Nu kan vi visa vad Brynäs är

Jag har också tänkt och sagt det. Ni vet. Att klubben är viktigare än mycket annat, att klubbens resultat påverkar det känslomässiga tillståndet och jag har också låtit klubbens matcher påverka val i mitt sociala liv bortom felpass och avgörande mål.

Jag har ljugit. Det finns saker som är viktigare.

Under den här säsongen har jag blivit påmind om det vid allt för många tillfällen. Willes bortgång är ett exempel, Sebastian Enterfeldts påtvingade avslut av karriären ett annat, Betty Jouannys skada ett tredje och nu senast Daniel Pailles resa hem för att i en svår stund vara nära och kära ett fjärde exempel på då livets baksidor är större än resultatet på isen.

Visst är klubben viktig, men klubben är dom människor klubben består av. Klubben är det vi visar varandra och andra. Vi ställer krav på varandra, har förväntningar, diskuterar, samtalar och ibland har vi helt olika uppfattningar om vad som sker på isen eller på annat håll i klubben, men det är allt det som är Brynäs. Det är vad vi tillsammans gör och säger som är Brynäs.

Summan av alla vi gör är klubben. Vår klubb är vår klubb därför att vi alla tillför våra känslor och kunskaper, vår tid, våra pengar och vårt engagemang. Det kan se olika ut, men det tillför alltid.

Vi går snart in i slutspelstider. Herrlag, damlag och juniorlag kommer alla att känna att klubben står bakom dom när säsongens avgörande matcher ska spelas.

Några spelare kommer inte att få vara med. Daniel Pailles nuvarande situation har fått mig att fundera på vad vi kan göra för att visa vad vår klubb är gjord av. Vad vi står för. Vi borde visa att vi  inte bara finns där när måljubel och segrar ska firas utan också att vi finns där när livets mörkare stunder gör sig påminda.

Många av oss har kunnat fly till klubben, till matcherna, till stämningen och till vännerna för att få vila från det andra. Livet innehåller så mycket annat än bara matchdagar.

Det här är mitt enkla sätt att skicka en omtankens tanke till en spelare som glatt mig när jag behövt det, men det är också en hälsning till Daniel Paille som handlar om att han är en av oss. Vi finns här när han är redo, vi tänker på honom i den svåra stund han nu befinner sig i. 

Jag har tänkt och sagt det. Att klubben är viktigare än mycket annat, att klubbens resultat påverkar det känslomässiga tillståndet och jag har också låtit klubbens matcher påverka val i mitt sociala liv bortom felpass och avgörande mål. Jag har ljugit.

Klubben är större än så. Låt oss visa det. 

En dansk kung höll hov

Brynäs besegrar Djurgården på bortaplan efter ett avgörande på övertid. Äsch. Rätt ska vara rätt. Jesper Jensen är den danske kungen av Johanneshovs isstadion. Punkt. 

När Jesper Jensen spelar fram Kevin Clark till kvällens första brynäsmål plingade det till i min telefon. Min Ödmjuke vän skrev något om hur värdefullt det är med spelare som kan nyttja den offensiva blå linjen till sin fördel. Min vän hade rätt då och ändå var det bara början på vad som skulle hända den här kvällen.

Jesper Jensen dominerade när han var på isen, påverkade det som skedde när han inte var på isen och våra blickar sögs till honom varje gång han sköt fart genom mittzon. 

Bara en gång tidigare den här säsongen har jag varit med om att en spelare påverkat sitt lag i den utsträckning Jesper Jensen gjorde mot Djurgården och det var när Shelby Bram gjorde fem assist för Brynäs mot MoDo för någon vecka sedan.

Prestationer likt den vi fick se bevisar tesen att varje spelare måste handleda sig själv till stordåd när det går emot. 

Brynäs började matchen illa. Till och med mycket illa. Så illa att Thomas Berglund till slut tog timeout och på ett teatraliskt sätt skällde, gormade och väste ut ordern om att det var nu och inte sedan matchen spelades. Det var givetvis rätt och klokt, men frågan är varför det inte var gjort innan match.

