Det är i vardagen Brynäs blir Brynäs

Det är årsmötestider i hockeysverige. Förening efter förening låter medlemmar välja sina företrädare, komma med förslag om hur man vill att klubben ska ledas, vilka värderingar som ska gälla och vilka ambitioner föreningen ska uppnå. Vid sidan av sporten själv är det ännu en högtid för alla dom som tycker om medlemsstyrda föreningar.

Det finns något oerhört vackert i att passionerade medlemmar utser personer att företräda dom i alla  sammanhang klubben finns representerad. Det är ett hedrande uppdrag och handlar om långt mycket mer än bara representera.

Den 21 juni är det dags för Brynäs IF att ha sitt årsmöte. Mycket fokus inför mötet har lagts på vilka som ska sitta i styrelsen. Det är förståeligt och särskilt intressant brukar det bli när en ny ordförande ska väljas – och en ny ordförande är precis vad Brynäs kommer att få. 

Jag tycker givetvis att det är viktigt att det blir rätt personer som leder klubben. Men jag tycker det är ännu viktigare att klubbens verksamhet är bärare av en idé som leder klubben framåt. I ett sådant perspektiv blir ordföranden och styrelse viktiga, men inte avgörande.

Det ska bli skönt att det snart blir vardag igen. För det är i vardagen Brynäs är Brynäs. Det är vid varje träning, match, företagsbesök, sponsorträff, skolbesök Brynäs är Brynäs. Det är då klubben visar vad den är och inte vad den vill vara. 

För att göra mig något mer begriplig. Det är på matcherna vi visar upp vad klubben åstadkommit, men det är i vardagen klubben bygger upp spelare, spelidé och det är i vardagen Brynäs blir Brynäs. Det är när klubbledningen bedriver det vardagliga arbetet Brynäs blir Brynäs.

Om detta kan man tycka olika och att döma av hur min inkorg ibland ser ut finns det många som håller med och många som tycker helt annorlunda. Å det är precis det som föreningen handlar om. Att tycka olika, men att arbeta tillsammans för en gemensam idé. 

På tisdag håller Brynäs årsmöte och det är i sig fantastiskt. Tänk att intresset för klubbens verksamhet är så stort att människor en försommarkväll kommer att samlas för att samtala om den klubb vi respekterar, håller kär, vill väl och hoppas ska fira stora framgångar? Visst är det något att se fram emot? Jag gör det i alla fall.

 

Idrotten är din och min

Varje gång något som liknar våld i samband med ett idrottsevenemang sker blir jag nedstämd, ledsen och undrar varför jag fortfarande längtar till nästa stora match, turnering eller mästerskap.

Jag vill när det händer inte vara en del av den inramning våldsmännen – för det är nästan alltid män – söker uppmärksamhet från.

Jag känner mig uppgiven inför det faktum att den stora arenans förväntansfulla inramning reduceras till glädjens, samvarons och drömmarnas begravningsplats. 

Jag blir alltid ledsen när jag från andra hör homofobiska, rasistiska, kvinnoförnedrande ord om spelare, ledare eller andra supportrar.

Jag känner sorgen över att idrottens möjligheter att förena människor ersätts av uniformerad polis, vapen, sönderslagna restauranger och rädda människor. 

Jag begraver bit för bit förväntningarna om den extraordinära upplevelsen och ersätter det med en större medvetenhet om den personliga säkerheten och jag skulle aldrig låta mina barn följa med. Herregud. Känslan är att inte ens jag vill gå.

Men. För det finns alltid ett men. 

Skulle du och jag ge efter, skulle vi sluta att längta till matcherna skulle dom andra vinna. Dom skulle inte bara vinna sina egna slag, dom skulle besegra idrottens möjligheter att vara en plats för skådespelet, för gemenskapen, för glädjen. Det unnar jag aldrig dessa människor.

Betyder det då att jag skriker om förbud, om mer hårda tag, om mer kontroller. Ja, ibland. Idag är en sådan dag. Men för att rädda idrotten krävs det andra saker också. 

Det handlar om vad du och jag gör. Det handlar om att du och jag reagerar när någon går över gränsen. Oavsett om det gäller nedsättande ordval, hot om våld, våld eller på annat sätt förstör den gemensamma idrottsmiljö som inte är deras utan vår. Det handlar om att vi talar om hur vi vill att den gemensamma idrottsupplevelsen ska se ut. Att vi vill något annat än dom.

Det handlar om att förstå att våldet för dessa människor är deras främsta intresse, att dom i kaoset känner sig starka, mäktiga och lyckliga, att dom i det brinnande infernot upplever att dom kontrollerar omgivningen. 

Förslaget om maskeringsförbudet känns självklart när det gäller möjligheten att identifiera enskilda som begår brott, men när deras upplevda känslor bäst beskrivs genom att våldet är kaosets bästa vän räcker det inte långt. Då handlar det om något mer.

