Första gången jag tror på Brynäs

För första gången på mycket länge tror jag på Brynäs. Segern mot Luleå var en avslutning på 2016 som skapade hopp om en framtid. 

Jo. Jag vet. Jesper Jensens styrning hade lika gärna kunnat krossa glaset i Norrbottensteaterns vackra glasfasad på andra sidan Luleälven som att hamna i Luleås mål och Johan Alcéns mål var också av kategorin turliga.

Men. För det finns alltid ett men. 

Det var inte hur målen kom till som var det viktiga. Det viktiga var hur Brynäs inledde matchen. Full fart framåt. Attackerna var skoningslösa. Tanken om en morgondag var som bortblåsta. Det fanns bara ett nu. Målen gav Brynäs den start som gör alla lag svårslagna och Brynäs gav sig själva möjligheten. Man fick den inte till skänks.

Visst tycker även jag att Brynäs bländade oss med sin offensiv. Ändå är det inte den som gav mig hoppet tillbaka. Det var något helt annat. 

Brynäs andraperiod mod Luleå kan ha varit den bästa period ishockey Brynäs spelat den här säsongen. Luleå kom ut. Man var förbannade, beslutsamma och beredda att till sista bloddroppe kämpa för att någon eller några poäng skulle stanna i Norrbotten. Det var då Brynäs visade att man har lärt sig läxan och att man är ett riktigt bra hockeylag.

Jag försökte komma ihåg några misstag Brynäs gjorde, men fann få. Luleås chanser skapade dom av egen kraft. Brynäs räknade rätt, lät skotten komma från platser där Rautio ville att dom skulle avlossas och när tillfälle gavs vände Brynäs spelet på precis det sätt som Luleå inte ville. Det var imponerande, tryggt, säkert och fick mig att må mycket bra. 

Under säsongen har det funnits mycket att berömma Brynäs offensiv för. Nästan lika mycket har det funnits att oroa sig för i deras defensiv. Mot Luleå var styrkorna i laget överlägsna svagheterna. Det känns bra.

Inför säsong tippade jag Brynäs på en plats i tabellen mellan sex och tio. Jag har ändrat mig. Med tanke på nuvarande utgångsläge vore det inte någonting annat än ett rejält misslyckande om man inte blir sexa eller bättre. Då kommer det att krävas en ordentlig utvärdering av vad som gått snett. 

Brynäs är fortfarande under uppbyggnad. Den naiva ishockey som tidigare spelats har ersatts av en mer mogen variant. En variant som inte lämnar backar och målvakter åt sitt öde. En ishockey som räcker för att vinna framgång i den kondition SHL nu är i.

Visst var Brynäs offensiv bra, men det var defensiven som gav mig hoppet om ett slutspel att minnas. 

Jag fick hoppet tillbaka. Hoppet om ett Brynäs som inte bara vill vinna matcher utan som vill något mer.

För första gången under Berglunds ledning har jag kanske anledning att  tro att Brynäs har en framtid efter att seriespelet är avklarat. 

Det känns bra. Till och med mycket bra.

Tre saker efter Luleå – Brynäs

David Rautio. Felfri, magnifik, hjälpte laget när dom behövde det. 

Försvarsspelet. Felfritt, stödjande. Forwards som ville spela spelet i egen zon. 

Johan Alcén. Jag blir glad varje gång han gör mål. Dom får se ut hur dom vill. Det är alltid roligt.

Det kan inget spelsystem i världen ändra på

En viktig förutsättning för att bli framgångsrik inom lagidrott är att ledare och spelare delar visionen om hur spelet ska spelas och att var och en över- och underordnar sig den roll som tilldelats alldeles oavsett vad det innebär för den egna statusen. 

Ryan Gunderson är det tydligaste exemplet på vad det innebär i Brynäs. Senast avgjorde han på ett sätt som kändes bekant från en tid då Brynäs hade en annan spelidé. En idé som gav honom tid att sikta in sig, tid för andra att skymma och tid att jubla.

Jo. Jag vet. Det var fem mot tre och då ska det vara mål, men jag tror ni förstår vad jag menar. När Brynäs tidigare valde att vårda pucken och styra spelet med hjälp av kontroll spelar man annorlunda idag. Dagens sätt har lett fram till att Ryan Gunderson inte spelar hjälterollen lika ofta. 

Betyder det då att Ryan Gunderson är sämre? Tvärtom. Han är bättre än någonsin. Hans defensiva kvaliteter finns där, hans passningsspel finns där, men framförallt; han visar andra att gemensam framgång kräver anpassning, underordning och att ta tillfället när det ges.

Ärligt talat har jag aldrig sett Gunderson bättre än den här säsongen. Han var mycket bra 2011-2012, men med tanke på den omgivning han hade då i jämförelse med idag anser jag hans prestation i årets Brynäs vara klassen bättre.

Trots att jag ofta snöar in på värdet av en gemensam spelide som innehåller konsekvens och modet att behålla den då spelet går emot kommer jag inte undan den lite gnagande känsla som funnits under en tid och som varit tydlig mot lag som KHK och andra lag som valt att spela ett strikt försvarsspel mot Brynäs.

I mina ögon har Brynäs haft svårt att lyckas med sin spelidé mot just sådant motstånd. Spelet går liksom i stå och det händer inte tillräckligt mycket framåt. Jag hoppas det är en synvilla och att det mer är min egen oro än någonting annat. 

Nu väntar Rögle på bortaplan. Ett lag som inte är det mest defensivt inriktade av lagen i SHL, men som i och med Anders Lindbäck har fått ny energi, nytt mod, nya förhoppningar.

Alldeles oavsett hur det slutar vet jag en sak. Jag njuter av att se Ryan Gunderson spela ishockey.

Jag gjorde det då, jag gör det nu och jag kommer att göra det i framtiden. Det tycks inget spelsystem i världen kunna ändra på.

Kärleken till en kär lek

Kärleken till en kär lek är som kärleken själv – svår att förklara. Det här inlägget har dock ambitionen att försöka förklara det allra innersta i den livslånga relationen. Det ska förhoppningsvis bli en berättelse om hur kärleken kan vara obesvarad och besvarad på en och samma gång. 

Det är helg. Några minusgrader. Solen lyser. Barnet ville åka skridskor. Vi åkte till den föreningsdrivna uterinken där det nästan alltid är nyspolat. När jag öppnade bildörren hörde jag det. Pucken som möter sargen. Ljudet som bara finns på uterinkarna. Den dova dunsen som ekar sig igenom bostadsområdet, som får fäste i mitt bröst och som värmer hela kroppen.

Ekot var ett eko från den egna uppväxten. Den rena glädjen, alla avgörande finaler som avgjordes, alla idoler som i fantasin spelade på samma is. Ibland var jag där ensam, men nästan jämt med vänner. Inte alltid vänner jag kände, men alltid med vänner som kände som jag. 

Vi bytte om i skydd av det hemsnickrade avbytarbåset. På isen blandades nybörjare, spelare, farmödrar, morfäder, bröder, systrar, grannar, kompisar och föreningsidealisterna. Känslan av en hockeyfamilj blir aldrig tydligare, aldrig mer närvarande och jag är aldrig mer lycklig.

Längs ena långsargen står en man i pensionsålder. Han ler med ögonen – ni vet hur det ser ut – han rätar upp kepsen, snyter sig och tar sedan fram en skruvmejsel för att laga något i speakerbåset. Han ler med ögonen. Jag vet inget om honom, men känslan är tydlig. Han är ofta här, kanske varje dag. Han njuter av att barn och ungdomar får nyspolad is, belysning som fungerar när mörkret sänker sig. Han tar inget betalt. Det som händer på isen är betalning nog. 

Min blick möter mitt barns ögon. Vi ler på samma sätt. Hon lär sig åka, jag försöker lära henne vad jag kan. Det enda jag vill är att hon ska fortsätta skratta när hon lär sig åka, när hon tar sats mot pucken och när den någon gång emellanåt hamnar i målburen. Hennes leende lindrar mina värkande fötter.

Jag ser föreningsaktiva ungdomar som tar några extraskär, men där finns alla dom som inte spelar i klubbar. Alla dom som trots att dom inte har råd, inte vill eller får lika passionerat jublar över egna eller gemensamma framgångar när några delat upp sig för att spela en av alla avgörande matcher som den här eftermiddagen spelas på just den här uterinken. 

