Det är lätt att tycka om Johan Alcén

Johan Alcén har gjort klart med ett kontrakt som innebär att han dom kommande två säsongerna representerar Brynäs. Det gjorde mig glad. Johan har något som inte många har i dagens ishockey. Han har klubbhjärta. Ett klubbhjärta han vågar visa. 

I varje lag finns det spelare som kanske inte bär laget offensivt, inte försvarar deras defensiv utan som istället bär och försvarar något mycket viktigare. Klubben man representerar.

Johan Alcén är precis en sådan spelare. En spelare många på läktarna kan identifiera sig med. När jag ser honom spela ser jag en spelare som lever en dröm, som njuter av varje dag han representerar klubben och som i varje byte tycks vilja visa att han känner tacksamhet mot oss som följer laget. 

Det är lätt att tycka om Johan Alcén.

Han representerar klubben i stort och litet. Han syns och märks i alla möjliga sammanhang. Han är tillgänglig för många, han berättar vad han tycker och han tycks tycka om det. 

Jag tycker mest om honom när han trängs framför mål, när han ser ut att ha ett mentalt övertag på någon av motståndarnas profilspelare och jag fullkomligen älskar honom när han firar efter ett mål.

Johan Alcén är också lätt att tycka om av den enkla anledningen att han håller på samma lag som jag gör. 

Jag reser mig upp, sträcker fram handen och gratulerar inte bara Brynäs och Johan Alcén till det nya kontraktet. Jag tittar också alla andra i ögonen och vädjar till dom att förstå att ishockey är en komplex sport och för att lyckas krävs det något man inte kan träna sig till.

Jag gratulerar alla dom som tar förmånen att se honom spela det spel vi håller så högt. 

Det krävs passion för att ishockey ska bli vackert och just passion är något Alcén har så mycket av att det vissa kvällar räcker till ett helt lag, ett helt Brynäs, ett helt Gävle.

Ellen Jonsson bäst i klassen

Om ni missat Ellen Jonssons namn är ni bara att gratulera. Hennes insats mot HV71 var en minnesvärd insats. Hon stod emot när det behövdes och räddade när så krävdes. När straffläggningen inleddes var jag inte ens orolig. Det var redan klart. Övertaget hon skaffat sig på HV71 spelarna var monumentalt. 

Ellen Jonsson var inte den enda anledningen till varför Brynäs tog med sig två poäng från Jönköping, men hon var den främsta. Hon var faktiskt så bra att när jag i ivern efter att slutsignalen gått kallade henne för Sara Grahn. Jag ber givetvis om ursäkt för det, men med lite eftertanke var felsägningen snarare att betrakta som en bra beskrivning på hennes insats. Det var Sara Grahn-klass.

Brynäs vinner efter att både ha visat tålamod och karaktär. Laget har visat det tidigare under säsongen. Det finns flera detaljer att peka på.

Den defensiva organisationen i laget felar alltmer sällan. Man räknar in motståndare, man litar på varandra och man gör det man kommit överens om. Det finns en trygghet i försvarsspelet som under stundom håller högsta SDHL-klass. I kombination med inte en utan två skickliga målvakter är Brynäs svåra att göra mål på .

Offensivt gnuggar laget på. Mot HV71 skapar man chanser och även om målen uteblir gnuggar man vidare. Brynäs spelar hela matchen och så länge det finns tid kvar på matchklockan ser man ut att vara övertygade om att det går att skapa en målchans till. Det handlar inte bara om kompetens i laget, det handlar också om en kultur, en anda. 

Det går inte heller att underskatta Madeleine Östling, Nanna Jansson, Per Johansson och dom andra ledarna kring laget. Det osar framtidstro, målmedvetenhet, glädje och kompetens om dom varje gång jag mött någon av dom.

Brynäs spelade två matcher den här helgen. I matchen mot Linköping fick inte Brynäs några poäng med sig. I mitt eget tycke förtjänade man nog en eller annan poäng i den matchen. Mot HV71 blev det två. Kanske får det anses som en okej utdelning sett över två bortamatcher, men det svider ändå lite. Det hade kunnat bli mer. Det var nära att bli mer. Borde det ha blivit mer? Kanske.

Tidigare i det här inlägget kallade jag Ellen Jonssons insats för Sara Grahn-klass. Det var inte okej. Det var Ellen Jonsson-klass på Ellen Jonsson den här gången. 

