Blott en förskräckelse kan göra oss glada

Redan timmarna innan match kände jag av den. Slutspelskänslan. Ni vet. Det där lätta trycket över bröstet, den närvarande irritationen, den inre dialogen om vad som ska hända senare på kvällen.

Känslorna jag förstod innebörden av fem minuter in i matchen. Mina svordomar över en onödig offside åkning och mitt ständiga vandrande längs räcket på pressläktaren var tydliga tecken. Ett vandrande jag för övrigt har gemensamt med sportchefen.

Det var en sådan match. Hopp, förtvivlan, känslor. När Kevin Clark hade ätit sig in under skinnet på Niklas Persson i slutet av den första perioden tändes hoppet. Linköpings försök till inledande styrkedemonstration hade kommit av sig. 

Linus Ölund vallar in ledningsmålet tidigt i den första perioden. Någon sa tur, en annan smart. Jag struntar i vilket. Slutspel är slutspel. Då får målen se ut hur dom vill. Framåt vill säga.

Men. För det finns alltid ett men. 

Det gick inte en minut efter ledningsmålet förrän Kevin Clark med ett klent pass ställer till det för Jensen och av det skapades ett friläge som Marcel Müller tar vara på. Mitt i perioden dundrar Broc Little in ett ledningsmål för LHC efter ytterligare ett försvarsspel som hade en del att önska.

Tankarna for iväg. Jag saknade noggrannheten. Särskilt kring den egna blå linjen. Den kanske viktigaste linjen som finns i det spel vi älskar. Det blev inte bättre. Det var för dåligt helt enkelt. Ett mer beslutsamt LHC hade nyttjat den andra på ett mer effektivt sätt. Brynäs kom undan med två baklängesmål och blotta förskräckelsen.

Men. För det finns än fler men. 

När Jonathan Pudas dundrar in kvitteringen tändes hoppet och när Simon Bertilsson smeker in ledningsmålet släcktes ett hopp medan ett annat tändes. 

Jag måste få uppehålla mig en aning kring Simon Bertilsson. Han gör sällan några misstag, han skapar förutsättningar för andra att lyckas och därför är jag extra glad över att just han fick avgöra. Jag är väl i och för sig alltid glad över att Simon Bertilsson gör mål, men ikväll betydde det lite mer.

Visst avslutar LHC rejält men när man tvingas till en utvisning med lite tid kvar var det som redan var klart än mer klart. 

Det lätta trycket över bröstet innan match var en bultande bröstkorg efter. Brynäs hittade ett sätt att vinna en match som man tappat. Jag hoppas man inte tappar matcher någon fler gång.

Då kan det sluta på ett helt annat sätt. 

Tre saker efter Brynäs – Linköping

Simon Bertilsson. Det är något med honom som jag tycker om. Mycket.

Linköpings frustration. Laget hade inte domsluten med sig i slutperioden. Förstår frustrationen. Men å andra sidan. Dom har andra bekymmer som inte stavas matchfunktionär.

Daniel Mannberg. När matchklockan visade 38.30 satte han in en rejäl offensiv tackling. Det var signalen till dom andra. Tack för det Mannberg.

 

 

Publicerat av

Erik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *