Sobrilhockey

Brynäs – Skellefteå var sobrilhockey när det spelas till fulländning. Läkemedelsföretagen var dom enda som jublade. Dom och dom som tycker om Skellefteå AIK.

Den sista perioden var en uppvisning i uppgivenhet från hemmalaget. Det var tjugo minuter instruktionsfilm i hur ett hemmalag ska uppträda för att förlora en match, sin identitet och sin vilja. Lagets stillsamma kroppsspråk talade med en sådan ton att det fortfarande tjuter i mina öron.

Jag vet inte om det är den aktuella känslan som gör intrycken så starka. Under dom decennier jag följt ishockey i allmänhet och Brynäs i synnerhet stod den tredje perioden ut som ett exempel. Inte på det man vill se. Tvärtom var den tredje perioden en tjugo minuter lång plåga, ett upplevt svek mot den uppgörelse som finns mellan ett lag och dess supportrar. 

Om jag var besviken när slutsignalen gick? Ja, det kan man säga.

Jag var besviken över brist på initiativ, kreativitet, ambition. Jag var frustrerad över den bekväma upplevelsen Skellefteå hade framför Rautio. Jag var bekymrad över avsaknaden av frustration, kamp och blickar som berättade något om känslorna inom spelarna. 

Men. För det finns alltid ett men. 

Brynäs insats mot Skellefteå är inte representativ för det här laget. Man kan bättre. Mycket bättre. 

Brynäs är ett lag som kännetecknats av helt andra saker än det vi fick se mot Skellefteå. Jag är därför övertygad om att det kommer att ske en förändring under den närmaste tiden. Allt annat vore ett misslyckande för det lag som gjort sig omtalad för höga krav, lojalitet och vilja att vinna.

Även om intrycken från kvällen är starka ska reaktionerna ses mot bakgrund av kontrasterna i det Brynäs vi lärt känna. Den våldsamma euforin när allt går som det ska är lika stark som dess motsats efter matcher som denna. 

Det är i kontrasterna förklaringen till varför vår sport har så många följare, det är anledningen till varför intäkter kan öka, tv-abonnemang kan säljas och till varför sponsorer är villiga att betala sjusiffriga belopp för att få finnas i sammanhang där ishockey spelas.

Ytterst är det intresset för sporten som är förutsättningen för sportens intäkter och utgifter. När kontrasten mellan förhoppning och verklighet så hårt slår till är det inte så märkligt att reaktionerna blir starka. Ibland kanske för starka. 

I medgång finns vi där som ett vi. Vi ska givetvis göra likadant i motgång. Jag står bakom det här laget. Varför? Därför att vi är Brynäs och vi vinner och förlorar tillsammans.

Jag hoppas att laget gör som jag. Gnuggar in förlusten, surar ihop, kämpar sig igenom smärtorna för att sedan lyfta blicken beslutsam om att det som skedde mot Skellefteå aldrig ska upplevas igen. 

Vi ville se en match som skapade positiva känslor. Det blev istället en ishockeymatch präglad av Sobril.

Tre saker efter Brynäs – Skellefteå

Jesper Jensen. Passningen till Kevin Clarks mål var vacker, estetisk och skapade hopp.

Kevin Clark. Såg han inte lite piggare ut? Tycker nog det. En viktig förutsättning för att det ska vända.

Oskar Lindblom. Alltid skicklig, alltid en hög lägstanivå, alltid en spelare för fler att följa.

Thomas Berglund vänder hemåt

Var sak har sin tid och nu är Thomas Berglunds tid i Brynäs över. Berglund stannar kontraktstiden ut för att sedan vända åter till Norrbotten. 

Berglunds ledarskap är präglat av engagemang, känsloyttringar och med ett tydligt språk hämtat från gatan. När han nu lämnar har han skrivit ett kapitel i klubbens historia.

Thomas Berglund blev Stefan Bengtzéns lösning och nu får han leta efter en ny. Det är troligt att nästa lösning kommer att leda oss fram till en tränare som är beredd att ta klubben ett steg framåt i klubbens ambitioner. 

Berglund var en oprövad huvudtränare innan han kom till Brynäs och han lämnar med erfarenheter viktiga för både klubb och honom själv.

I mina ögon har Berglund utvecklats under sin tid i Gävle. Från att ha varit en energisk studsboll med känslor och åsikter på utsidan ser han ut att vara mer eftertänksam nu än vad fallet var när han kom till klubben. 

En erfarenhet jag också tror klubben tar med sig. Eftertanke och energi är två viktiga – kanske avgörande – ingredienser i ett modernt ledarskap.

När nu Berglund valt att vända hemåt på grund av familjeskäl får jag stor respekt för honom. Att inte låta egna ambitioner gå före familjen är viktigt och visar på gott omdöme. 

Thomas Berglund har skrivit ett kapitel i Brynäs historia. Det ska bli intressant att se hur det kapitlets sista rader kommer att formuleras.

En kapten utöver det vanliga

Brynäs möter Sundsvall i SDHL. En viktig match för Brynäs i kampen om fjärdeplatsen i tabellen, men det här inlägget kommer inte att fokusera på det. Det finns en särskild anledning till varför. 

Brynäs ska möta ett Sundsvall som visserligen ligger en bit efter i tabellen, men som är ett lag som utvecklats mycket under säsongen och därför är det i mina ögon en ganska svår match som väntar. Men det här inlägget kommer inte heller att fokusera på matchen och det finns en särskild anledning till varför.

Inlägget kommer istället att fokusera på en spelare och en ledare inom Brynäs som förtjänar uppmärksamhet. Ni vet alldeles säkert vem hon är, vad hon står för och då vet ni också att hon med bestämdhet skulle säga att matchen mot Sundsvall är det viktigaste som finns. Att den ska vinnas. 

Ni känner henne som Angelica Östlund. Brynäs lagkapten. Ni har sett henne på matchprogram, i korridoren runt arenan och ni har sett henne spela många matcher i klubben. Så många att det nu är dags att fira ett aktningsvärt jubileum. 400 matcher i brynäströjan är stort. Det krävs många säsonger och det är inte särskilt många som gjort så många matcher i vår klubbs historia.

Angelica Östlund är för mig en spelare som vet vad som gäller, förväntar sig att andra känner likadant och som varje kväll, varje match, varje byte, varje träning försöker plocka fram sitt bästa jag. Angelica visar vägen genom att leda genom sig själv. Det är en egenskap jag har mer än stor respekt för. 

Har man spelat 400 matcher i klubben och gjort det i damlaget krävs det också något mer. Jag ställer mig frågan om vad hon avstått för att få representera klubben under så lång tid? Medan andra har valt att prioritera vänner och familj har Angelica suttit på någon buss med medhavd matlåda för att representera klubben. Medan andra övervägt karriärsmöjligheter har Angelica övervägt hur hon ska kunna klämma in en elitsatsning med möjligheten att försörja sig. Hon är inte ensam. Tvärtom är det vardagen för många elitsatsande hockeyspelande, kvinnor.

Däremot kanske det sätter Angelicas 400 matcher i klubben i ett annat sken än vad 400 matcher i klubben annars gör. 

Ni vet att jag fallit pladask för Brynäs damer och kanske är det därför det känns så stort att med insikten i damishockeyns vardag få hylla en spelare som valt hockeyn före andra möjligheter väl medveten om att det inte kommer att ge henne en ekonomisk framtid som påminner om dom möjligheter till andra utövare har inom samma sport.

Jag ställer mig upp för en klubbikon, för en spelare som gjort något extra för klubben och som för mig representerar Brynäs IF när Brynäs IF är som bäst. 

Jo. Jag vet.

Angelica blir nog mest besvärad om hon skulle läsa det här. Hon har ju fullt upp med att förbereda sig för ytterligare en match i vår tröja, en viktig match, en match där hon ska leda genom exempel och där hon i varje byte ska söka sitt bästa jag. För det är sådan hon är. 

För tretton år sedan gjorde Angelica Östlund debut mot Hanviken borta. Mot Sundsvall hemma gör hon sin fyrahundrade match i Brynäs.

Jag ställer mig upp för att visa min respekt. Jag sätter mig nog aldrig ned igen. 

Foto: Dennis Vejdegren

Dom stod upp i båten

Brynäs vinner borta mot Frölunda och jag borde givetvis vara riktigt glad, men då jag satt ned i båten och inte oroade mig för en förlust och som dom flesta vet; när man inte oroar sig för förluster bryr man sig inte heller lika mycket om segrar. Det spelar liksom inte så stor roll hur det går i matcherna. 