Vi ska inte glömma bort att bekämpa sektens påverkan på dessa unga män – för det är nästan alltid män. För dessa människor är inte våldet den sista utvägen, det är det första steget mot respekt, heder och möjligheten till en karriär. Därför kan vi inte nöja oss med lagar och regler som straffar den som begått brottet.

Vi måste också försöka skapa sammanhang där alternativen att välja andra vägar för sin frustration än genom kollektivt våld är tydliga. Idrotten kan göra sin del, men vi – som i samhället, som i du och jag – måste också göra våra försök.

Idrotten är din och min. Den får aldrig bli våldets. 

 

 

Kärleken till spelet

Det finns få saker – om ens något – jag tycker så mycket om som spelet ishockey. Ni är säkert några som säger att familj, barn, vänner och några andra saker alltid är viktigare. Så är det givetvis, men spelet har också påverkat mig på dessa områden. Ishockey var en tidig förälskelse som blivit en livslång relation. 

Spelet har inte alltid älskat mig lika mycket som jag älskat det. Tvärtom har den vänt bort ansiktet från mig, låtit mig lida, gjort klart för mig att kärleken inte alltid är ömsesidig.

Men. För det finns alltid ett men. 

Vi har alltid hittat tillbaka till varandra. Vi har försonats efter våra häftiga gräl, vi har omfamnat varandra när vi som mest behövt varandra, vi har gett varandra svar när frågorna varit svåra. Inget verkar kunna bryta itu vår relation.

Jag är född vid en hockeyrink. Jag vaggades till sömns av puckar som möte målburar och träsargar. Jag funderade aldrig över vad jag skulle kunna göra när jag kom hem från skolan. Från mitt rum kunde jag se vilka andra som åkte runt på rinken, om den var skottad eller om jag skulle göra det själv och jag kunde alltid se skenet från strålkastarna smeka isen med sitt gulaktiga sken. Det var kärlek från första ögonkastet. 

Några år senare byggdes en ishall. I den kunde vi som ville följa andra lag som tränade, lära känna andra som kände likadant. Vi var i olika åldrar, men vi hade några saker gemensamt. Glädjen, samvaron och kärleken till spelet.

Otaliga var dom sena helgeftermiddagarna när matcher och träningar var avslutade och vaktmästaren sneglade på oss som stod vid sargen. När han spolat isen en sista gång sa han: – Hämta grejerna nu. Ni låser och släcker när ni går, eller hur? Jag spolar nytt innan första träningen imorgon bitti.  Vi sprang för att hämta vår utrustning, bytte snabbt om, slängde klubborna i mittcirkeln, delade lag och sedan spelade vi så många SM- och VM-finaler att vi borde ha varit hundratals år. Vi älskade spelet. 

Drömmar om spel i högsta ligan och Tre Kronor fanns alltid där, men i takt med att insikten om att träning inte skulle räcka för att utveckla den lilla talang som getts mig till något större ledde till att drömmar blev livserfarenheter om det egna tillkortakommandet på isen. Jag slutade tidigt. Lagom till den dag jag skulle fylla 14 år. Men kärleken för spelet den finns kvar.

Kanske är det just det som gjort att jag idag ser på spelet på det sätt jag gör. Jag vill se varje spelare tömma sina sista krafter i varje byte, jag vill se ishockeyns estetik vara ledstjärnan i spelet, jag vill se spelarna göra alla dom konster vi andra inte kan utföra, jag vill se dom vinna SM- och VM-finaler. Jag vill att dom ska respektera spelet, den egna talangen och jag vill se dom älska spelet. 

Kanske är det också därför jag vill att det konstruktiva alltid ska vinna – även när Brynäs spelar – och kanske är det därför jag en gång inte hade något annat val än att följa Brynäs. Visst hade jag ett val.  Jag hade ett gott öga till tekniker, skridskoeleganter och taktiker i andra lag, men i min familj var det oundvikligt. Det var Brynäs som gällde och i Brynäs fanns det många av den sorts spelare jag tyckte bättre om än andra.

Nu ska ni inte missförstå mig. Jag hade gett min högra arm för att få spela med de laglojala spelarna, men jag tyckte ändå bättre om spelarna som trots hakningarna och fasthållningarna kunde göra något mer av spelet än att anpassa sig. Jag älskade att se spelare lösa svårigheter genom kreativa lösningar, jag tyckte mig se att dom också var särskilt nöjda när dom lyckats med det vi som såg på trodde nästan var omöjligt. Det är svårt att då inte älska spelet. 

Den som nu tror att jag hellre ser mitt lag förlora än att klara av att spela spelets alla dimensioner har i grunden missförstått mig. Jag tycker om ett lag som genom egen kraft gett sig själv möjligheten att vinna för att därefter kontrollera hem matchen till seger. Det ena förutsätter det andra och det finns en tillfredsställelse i sättet att vinna matcher på det sättet. Först det kreativa, sedan det kontrollerande. Då är det inte svårt att älska spelet.