Det var ishockey

Brynäs vinner den oavgjorda matchen mot Örebro efter förlängning. Under den andra periodpausen gjorde jag några stödanteckningar. Det handlade kan mer om frågor.

Frågor som handlade om varför Brynäs tycks ha svårt mot lag som spelar ett effektivt försvarsspel, undringar om varför det i mitt tycke endimensionella sättet att spela ishockey inte innehåller mer noggrannhet i egen zon och tankar om dom unga spelarna i klubben skulle skolats in i seniorverksamheten den här säsongen om det inte varit för skadorna i a-laget.

När matchen var över ville jag inte vara så kinkig. Man får för mycket skit när man ställer den kritiske vännens frågor. 

Istället väljer jag att lämna mitt fokus på något helt annat.

Jag är svag för Oskar Lindbloms långa dragning innan Brynäs första reduceringsmål. Må så vara att den var framtvingad. Titta på hans kontroll trots det överraskande.

Det var vackert. Det var ishockey.

Vem kan låta bli att njuta av Elias Fälth aktion innan Brynäs sena kvittering?  Farten, blicken, hårdheten, viljan att avgöra med insikten om att mål är något man gör tillsammans.

Det var vackert. Det var ishockey.

Å vem blir inte glad över Oskar Lindbloms beslutsamhet vid segermålet, Jesper Jensens paus som väntar in att Ryan Gunderson ska komma i läge för att kunna avgöra matchen till Brynäs fördel.

Det var vackert. Det var ishockey.

Det där med frågorna från den andra periodpausen får dröja. Svaren kommer tids nog. Under tiden tänker jag glädjas över att Brynäs vann den oavgjorda matchen mot Örebro. 

Det var vackert. Det var ishockey.

Tre saker efter Brynäs – Örebro

Elias Fälth. Det börjar ta form, bli bra och något att längta till.

Oskar Lindblom. Låt er inte vänja er, förvänta er eller ta för givet att hans spel är normalt. Han är så mycket bättre än så.

Örebro var värda poängen. Bortalaget gör en mycket bra bortamatch. Känns säkert som en förlust för dom. Imorgon tror jag dom inser att dom fick en erfarenhet att bygga vidare på.

 

Blomqvist förlänger

Kapten Blomqvist ser ut att ha förlängt kontraktet med Brynäs. Jag brukar inte bry mig om rykten – även dom rykten som är så lite rykten att dom nästan är sanna – men den här gången är jag beredd att göra ett undantag. 

Jacob Blomqvist säger dom rätta sakerna, uppträder oklanderligt och en spelare som gillar att bära kaptensansvaret. Tre viktiga egenskaper för en kapten.

Att han dessutom är en favoritspelare hos Berglund tyder på att lagbygget fortsätter på den inslagna vägen. Är det månne ett tecken på att Berglund också blir kvar? Vem vet. Svaret på den frågan kommer säkert också snart. 

Kontraktet sägs vara tre år långt vilket är långt för en 30-åring, men Brynäs har gjort sitt val. Jag har inget emot att Blomqvist förlänger. Tvärtom. Det blir nog bra.

Uppdatering:  Hann bara publicera innan det var officiellt. Det blir nog bra.

Så avgör man en match

På sargen framför spelarna i Gavlerinken står barnens alla ord. Varje gång jag ser dom fastnar jag alltid på tre av dessa. Trygghet. Lärande. Glädje. När Josefine Holmgren avgjorde Brynäs match mot Allmänna Idrottsklubben med en och en halv minut kvar av matchen var det just dessa ord som beskrev mina känslor bäst. 

Josefine Holmgren var trygg i sitt agerande, lärde mig massor och den där glädjen som infinner sig när jämna matcher avgörs till Brynäs fördel gick att ta på.

Det såg faktiskt ut som om hon liksom gått och väntat på att få avgöra matchen. Hon seglade iväg från egen zon med en sådan beslutsamhet att jag tror att både med och motspelare kände att hon hade bestämt sig, att det var oundvikligt och att det var nu det skulle ske. Josefine Holmgren skulle avgöra matchen. 