Men. För det finns alltid ett men.

Jag är glad. Till och med mycket glad. Men berätta det inte för någon. Jag är glad lite sådär i hemlighet. Jag vill egentligen ha lugn och ro i min lilla eka. 

Det började lite skakigt. Inte så konstigt med tanke på hur det sett ut dom senaste matcherna, men en stund innan Jesper Jensen skjutit in sig och reducerat till 1-2 blev jag nästan gladare över det som hände i båset än det som skedde på isen. Spelare stod upp – vilket man inte ska göra i båtar – och visade ett härligt engagemang för det som skedde på isen.

Laget visade att det var viktigt att vinna. Att vinna just den här matchen. När chanser missades var man besvikna, man bytte klubbor, ställde krav på varandra och visade att ett tvåmålsunderläge inte är något problem för Brynäs. Inte ens en torsdagkväll i Göteborg.

Jag blev glad riktigt glad. Men som sagt. Det sista det är mellan dig och mig.

Det skulle bli ännu bättre. Oskar Lindblom kvitterade halvvägs in i den tredje perioden och då var det fler än spelarna som stod upp. Vi var många som var glada över resultatet så långt i matchen. Riktigt glada. Så glada att vi nästan började tro på en seger för Brynäs. Att det fanns något i laget som vi kände igen från tidigare under säsongen. Något som värmde våra klubbhjärtan. Som fick dom att slå fortare, hårdare och varmare.

Bestämde mig dock för att sätta mig ned i båten igen. Att resultatet kanske ändå inte var så viktigt utan att det istället handlade om en process. Jag tog fram sextanten och sjökortet, blickade ut mot fjärran och försökte skymta land där borta i fjärran.

Den inställningen blev kortvarig. Plötsligt kommer Jacob Blomqvist – ni vet kaptenen på skutan – utfarande ur ett utvisningsbås. Han ville mer. Han satte ledningsmålet med fem minuter kvar och den inre glädjen var hög, men stillsamheten utanpå var påtaglig.

Glädjen nådde nya höjder när Oskar Lindblom avgjorde i tom kasse. Segern var klar. Jag satte mig ned i båten igen som om för att påminna mig om det mindre viktiga resultatet. Den här idrotten handlar om så mycket annat än resultat.

Å andra sidan tycker jag det är oändligt mycket roligare när Brynäs vinner än när man förlorar, jag fylls av inre frid när jag ser engagerade spelare leda varandra till seger, jag ser fram mot nästa match. Ibland inbillar jag mig att framgång föder framgång, säljer biljetter, stärker varumärken som föder ny framgång. Men det är jag det.

Efter matchen känns det naturligtvis bra. Bra prestationer från laget har den effekten på mig – och kanske på dig?

Det kan vara höjdpunkten i en vardag som inte alltid och för alla är så enkel. Det är viktigt hur det går för Brynäs. Det påverkar mig – och kanske dig? 

Segern och känslan av att spelarna gjorde någonting helt annat än satt ned i båten gladde mig. Dom stod upp i båset, dom stod upp på isen, dom stod upp för alla oss. Dom visade att en torsdagkväll i Göteborg inte var någon process.

Dom visade att en torsdagkväll i Göteborg var ett bra tillfälle att sätta en vana.

Tre saker efter Frölunda – Brynäs

Juniorerna. Var orolig till en början över att dom skulle vara tvungna att göra det själva. När det visade sig att dom spelade mest moget av alla den första perioden blev jag lugn.

David Rautio. Besvärliga mål. Lastar inget på honom. Betraktar det nästan som om han höll nollan i Scandinavium. Felfri.

Segern. Jag gillar att vinna. Det gör vi alla. Det är roligt när vi får göra det tillsammans med dom vi tycker väldigt mycket om.

 

 

 

Längtar inte lika mycket

Kanske berättar känslan efter Brynäs förlustmatch mot Skellefteå något viktigt om lagets status just nu. Det som under stundom kändes som ett fall framåt var trots allt en utspelning. Brynäs var chanslösa. Man förlorar alla matchens perioder och gör man det finns det ingen återvändo. Man förlorar matcher. 

Den hygglige skulle säga att det såg ut som om Brynäs fått lite bättre fart, som om varje spelare var tydligare i sina arbetsuppgifter och som om laget snackat ihop sig om vilken känsla man vill ta med sig från Skellefteå.