Jag kunde aldrig uppnå mina stämningars längtan. Jag blev aldrig en hockeyspelare. Det finns stunder då jag önskat att jag dröjt mig kvar för att bli tränare, materialförvaltare, ismaskinsförare eller för att ha någon annan avgörande roll för att spelet ska spelas, men så blev det inte. Istället tycker jag. Ibland tycker jag som andra, ibland som bara mig själv. 

Men en sak är säker. Kärleken till spelet är en kärlek som var min första och kanske är det också min sista.

 

Kan inte sommaren vara över?

Så. Då vet vi hur Stefan Bengtzén uppfattade sitt uppdrag. Nu är Brynäs SHL-lag för kommande säsong klart. I alla för nu. Jag utgår från att sportchefen redan nu ritar upp tänkbara scenarior för hösten och är beredd att omsätta dessa till verklighet när behovet kan komma att slå till.

Jag gillar modiga människor och det har varit en modig sportchef som arbetat under våren. Kanske till och med dumdristigt modig. Det får framtiden utvisa.

Många spelare har lämnat och många har kommit. Allt ska stämma in i den mall som Bengtzén hållit sig till. Sasse Sandström har utvecklat och ställt frågor i ämnet som jag tycker är kloka. Jag tror omsättningen på spelare är en risk, men att den risken är kalkylerad som mindre än den som handlar om att utveckla en kultur som inte endast leder till tillfälliga framgångar.

Den sportsliga utvärderingen av den förra säsongen ser ut att ha resulterat i slutsatsen att det inte var kreativitet, känsla och finess som saknades när spelet hackade. Istället har lösningen blivit mer kraft, fart och det man kallar attityd och karaktär. Jag hoppas man får rätt. Det är kanske inte den lösning jag sökte, men vad vore ishockey utan åsikter, tankar och olika idéer?

Allt oftare hör jag att Brynäs ska vara jobbiga att möta. Det gillar jag. Jag älskar när motståndare inte kommer åt pucken för att vårt lag är spelskickligt, jag går upp i brygga när spelare i vår tröja med kyla, teknik och bollkänsla löser utmaningar få klarar av. 

Jag har kanske fel, men jag tror det Brynäs vi kommer att få se nästa säsong är ett Brynäs som ska låta den primitiva delen av ishockeyn vinna över den kreativa. Inget ont i det. Den primitiva delen är en viktig del av sporten.

Är det ett problem? Nä. Vi tycker bara olika om hur spelet ska spelas. Jag kommer givetvis att bli glad över varje poäng, varje kämpainsats, varje tackling och varje mål. Jag kommer som alltid att bli mycket glad.

Jag hade hoppats på ett mer varierat lag, men jag tar det jag får.

Bengtzén har satt ett Berglundskt lag i händerna på tränarstaben. Jag hoppas att den kyla som krävs för att hålla laget på banan finns, jag hoppas att värdigheten finns där för att hantera besvärliga situationer som är känslomässigt svåra och jag hoppas att respekten för andras sätt att spela spelet finns där lagom till nedsläpp. 

Om jag längtar till SHL-nedsläpp för Brynäs? Ja. Kan inte sommaren vara över snart?

 

Sara Grahn är exemplet att följa

Ni har givetvis redan läst Daniel Sandströms artikel om och med Brynäs målvakt Sara Grahn. Har du inte gjort det kan det här komma som lite av en spoiler, men Sara är så mycket mer än en av hockeyvärldens bästa målvakter. Hon är en förebild för många andra idrottsutövare, hon är en förebild i sitt lag, vår klubb och hon borde vara det för alla som på allvar menar att dom vill ta reda på hur bra dom kan bli på sin idrott. 

Sara söker hela tiden vägar för att bli sitt bästa jag. Den här gången går vägen via försäsongsträning med herrlaget. Hon kan givetvis lära sig mycket av att träna mer herrlaget, men jag konstaterar också att herrlaget har en del att lära av henne.

Hon har inte låtit något hindra henne från att utvecklas. Grahn visar att den egna karaktären är nyckeln för att göra något exceptionellt med sin talang. Jag kan bara hoppas att herrlaget ser det, känner det och låter sig inspireras av det. 

När säsongen börjar sätter hon sig på en liknande buss som dom. En buss som kommer att ta henne till platser där hon kommer att bevisa för både sig själv och andra att hon utvecklats och därmed tagit ytterligare ett steg närmre målet om att bli sportens bästa målvakt.

Sara borde bjudas in till varje lag för att berätta om varför hon vill bli bäst. När hon gör det tror jag att många skulle förstå att talang kan ta dig långt, men att det inte räcker. Det krävs uppoffringar, medvetna och svåra val, oändligt många träningstimmar, en ambition om att söka nya vägar för att utvecklas och att det framför allt krävs en kärlek till sin idrott. 

Sara Grahn är allt det. Därför är hon mer än en förebild. Hon är exemplet att följa.

Jag tror hon kommer att lyckas. 

Foto: Dennis Vejdegren