När jag stannar upp efter att själv ha misslyckats med att träffa ribban fem gånger i rad och därför förlorat den avgörande SM-finalen trots drömpass från Tommy Melkersson inser jag att det är dessa ögonblick och stunder som förklarar varför jag inte trots min ålder, trots min bristande talang, trots den obesvarade kärleken aldrig helt tycks kunna lämna den här sporten ifrån mig.

När vi åkt någon timme frågar jag henne om hon vill åka hem. Hon vill vara kvar en stund till. För mig får det gärna bli många och långa stunder så vi blir kvar. En stund till var allt jag begärde när mina föräldrar – och som jag alltid fick – och därför har jag lovat mig själv att föra det arvet vidare. 

Hockeysverige är så mycket mer än evenemang, elitmatcher, tv-sändningar, ekonomi, skyttekungar. Hockeysverige är kanske framförallt en vanlig dag vid en uterink där människor från många delar av samhället möts, där talang inte är det viktigaste, där vilja är viktigare och där glädje är avgörande.

När jag är på väg till bilen vänder jag tillbaka. Jag ville tacka mannen med kepsen för hans blick, hans insats, hans glädje. Han var inte kvar. När vi åker ser jag honom. Han öppnar garageporten där ismaskinen står. Jag vänder inte om ytterligare en gång. Jag tänker att jag tar det imorgon då jag tror mig veta att han också kommer att vara där då. 

Varför tror jag det? Därför att jag är övertygad om att han besitter kärleken till en kär lek.

 

Det fanns något vilsamt över Brynäs

Det fanns något lätt obehagligt i mina känslor inför matchen. Tio dagar efter en episk insats på hemmaplan mot Färjestad tog Brynäs emot Karlskrona. Skulle vi få se ett likadant Brynäs? Skulle vi få se det KHK vi var på väg att vänja oss med tidigt under säsongen? Svaret. Inget av det. Varken eller. Vi fick se någonting helt annat. 

Vi fick se ett lag förlora en hockeymatch på ett sätt vi sällan gör. Ett Brynäs som trots tidig ledning, trots tvåmålsledning några minuter in i den tredje perioden hittar ett sätt att förlora en hockeymatch mot seriens mest defensiva lag.

Brynäs förlorar den tredje perioden med 1-4 och matchen med 3-5. Det är svårt att förstå hur det gick till. Det enkla svaret är att det andra laget – i det här fallet KHK – gjorde fler mål. Det lite krångligare svaret är att respekten för spelet måste vara större än vad vi fick se ikväll. Det ärliga svaret är att Brynäs saknade tålamodet och ödmjukheten för att vinna en match där man bestämde det mesta. 

Nu var det inte så att Brynäs allt igenom misslyckades med sin ambition. Kevin Clarks 2-0 var vackert. Det var en instruktionsfilm i snabb spelvändning, två mot ett spel och i effektivitet. Lukas Kilströms insats före det jag trodde var ett matchavgörande 3-1-mål var så mycket ledarskap, beslutsamhet och målmedvetenhet att det värmde långt upp på pressläktaren.

Efter Kilströms aktion trodde jag det var klart. Att han genom sitt uppträdande hade skickat den signal till lagkamraterna som behövdes för att ta hem segern. 

Men. För det finns alltid ett men.

Precis när jag bestämt mig att matchen var över bestämmer sig KHK:s Jimmy Andersson för att reducera till 3-2. Det var match igen. Stunden senare gjord Marcus Paulsson 3-3 och medan den egna frustrationsnivån var fortsatt hög hade Joel Kellman vänt matchen till Karlskronas fördel. 

Brynäs gör sina försök att kvittera och är nära några gånger, men det är till slut KHK och Alexander Bergström som gör matchens sista mål.

Det fanns något bekvämt över Brynäs. Jag vill inte förta Karlskronas insats, men jag vidhåller ändå att Brynäs hade många möjligheter att stänga den här matchen. Möjligheter man inte tog. 

Du kanske tycker att bekväm är fel sätt att beskriva det vi fick uppleva? Kalla det vilsamt, kalla det ofokuserat, kalla det vad du vill. Brynäs förlorade den här matchen mer än att Karlskrona vinner den.

Brynäs förlorar en hockeymatch, men det är inte att man förlorar matchen som får sätta färg på mina funderingar.

Det är hur man gör det.

Tre saker efter Brynäs – Karlskrona

Kristoffer Söders passning fram till KHK:s friläge med minuten kvar av den första perioden. Jösses!

Lukas Kilström vid 3-1! Exakt så. Precis så! Värd en hel ask med trillingnötter.

Passivitet och bristande tålamod leder sällan till seger. Det gjorde det inte heller den här gången.

Det är nu det händer

Det händer något inom svensk ishockey. Något som driver utvecklingen framåt. Något som borde skett tidigare, men det är nu det händer. Det är nu sporten är redo, har modet och det är nu den bestämt sig. 

Det som just nu sker är något större än införandet av touch-icing och compositklubbor. Vi är mitt uppe i en tid som när vi om några år blickar tillbaka kommer att beskriva som en tid då det hände.

Det är sällan vi har möjligheten att vara medvetna om att historiska vingslag pågår i vår egen tid, men det är precis det som händer just nu. Tro mig. Det är nu det händer. 

Jag talar givetvis om damhockey.

Jag ska genast erkänna att jag inte följt damishockeyn under särskilt många säsonger. Det började 2010 när Brynäs spelade SM-final. Därefter växte det i takt med fler finaler för klubben under dom efterföljande tre åren, men det avgörande skälet till varför jag idag ser dom flesta av Brynäs matcher i SDHL är att det spelas en intressant, bra och underhållande ishockey. 

Damhockeyn är bra. Punkt. SDHL blir bättre för varje säsong. Den här säsongen tycker jag nästan att ligan blivit bättre under säsongen.

Jag försöker inte marknadsföra SDHL och Brynäs damer. Det gör ligan och klubben bättre än vad jag kan göra, men en sak kan jag göra. Det är att berätta för fler vad jag tycker om damhockeyn. 

Under förra och nuvarande säsong har jag försökt att beskriva mina intryck av spelare, ledare och matcher från SDHL. Jag är övertygad om att det finns många som tycker att jag kan för lite om damishockey för att egentligen uttala mig om den – och så är det kanske? – men det hindrar mig inte från att uttrycka min beundran för den passion dessa människor visar för den sport jag älskar. Om du vill kan du läsa några av mina intryck här.

Det finns så många berättelser från ligan som borde berättas, så många öden, så många karaktärer, så många mål, så mycket vilja, så mycket ambition, men framförallt – det finns så oerhört mycket ishockey att uppleva. 

Damhockeyn har en lång väg att gå för att ens komma nära vad stora elitklubbar satsar på annonsering för herrmatcher, men det är inte om det damhockeyn handlar. Den behöver inga jämförelser med någonting annat än sig själv.

Svensk damhockey är bra, kan bli bättre, kommer att bli bättre och den kommer att byggas upp genom medvetna, hårt arbetande och dedikerade ledare, spelare och funktionärer. 

Du som läser det här är förmodligen precis som jag mer än lovligt intresserad av vår sport. Det är sällan vi har möjligheten att vara medvetna om att historiska vingslag pågår i vår egen tid, men det är precis det som händer just nu.

Tro mig. Det är nu det händer. Missa inte din chans att vara en del av den historien. 

 

 

Något i Ole-Kristians blick

Brynäs tog till synes en enkel seger mot Färjestad. Det var ingen enkel seger. Det var en seger som grundlades dagen före.

Brynäs var på hemmaplan så mycket bättre än Färjestad att det fanns ögonblick när jag tyckte mig se något i Ole-Kristian Tollefsens ögonvrå som vädjade om hans vilja att dela om lagen.

Hemmalaget var starkare, snabbare, bättre och effektivare än sina motståndare. Det var stundom så överlägset att jag var orolig över att Brynäs efteråt skulle tappa sin ödmjukhet. Efter matchen sa spelarna dom rätta sakerna. Saker som handlar om att det finns saker att jobba på och att segern inte ska stiga i någons huvud. Jag hoppas det är mer än medieträning som ligger bakom dessa signaler.

Under en säsong gör alla lag riktigt bra matcher. Det här var ett sådant tillfälle för Brynäs. Men ingen slutspelsframgång delas ut efter en seriematch utöver det vanliga i december. Det enda som delas ut är bra erfarenheter, något att bygga vidare på.