Den inte fullt like snälle skulle säga att Skellefteås sätt att spela blev till ett lok. Skellefteå spelar ishockey, man åker inte ishockey. Brynäs rycktes med i det sättet att utföra matchen, men problemet var att Skellefteå var klassen bättre på att utföra det. 

Man borde skriva en bok om Skellefteås tredje period. Den var monumental. Jag hatade varje sekund. Dom spelade på en nivå som gjorde mig förbannad. Jag vill också uppleva det. Jag vill också ryckas med, sitta lugnt under matchens sista 20 minuer för att sedan ställa mig upp under slutminuten som om för att tacka för uppvisningen.

Men jag fick istället surna till, grina ihop och samla mig. 

När David Rautio mitt i mittperioden stod för en benparad vi kommer att minnas länge hoppades jag att det var signalen till laget om att det skulle krävas något extra för att ta poäng, men Daniel Pailles markeringsspel vid Skellefteås andra mål var beviset för att så inte var fallet.

Brynäs gjorde som vanligt sitt bästa. Tyvärr var Brynäs bästa inte i närheten av Skellefteås. 

Finns det något hopp då? Klart det gör.

Men. För det finns alltid ett men. 

Ska Brynäs lyckas vända på det här måste nog benen bli lättare, stringensen bättre och fokus på det egna spelet bli skarpare. Under dom senaste matcherna har frågorna kommit. Dom har blivit fler än svaren.

Den för en tid sedan mer eller mindre givna sjätteplatsen är faktiskt i spel. Det skulle vara svårt att godkänna en säsong där man först spelar sig till en fin tabellplacering och sedan förlora den på eget grepp. Eller snarare brist på eget grepp.

Nåja. Brynäs har fler matcher som väntar innan cupspelet börjar. Än finns det tid att hitta hem, återta greppet och visa att den här årgången av Brynäs är något annat än fjolårets.

Var det inget som var bra? Massor. David Rautio visar klass och Oskar Lindblom är bra, bättre och bäst i match efter match. Jesper Jensen syns och märks som vanligt. Nu krävs det bara att fler följer deras exempel. 

Jag letar godbitar. Hittar få och konstaterar att jag inte lika mycket som jag brukar ser fram mot nästa match.

Tre saker efter Skellefteå – Brynäs

Skellefteå är bra. Så bra att jag blir förbannad.

Thomas Berglund. Nu får Stefan Bengtzén lösa kontraktsfrågan oavsett vad det blir. För mycket fokus på annat än ishockey just nu.

Oskar Lindblom. Med lagkamrater som bara var en aning bättre just nu skulle han dominera än mer.

 

Den desperate gör mer än den bekväme

”Den desperate gör mer än den bekväme.” Så stod det i mitt block efter två perioder spelade av Brynäs förlustmatch mot Örebro. Länge övervägde jag att låta det vara sammanfattningen från matchen, men det hade varit att inte respektera Örebro, publiken och sporten. 

Brynäs får en drömöppning. En tekning, ett vackert anfall, Ryan Gunderson och 20 sekunder. 1-0 till Brynäs. En spelvändning, Daniel Mannberg, en målvaktstavla och drygt fyra minuter. 2-0 till Brynäs. Med en sådan inledning kan väl inget hindra Brynäs från att besegra ett Örebro i motvind. Jo. Det gick. Det var till och med inte särskilt svårt. Det går alltid att hitta ett sätt att såväl vinna som förlora matcher.

Låt oss vara ärliga. Brynäs blev bekväma. När hemmalaget avstod från att höja tempo, göra den tröttsamma delen av spelet och såg ut att välja den smärtfria vägen till framgång slutade det istället med förlust. 

Återigen famlar jag efter förklaringar till varför. Jag hann både tänka och skriva saker om värdet av att spelare och ledare spelar av sitt nuvarande kontrakt innan man funderar på nästa. Jag hann både tänka och skriva om bristen på variation när det som är tänkt att fungera på isen inte gör det. Jag hann både tänka och skriva om brister i ledarskap, engagemang och kärlek till sporten. Jag tackar mitt goda omdöme för att jag bara tänkte det och inte skrev det.

Brynäs förlorade en hockeymatch i omgång 35, ligger på femte plats i tabellen och har allt i egna händer. Det borde räcka som nyans. 