Det fanns inget kompromisslöst i hennes agerande. Hon visste vad hon gjorde. Hon kändes trygg när hon tog sig över offensiv blå linje, hon kände tryggheten när hon bara såg målburens nät och ingen målvakten. Hon såg till och med lugn ut. Som om hon förberedde sig inför vad hon skulle berätta om målet för den som ville veta.

Brynäs hade tagit en tidig ledning. Det kändes bra, men sakta men säkert hade AIK ätit sig in i både match och protokoll och när Brynäs fick spela boxplay med fem minuter kvar av matchen var jag nog inte ensam om att inte känna mig helt trygg. 

Jag borde ha vetat bättre. Josefine Holmgren visste bättre. Brynäs visste bättre.

Jag tycker så mycket om det här laget. Man vill alltid vinna. Det bevakas inte poäng. Nej. Man går för seger. Man gjorde det i Örnsköldsvik, man gjorde det mot Luleå och man gjorde det mot AIK. Det är som ett DNA inbyggt i laget. 

Varför skapar det här laget dessa känslor? Jag vet inte men jag gissar att det beror på att man känner sig trygga, att man lärt sig sina läxor och att man känner glädje inför varje uppgift.

Just det här kvällen var det också ytterligare en faktor som var avgörande. En faktor som inte stavas disciplin, lojalitet och spelidé.

Nä. Den stavas Josefine Holmgren.

Tre saker efter Brynäs – AIK

Trygghet. Alla spelare gör det man inför match sagt att man ska göra. Det skapar trygghet.

Lärande. Det är ett lärande lag. Man vill steg för steg bli bättre. Lärande lag blir alltid bättre desto längre säsongen pågår. Skönt att det är några månader kvar.

Glädje. Glädjen efter segermålet var påtaglig. En glädje som smittar och som får mig att längta till nästa match.

 

Ta ansvar för ordet

Ord. Tro aldrig att orden är betydelselösa. Tro aldrig att ord bara är ord. Ord är så mycket mer. Ord talar om vem du är, vem du vill vara och vad du vill se hos andra. 

Omdömeslösa formuleringar sårar, tar, tär, skär. Omdömesgilla ordval stärker, ger, skänker. Vem vill du vara? Vad ska ditt bidrag vara?

Flummigt? Konstigt? Otydligt? Kanske. Låt mig ge några exempel. 

Mitt första exempel är hämtat från valfri arena i Sverige. När vi på läktarna skriker könsord, vrålar nedsättande omdömen om motståndare och använder homofobiska, sexistiska och om inte rasistiska så snudd på beskrivningar av människor som har samma känslor för vår idrott skapar det ett sammanhang som skapar nytt hat, nytt förakt och mer frånvaro av gemenskap.

Ja, jag skriver vi. Jag är också en del av det. Lite för länge, lite för ofta var jag den tysta majoriteten som såg på.

Lite för länge bidrog också jag på mitt sätt till den ”gemenskap” som finns på läktarna. Jag vet inte varför. Jag tyckte inte om det. Kanske gör jag det än?

Jag älskar att vara i alla känslor på en och samma gång. Alla dom känslor en hockeymatch kan ge. Glädje, ilska, frustration, kärlek. Läktaren tillåter dom alla, men läktaren tillåter också annat. 

Mitt andra exempel är inte mitt utan Lena Sundqvists. C-more kommentatorn Lena Sundqvist – för övrigt en av mina personliga favoritkommentatorer – har den senaste tiden berättat vad som väntar henne inför, under och efter match.

Hennes mod att berätta förlöste många, satte fokus på vad ord betyder för dom som blir utsatta. Lena Sundqvist är en av Sveriges mest kompetenta på sitt område. Orden är hennes arbetsverktyg, men orden har också tärt på henne. 

Mitt tredje exempel är också aktuellt och det är hämtat från vad Brynäs IF gjort och gör inom ramen för En bra start. Ni har alla sett sargen som är fylld av ord där barn beskriver vad barnkonventionen betyder för just dom. Ni har sett matchtröjorna herrlaget bär till match. Tröjor där några av alla dessa ord fått plats på vår reklamfria tröja.

Barnens ord har talat om, påmint och beskrivit för oss alla vad det egentligen handlar om. Många supportrar och andra har tagit fasta på vad ord betyder. Att ord kan ge konsekvenser.

Jag skriver inte det här för att tala om att någon gör fel. Jag skriver det här för att påminna om att ord har betydelse. För att ord skapar sammanhang där vi förstår varandra. För att ord skapar kulturer som kan vara positiva. För att ord är viktiga.