Jag är givetvis glad över att laget vinner på det sätt man gör. Det var verkligen en klasseger. Man gjorde svåra mål, enkla mål, man vann närkamperna, man hade högre fart och man fick Färjestad att framstå som ett dagen efter lag. Som ett lila kaffe som stått och kallnat över natten. Ett lag som var surt, beskt och utan energi. 

Brynäs gör få misstag. Alla formationer levererar, målvakten briljerade vid viktiga sekvenser och den som inte blir glad när Linus Ölund mål i SHL blir aldrig glad.

6-2. En vinst som på set och vis var än mer överlägsen då inte ens ett irriterat Färjestad vann den grinigare delen av matchen. 

Nä. Jag är nöjd. Det är på den här nivån Brynäs alltid ska vara. Det är det här som är målet. Det är det här som krävs om det ska bli någon framgång i slutspelet. Det är lika bra att göra det till en vana.

Det är alltid roligt när Brynäs vinner mot Färjestad. Den här gången var det extra roligt.

Varför? Det har att göra med där jag tyckte mig se i Ole-Kristian Tollefsens blick.

Tre saker efter Brynäs – Färjestad

Brynäs var bättre på allt. Övertygad om att Mattias Pettersson överglänste deras materialförvaltare. Det gör han visserligen varje match, men ändå.

Linus Ölund. Jätteroligt med en egen talang som får vara med och visa sina färdigheter.

Början på en bra vana. Spelar Brynäs så här varje match resten av säsongen kan det mycket väl betyda en sportslig framgång. Men då krävs det den här typen av prestationer. Ofta.

 

 

 

En lärorik poäng

Om man ska förlora hockeymatcher ska man förlora dom på precis det sätt Brynäs gör idag. Lärorika förluster är dom enda förluster jag tycker om. Förlusten mot Färjestad var lärorik. 

Sett över hela matchen är det inte så mycket att säga om. Färjestad kändes aningen bättre och belönades också med en poäng mer.

Jag har från och till – om än med stillsamma ordalag – ställt mig den kritiske vännens frågor om hur Brynäs insatser ibland ser ut. Jag har lärt mig att Brynäs kan göra bra matcher, men ändå förlora då motståndaren varit än bättre. Jag har kommit till insikt – även om det inte varit humlor som brummat i bröstkorgen – att ett cyniskt, förstörande och destruktivt motståndarspel tillhör spelet och att man ibland måste acceptera att deras sätt att spela varit mer framgångsrikt.  

Jag har aldrig haft ett gott öga till Färjestad. Under åren när jag gick min grundutbildning i spelet fick jag se ett Färjestad som var mer spelförstörande än någonting annat jag någonsin sett. Den erfarenheten bet sig kvar och har grumlat min blick sedan dess.

Kanske var det deras ständiga framgång i kombination med hur man spelade sitt spel som gjorde mest ont, men framgång det hade dom. Å vem vet; kanske var det trots allt deras framgång som skapade ärren? 

Nåja. Brynäs får med sig en poäng efter en väl genomförd bortamatch. Jag är säker på – helt säker – att Brynäs vinner returmötet. Frågan är inte om utan med hur mycket. Jag tror det är klart efter två perioder. Tre mål skiljer när slutsignalen går.

Men. För det finns alltid ett men. 

Färjestads avgörande i förlängningen den här gången skickade en signal om skillnaden mellan framgång och framgång. Platsbyten, screening och tålamod var till slut skillnaden mellan en och två poäng.

Det var ett kollektivt vackert mål där Brynäs till slut hamnade skäret efter, den där decimetern man inte får ge sin motståndare. 

Jag kastade först grejerna jag hade i handen, jag ville vråla och jag var besviken. Men när man förlorar och samtidigt har fått lära sig något är förlusten enklare att bära.

Det bästa med den här matchen var trots allt att jag vet att det kommer en ny match om bara några timmar och när den är över har Brynäs tagit tre poäng. 

Tre saker efter Färjestad – Brynäs

Simon Bertilsson. Mer fysisk än tidigare. Man kan nästan tro att det beror på motståndet.

Backhandmålen. Mats Sundin fick mig att älska ett kontrollerat backhandskott. Idag fick vi se flera sådana.

Spelet i egen zon. Jag vet att Brynäs vill vara konsekventa i sitt sätt att spela i egen zon, men kompetens för ett mer varierat spel finns i laget. Nyttja det.

När jämnhet blir till spetskompetens

Hockeymatcher kan beskrivas på många sätt. Ett är som jämna. Matchen mellan Sundsvall och Brynäs var ett sådant exempel. 

Det var bitvis så jämnt att jag under stundom upplevde att jag var på väg att skriva en ny definition på vad jämn egentligen betyder.

Det var jämnt mellan lagen och ändå var det jämnheten som avgjorde. Jämnheten och ett spetsavslut.

Brynäs vann med med matchens enda mål. Det var ett vackert mål, så kliniskt, så exakt och så självklart. När det väl kom vill säga. Men mer om målet senare. För målet var undantaget i den här matchen.

Brynäs äter sig in i matchen. Den defensiv som Sundsvall utvecklat den senaste tiden var inte enkel att ta sig igenom. Sundsvall gör så mycket rätt i defensiven att det som motståndare är smärtsamt att se. När dessutom Sundsvall är minst lika skickliga i sina spelvändningar var det ingen enkel uppgift Brynäs skulle knäcka.

Den som uppskattar spelets alla dimensioner kan konstatera att Sundsvall gör en riktigt bra match.

Det är viktigt för SDHL att ligans alla matcher blir bättre. Och det blir dom. För att utvecklingen ska gå framåt krävs det bra lag och jag vill ge Sundsvall beröm. Trots sin tabellplacering bevisade Sundsvall den här gången något många redan vet. 

SDHL går stadigt framåt. Det finns inga riktiga stryklag kvar i serien. Det krävs en topprestation av alla lag för att slå även dom lag som till synes ligger långt efter i tabellen. Den utvecklingen är medveten, viktigt och mycket rolig.

Brynäs visade mot Sundsvall tålamod och lät sig inte stressas. Successivt började man hitta vägarna genom Sundsvalls kompakta försvar. 

Laget Brynäs har hittat en högre lägstanivå sedan fjolårssäsongen, men jag tycker också att den utvecklats under den här säsongen. Det finns en trygghet i det egna spelet som gör att det inte känns stressat trots att man rimligtvis borde känna stress när man inte gör mål tidigt i matchen.

Det är som om det finns en inre dialog i varje spelare, ett inre samtal inom laget som har trygghet som ledmotiv. När jag lyssnar riktigt noga tycker jag mig höra dialogen. En dialog som handlar om att alla vet vad man ska göra, alla gör det man ska göra och alla förväntar sig att andra gör det dom ska göra. En dialog som resulterar i en inre säkerhet som berättar att om bara alla gör det som ska göra så kommer Brynäs att vinna sina matcher. 

Så blev det idag. Till slut.

Sex minuter in i den tredje perioden kommer Brynäs i en kontring. Amanda Helgöstam serverar Anna Borgqvist som fri med sundsvallsmålvakten visar varför hon är Anna Borqvist. Hon sätter den distinkt och så exakt i krysset att jag tror att klangen från målburens stålram fortfarande ekar i Sundsvall Energi Arena. Det var som en gonggong. 

Anna Borgqvist matchavgörande mål innehöll så mycket spetskompetens att det gjorde ont i fler än sundsvallsspelarna, men det var jämnheten som trots allt avgjorde till Brynäs fördel.

Från den här matchen tar jag med mig både segern, jämnheten, spetsen och ett ännu bättre SDHL. Klangen från matchens enda mål var som en gonggong som berättade att det är en ny tid nu.

SDHL är en bra liga som ständigt utvecklas och Brynäs är i allra högsta grad med och bidrar till det. Det gör mig glad. Riktigt glad.

Brynäs besegrar Sundsvall med 1-0. Så går det när jämnhet blir till spetskompetens.

Tre saker efter Sundsvall – Brynäs

När Anna Borgqvist byter åkriktning byter åkriktning byter motståndarna färdriktning. Alltid underhållande. Alltid. 

Shelby Bram. Nanna Jansson sa efter matchen att Bram gör sina medspelare bättre. Jag håller med.

SDHL utvecklas positivt. Häng med på resan. Idrottshistoria håller på att skrivas. Jag längtar redan till nästa match.