Tretton andra lag med samma ambition

Dom stillsamma promenaderna runt dom igenvuxna uterinkarna och dom trånande blickarna mot ishallar utan is är inte längre nödvändiga. All längtan är snart över. Håll ut. Vi närmar oss september och vi vet alla vad det betyder. 

Jag har själv rehabtränat. Såren har läkt, men ärren finns kvar som den ständiga påminnelsen om att smärta är vekhet som lämnat kroppen. Det har aldrig varit ett alternativ att sluta. Tvärtom. När säsongen nu närmar sig på allvar känner jag mig mer taggad än på mycket länge.

Brynäs herrlag har sina intressanta inslag och med tanke på det ledarskap som finns i båset kommer det att finnas all anledning att följa laget kommande säsong. Vi kommer alla att få lära oss en hel del. 

Åsikterna om årets upplaga går – som alltid – isär bland oss som följer laget. Några hyllar det som ett framtida guldlag, andra siktar in sig på kval. För egen del brukar jag låta bli att hoppas eller tvivla allt för mycket. I alla fall innan alla lag i serien är färdiga med sina trupper.

Min provisoriska slutsats är dock att jag har svårt att se att inte Brynäs herrlag har minst fyra lag bakom sig när seriespelet är över. 

Jag gör den bedömningen då jag både vill och tror att Brynäs sätt att spela spelet är väl lämpat för seriespel. Borde inte det då betyda att laget har möjlighet att placera sig riktigt högt i tabellen? Jo, kanske. Å andra sidan ska man möta tretton lag med ungefär samma ambition. Men oss emellan har jag ett helt annat motiv till varför min försiktighet tar sig uttryck på det här sättet. Jag vill inte bli besviken.

Nåväl. Nu blickar vi framåt. På lördag väntar Leksand i Hudiksvall och jag kommer att vara på plats. Jag kommer som alltid under försäsongen att inte bry mig särskilt mycket om resultatet eller kvaliteten på spelet. Däremot kommer jag att följa några nyförvärv noga. 

Givetvis hoppas jag få se Tomáš Záborský. En spelare som varit med mig en hel del på dom stillsamma promenaderna runt dom igenvuxna uterinkarna.

 

 

Kan Brynäs bli Fiji?

Det är en stund efter midnatt och jag har sett Fiji vinna OS-guld i rugby och ändå är det enda jag kan tänka på Brynäs kommande säsong. 

Fiji hade allt. Hårdheten, farten, finessen, glädjen, tron, viljan att under- och överordna sig varandra. Övertygelsen om att skapa bästa möjliga förutsättningar för lagkamraten att lyckas. Insikten om att egen framgång är inget värt utan gemensam. Det var en uppvisning i lagidrott jag aldrig kommer att glömma.

Det var ett Dream Team i basket, ett sovjetiskt landslag anno 1970-tal, ett Brasilien från fotbolls-VM 1982 eller varför inte ett Brynäs under storhetstiden. När förlorarna efter matchen ler vet man att känslan av underlägsenhet var tydlig. Det var en makalös uppvisning som inte bara slutade i en seger för Fiji. Det var en seger för något mycket större. Det var en triumf för lagidrottens viktigaste ingrediens. Laget före jaget. 

En lång ledighet är snart över för mig och Fijis sätt att vinna OS-guld blev en insikt om vad som kommer att krävas av Brynäs.

Rugby och Brynäs beskylls ibland för att vara primitiva idrotter och visst innehåller den sådana inslag, men det är också idrotter som kräver mycket av sina spelare och ledare. 

Att i högsta fart genomföra tekniskt artisteri samtidigt som det finns motståndare som inte annat vill än att förstöra din prestation kräver mer än primitiva instinkter. Det kräver genetiska förutsättningar – det är den enkla biten, det kräver tusentals träningstimmar – det är den svåra biten och det krävs en förståelse för att du trots dina exemplariska förutsättningar ändå bara är en i ett lag. Visst finns det primitiva inslag, men det kräver också en intellektuell kapacitet och en träningsvillighet utöver det vanliga.

Jag hoppas få se ett Brynäs som likt Fiji fokuserar på den egna prestationen, spelar tills dess domaren blåser, accepterar domsluten och respekterar motståndare.

Jag hoppas få se ett Brynäs som har modet att utveckla spelare som genom intränade variationer skapar mållägen, som genom intuition och intellektuell förmåga löser den oväntade utmaningen.

Jag hoppas få se ett Brynäs som tränger sig in i mitt sargade hockeyhjärta på samma sätt som Fijis rugbyherrar gjorde en sen natt i augusti.