Idrottsögonblick vi aldrig glömmer

Det finns idrottsögonblick som berättar allt. Allt om vad det egentligen handlar om. Dramatik, finess, kamp i en och samma känslomässiga och bortom förnuft sammanblandad cocktail.

Ögonblick som blir berättelser, berättelser som blir vittnesskildringar, vittnesskildringar som blir till historiska vingslag alla som inte var med önskar och drömmer om att få uppleva.

Sådana ögonblick är bärare av många namn, har många signaturer och beskriver alla känslor. Mitt ögonblick har ett klockslag och ett datum. 

Ögonblicket utspelar sig vid 21.20-tiden torsdagen den 15 april 1999. Det är ett ögonblick jag aldrig någonsin kommer att glömma, ett ögonblick ingen kan ta ifrån mig och ett ögonblick jag vårdar ömt väl medveten om att jag kanske aldrig någonsin kommer att få uppleva någonting liknande.

Det var SM-final i ishockey. Brynäs var nederlagstippade innan finalspelet skulle börja. MoDo var motståndet som enligt många inte hade något motstånd. Bröderna Sedin, Petter Rönnqvist, Hans Jonsson, Magnus Wernblom, Anders Söderberg, Samuel Påhlsson och dom andra i MoDo hade inte bara en bra chans att vinna SM-guld. I mångas ögon var det ofrånkomligt att guldet skulle bli MoDos. 

När final fyra skulle spelas var guldförberedelserna klara i Övik, hos bortasupportrar på plats i Gavlerinken och jag tror också hos några av spelarna i MoDo.

När det återstod knappa tre minuter av den tredje perioden hade inte Brynäs bara hämtat in ett tremålsunderläge, man hade hamnat i underläge igen och man hade lyckats kvittera ännu en gång. Ställningen var 5-5 och vi som var där var väl medvetna om att vi fått uppleva en hockeymatch vi skulle minnas. Trots att både Johan Holmqvist och Petter Rönnqvist gjorde viktiga räddningar var dom flesta inställda på ett sudden death avgörande. Det var en match som skulle avgöras på ett sådant sätt. Trodde vi.

Men. För det finns alltid ett men.

Det fanns fem spelare på isen som tänkte annorlunda. Med mindre än en minut kvar av matchen tar Janne Larsson pucken ur egen zon. När Ove Molin tog in pucken i anfallszon höll vi andan. När Tom Bisset droppade pucken till Per Löfström som slog ned den bakom mål började vi ana att ögonblicket skulle komma. När Tom Bisset vispade in pucken framför mål steg pulsen.

När Pär Djoos fångade upp den på den blå linjen och med en backhand smekte fram en passning till Ove Molin stod vi redan upp. När Molin tittade Petter Rönnqvist i ögonen och istället för att avsluta själv passade Tom Bisset fyllde vi våra lungor. När Tom Bisset avgjorde med ett distinkt skott förlöstes vi ett gemensamt segervrål ingen av oss någonsin skulle komma att glömma.

Det var en idrottsupplevelse som hade allt och lite till. Vi förenades i kramar, vrål, lyckliga svordomar och evig kärlek till laget. Det var visserligen en match kvar av finalserien, men vi visste redan där och då att guldet var vårt. Vi visste att i Kempis kunde vi inte förlora. Inte efter den kvällen.

Vi var några som satt kvar länge på läktaren. En av oss sa att vi aldrig någonsin skulle få uppleva någonting liknande igen. Han hade rätt.

I alla fall än så länge.

Publicerat av

Erik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *