskriva en tydlig strategi som omfattar hur klubben ska kunna realisera ambition om att leda utvecklingen inom svensk ishockey och vad betyder den formuleringen för klubbledningen? 

För att göra något bättre finns det några frågor att ta hänsyn till. Vad är bättre? Vad ska bli bättre? Bättre i förhållande till vad? Hur tänker man ta de nödvändiga stegen för att bli bättre? Vilka realistiska delmål finns på vägen och hur ska det kommuniceras med medlemmar, supportrar, sponsorer, media och andra intresserade?

Det är tydligt att klubben vill bygga något nytt, något bättre. Jag vet att det då krävs tålamod, kompetens och erfarenhet. Mitt stillsamma förslag är att berätta om den plan man har tänkt sig. Inte med välartade svar och publikfriande kommentarer om hopp om SM-guld – då det rimligtvis är ambitionen för samtliga klubbar inom SHL – utan med svar med en djupare substans.

Jag gissar att den enda fråga som egentligen bör ställas och som samtidigt förtjänar ett ärligt svar är; hur har Brynäs tänkt bli en klubb som leder utvecklingen inom svensk ishockey?

Jag är en nyttig idiot

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur jag sett något som fick mig att tro på en framtid. Om en värdig ishockey. Det var tänkt som ett inlägg som skulle hylla Sam Hallams medmänskliga närvaro. Hur han valde bort selfieögonblicket för att ge motståndaren ett minne för livet, om hur han valde att efter matchen ställa sig och prata med supportrar som rest i så många timmar för att se matchen och om hur det påminde mig om när Tommy Sandlin 1993 tog klivet in i Luleås bås minuterna efter slutsignalen för att trösta förlorarna.

Det är bara stora ledare som klarar av att vara värdiga i medgången och stora i motgången. Jag fann i Hallams handling en medmänsklig handling, en värdighet som svensk ishockey såväl behöver.

Det här inlägget kommer inte att handla om det. Tyvärr. Efter att nyheten om att Brynäs presenterar ett stort ekonomiskt underskott tog den känslomässiga reaktionen över.

Inlägget kommer inte heller att fullt ut handla om pengar. Det kommer att handla om något mycket viktigare. Det kommer att handla om Brynäs IF.

Det är min ambition att alltid skriva på ett sätt som gör det möjligt att alltid kunna stå för det skrivna ordet på samma sätt som om jag skulle säga det direkt till en annan människa. Därför har jag alltid försökt att vara nyanserad, balanserad och självkritisk. 

Jag ångrar inget jag skrivit, men jag ångrar att jag refuserat, ratat och kastat bort.

Det är för tidigt att säga vad som blir klubbens nästa steg, men jag hoppas – hoppas – att klubben kan resa sig även ur det ekonomiska stålbad som väntar. 

Min känslomässiga inkontinens har under dagen pendlat mellan något sorts försök att förstå hur det är möjligt att underskottet kunnat bli så stort som det befaras bli till att vara redigt förbannad över att kontrakt skrivits under säsongens slutskede. Det finns något oansvarigt i ett sådant beteende.

Varför denna känslostorm? Det handlar ju bara om idrott? Ja. Så är det naturligtvis. Jag vet det, men för många av oss som följer klubben betyder den mer än bara idrotten. Den representerar något vi inte själva kunde uppnå, en gemenskap där vi möts för att hoppas och längta tillsammans. För några är det en flykt från det svåra i vardagen, för andra en längtan till en upplevelse som ligger bortom oss själva. Det handlar om respekten för en sport och om kärleken till en klubb.

Vi har förväntningar på spelare och ledare. Vi vill känna en stolthet över allt som görs, vi vill möta andra blickar med stolthet, självkänsla och självförtroende skapad av sportslig framgång, vi vill vara en del av ett sammanhang där vi är en del av prestationer som sker såväl på som vid sidan av isen.

Jag har under säsongen försökt lyfta frågor om kreativitet i spel, förtroende för en spelidé och om värdet av den verksamhet klubben bedriver som vid en första anblick inte känts självklar för en elitklubb i ishockey. Det gör jag fortfarande, men jag känner mig också som en nyttig idiot.

Borde jag inte ställt de kärva frågorna tidigare? Givetvis. Borde jag inte varit tuffare i mina formuleringar när det gäller behandlingen av unga spelare? Så här i efterhand är svaret även på den frågan; givetvis. Borde jag inte frågat mer, undrat mer, tänkt högt oftare? Givetvis.

