Påminnelsen om varför

Som ett fruset ögonblick etsade sig bilden fast. En ensam ros liggandes i målgården nedanför hemmastå i Gavlerinken. Så definitivt, så talande, så ömt. 

Micke Sundlövs vandring över isen tillsammans med lagkaptenen var större än en respektfull gest till en kollega och förebild. Det var en kärleksfull handling, en känslofylld vandring, en ömsint skildring.

I min omgivning finns det säkert dom som tycker att jag vältrat mig och dröjt mig kvar i känslorna. Så är det kanske. Men jag kunde inte bry mig mindre. 

Det är i stunder som dessa allt får betydelse. Allt får en mening. Ni vet att jag älskar sporten och klubben. En klubb jag vill så väl, men visst har även jag undrat.

Visst har jag undrat varför det känts så naturligt att genom åren ha ägnat tiotusenstals mil och timmar i bil och buss för att se Brynäs spela en tisdag  i Gävle, Övik, Leksand, Luleå eller någon annanstans i Sverige dit klubbens äventyr tagit mig.

Visst har även jag ifrågasatt mig själv när tabelläge, kvalserie eller SM-final påverkat mitt sinnestillstånd och visst har även jag tvivlat på mitt eget omdöme när jag satt mig i en bil för att en vintrig torsdag åka till Gävle för att se Brynäs vinna mot AIK för att dagen efter befinna mig på en anhörigs begravning i norra Sverige.

Visst har jag tvekat, undrat, tvivlat och sökt svar på dessa frågor. 

Idag fick jag svaret.

Det handlar om en röd ros, en tyst minut, vänner som omfamnar varandra utan att riktigt veta varför, näsdukar, hulkanden, svalda tårar. Det handlar om något som är större än oss själva. 

Det handlar om allt det vi som följer en klubb ibland behöver bli påminda om; varför vi gör alla dom saker vi gör för att få se just vårt lag spela matcher. För mig blev Sundlövs vandring den ömsinta bilden om varför.

Det handlar om att vi under några timmar varje vecka får vara i ett sammanhang där kraft, känsla, brustna och infriade drömmar möts. Om att känna samhörighet med andra som känner likadant. Själva essensen av allt stavas ändå kärlek och vänskap. 

I en tid som vår är det viktigt att påminna oss själva och andra om just dessa saker. Det är viktigt.

Förlusten av Wille Löfqvist blev till en påminnelse om vad jag värdesätter i mitt engagemang för ishockeyn. Sundlövs vackra handling blev ett visuellt bevis på vad jag känner.

Tack Brynäs, tack Wille, tack Sundlöv för den påminnelsen.

Brynäs vann mot HV71, men ändå är det förlusten som dröjer sig kvar.

Förlusten och påminnelsen om varför.

 

Vi vill alla vara i Gavlerinken den här kvällen

Jag vill i kväll inte vara någon annanstans än i Gavlerinken. I vanliga fall vill jag alltid vara där för att följa Brynäs, men den här kvällen vill jag vara där av en helt annan anledning.

Jag vill vara där för att hylla William Löfqvist. Gävle har blivit lite tråkigare utan Wille. Svensk ishockey likaså. När vi kväll efter kväll får följa fåordiga spelare, karga tränare och ett allvar som ligger långt bortom lekfullheten inom ishockeyn är han än mer saknad.

Det mesta är sagt om Wille. Kärleken till honom har bevisats av alla dom tusen och åter tusen hockeyvänner som dom senaste dagarna hyllat honom gemensamt, personligt och på alla andra möjliga sätt.

Wille var brynäsare, men den här veckan har visat att idrotten ibland saknar klubbfärger. Att idrotten är ett med personligheter som förenar oss. Han var en spelare, en ledare, en profil jag och många med mig aldrig kommer att glömma.

Jag kände inte Wille personligen, men ändå kände jag med honom. På samma sätt som jag nu känner med hans närmast sörjande. 

Min bild av honom var att han var en medmänniska – ingen motmänniska. Han ville vinna lika mycket som att göra andra väl. Det är en egenskap vi alla behöver träna oss i att bli bättre på.

I likhet med många andra hade jag önskat att jag sagt allt det här till honom. Inte tagit det för givet, utan berättat det för honom. Därför vill jag påstå att vi har mycket att lära av dom känslor Willes bortgång resulterat i. 

Oavsett hur gärna jag vill vara i Gavlerinken kommer jag inte att vara där. Sedan en tid tillbaka har barnens skola planerat en insamling till förmån för Cancerfonden. Insamlingens final är ikväll. Då ska vi samlas för en sista gemensam ansträngning för att samla in så mycket vi kan till förmån för Cancerfonden.

Någonstans inom mig känns det som mitt sätt att hylla Willes minne. 

Han var en medmänniska – ingen motmänniska. Det vill jag också vara. Jag tränar och övar för att lyckas.

Jag hoppas det blir en vacker hyllning, en känslomässig upplevelse. Jag hoppas på glada skratt och jag ber er att torka varandras tårar. Vi vill alla vara i Gavlerinken ikväll och även om vi inte är där kommer vi att vara det. 

När klockan närmar sig 19.00 kommer jag att stanna upp. Jag kommer att ta av mig klubbmössan, bocka mitt huvud och stillsamt visa vördnad inför en medmänniska – ingen motmänniska. Jag kommer att träna, att öva.

Tack är ett futtigt ord, men ibland finns det inget bättre.

Tack för allt, Wille. Tack…

 

Brynäs låg i skottlinjen

Brynäs besegrade Leksand på hemmaplan med 4-3. Ett resultat som väl speglar matchen även om jag anar att klubbfärgerna skymmer blicken något. Däremot är jag helt opartisk när jag påstår att jag sett årets dragning i svensk ishockey, men mer om det senare. 

Att det inte skulle bli en målsnål historia förstod vi direkt. Innan matchklockan hade slagit två minuter hade lagen gjort var sitt mål och innan perioden var slut hade lagen också gjort ytterligare ett mål var. En målmässigt jämn period, men Leksand stod för mer av spelet och ingen hade nog protesterat högljutt om bortalaget hade haft ledningen efter den första perioden.

Om den första perioden var bortalagets var den andra Brynäs. Shelby Bram gav hemmalaget ledningen och Felicia Meyer utökade den. Om det inte varit för återfallen vad det gäller att vinna den egna blå linjen hade jag inte varit särskilt orolig inför den sista perioden, men jag måste erkänna att farhågorna fanns där. 

Det visade sig vara fel. Brynäs trollar bort den första halvan av perioden genom ett metodiskt lugn. Passningar på blad, enkelhet i egen zon, vårdade byten och ett spel som andades kontroll.

Leksand var inte alls ofarliga, men Brynäs lyckades göra allt det man bestämt sig inför match. 

Men. För det finns alltid ett men.

Leksand tar timeout och börjar chansa framåt. I kombination med att Brynäs slarvar i egen zon lyckas bortalaget reducera till 4-3 med fem minuter kvar.

Om det var Madeleine Östlings order om att stå i skottlinjen som spelarna behövde bli påminda om låter jag vara osagt, men det Brynäs gör under slutminuterna värmde oerhört mycket.

Brynäs täckte många skott. Riktigt många. Brynäs spelar mycket uppoffrande i slutminuterna och trots att Leksand prövar det mesta är segern för Brynäs definitiv. 

Den där dragningen då? Jag säger det igen. I slutperioden visar Anna Borgqvist känsla, kraft, teknik och kärlek till sporten när hon lurar leksandsförsvaret med något i mina ögon extraordinärt. Den dragningen var värd ett mål, en seger och fler poäng än tre. Så blev det inte. Men den estetiska upplevelsen tar ingen ifrån mig.

Brynäs vinner mot Leksand och det är som det ska. 

Tre saker efter Brynäs – Leksand

Brynäs stod i skottlinjen. Brynäs uppoffrande spel under slutminuterna var ett skolboksexempel på hur man hjälper en målvakt och ett lag till seger.

Shelby Bram. Nytt viktigt mål. Hon gör det hon är här för att göra. Tycker om det.

Anna Borgqvist. Tack. Tack för uppvisningen. Värmer ett sargat hockeyhjärta som älskar den där typen av estetik. Tack.

Brynäs ska alltid ligga i skottlinjen

Det är åter dags för Brynäs att möta Leksand. Förra gången gick det bra. Seger med 2-0. Det var en match där Brynäs gjorde målen och Leksand sköt skotten. 

Som vanligt är Brynäs tränare tydlig inför match. Madeleine Östling menar att det kommer att krävas en maxprestation och hårt arbete för att Brynäs ska få med sig några poäng från matchen.

– Vi är ödmjuka inför uppgiften, men känner också en trygghet i att vi är ett starkt lag

Östling gör rätt när det gäller tryggheten. Under dom senaste matcherna syns linjerna i spelet allt mer. Men det finns också tendenser att laget ibland håller sig till lite väl krokiga linjer.

Senast mot Sundsvall var det inte mycket som var krokigt. Seger med 8-2 och många saker fungerade. Bland annat målskyttet. En inte helt oväsentlig del när det gäller att vinna hockeymatcher.

En av anledningarna till att målskyttet lossnat kan tillskrivas Shelby Bram. Ända sedan hennes första skär i Gavlerinken har vi kunnat se att hon har något extra. Kanske har förklaringen till varför målproduktionen inte lossnat berott på anpassningen till ett nytt lag, en ny liga, ett nytt land? Men att kunnandet hela tiden funnits där har märkts. Madeleine Östling utvecklar:

Vi visste att det skulle lossna. Vi funderade bara på när, och hur mycket det skulle bli. Mot Sundsvall gjorde hon egentligen fyra mål, men ett blev bortdömt. Hon har varit bra hela tiden men att det nu har lossnat för henne är en skön känsla för både henne och oss.  

Brynäs är alltid intressanta att se och i matcher mot Leksand läggs ytterligare en dimension till matchernas intensitet. Dom bägge lagen spelar snarlikt varandra. Man nyttjar varandras styrkor och svagheter på ett tydligt sätt.

Vi kommer alldeles säkert att få se en match där bägge lagen vill bestämma och där inget lag kommer att göra sitt yttersta för att just deras lag ska lyckas med uppdraget.

Brynäs vill bli bättre på att kontrollera matcherna. Det har varit lite si och så med det mellan olika matcher, men också i enskilda matcher. Bland annat har det resulterat i att Östlings lag släpper till väl mycket skott mot Sara Grahn i alltför många matcher.

– Vi vet att vi har bra målvakter. Det vet resten av hockeysverige också. Jag vill se att vi hjälper målvakterna lite bättre än vi gjorde sist. Motståndarna har en möjlighet, att skjuta mycket. Och där vill vi störa våra motståndare så mycket vi kan. Ett sätt är att ligga i skottlinjen.

Det blir en intressant match att följa. Om Brynäs lyckas med det som Östling pekar på tror jag att det finns goda möjligheter till poäng för hemmalaget.

Tre saker inför Brynäs – Leksand

Shelby Bram. Jag säger som Östling. – Jag tror inte vi har sett klart vem Shelby egentligen är. Det finns mer.

Spelvändningarna. Har Brynäs kontroll på spelvändningarna vinner man. Tro mig.

Sara Jakobsson. Var är t-shirten, Brynäs? Jag köper två.

Brynäs wille till slut mer

Inför match hade jag förhoppningar om att få se ett dansant Brynäs. Det skulle dröja innan taktkänslan infann sig. Till en början såg det mer ut som någon form av individuell uppvisning. Det åktes med puck, det slarvades, räknades fel och gjordes misstag.

Men. För det finns alltid ett men.

När den tredje perioden började måste dansbandsmusiken dånat i Brynäs omklädningsrum och det lila kaffet måste ha blivit utbytt och ersatts med en kvalitetsprodukt. Ut på isen kom ett samspelt lag som måste ha påmint varandra om att känslan av seger kräver taktkänsla. Det var som om laget sett sig i spegeln och bestämt sig för att den sista dansen skulle bli deras dans. 

Jo. Jag vet. Färjestad gör inte en bra sistaperiod. Dom är riktigt dåliga, men det betyder inte att Brynäs är dåliga. Tvärtom nyttjar dom situationen bra. När motståndarna sänker garden är Brynäs redo för att slå till.

Kvitteringen av Kapten Blomqvist var början och Jesper Jensens skyttekungsavslut var slutet. Däremellan satte Brynäs det mesta. Det var en märklig upplevelse, men desto roligare. 

Brynäs söker stabilitet i spelet och inte heller den här gången hittade man det. Det svajade betänkligt under långa stunder av dom första fyrtio minuterna, men glimrade dom sista tjugo. Den här gången räckte det till seger, men det kommer det inte att göra särskilt många gånger.

Kanske var det en seger för Wille, vad vet jag? Jag hoppas och tror det. När slutsignalen gick och tankarna skulle samlas kunde jag i mitt inre höra ett välbekant skratt och jag kunde se ett pillemariskt leende framför mig. Det tillhörde Wille. Han var glad och nöjd.

Och när Wille är glad och nöjd är också jag det.

Tre saker efter Färjestad – Brynäs

Segern. Direkt nödvändig för lite arbetsro och tilltro.

Jesper Jensen. Han är dejlig. Så oerhört rättvist att han fick göra mål idag. Snygga dessutom. Läs det här om Zlatan. Gör det bara.

Paille/Johnson. Såg ni samspelet vid 2-1? Klart ni gjorde. Johnson söker alternativ. Paille ger honom det bästa. Klass/klass.

 

 

Hoppas på ett dansant Brynäs

Jag gjorde ett misstag att efter några dagar av ledighet, ett sorgebesked och en hel del eftertanke. Jag kollade in matchsammanfattningen från Brynäs premiärmatch mot Frölunda.

Det skulle jag inte ha gjort.

Jag blev påmind om ett anfallsspel som flöt på. Jag fick se ett lag uppträda som ett tävlingspar i dans. Det inövade såg självklart ut, följsamheten var naturlig och samspelet var som ett förälskat pars leende mot varandra. 

Det blev en smärtsam påminnelse om hur man vill att det ska se ut på isen, det blev en insikt om att det inte sett ut så sedan den matchen och det blev en erfarenhet om att även det självklara, naturliga och kärleksfulla kräver något mer.

Det kräver respekt för varandra, för laget och för spelet. Den respekten stavas hårt arbete, lojalitet och konsekvens. Det är nu dags att Brynäs tar upp den tråden. 

Ibland kommer vissa motståndare olägligt. Olägligheten kan ha sitt ursprung i formkurvor, skadesituation eller något annat som för dagen stör. Matchen mot Färjestad är ingen oläglig motståndare. Det är en perfekt motståndare.

Färjestad är ett lag som är strukturerat och tydligt. Inte alls monotona och förutsägbara, men strukturerade och tydliga. Det borde passa ett Brynäs som spelar på chans, uppstuds och med mer förhoppning än struktur i spelet.   

Jag har svårt att se en bättre motståndare just nu för Brynäs. Oavsett vad spelare och ledare säger är jag övertygad om att man tillsammans letar någon form av stabilitet i spelet. Något som tar laget tillbaka till känslorna.

Det var inget misstag att se om matchbilderna från premiären. Tvärtom blev det en påminnelse om att det fortfarande är möjligt att ha förväntningar på årets upplaga av Brynäs. 

Jag förväntar mig ett professionellt Brynäs som uppträder lojalt, taktiskt riktigt och som inte har valt den bekväma vägen i försöken att rätta till det som inte fungerat – bitvis havererat – den senaste tiden.

Kanske får vi se det vi vant oss vid att se, men kanske – bara kanske – får vi se ett dansant och kärleksfullt Brynäs. 

Tre saker inför  Färjestad – Brynäs

Målvaktsspelet. Handen på hjärtat. Några av målen hade en målvakt i toppform tagit. Behöver spelet anpassas efter det?

Försvarsspelet. Det bästa sättet att hitta stabilitet i försvarsspelet är att hitta enkelheten. Sarg ut, över blå linjen, vårdat passningsspel.

Tålamodet. Hockey är en kampsport på is, men varje kampsportare vet att det krävs tålamod för att vinna kampen.

 

Framförallt var han Wille

William Löfqvist är död. Jag riktar mitt uppriktiga och varma deltagande till anhöriga och vänner i deras sorgearbete efter en hjälte, en förebild, en medmänniska.

Wille tillhörde den kategori idrottsmän som i sin generation tycks ha en relation till alla. Nästan alla jag känner inom hockeyvärlden har en historia berättad av – eller om – William Löfqvist. Jag tänker inte berätta någon av dessa.

I en hockeyvärld där allvaret är stort, känslorna är stora och kraven störst var Wille en av dom sista – kanske den siste – som fick oss att le när vi som mest behövde det. 

Hans genuina kärlek till vår idrott tillät inte bara allvaret. Den krävde också glädjen. Vår idrott är som livet i stort. Den innehåller alla känslor och Wille var den ständiga påminnelsen om det. För det kan vi inte tacka honom nog.

Cancern var en av få matcher Wille inte kunde vinna. På torsdag är jag säker på att Brynäs kommer att visa värdighet med tanke på hans bortgång. Jag hade gärna varit på plats, men då barnens skola då anordnar en insamling till förmån för Cancerfonden kommer jag att vara hemma för att göra vad jag kan för att hedra hans minne.

Svensk ishockey har förlorat en av dom största genom tiderna. Familj och vänner har förlorat något mycket större. Många är dom berättelser som handlar om Wille vittnar om en trofast vän i med och motgång. Jag vill rikta min varma omtanke till dom som nu sörjer mer än andra.

William Löfqvist finns inte längre bland oss. Hans idrottsgärning var en del av vår klubbs historia. Han har som spelare och ledare i handling skrivit flera av våra framgångsrika kapitel. Han gav perspektiv när det behövdes, han räddade oss när det behövdes.

Men framförallt var han Wille.

 

Erbarmligt

Visst skulle vi kunna skylla förlusten på en målvakt som haft bättre dagar, kan bättre och är bättre. Men det vore att gömma oss bakom en enskild spelares tillfälliga tillkortakommanden. 

Visst skulle vi kunna skylla förlusten på uppspel som fångades upp i mittzon av ett försvarande lag som bara ville förstöra. Men det vore att gömma oss bakom en enskild detalj i spelet.

Visst skulle vi kunna skylla förlusten på ett försvarsspel som tittade på puck, på hur laget anföll utan att laget ägde pucken och på hur laget lämnade varandra ensamma i svåra situationer. Men även det vore att leta enskilda ursäkter till varför Brynäs förlorade mot Karlskrona på bortaplan. 

Sanningen – i alla fall min sanning – är en annan. En sanning med åtminstone två ansikten.

För det första förlorade Brynäs mot ligans kanske bästa lag när det gäller spelet utan puck. Trots Brynäs två mål kan jag bara minnas ett tillfälle när KHK räknade fel i försvarsarbetet. 

Karlskrona har stor respekt för sina motståndare, spelar utifrån sitt spelarmaterial, man behåller lugnet och man gör det konsekvent. Det är inte vackert, men jag tror att alla som följer KHK hellre tar segrar än estetik. Jag är imponerad och hade inte så många fällt så hårda omdömen om KHK under fjolåret hade även dom varit imponerad av klubbens utveckling. KHK har målet att ha fyra lag efter sig i tabellen när seriespelet är över. Efter den här matchen undrar jag om det inte blir fler än så.

För det andra förlorade Brynäs därför att man den här kvällen återigen visade upp problemet som uppstår när man ska föra spelet i matcherna.

Förra torsdagen var ett exempel, matchen mot Rögle ett annat och – ja- även mot Karlskrona fick vi se dom uppenbara problem laget har när det gäller att bestämma matchtempo och matchstruktur. Brynäs har problem att bestämma. Bitvis var anfallsförsöken så erbarmligt förutsägbara och likartade att det nästan var plågsamt att titta på. Nej. Jag var inte nöjd. Du var inte nöjd. Ingen utom KHK var nöjda.

Men. För det finns alltid ett men. 

Mest missnöjda är rimligtvis Brynäs själva. Det är inte läge att ta till överord, det är inte läge förvänta sig ledarskap från bänken eller lagkamrat. Brynäs lagledning och spelare har koll på vad som behöver göras. Nummer ett på den listan vill jag tro sorterar in under rubriken – att leda sig själv i motgång är att ta ansvar för laget.

Nej. Jag är inte nöjd just nu. Därför är det skönt att veta att dom som kan påverka hur det ser ut på isen kommer att göra allt för att visa hur den här årgången av Brynäs vill uppträda, ska uppträda och kommer att uppträda. 

Det här var en match i mängden. Jag vill inte tro att det är ett mönster. Jag vill tro att det är början på slutet av matcher som den här.

Tre saker efter Karlskrona – Brynäs

Karlskrona. Hatten av, kepsen på. Inte snyggt, men imponerande. 

Brynäs konstruktiva spel. En bristvara, en färskvara, en framtida arbetsuppgift. 

Spelarkritik. Nä. Det här var en kollektiv förlust. Ingen skugga på någon enskild. Vinn tillsammans, förlora tillsammans. 

Vi tycker olika om ishockey

Nä. Jag ger upp. Vi tycker olika om hur ishockey ska spelas, hur man vinner matcher och varför spelet är vackrare än andra. Så länge Brynäs vinner ska vi alla vara glada, hoppas och tro på en ljus framtid. 

Det är möjligt att jag har fel. Att medge att det kan vara så är liksom halva idén med att våga säga vad man tycker, Men ärligt talat tycker jag att Brynäs seger mot Rögle är ett gott exempel på hur man kommer undan med alltför många brister i sitt spel, men ändå vinna.

Brynäs vinner med uddamålet efter att under stora delar av matchen legat under i spelet, i intensiteten och i idén. Rögle hade strukturerna klarare för sig än vad hemmalaget orkade med. 

Brynäs gör en bra tredjeperiod och det räckte till seger. Det hade dock varit intressant att se ett Rögle som haft några poäng mer än vad som var fallet inför match. Visst lyste väl den svaga självkänslan och det klena självförtroendet igenom hos gästerna under avslutningen av matchen? Det var som om dom inte trodde på möjliga poäng och istället hängde på både huvuden och klubbor.

Nä. Jag är inte nöjd med Brynäs sätt att spela ishockey just nu. Ambitionen om att spela en intensiv ishockey har sina stunder, men den kräver ett välförberett lag som tar varje byte på största allvar. Att se Berglund skaka på huvudet över insläppta mål förutsätter jag är en arbetsbeskrivning till honom själv. 

Däremot är jag mycket nöjd med att Tomas Zaborsky äntligen gjorde mål. Hans många mål från fjolårssäsongen i IFK Helsingfors kom till efter ett mycket gott samarbete med Teemu Ramstedt och även om Pathrik Westerholm är skicklig så var Ramstedts fjolårssäsong än mer imponerande. Det syntes på Zaborsky att han var lättad, glad och sugen på mer. Jag hoppas att Berglund fortsätter med Zaborsky och Westerholm. Jag har svårt att se någon annan spelare i Brynäs som bättre kompletterar Zaborsky – eller om ni så vill – kompletterar Westerholm.

Nä. Jag hoppas Brynäs lugnar ned sin stressade hockey till en anspänningsnivå som medger ett mer kontrollerat spel. Exemplet att följa är målet i powerplay som avslutades med att Daniel Paille tryggt satte pucken i mål. Målet föregicks av en genomtänkt idé, intränade rörelser och medvetna passningar. Det var vackert, enkelt och påminner om det spel som kan komma att krävas längre fram under säsongen. 