Men. För det finns alltid ett men. 

Det är i omgångar som den här vardagen återfinns. Det är i matcher som dessa ett lags karaktär, ambition och vilja blir tydlig. Det är när kvällen kommer efter insatser som dessa jag ställer mig dom allvarliga frågorna om vad laget vill uppnå. 

Brynäs är mitt lag. Mitt på det där lite fåniga sättet. Brynäs är varken mitt eller någon annans egendom. Det är vår klubb. Det är vår klubb som vinner, det är vår klubb som förlorar. Det är därför vi följer det som händer i klubben på det sätt vi gör. Det är vår klubb. Spelare, ledare, medlemmar, supportrar, vänner, bekanta, okända. Det är vår klubb. Det är därför det gör ont när det går emot och det är därför luften är lättare att andas när det går bra.

Vi är alla förberedda på svackor under en säsong, det ingår. Skador och spelsystem som hackar är den kalkylerade risken vi kan få uppleva varje gång pucken släpps. Felpassen är en del av vår upplevelse. 

Jag trodde aldrig Brynäs skulle tappa poäng vid 2-0 och inte heller vid 3-2, men det gjorde Brynäs. Örebro kom inte till Gävle för att spela ut Brynäs. Örebro kom till Gävle för att ta poäng. Det lyckades man med. Det ska dom ha ett erkännande för. Inte mer. Men ett erkännande.

Jesper Jensen var bäst på plan. Ryan Gunderson fortsätter göra poäng. Daniel Mannberg gjorde mål. Brynäs gjorde mål i powerplay. Se. Det fanns glädjeämnen. Jakob Blomqvist kämpade och det gjorde fler. Den här gången räckte det till en skruttig hockeymatch och en poäng. 

Jag lärde mig en sak under matchen mot Örebro. En viktig sak. Något jag och säkert en del andra också glömmer bort ibland.

Den desperate gör mer än den bekväme. 

Tre saker efter Brynäs – Örebro

Jesper Jensen. Bäst på plan. Igen. Förebild för många. Det är i matcher som dessa man förstår vad han är gjord av.

Ryan Gunderson. Jag blir lika glad varje gång han gör mål eller assist. Det är i matcher som dessa man förstår hur hög hans lägsta nivå är.

Den som gömmer sig i gruppen blir aldrig hjälte. Nästa gång vill jag se spelare som till mig kan förmedla något desperat. Jag tror att jag kommer att få se det.

 

Vem siktar på att bli femma?

När jag den gnistrande januarimorgonen satte mig i bilen för att åka till Gävle hade jag förberett mig för ett samtal om Brynäs damlag, om framtiden inom svensk damishockey och kanske – men bara kanske – något om dess baksida. Vad jag inte visste var att samtalet också skulle komma att handla om vänskap, passion och kärlek.

Jag var inte beredd på det, men tiden efter samtalet har jag inte kunnat tänka på någonting annat.

När jag klev in genom dörren på caféet där vi bestämt möte var Nanna Jansson först på plats. Nanna är en av två assisterande tränare till Brynäs damlag som jag ska träffa. Strax därefter kommer hennes kollega Per Johansson. Det märks direkt att Per och Nanna gillar varandra. Hur mycket dom tycker om varandra och varför det är så kommer jag att förstå långt senare. 

När vi beställt in vår lunch och vårt kaffe sätter vi oss tillrätta i den väldesignade cafémiljön och samtalet börjar närma sig det vi stämt träff för att prata om.

Damishockey? Varför håller man på med damishockey? 

Per och Nanna tittar inte ens på varandra när man ska svara på frågan. Dom blir ivriga. Det märks att svaren är spontana och kommer från hjärtat. Det är svårt att till slut veta vem som svarar vad då hela samtalet kommer att handla om drivkrafter, motiv, lust, engagemang.

Kanske sammanfattar Nanna det bäst när hon säger: 

Det handlar om en kärlek. En kärlek till sporten och det handlar om lusten och glädjen att få vara med i ett sammanhang där man kan bidra till att människor utvecklas.

Det känns ovant att sitta i ett hockeysammanhang där ledare väljer att beskriva sitt engagemang på det sättet. Det känns inte obekvämt, bara ovant. 

Jag ville fråga om vilka ekonomiska förutsättningar dom som ledare har och hur villkoren ser ut för spelarna.

Frågorna behövde aldrig ställas. Svaren kom ändå. 

Det finns ingen som gör det här för pengarna. Det handlar om bensinpengar, inte mer, säger Per.

Jag hinner tänka att han överdriver, men sedan förstår jag att han menar allvar. Det handlar inte om pengar, det handlar om något annat. 

– Jag klagar inte, men jag kan ibland tänka på vad vi skulle kunna åstadkomma om damishockeyn gavs andra och bättre förutsättningar, fortsätter Per.

Han säger det med övertygelse. Han tittar mig i ögonen med en beslutsamhet, med en övertygelse som övertygar. Per har sett potentialen i det lag han tränar och skulle så gärna vilja ge spelarna bättre möjligheter att uppnå egna och gemensamma ambitioner.  

Nanna och Per fortsätter att berätta om lagets förutsättningar. Det finns ingen klagan. Dom berättar.

Inom herrishockeyn är det vanligt att spelare har en god tillgång på klubbor. Det är vanligt förekommande även i serier som ligger långt under SHL. Inom damishockeyn är det vanligt att det står inskrivet i kontraktet hur många klubbor man får använda under kontraktstiden. 

Per berättar om en situation där han ville att en spelare skulle vara mer aktiv med klubban i kampen om pucken. Spelaren svarade att hon var rädd om klubban.

Svaret kom med glimten i ögat och dom bägge skrattade åt svaret, men efteråt har Per tänkt på svaret fler än en gång. 

Jag vet att det var ett skämt, men jag kan inte komma ifrån att jag också funderat över om det någon gång varit så att en spelare tvekat då hon vet att det skulle kunna kosta henne en ny klubba? Att det skulle kunna kosta henne pengar? 

Svensk damishockey vill utvecklas, vill bli bättre, vill utmana dom största nationerna om titlar. Man vet att vägen dit är lång och att varje steg som ska tas har ett pris. Pers svar får mig att fundera på hur långt den kan utvecklas om landets toppspelare kanske tvekar i kampsituationer? 

– Damishockeyn har bett om ursäkt för sig själv för länge, säger dom nästan i mun på varandra. Jag tror dom. Dom vill gå före, öppna dörrar, skapa förutsättningar, visa att något annat är möjligt. Jag tror dom.

Jag tror att det är smart. Jag tror inte det är ett spel för galleriet. Ska något utvecklas måste några gå före. Nanna och Per har inget emot att vara två sådana företrädare för damishockeyn. 

För mig är Nanna Jansson ett bekant namn. Hon var den framgångsrike spelaren som blev ledare. Per Johansson är för mig mer obekant. Han berättar om en karriär som spelare som tog slut innan den tog fart, men som fortsatt som ledare i ungdomslag. När jag undrar om hur det kom sig att det valet föll på Per när Brynäs valde att ha ytterligare en assisterande tränare i damlaget öppnar en annan historia upp sig.

En historia som berör, som övertygar och som förklarar så mycket om styrkan i deras syn på varandra. 

– Vi lärde känna varandra när vi var barn. Vi bodde grannar och har alltid hängt ihop. Vi är nära vänner, riktigt nära vänner, säger Nanna. 

Dom berättar om barndomsminnen, ungdomsminnen, vuxenminnen och nästan alla handlar om ishockey, vänskap och tryggheten i varandra. Dom berättar om hur dom brutit mönster hos ungdomslag, hur dom tränat, utmanat varandra och andra, hur dom nu vill ta nästa steg.

Att få förmånen att lyssna till deras berättande värmer, men framförallt förklarar berättelsen för mig varför deras gemensamma mod är stort.

När jag ber Nanna och Per beskriva varandra förstår jag vad dom sett i varandra.

Jag får veta hur dom kompletterar varandra och om hur modiga dom är som vågar be om den andres styrkor. Deras gemensamma syn är tydlig, deras respektive förmågor varierar.

Den ena får etiketten filosof, den andre pådrivare. Jag tror dom inte. I så fall är dom två filosofiska pådrivare. Dom ser sin sport i ett större sammanhang. Dom ser sitt ansvar för unga människor. Dom ser i sin roll ett ansvar att skapa förutsättningar för andra att lyckas.

Under samtalet blir det tydligt att jag fått förmånen att samtala med två personer som verkligen vill vinna. Dom ser svårigheter som utmaningar inte som omöjliga uppdrag. Det känns befriande.