Jag sitter här med känslan av att vara den nyttiga idioten som i en ambition om att vara saklig, konstruktiv och balanserad glömde bort att ställa frågorna som gnagde. 

Kanske är det därför jag känner att Sam Hallam är hoppet. Ni minns han som återupprättade värdigheten i svensk ishockey, han som valde bort ännu en selfie för att konfrontera känslor och nederlag.

Jag vill alltid att det ska vara min klubb som får mig att känna så, men idag är det Sam Hallam som är hoppet genom sitt ledarskap präglat av ansvar, medkänsla och konsekvens. 

Det är bara stora ledare som klarar av att vara värdiga i medgången och stora i motgången.

När raka puckar kan lösa mysterium

Vissa ord dröjer sig kvar mer än andra. Några av dom ord som dröjt sig kvar hos mig ända sedan den dag då jag läste dom för första gången är skrivna av Tommy Sandlin. Han skrev i Ett spel för livet att ”kväll efter kväll spelas livets mysterium upp för oss därute på banan”. Jag tyckte om formuleringen då och jag tycker fortfarande om den. 

I den lösryckta raden finns en dramatik, en känsla, en respekt för alla oss som följer sporten. För mig blev det en insikt om varför kärleken till sporten var stor, varför känslorna för klubben var starka och varför jag inte kunde låta sporten släppa taget om mig.

Lagidrottens essens handlar om att ta tillvara varandras kompetens på ett sätt som gör helheten större än delarna. Helheten större än delarna. 

Kanske är det därför jag inte känt mig bekväm med den utveckling jag tycker mig se inom klubben. Jag har varit stolt över en klubb som från utsidan sett ut att besitta sportslig kompetens på alla centrala områden, som haft en tjänstemannaorganisation som rett ut en ekonomiskt ansträngd situation till – om inte en ekonomisk kassako så till – en tryggare ekonomisk grund och som haft en idé om hur unga spelare ska utvecklas till att bli sina bästa jag.

Under den senaste tiden tycker jag mig ha sett klubben ta nästa steg i sin utveckling. En utveckling som i mina ögon inte nödvändigtvis och självklart fortsätter på den vägen. Jag säger inte att jag har rätt och någon annan har fel. Jag säger att jag ser en annan väg och om jag ska vara helt ärlig så är det inte den väg jag hoppats på. 

Man tycker olika och man finner olika lösningar på utmaningar. Alla behöver inte tycka lika. Tvärtom är det väsentligt att en klubb vågar välja väg.

Men. För det finns alltid ett men. 

När eller om en klubb som under nästan ett decennium utvecklats på ett positivt sätt när det gäller juniorverksamheten – andra klubbar har inspirerats av det Brynäs gjort – beslutar sig för att välja en annan väg vill jag mena att det finns anständighetsskäl att berätta vilka motiv som ligger bakom dessa val.

Det finns dom som menar att det ska vara raka puckar i en hockeyklubb. Jag säger att det ska kombineras med finess och stil. Brynäs har alltid varit en klubb som skapat känslor, en klubb där många haft åsikter om det mesta och en klubb där alla gjort det med en enda avsikt. Att göra klubben bättre.

I en anda av den traditionen ber jag att få välkomna Daniel Rautio till klubben och samtidigt ställa mig frågande till varför spelare som Jocke Eriksson inte spelar i klubben. I en anda av raka puckar välkomnar jag Gustaf Thorell till spel i vår tröja och ställer mig frågande varför klubbens företrädare måste tala – i mina ögon – en aning nedlåtande om spelare som lämnat, men som är fostrade i klubben.

Jag förstår klubbens motiveringar till varför spelarna som kommit är här, men jag ser ingen som helst anledning att uppträda nedlåtande mot spelare som lämnar. Det anstår inte en klubb som vår att glömma bort att uppträda på ett värdigt sätt.

Om avsikten är att skicka signaler till nuvarande spelare om vad som förväntas av dom och om meningen är att sätta tryck på spelare som kommit eller är på väg in i klubben finns det bättre sätt att visa vilka förväntningar som väntar dom. Jag ser inte motiven och vinsterna med att uppträda på det här sättet. Jag ser inte hur det gynnar klubbens utveckling.

Kanske är det nödvändigt att uttrycka sig på det sätt klubben nu gör. Det vet inte jag. Men enligt mig finns det väldigt få situationer där det är viktigt att låta unga spelare som lämnar klubben offentligt få veta att dom inte är rätt för den klubb som fostrat dom.

Var och en av oss mår bättre av att bry oss mer om vår karaktär än vårt rykte då vår karaktär är vad vi verkligen är. Det gäller även när våra jag blir ett vi.

I grunden finns det inget som skiljer oss åt. Vi vill alla klubben väl. Det som skiljer oss åt är hur vi vill att laget ska spela, vilka spelare som passar in och vi skiljer oss åt hur vi uttrycker oss när vi motiverar våra ställningstagande. Jag säger inte att det betyder att ett sätt är bättre än något annat. Jag säger att det är olika.

Vi är alla olika. Vi uppträder olika, vi tänker olika, vi är alla hopskruvade på olika sätt. Därför säger jag inte att jag har rätt. Jag är inte ens säker på att klubbens avsikt är att skicka dessa signaler. Det enda jag säger är att det är så här jag uppfattar klubben just nu.

Under tiden jag söker svaren fortsätter jag också att söka lösningen på det livets mysterium som utspelar sig kväll efter kväll därute på banan.

Ibland är förändring inget annat än förändring

Jag vet. Förändring behöver förändring för att vara en förändring. Däremot behöver inte all förändring betyda förbättring. Det behöver inte heller betyda utveckling eller framtidstro. Ibland är förändring ingenting annan än bara en förändring från ett tillstånd till ett annat. 

MoDo är till exempel inte längre ett SHL-lag medan Leksand numer är det. Två klubbar som dom senaste åren genom gått förändringar. I det ena fallet resulterade det i bortamatcher till platser ingen planerade när den nu avslutade säsongen inleddes och i det andra fallet resulterade förändringen i något ingen i den klubben ens trodde var möjligt.

Jag tycker ingen av klubbarna är några goda exempel på förebilder för Brynäs. Brynäs måste hitta sin väg och är på god väg att göra det. Om det är rätt förändring som sker återstår att se. Om framtiden kan vi aldrig säga mer än att den alltid kommer. 

Ishockey är i sina bästa stunder något oerhört vackert. När jag ser kraften möta tekniken, när det primitiva möter det kreativa och när det oförutsägbara möter det inövade infinner sig ett sorts välbefinnande jag ytterst sällan möter någon annanstans i livet än just inom ishockeyn.

Ett ishockeylag som når framgång har alla ingredienser väl paketerade i ett spelsystem där alla har acceptans för det som är tänkt att ske på isen. Ett framgångsrikt lag har ett trovärdigt ledarskap som ställer rimliga krav på spelare, ledare och andra som arbetar i laget. För att uppnå framgång under långa perioder krävs det dessutom en gemensam idé som många andra också finner tilltalande. 

Ibland hör jag människor säger att det inte spelar någon roll hur det ser ut på isen bara Brynäs vinner. Jag förstår vad dom menar, men jag håller inte med. När kortsiktigheten skymmer blicken för det långsiktiga riskerar man att missa målet.

Brynäs borde ha ambitionen att vara en klubb som ser möjligheten att vara en av dom klubbar som genom en tydlig idé, en tydlig kommunikation och därför konsekvent kan ta nya steg framåt. Det gör inget om det ger kortsiktiga framgångar så länge det ändå är ett steg att nå långsiktiga mål.  

Betyder det här inlägget då att jag inte tror på Brynäs lagbygge när det gäller herrlaget? Inte alls. Det finns fortfarande platser att fylla. Bengtzén och Berglund har sagt nej till flera kreativa krafters möjlighet att fortsätta i klubben. För mig betyder det att man söker kreativa spelare som befinner sig på en högre nivå än vad dom bedömer att dom som lämnar befinner sig på – eller bättre uttryckt; har möjlighet att nå.

Jag har inga tvivel när det gäller klubbens förmåga att finna kortsiktiga kreativa lösningar på sin utmaning. Jag förutsätter att Salmela spelar när det är seriepremiär, jag förutsätter att vi får se stora, starka transatlanter som radar upp sig till första nedsläpp och jag inbillar mig och vill tro att några av dessa är kreativa krafter som passar in i det spelsystem som Berglund tycker om att se på isen. Något annat vore en överraskning. 

Men hur var det nu? När kortsiktigheten skymmer blicken för det långsiktiga riskerar man att missa målet. Det är min förhoppning att Brynäs långsiktiga mål är att skapa framgång som inte är tillfällig. Kanske går den vägen via många och återkommande kortsiktiga framgångar? Under tiden som väntar tills dess Brynäs fastställt sin trupp lutar jag mig tillbaka och följer det drama vi kallar för försäsong.