Många lyssnade, men den som hade förmågan att bäst omvandla sin kunskap till färdighet var Jesper Jensen. Det var en fröjd att se honom på isen. Orken verkade aldrig ta slut. Han gjorde fem poäng, var utvisad, borde haft en till, stökade med motståndarna. 

Men. För det finns alltid ett men.

Det viktigaste var att han aldrig tappade fokus på det arbete som skulle utföras. Det är i mina ögon ledaregenskaper, självkänsla och en naturlig instinkt för professionalitet och leverans. Det var inspirerande att se hans prestation. 

När förlängningen kom tog det sex sekunder innan Jesper Jensen hade avgjort. Han gjorde det med kraft när han bröt sig loss vid tekningen, han gjorde det med fart när han åkte förbi djurgårdsbackarna och han gjorde det med finess när han lobbade pucken över Djurgårdens Mikael Tellqvist.

Han var en dansk kung som höll hov. 

Han kom, han såg, han segrade. Han var Jesper Jensen.

Tre saker efter Djurgården – Brynäs

Jesper Jensen. Han gjorde allt. Han gjorde nästan allt rätt. Han var Jesper Jensen.

Inledningen. Inte godkänt att komma till en sådan viktig match med den inställning som visades upp. Gör om, gör rätt.

Jensen, Clark, Lindblom. En formation som levererar, men nu är det dags för fler att följa deras exempel.

Åkte till Örnsköldsvik för en reaktion

Söndag morgon. Det är grått ute. Jag bestämde mig för att åka till Örnsköldsvik för att se hur Brynäs skulle reagera på förlusten i mot Luleå dagen före. Jag mötte ett avspänt lag som såg ut att ha skakat av sig det värsta från dagen före. Men det vara bara början. 

Tolkade jag blicken i Madeleine Östlings ögon halvtimmen innan nedsläpp rätt var det ett revanschsuget Brynäs som skulle möta MoDo. När Sara Jakobsson sista av alla lämnade isen för att lämna plats för ismaskinen innan match var det något beslutsamt över hennes sätt att agera. Men det var bara början.

Brynäs inledde matchen bra. Skapade några chanser med bra kvalitet, men det var MoDo som i powerplay tog ledningen i matchen. Det var ett klassmål som styrdes in otagbart bakom Sara Grahn. Även om Brynäs var skickliga i boxplay. Jessica Adolfsson och Angelica Östlund är två exempel på spelare som låg i skottlinjen och visade att det skulle göra ont om Brynäs skulle ta med sig poäng hem så kvarstår faktum. Det blir för många utvisningar. 

Men. För det finns alltid ett men.

Brynäs andra period var bra. Äh. Den var mycket bra. Man gjorde MoDo mindre, höll sig på banan och det lyfte. Brynäs vinner den andra perioden med 3-1 efter mål av Angelica Östlund, Anna Borgvist och Jennifer Törnhult. Visst hade MoDo flera sekvenser som var bra, men Brynäs hade fler och bättre. Men det var bara början. 

Uddamålsledningen skulle försvaras eller nyttjas som en katalysator för fler offensiva läckerheter? Det var frågan inför den tredje perioden. Svaret lät inte vänta på sig.

Tidigt i den tredje perioden gör Angelica Östlund sitt andra mål och transportsträckan började infinna sig. Brynäs kontrollerar matchen. MoDo tappar tålamod och blir utvisade och med dryga sju minuter kvar gör Josefine Holmgren 5-2 till Brynäs. Men det vara bara början. 

Innan matchen var slut hade lagen gjort var sitt mål. Slutresultatet blev 6-3 till Brynäs och jag tar framförallt med mig två saker från matchen.

När ett lag mindre än ett dygn efter att ha förlorat stort visar upp den här typen av reaktion imponeras jag. Det här är ett lag som håller fokus på rätt saker. Det man kan påverka själv och som man gjorde det. Imponerad är ordet jag sökte. 

Det är möjligt att fjärdeplatsen blir svår att nå men i min bok är det här ett lag som borde vara högre upp i tabellen. I alla fall när dom spelar som mot MoDo.