Min telefon ringer och plötsligt inser jag att det har kommit fler gäster till caféet där vi sitter långt fram på stolen, lätt framåtlutade och ivrigt diskuterande frågor som berör sporten i synnerhet och livet i allmänhet. Jag tänker att det är så här det måste vara att vara spelare i deras lag. Man sugs in i en värld av möjligheter, värme, förväntningar och gemenskap.

Plötsligt tvivlar jag över hur jag ska kunna göra deras engagemang och svar rättvisa. Hur angeläget och viktigt det känns och att jag inte på något sätt vill svika det förtroende man visat mig. Det känns svårt, men inte omöjligt.

Jag lånar lite av deras mod bara.

Jag vill vinna! Nanna blir tydlig. Jag ser på henne att hon menar allvar. Nanna tillhör den pionjärgeneration av svenska spelare som flyttade gränserna. Hon vet – hon vet – att det ”omöjliga” är möjligt.

Nanna är inte färdig. Hon fortsätter.

Lev ut fantasin! Visa glädje, visa kärlek till sporten. Det är helt okej att vara utanför boxen. Det finns ingen djävla box!

Jag ser mig hastigt över axeln som om för att se om det finns någon i rummet som reagerar. Det gör det säkert, men jag bryr mig inte. Jag vill vara i Nannas bubbla, inte i min egen box. 

Svensk damishockeys framtid vilar i Nannas, Pers och några andras händer. Dom kommer att utveckla spelare och ledare för årtionden framåt.

Kanske kommer det att räcka till att svensk damishockey en gång vinner titlar i stora mästerskap, kanske kommer det att räcka till att Brynäs vinner SM-guld för damer. 

Med tanke på förutsättningar och resurser runt omkring lagen som försöker flytta gränserna finns det farhågor om motsatsen, men om Nanna och Per får bestämma kommer även det att förändras.

När vi skiljts åt och jag tar promenaden upp till Gavlerinken funderar jag på vad dom sagt, vad jag vill berätta och hur det ska gå till? Det slår mig att jag inte har något alternativ. Dom har redan givit mig instruktionen. När jag sätter mig i bilen tittar jag på anteckningarna. 

– Vem siktar på att bli femma? Vi vill vinna titlar! 

Jag tror dom. 

 

Det var en nästan match

Brynäs förlorade på straffar, men jag är övertygad om att dom vann något annat, något viktigare och något som laget kommer att ha nytta av i framtiden. 

Det var en nästan match. Brynäs vann – nästan. Publikrekordet slogs – nästan. Ni förstår. Det var nära, men ändå inte. I en hockeyvärld där man aldrig är bättre än sin senaste match finns det ändå anledning att påminna sig själv om att – trots att man bara nästan lyckades – kan man ändå vara en vinnare.

Brynäs – Djurgården kunde ha slutat på många olika sätt. Poängen kunde ha fördelats på ett annat sätt. Både Brynäs och Djurgården skapade tillräckligt mycket framåt för att vinna och båda lagen var så täta bakåt att dom inte kunde förlora. Ni förstår. Det var nästan så bra som det kan bli. Men bara nästan. 

Oförmågan att göra mål drabbade bägge lagen, men den stora förklaringen till det stavas målvakter. Djurgårdens Lovisa Berndtsson tog 37 skott. Brynäs Sara Grahn tog 48. Ni hajar. Målvakterna var bra. Riktigt bra.

Jag följde Sara Grahn under nästan en period. Noggrannheten är slående, vinnarskallen talande och viljan tydlig. Hon var bäste spelare i Brynäs och jag tror ingen säger emot mig om jag säger att Berndtsson var Djurgårdens. 

Brynäs backspel imponerade igen. Det görs ytterst få misstag och när dom sker rättas dom till av en lagkamrat som läst spelet och finns där som en lojal följeslagare.

Det matchen saknade var målen. Chanserna saknades inte, men effektiviteten uteblev. Där har laget något att arbeta vidare på. Det är mycket som redan är bra, men för att vinna jämna matcher måste effektiviteten bli bättre. 

När straffarna skulle slås var jag helt säker att Jessica Adolfsson skulle bli avgöra. Hennes snurr med klubban innan hon tog sats mot pucken signalerade något om självkänsla, självtillit och självförtroende. Att hon dessutom i mina ögon var en av planens mest intressanta spelare stärkte mig i min övertygelse, men så blev inte fallet.