Omdömeslösa formuleringar sårar, tar, tär, skär. Omdömesgilla ordval stärker, ger, skänker. Vem vill du vara? Vad ska ditt bidrag vara? 

Det är svårt att veta hur ord ska uppfattas hos andra. Det är svårt att ta ansvar för andras tolkningar av det man säger.

Men. För det finns alltid ett men. 

Du kan alltid ta ansvar för vad du säger.

 

Älskade varje byte

Brynäs vinner borta mot KHK med uddamålet. Efter matchen är det inte Jonathan Pudas och Jakob Blomqvist jag minns mest – även om dom bägge målen är minnesvärda. Det är inte heller dom enskilda misstagen som föregick målen som fick mig att gå igång som en hamster i sitt hjul. Det var någonting helt annat. 

En del påstår att KHK spelat en tråkig ishockey den här säsongen. Andra – ibland samma personer – har sagt att Brynäs spelar en rolig ishockey. Jag säger att dom bägge lagen spelar ishockey.

Det var länge sedan jag fick se en match där två skolor, två ideologier, två synsätt på vårt spel möttes på det sätt som skedde i Karlskrona den här gången. Istället för att gnälla på varandra om hur man spelar spelet sökte spelarna lösningar på sina respektive uppgifter. 

Jag hade verkligen jätteroligt. Det var lärorikt att se hur ett defensivt inriktat KHK tidigt i matchen tvingades framåt och det var spännande att se hur ett inte alltför välorganiserat Brynäs försvarade en ledning.

Dom bägge lagen kämpade med näbbar och klor för att hitta lösningar på varandras utmaningar. Det sker i varje match, men det är sällan det blir så tydligt som det blev den här kvällen. Jag njöt när oron spred sig i försvarsspelet och jag hoppade upp och ner när desperationen i anfallsspelet gav chanser framåt. Det var sannerligen en härlig hockeymatch. 

Johan Holmqvist vill nog spela om den första perioden. Även om Pudas 1-0 mål såg ut att ta i någon eller något på vägen fram är jag nästan säker på att Honken ser sig själv ta det skottet 99 gånger av 100. Jag är helt säker på att han ser sig själv ta Blomqvists 2-0 mål 100 gånger av 100.

Lika övertygad är jag om att Marc-Anthony Zanetti och Lucas Carlsson hade en liten pratstund efter Alexander Bergströms reduceringsmål. 

Det är så det är. Det är bara dom egna misstagen man kan ändra på. Inga andra.

Men. För det finns alltid ett men.

Brynäs vann för att man den här gången hade fler verktyg i lådan än sina motståndare. Man hittade ett sätt att göra mål framåt, ett sätt att försvara en ledning, ett sätt att inte slarva med detaljerna, ett sätt att behålla disciplinen, ett sätt att vinna.

Det var länge sedan jag varit så glad över en seger. Inte över segern i sig utan över hur sättet segern kom till. 

Lukas Kilströms sista utsträckta klubba som störde skytten, Nick Johnsons screening innan 1-0, Granströms ständiga tuggande, Gundersons vaksamhet och noggrannhet, Clarke och Paille rättvända klubbor. Detaljer som avgör, detaljer som bidrar. Detaljer som vinner matcher som dessa.

Jag älskade varje minut, varje byte, av den här matchen. Det var länge sedan jag fick se en match där två skolor, två ideologier, två synsätt på hur vårt spel kan spelas möttes på det sätt som skedde i Karlskrona den här gången.

Den här gången vann rätt lag. Den här gången.

Tre saker efter KHK – Brynäs

Nick Johnson. Han gör inte många misstag i en match. Han gör alla i sin formation bättre. Missade du att kolla in honom den här gången gör det ingenting. Ny match på torsdag.

Detaljerna. Går ner i brygga över spelare och lag som alltid gör sitt yttersta för att göra sina lagkamrater bättre. Den här gången fick vi många exempel.

Nära ögat. Brynäs vinner, men det hänger på en skör tråd. Onödigt skör om du frågar mig.

img_8333

Brynäs tänkte inte förlora

Brynäs åkte till Luleå för att där möta LHF/MSSK. Ett motstånd som knappt vet hur det känns att förlora den här säsongen. Det kunde väl bara sluta på ett sätt? Ungefär så tänkte nog dom flesta inför matchen. Så tänkte inte Brynäs. 