Jag har varit inne på det tidigare. Ett lag som har förmågan att förändra sitt eget spel kontrollerar matcher. Ett lag som gör det vinner ofta matcherna.

Nä. Ni vet. Jag gillar liret, poängen och segrarna. Därför ställer jag mig upp och applåderar en sista period där Brynäs nyttjade sin styrka och utnyttjade sina motståndares svagheter. 

Nu ser jag fram mot nästa match. Det är roligt att vinna. Hur det kommer att se ut på isen? Som idag. Varför?  Vi tycker olika om hur ishockey ska spelas, hur man vinner matcher och varför spelet ishockey är vackrare än andra. Så länge Brynäs vinner ska vi alla vara glada. Vi ska hoppas och tro på en ljus framtid.

Tre saker efter Brynäs – Rögle

Tomáš Záborský. Konečně! Blahopřejeme! Vím, že to byl jen začátek.

Daniel Paille. En klasspelare i allt han gör. Idag syntes det på många olika sätt.

Nick Johnson. Efter en Sudden-backhand verkar målformen vara här. Det känns riktigt bra.

 

Tänk om jag har rätt?

Brynäs gjorde ingen bra hockeymatch senast. Jag vill inte säga att insatsen var dålig. Det vore att förta motståndarnas insats, men Brynäs hade vad vi lite flyktigt och övergripande kallar problem med sitt spel.

Det gick för fort. Spelarna hann inte med. Det var krasch och bang och rakt fram. Det var okänsliga handleder och missriktade passningar. Det var en ivrighet som glömde bort det enkla och trygga och lugna.

Brynäs skapade trots det tillräckligt många målchanser för att vinna matchen, men vad spelar det för roll då det inte gav några poäng.

Brynäs enda mål kom dock till när stillsamheten infann sig, när eftertanke gav medvetna konsekvenser och när blicken lämnat isen för att ta reda på var medspelarna befann sig. Det var ett vackert mål.

Tyvärr skapade Brynäs för få sådana situationer i matchen. Chanser? Javisst! Målchanser Jorå, men inte tillräckligt många för att vinna matchen.

I en ideal värld kan ett lag slå om och spela i olika tempon och på olika sätt. Dels för att själva orka, men också för att det kan vara en taktisk finess att inte vara för oförutsägbara för motståndarna.

För att klara av det krävs det kreativa spelare. Det finns kreativa spelare i Brynäs, men dom kommer inte alltid till sin rätt. En av dessa spelare är Ryan Gunderson. Han har ett större spel inom sig än det vi får se på isen.

Då Brynäs backar ser ut att ha en primär uppgift i spelet med puck och det är att så fort som möjligt få ut pucken ur egen zon offras delar av Ryan Gundersons kompetens.

När Brynäs powerplayspel är så sönderläst att det mest påminner om någon sedan flera år kvarglömd veckotidning på ett somrigt utedass får vi i Ryan Gunderson en skicklig back, men också en back utan den kreativa spets han besitter.

Brynäs backbesättning är god. Den är fylld av spelare som kan spela det spel Berglund vill spela. Därför har jag funderat, funderat och funderat lite igen.

Det började som en vansinnig tanke, men tiden stillade det galna. Ryan Gunderson som center? Kan det vara något? Jag tror det.

Kanske skulle det ge lite kreativitet i anfallsspelet. En puckskicklig Gunderson har blicken, känslan och tiden att se sig för.

Om Brynäs vill göra något åt det jag ser som en utmaning räcker det nog inte att låta justera en forwardsformation i tron om att det ska ge några bestående avtryck på spelet.

Nä. Jag tycker Berglund ska göra något radikalt som får laget att tänka till.

Ni kanske tror att jag blivit galen. Det kan jag leva med. Men tänk om jag har rätt? Tänk om det i laget finns spelare som inte riktigt kommer till sin rätt.

Tänk om.