Om bara om fanns

Sommartipsen från allehanda tyckare strömmar in, förväntningar är stora eller små hos oss supportrar och inget – eller åtminstone nästan inget – kommer att stämma. Ändå är det här den bästa tiden på året. Ingen ångest, ingen skador. Bara drömmar, bara längtan.

Så här i juli är det många som hoppas, tror eller vill att Brynäs herrlag kommer att bli ett mittenlag – eller till och med snäppet bättre. Så här i juli säger jag att jag inte tror det. Några lag är inte färdiga med sitt lagbygge och mycket kan hända ännu.

Jag tror – så här i juli – att Brynäs herrar kommer att undvika kval och att det mesta talar för att säsongen fortsätter i åttondelsfinal. Men. Mycket kan hända ännu.

Har då dom som tippat Brynäs högre fel? Nej. Inte nödvändigtvis. Berglunds sätt att spela ishockey är ett sorts seriespelshockey och om inte några taktiska förändringar sker över sommaren talar det mesta för att Brynäs mycket väl kan bli ett stabilt mittenlag. Om nyckelspelare får till det, undviker skador och laget får den medgång som kännetecknade Brynäs under förra hösten så är jag inte den som är den.

Hur går det då i slutspelet? Om det är svårt att tippa seriespelet i juli 2016 är det omöjligt att tippa slutspelet 2017. Många spelare kommer att komma och gå i alla lag, några lag kommer att underprestera och andra överprestera, spelare kommer att bli skadade och tränare få gå.

Mycket kommer att hända och någonstans kommer det ändå att sluta med att några drömmar krossats, andra har infriats och om ett år sitter vi här igen och säger att – om bara om fanns – skulle allt gå så bra.

Är Lagerbäck vår man?

Jag hoppas Lars Lagerbäck blir Brynäs näste tränare. Eller. Jag hoppas någon sorts hockeykloning av Lars Lagerbäck blir Brynäs näste tränare. Varför? Enkelt. En sådant ledarskap har kylan, erfarenheten, kunskapen att leda ett lag bestående av personer med egna – individuella – ambitioner på ett sådant sätt att det leder till gemensamma – kollektiva – framgångar. Kanske finns ett sådant ledarskap redan i klubben eller kanske kan det utvecklas till ett sådant ledarskap. Jag hoppas och vill tro det.

Det är lätt att ryckas med i dom isländska framgångarna. Det är lätt att tycka om dom isländska spelarna. Det är lätt att hysa stor respekt för Lars Lagerbäck. Jag ska inte trötta ut er med statistik som handlar om befolkningsunderlag, klubblag, väder, vikingar eller annat som ni redan läst. Istället ska jag trötta ut er med någonting helt annat.

Jag är en lagidrottsromantiker. Det finns något oerhört vackert i ett väl fungerande lag. Varje spelare har färdigheter vi vanliga dödliga drömmer om. Det kan handla om zlatanisk fysik och teknik, det kan handla om molinsk skridskoåkning, det kan handla om silfverbergska skott, bertilssonska tacklingar eller sandströmska räddningar.

Jag beundrar alla individuella prestationer, men det är när dessa förenas med förståelsen för – eller kanske snarare insikten om – lagets betydelse för den egna framgången det blir vackert och nästan drömskt. Det blir lagidrott. Det blir illustration för hur livet i stort kan – eller snarare – borde se ut.

Man kan vinna stora segrar på många olika sätt. Brynäs tre senaste SM-guld är tre exempel på hur.

bild 2 (2)

1993 vanns guldet av ett lag där spelarna delade istid, spelidé och med en gemensam tro på att det skulle vara möjligt att vinna genomförde finalserien på ett mer än minnesvärt sätt. Några sandlinska samurajtal senare, några magiska matchvändningar senare och efter en femte final där stjärnorna levererade vid ett visst givet tillfälle var guldet klart.

bild 2 (4)

1999 vanns guldet av ett lag med en superfemma och ett i övrigt krigande stenhårt arbetande lag. Några melinska pianosonater senare, några heroiska defensiva insatser senare och efter en finalmatch IV – som för övrigt är ett av mina allra finaste idrottsminnen genom alla tider – var ännu ett guld hemma i Gävle igen.

IMG_0246

2012 vanns guldet av ett lag där ungdomlig entusiasm, pionjäranda och några rutinerade spelares hängivna spel för att låta ungdomarna skina avgjorde. Det Tommy Jonssonska positivet spelade Seven nation army utan någon dansande apa gjorde några krumbukter. Det var magiskt, overkligt och sant.

Vid dessa tre tillfällen har stämningen, glädjen och firandet varit gemensamt, stort, yvigt. Vi har valt ut några spelare som fått sätta sin signatur på varje guld. Smurfarna 1993, De Hänsynslösa och Honken 1999 och Silfverberg, Gunderson och Svedberg 2012, men jag är säker på att dom alla skulle säga att det inte bara var dom som avgjorde. Jag är säker på att namn som Melkersson, Klockare, Lindström, Wallin, Lavander och Granström är lika givna som förklaringar till varför det till slut slutade som det gjorde.

Det finns naturligtvis enskilda spelare som spelar mer framträdande roller i dom avgörande matcherna, men det är aldrig enskilda spelare som vinner titlar. Det är alltid ett lag.

När får vi då uppleva ett nytt guld för Brynäs? Ingen vet, många vill, några har chansen. Jag tror det dröjer innan det är dags igen, men jag har gärna fel. Under tiden hoppas jag få se ett Brynäs som sätter lagidrottens finaste egenskap i centrum. Egenskapen som handlar om att göra sina lagkamrater bättre än vad dom egentligen är.

För att ett lag ska lyckas krävs det spelare som förstår värdet av att över- och underordna sig varandra, som förstår sin egen och andras roll och uppgift i laget. Men det krävs också ledare som klarar av att förmedla ett budskap som ger laget möjligheten att lyckas med uppgiften att vinna ännu en titel för Brynäs.

Därför – för det finns alltid ett därför – börjar jag scouta den lagerbäckska hockeykloning jag hoppas ska bli Brynäs näste guldtränare. Om inte Thomas Berglund vill annorlunda vill säga.

 

Spara

Spara

Spara