Jodå. Luleå vann, men det var bara detaljer som skiljde lagen åt.

Luleå förde spelet, sköt mer och bestämde mer på isen. Men Brynäs noggrannhet var just noggrann vilket betydde att Sara Grahn för det mesta kunde arbeta i lugn och ro. 

Men Brynäs hade ingen defensiv uppvisning i Luleå. Det fanns ingen buss parkerad framför Grahn, det fanns ingen mur som bara slog ifrån sig. Nä. Det var  ett Brynäs som också ville skapa något framåt, ett Brynäs som ville vinna på egen kraft.

Med några minuter kvar såg Brynäs ut att gå för seger snarare än att bevaka en inspelad poäng. Luleå såg obekväma ut, men när Sara Grahn går ut för att rensa undan en puck hamnar den hos hemmalaget. Med bara dryga två minuter kvar av matchen kunde Emma Nordin i LHF/MSSK göra matchens enda mål.

Brynäs kämpade och slet, gnetade och stretade, vågade och ville vinna. Belöningen infann sig aldrig, men jag tror ingen i Luleå hade sagt särskilt mycket om Brynäs fått med sig en poäng hem till Gävle.

Så här efter matchen brottas jag med min egen inställning till uttryck som ”hedersamma förluster”. Jag gillar dom inte och jag är säker på att Brynäs inte heller gillar dom.

Men. För det finns alltid ett men.

Brynäs är nära att slå ligans bästa lag. Riktigt nära. Jag är övertygad om att den erfarenheten är viktig. Den här matchen kan laget prata om som hur nära man var, hur bra man var och att Luleå inte alls är oslagbara. Det är en viktig erfarenhet.

Mer viktig än man kan tro

Tre saker efter LHF/MSSK – Brynäs

Modet. Det är inte alla lag som åker till Luleå med avsikten att vinna på egen kraft. Det gjorde Brynäs.

Målskyttet. Brynäs har några riktigt bra chanser. En bra dag hade man gjort två, tre, kanske fler mål.

Detaljerna. Noggrannheten imponerade. Strukturerna sitter. Hårt att straffas på en liten, liten detalj.

En kärleksfullt genomförd insats

Brynäs vinner matchen mot Djurgården med 4-0. Det i sig borde räcka för att känna tacksamhet, men det är ändå inte bara segern jag kommer att minnas.

Någon gång ibland blir jag påmind om varför jag älskar den här sporten. Det är inte alltid – det är inte varje gång – men ibland händer det. Den här kvällen hände det tre gånger. Det känner jag stor tacksamhet inför.

Ishockey är en komplex sport där det är mycket som ska stämma. Kommunikation, känsla, förnuft är bara några exempel på vad jag menar ska stämma. 

När Jesper Jensen gör 3-0 är det mer än ett mål. Det var säsongens anfall. Allt stämde. Varje spelare nyttjade sina färdigheter på ett sätt som gör varje människa glad. Det var vackert, finurligt, kraftfullt. Det var ishockey.

Jag undrar om inte det här var anfallet jag kommer att minnas mest från den här säsongen. Jag tror det. 

När Simon Bertilsson för tvåhundrafemtiotredje gången i matchen gör det exakta  rätt i försvarsspelet, när han trycker till precis i det ögonblick det ska göras, när han låter motspelarna göra misstaget som ger honom övertaget förstår vi alla att ishockey är så mycket mer än att bara göra fler mål än motståndarna.

Jag undrar om jag sett Simon Bertilsson bättre. Jag tror inte det. 

När Oskar Lindblom styr in Ryan Gundersons skott till 2-0 är det inte bara en ung spelare i medgång som gör målet. Det är också en annan spelare som underordnat sig sitt lags sätt att spela på bekostnad av egen tid i rampljuset.

Jag undrar om jag sett en mer lojal hockeyspelare än Ryan Gunderson. Jag är tveksam. 

Brynäs – Djurgården var inte den bästa hockeymatch jag sett. Inte ens den här säsongen, men den här kvällen påmindes jag om alla dom ingredienser det här spelet innehåller. Det var en kärleksfullt genomförd insats. Det var en gåva till oss som ibland tar saker för givet.

Vi ska inte heller glömma bort Felix Sandström. Hans räddning på Djurgårdens friläge när Brynäs spelade powerplay vid ställning 1-0 var viktig. Hans nolla än mer. Viktigt för honom att få visa att han också kan hålla buren tom från puckar. 

Ishockey är en komplex sport där det är mycket som ska stämma. Mot Djurgården var det mycket som stämde.

Tre saker efter Brynäs – Djurgården

Oskar och Felix. När Oskar Lindblom plockar upp pucken efter slutsignalen för att ge den till Felix Sandström syns det att Brynäs vinner tillsammans.

Simon och Ryan. Oj, vad dom var bra idag. Skolboksexempel. Ett backspel helt i min smak.

Powerplayspelet. Vi tar det en annan gång, eller så gör vi det lite bättre.

 

Ett skrattande bås

Brynäs besegrar Leksand på bortaplan med 4-1 och jag är glad. Det brukar alltid kännas bra när Brynäs vinner matcher och det brukar kännas extra bra när det sker mot Leksand. Egentligen borde jag nöja mig med det, men jag klarar inte riktigt av att släppa det som hände när Nick Johnson ”avgjorde” matchen med sitt och Brynäs 2-1 mål i den andra periodens slutskede. Men mer om det senare. 

Det var Brynäs som inledde bäst. Även om det byttes chanser mellan lagen är nog dom flesta överens om att att den första perioden var Brynäs. Man var lite bättre i det mesta. Därför kändes det inte alls konstigt att Brynäs också tog ledningen genom en styrning av Jonathan Granström efter skott från Jonathan Pudas.

När den andra perioden var över var nog alla överens om att det var märkligt att Brynäs fortfarande ledde matchen. Leksand var bättre än Brynäs om inte i allt så i det mesta. Ja. Förutom att göra mål förstås. 

Brynäs såg tafatta ut, hade inte förmåga att förändra sitt försvarsspel och blev under långa perioder avklädda in på underställen. För er som minns Brynäs insats i hemmamötet för en tid sedan kände igen känslan.

Leksand kvitterar när försvarsspelare tittar på puck, åker skridskor istället för att försvara sitt mål och hjälpa sin målvakt. Leksand åker Brynäs sönder och samman. Brynäs har tur och mot ett lag med självförtroende och med fler poäng innanför bröstkorgen hade man aldrig kommit undan med endast ett mål i baken. 

Brynäs kunde mycket väl ha tappat matchen i den andra perioden. Eller rättar sagt man tappade matchen i den andra perioden.

Men Leksand är Leksand och när man slarvar i anfallszon, går bort sig och ger Nick Johnson fri lejd mot Henrik Haukeland i leksandsmålet kan Brynäs återta ledningen i matchen – om än med viss hjälp av Henrik Haukeland i leksandsmålet. 

Och det är då det sker. På tv-bilderna får vi se skrattande brynäsledare i båset. Den bilden fastnade. Den etsade sig fast.

Brynäs har en ledarstab som kräver av alla spelare stenhårt arbete, som säger sig ha hårda krav på spelarna. Ett leende, ett skratt efter att ha blivit utspelade mot ligans just nu sämsta lag. Ett leende, ett skratt när ett för sin existens krigande Leksand gör några misstag som leder till ett ledningsmål för Brynäs. Det gjorde mig irriterad. 

Brynäs möter Leksand – motståndet spelar egentligen mindre roll – och vi vet att slumpen, turen och tärningarna rullade Brynäs väg i den andra perioden. Då krävs det inga leenden, inga förlösande skratt. Då krävs det fullt fokus. 

I den tredje perioden är det dock inget snack. Jesper Jensen gör 3-1 tidigt i perioden och när Kevin Clark med 10 minuter kvar av matchen gör ett av säsongens vackraste mål efter fina framspelningar av Oskar Lindblom och Jesper Jensen är det redan över. Leksand hade inget motdrag, inget att ge. 

Jag är mer än glad över segern. Däremot hade det känts betydligt bättre om det skrattande båset väntat till efter matchen med sina leenden.

Tre saker efter Leksand – Brynäs

Tredje perioden. Rakt igenom väl utförd.

4-1-målet. Oj, vad snyggt. Jag ser gärna fler sådana mål.

Jesper Jensen. Det går bra nu. Om man säger som så.