Det var som sagt en nästan match. Men en mycket bra nästan match. En match Brynäs nästan vann, men bara nästan.

Vid sidan av Djurgårdens straffseger fanns det en segrare till. Damhockeyn själv. Jag verkligen hoppas och tror att dom nästan 3 000 personerna som såg hela eller delar av matchen kommer tillbaka till ytterligare någon match i SDHL.

Brynäs damer förtjänar det. Det är en bra ishockey som spelas och det finns något mer som är långt mycket viktigare än det mesta som tillhör den moderna ishockeykulturen. Det finns en passion för sporten, en genuin passion, som få kan värja sig ifrån. Jag kan det inte. Jag vill det inte. 

Brynäs damer har blivit mitt lag. Jag hoppas fler känner så efter att ha varit på plats i Gavlerinken. Jag hoppas det och jag tror det. Nästan.

Tre saker efter Brynäs – Djurgården

Sara Grahn. Hon är så bra att jag nästan glömmer bort hur bra hon är. Därför är det skönt att bli påmind om det. Varje gång Brynäs spelar.

Backspelet. Det börjar bli tjatigt, men det är verkligen bra. Ta en sådan som Sara Jakobsson. Hur många misstag gjorde hon idag? Få. Mycket få.

Publiken. Ni visade att Brynäs omfattar alla. Ni visade det mot Djurgården. Hoppas ni kommer tillbaka. Jag tror det.

Det var inget annat Brynäs

Nä. Vi som hade förberett oss för ett annat Brynäs än det vi fick se senast gjorde det i onödan. Brynäs saknade tempo, linjer och personligt ledarskap medan Djurgården var förberedda, beredda och metodiska.

Efter en förstaperiod där klockan var mest aktiv stod hoppet till att laget skulle komma ut och göra det man hoppats på innan match. Det gjordes också. Det tråkiga var att det var Djurgården som gjorde det. Under första halvan av period nummer två stängde Djurgården av Brynäs anfallsförsök samtidigt som man själva skapade spelvändning och överlägen om och om igen.

Tidigt i den andra perioden kommer också ledningsmålet för bortalaget. En spelvändning och ett kliniskt avslut från Djurgårdens Calle Ridderwall. Målet var ett exempel på vad man hoppats att Brynäs skulle göra. Några minuter senare gör Djurgården också 0-2.

I samband med Djurgårdens andra mål tar Brynäs timeout vilket resulterade i – inte mycket.

Djurgården ligger nära brynässpelarna, dom hjälper sin målvakt och dom ser harmoniska ut i sitt sätt att uppträda när dom går till anfall. Efter två perioder fanns det inget – eller i alla fall; mycket lite – som talade för Brynäs.

Sex minuter in i den tredje perioden får Brynäs möjligheten att spela powerplay. Förhoppningar tändes. Förhoppningar som släcktes. Det hände inte mycket. Det hände inte mycket efter utvisningen heller. En sak till hände. Djurgården gjorde 0-3 efter att Brynäs tagit målvakten.

Djurgården gör en fläckfri bortamatch. All heder åt det. Brynäs gör en annan sorts hemmamatch. 

För andra matchen i rad förlorade Brynäs mot Djurgården. En förlust som inte såg ut att förloras på isen utan långt före nedsläpp. Variationen i sättet att spela lyste med sin frånvaro. Djurgården stängde av Brynäs. Brynäs hittade aldrig nyckeln till att starta sin motor.

För andra matchen i rad kändes inte Brynäs förberedda för match. I det närmaste fullsatt på läktarna och ändå inte den sorts desperation man vill se av ett hemmalag som ligger under. 

För andra matchen i rad förlorar Brynäs mot Djurgården. Det gjorde ont första gången. Smärtan lindrades inte av en andra förlust.

Nä. Det var inget annat Brynäs vi fick se.

Det var inte heller ett Brynäs jag vill vänja mig vid att se.

Tre saker efter Brynäs – Djurgården

Djurgårdens bortaspel. Skickligt genomförd insats.

Brynäs variation. Om den tänkta spelplanen inte fungerar är det direkt nödvändigt att pröva någon annan.

Längtar till nästa match. Oklart varför.