Det andra som etsar sig fast är Shelby Brams insats. Som center gör hon inte bara det sedvanliga arbetet vi lärt oss uppskatta. Idag gör hon sina medspelare bättre och hon belönas med fem assistpoäng. Hon var i ett mer än homogent Brynäs den spelare som stack ut. Men det var bara början. 

Jag åkte till Övik för att få se en reaktion från ett lag som förlorat stort. Jag åker hem med ett svar som jag sent ska glömma. En laginsats som på det mentala stadiet är en tvåsiffrig seger. Jag är mycket nöjd, glad och längtar till nästa match.

Hoppas det bara var början. 

Tre saker efter MoDo – Brynäs

Shelby Bram. Att hon är bra visste vi redan. Mot MoDo var hon mer än så. Shelby Bram was fantastic, magical and a player completely to my taste.

Reaktionen. Jag imponerades av lagets reaktion och jag hoppas att man konserverar sitt sätt att spela ishockey under resten av säsongen.

Det är inte domare som avgör matcher. Det är spelarna på isen. Den här gången var det Brynäs spelare som avgjorde matchen. Jag påstår verkligen inte att domarna är dåliga – för precis som matchspeakern sa i samband med en felaktig icingavblåsning så kan alla göra fel – men SDHL måste hitta en nivå på bedömningar som inte bara gäller i många matcher utan också i samma matcher. SDHL måste arbeta mer konsekvent tillsammans med klubbar, domare och ledare. Använd sommaren till det. Nästa säsong måste bli bättre.

Ungdomlig entusiasm skapar glädje

Brynäs besegrade Luleå med 6-2 och det var ett annat sorts Brynäs som gjorde det. Vem som ligger bakom justeringarna i sättet att spela är mindre viktigt. Det viktiga är att ändringarna blev verklighet. 

Vi kan ägna många timmar åt att konstatera att Luleå den här gången inte var ligans vassaste motstånd, men den analysen överlämnar jag med varm hand till Luleå. Jag tar istället tillfället i akt och njuter av en annorlunda seger.

I kommentarerna från matchen i torsdags menade jag att kronprinsarna har anlänt. Efter dagens match undrar jag vilka andra spelare som får flytta på sig när Nick Johnson och Daniel Paille är tillbaka? Juniorerna som tagits in i laget på grund av skador har inte bara täckt upp skadorna. Dom har spelat sig till en plats. 

Jesper Boqvist har varit så bra att om han inte erbjuds utrymme i laget efter landslagsuppehållet är det närmast att betrakta som tjänstefel. Simon Asklöf spelar ishockey så man blir glad varje gång han är på isen och Linus Ölund gör mer nytta än vad jag förväntade mig, krävde och hoppades på.

Jo. Jag vet. Det spelas en annan ishockey längre fram. En ishockey som kräver mer av spelarna än vad Luleå krävde av dom idag. Men. Ge dom chansen. 

Det mest intressanta från matchen var ändå hur laget spelade. Man spelade ishockey. Man tacklade, man lirade och man spelade ishockey. Det var ett tag sedan vi fick se ett Brynäs som inte bara åkte ishockey.

Jag blev glad. Jag ville spela om gamla matcher, jag ville le större än vad Johan Alcén gjorde efter sitt mål och jag ville att landslagsturneringen skulle ställas in och att vi istället skulle spela 52 omgångar till. 

Ja. Jag är glad. Är jag inte glad efter den här insatsen från främst ungdomarna kanske jag aldrig blir glad igen.

Den ungdomliga entusiasmen smittade av sig. Plötsligt började fler formationer att lira ishockey, tackla ishockey, spela ishockey. Kanske ville dom andra visa att dom också kunde. Inte mig emot. Tvärtom.

Brynäs vinner till slut enkelt, klart och helt rättvist.

Man blir glad när Brynäs vinner, men man blir lycklig när Brynäs spelar den här typen av ishockey.

Tänk vad lite ungdomlig entusiasm kan göra.

Tre saker efter Brynäs – Luleå

Juniorer som inte ber om ursäkt. Nu finns det nog några i a-laget som känner kylan längst bort på bänken komma.

Förmåga att bryta mönster. Ett vägvinnande, underhållande och glädjande sätt att spela ishockey.

Nu laddar vi om. Landslagsuppehål, men före det åker jag till Övik för att följa damerna. Vilka ska med?

 

Kronprinsarna är här

En övertidsseger mot Luleå på bortaplan som var viktig för många blev till en erfarenhet som jag tror vi kan lära oss mycket av. Bakom segern låg ett trendbrott och ett helt gäng unga spelare som hade vett nog att inte sitta ned i båten. 

Det var ingen stor match. Tvärtom. Spelmässigt fanns det mycket att önska. Brynäs förmåga att spela powerplay slutade med mål bakåt. Passningarna satt under stundom så illa att misstanken om gipsade handleder gjorde sig påmind. Försvarsspelet har firat större triumfer än vad det gjorde mot Luleå den här gången.

Då jag under veckan lärt mig att inte vara resultatorienterad valde jag istället att fokusera på annat. Det var mycket roligare än att räkna mål.

Att Jesper Jensen, Oskar Lindblom och Kevin Clark är den offensiva trio som ska leda laget har vi nu lärt oss. I mina ögon levererar dom i varje match. Det syns att kompetens, självförtroende och självkänsla har hittat en härlig förening i dessa tre spelare. Man producerar inte varje match, men det är dom som leder laget. Så var det också ikväll, men en sak är säker.

Kronprinsarna presenterade sig och som dom gjorde det. 

Samuel Asklöf, Linus Ölund och Jesper Boqvist. Det var så oerhört uppfriskande att se tre spelare handleda sig själva, visa mod, lyfta sina lagkamrater. Glädjen över att få se dom spela ishockey som om morgondagen aldrig skulle komma var så inbjudande att jag tog små mentala hoppsasteg varje gång dom kom in på isen.

Det var inte bara ungdomlig entusiasm vi fick se. Det var tre hockeyspelare som trots sin unga ålder – eller kanske tack vare – gjorde det svåra enkelt. Asklöfs framspelning till Ölunds mål, Boqvist blick och känsla vid hans framspelning till Oskar Lindbloms kvittering var två ögonblick som visade att framtiden äntligen trängt in i Brynäs spelarbås.

Under den tredje perioden gick det inte att slita blicken från formationen när dom var på isen. För första gången på senare år fick ungdomar möjligheten att bänka äldre lagkamrater. Inte för att spelas in i laget utan för att dom var klassen bättre.

Ja. Jag vet. Luleå är just nu inte seriens bästa lag. Deras sargade självförtroende gjorde vändningen möjlig för Brynäs. Mot ett annat lag hade det nog inte gått, men vem bryr sig. Inte jag. Ölund, Asklöf och Boqvist spelade bra, nyttjade möjligheterna och visade att det är möjligt att få ordentligt med speltid i a-laget trots att man är ung. Det känns oerhört bra. 

Ja. Jag vet. Det var ingen stor match, men när man får se unga spelare som tar eget ansvar, som tar möjligheten och som visar glädje över att få spela i SHL blir jag förhoppningsfull. Dom skapade inga glidande svar på varför dom skulle spela, dom gömde sig inte när utmaningen blev stor och dom valde att själva påverka situationen. Ungdomarna visade att ambition, vilja och lust alltid – alltid – är vår sports grundfundament.

Bakom segern låg ett trendbrott och ett helt gäng unga spelare som hade vett nog att inte sitta ned i båten utan istället stod upp, som kastade flytvästarna och visade att båten är sjösäker. 

Det kommer jag aldrig att glömma.

Tre saker efter Luleå – Brynäs

Bill Sweatt. Det är ovanligt att göra tre mål i en match utan att få vinna den. Sorry Bill. Maybe next time.

Stölden. Ska vi vara ärliga kändes Luleå bättre under långa stunder. Kändes bra att en handfull unga brynäsare inte kände så.

Jesper Jensen. Tacklingen hade kunnat sluta illa. Jag är mycket glad över att han inte blev skadad. Juniorerna till trots är det Jensens lina som bär laget på lördag.