Påminnelsen om varför

Som ett fruset ögonblick etsade sig bilden fast. En ensam ros liggandes i målgården nedanför hemmastå i Gavlerinken. Så definitivt, så talande, så ömt. 

Micke Sundlövs vandring över isen tillsammans med lagkaptenen var större än en respektfull gest till en kollega och förebild. Det var en kärleksfull handling, en känslofylld vandring, en ömsint skildring.

I min omgivning finns det säkert dom som tycker att jag vältrat mig och dröjt mig kvar i känslorna. Så är det kanske. Men jag kunde inte bry mig mindre. 

Det är i stunder som dessa allt får betydelse. Allt får en mening. Ni vet att jag älskar sporten och klubben. En klubb jag vill så väl, men visst har även jag undrat.

Visst har jag undrat varför det känts så naturligt att genom åren ha ägnat tiotusenstals mil och timmar i bil och buss för att se Brynäs spela en tisdag  i Gävle, Övik, Leksand, Luleå eller någon annanstans i Sverige dit klubbens äventyr tagit mig.

Visst har även jag ifrågasatt mig själv när tabelläge, kvalserie eller SM-final påverkat mitt sinnestillstånd och visst har även jag tvivlat på mitt eget omdöme när jag satt mig i en bil för att en vintrig torsdag åka till Gävle för att se Brynäs vinna mot AIK för att dagen efter befinna mig på en anhörigs begravning i norra Sverige.

Visst har jag tvekat, undrat, tvivlat och sökt svar på dessa frågor. 

Idag fick jag svaret.

Det handlar om en röd ros, en tyst minut, vänner som omfamnar varandra utan att riktigt veta varför, näsdukar, hulkanden, svalda tårar. Det handlar om något som är större än oss själva. 

Det handlar om allt det vi som följer en klubb ibland behöver bli påminda om; varför vi gör alla dom saker vi gör för att få se just vårt lag spela matcher. För mig blev Sundlövs vandring den ömsinta bilden om varför.

Det handlar om att vi under några timmar varje vecka får vara i ett sammanhang där kraft, känsla, brustna och infriade drömmar möts. Om att känna samhörighet med andra som känner likadant. Själva essensen av allt stavas ändå kärlek och vänskap. 

I en tid som vår är det viktigt att påminna oss själva och andra om just dessa saker. Det är viktigt.

Förlusten av Wille Löfqvist blev till en påminnelse om vad jag värdesätter i mitt engagemang för ishockeyn. Sundlövs vackra handling blev ett visuellt bevis på vad jag känner.

Tack Brynäs, tack Wille, tack Sundlöv för den påminnelsen.

Brynäs vann mot HV71, men ändå är det förlusten som dröjer sig kvar.

Förlusten och påminnelsen om varför.

 

Publicerat av

Erik

En reaktion på “Påminnelsen om varför”

  1. Bra skrivet. Hälsningar från en 55 årig Brynäsare som varit fan i sen 1971.
    Tyvärr kunde jag inte närvara pga AB bostadsort 35 mil bort. Men hedrade Wille med ett tänt ljus och tyst minut ändå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *